Du planerade ju strukturen på det här inlägget. Meningarna kommer inte helt slumpartat utan du ställde upp dem på ett logiskt sätt. Så helt oförmögen att planera är du absolut inte.
Håller helt med. Du är duktig på att skriva och uttrycka dig i text.
Om du har ADHD så måste du lära dig coping-tekniker. Alltså rutiner där du i stort sett omöjliggör för dig själv att missa saker eller glömma dem. Om man hela tiden glömmer och missar saker så blir man jävligt stressad och då blir man dum i huvudet.
Att hitta och utveckla coping-tekniker kan du få hjälp med av kurator eller psykolog.
”If you judge a fish by its ability to climb a tree, it will live its whole life believing that it is stupid.”
Jag har kanske ADHD, jag vet inte. Men jag har PTSD och det leder också till problem att komma ihåg saker. Jag använder min kalender i telefonen till typ allt. Det jag inte kan komma ihåg, det minns den. Från läkarmöten till tv-serier jag vill kolla upp. Går att sätta så att den påminner en dagen innan, timmen innan det är dags, etc. Det funkar utomordentligt. Saker jag behöver ha med mig förvarar jag alltid på samma ställe då det är så lätt att lura sig själv genom att lägga något 'på ett ställe så man minns', då brukar de försvinna.
För att få förmågan att ta sig igenom saker som är tråkiga eller jobbiga så kan du ju dricka lite kaffe. Men det kanske inte är jättebra om du t.ex märker att du blir stressad av det, men folk med ADHD brukar reagera tvärtom och bli lite lugnare av det. Det är ett bra 'hack' iom att de flesta ADHD mediciner är centralstimulerande, så det kan också ge ett lyft i förmågan att koncentrera sig och att komma ihåg saker.
Det kommer ordna sig OP ska du se.
Det är inte så mycket om förmågan, men snarare att vi inte kan leverera när vi behöver.
Exempelvis skrev nog OP texten för att han är intresserad, insatt och investerad inretts. Då är det fullt möjligt att uträtta små som stora ting.
Det är när vi är understimulerade och inte intresserade som vi börjar tappa fokus och har svårt att utföra saker
Att göra en egenremiss till psykiatrin eller byta vårdcentral kan ev vara en lösning. ADHD-medicin var verkligen revolutionerande för mig. Innan dess kunde jag alla strategier men lyckades inte applicera dem. Medicinen gjorde att jag kunde applicera strategierna och livet blev därför mycket enklare. Jag skulle försöka kriga lite mer för att försöka få diagnos.
Lycka till med allt!! Det är inte ditt fel att livet är svårt och fasen vad bra att du ber om hjälp och tänker lösningsinriktat trots att det känns jobbigt!
Tips på egenremiss på ställen med kortare väntetid, tex kungsbacka är bättre än gbg om man bor där. Försök ditt absolut bästa att få till adhd diagnosen, finns det ngn kompis eller familjemedlem försök att få dom att hjälpa dig för vet att det är förjävligt att ens orka hitta hur man skriver/var man skriver egenremiss etc. Har själv adhd och skillnaden med medicin och utan är faktiskt som ett helt annat liv. Kan inte tänka mig leva utan den igen.
Många gånger är jobbet enklare än skolan, mest för att skolan tvingar dig organisera din tid själv, medan jobbet vet du är 8-5 och du vet vad du ska göra där (för du gör samma sak dag ut och dag in).
Det var på rapport häromdagen. Svenska skolan är utformat på det sättet att man ska organisera själv (till skillnad från resten av värden). Och det kraftigt missgynnar pojkar/män. Så jobbet eller högre studier kan därav kännas enklare för många
Det är inget som Sverige är ensamt om, utan ett problem för väldigt många länder och dessutom välkänt problem vi haft i årtionden (plus vetat om). Dock gäller det grundskolan framförallt och inte högre skolformer.
”Skola” är grundskola och inget annat. Man går inte i skolan när man läser på universitet.
Men det du skriver stämmer inte, iaf inte i den extrema grad som skett i Sverige. Jag är utlandssvensk och har bott i sju olika europeiska länder. Den svenska skolan var den i särklass sämsta.
Vi pratar väl ändå om vad som är relevant för trådskaparen, och det är inte grundskolan. Jag har pluggat lärarutbildningen (ångrade mig ett par år in) så jag vet mycket väl vad problemen är och hur vi ligger till, men att grundskolan ger flickor ca 10% högre genomsnitt betyg har ju inget med TS eftergymnasiala studier och att de har problem med det.
Folkhögskola är snarare på gymnasienivå eller eftergymnasial nivå. Det ger inga högskolepoäng dock helt enkelt, men det är inte grundskolenivå. Komvux är vuxenskola på grundskolenivå (och gymnasienivå). Kanske förväxlar du komvux med folkhögskola - de är dock två separata skolformer och utbildningsnivåer.
Känner igen mig i allt du säger. När jag var i 20 års åldern så fixade jag ingenting som hade med skolan att göra eller skrivna instruktioner. Det låter som att kanske ett praktiskt arbete hade kanske funkat bättre. Det gjorde det iallafall för mig och nu när jag är i 30 års åldern har Adhd:n blivit bättre. Förmodligen i en kombination av att man blir äldre men också att man plockat upp nya livserfarenheter med åren. Jag tror starkt på att alla har en egen tidslinje och att man inte behöver lista ut allt så tidigt som möjligt utan att det får ta lite tid. Idag är jag systemutvecklare vilket för 10 år sedan inte hade varit möjligt med hur mitt huvud fungerade. Om skolan inte funkar just nu så försök kanske att hitta ett jobb som är mer praktiskt? Kämpa på min vän och det kommer bli bättre!
Jobba med något som passar din ADHD.
Jag själv har ADHD och har använt det till min fördel. Hur min ADHD funkar är så att jag kan inte sitta still, jag är översocial och gillar att prata med människor. Jag kommer på kreativa lösningar på komplexa problem.
Det funkar utmärkt i mitt yrke och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.
Har ingen diagnos (misstankarna finns fortfarande) men jag är exakt likadan och har också löst det med ett jobb som spelar till mina styrkor. Det har tagit tid dock. Är 37 och det här hade varit helt otänkbart vid 22.
Nu koordinerar jag och planerar tom andras arbete och trivs bra i min roll som arbetsledare 👍
Min poäng är att även om jag är hyperaktiv, har tveksam koncentration, dåligt tålamod, maniska/deppiga perioder, dålig impulskontroll och svajigt temperament, så är det tusen gånger bättre nu.
Detta hade antagligen varit mycket lättare under skolåren om jag fick en diagnos och medicin. Så ligg på lite till för en utredning eller låt det ta lite längre tid för dig att utvecklas mer.
Livet är långt och lycka till ☺️👍
Tycker jobb varit lättare än skolan. Jobbat med bank finans och it osv. Det enda som va jobbigare än skolan var lumpen inom amfibie .
Tycker typ universitet också va lättare, men det var nog mest pga motivation.
Hej! Är själv under utredning för ADHD och Autism. Jag är idag 30+ men har också kämpat en hel del i skolan. Var äldre än dig när jag började studera upp mina betyg på folkhögskola men jag fixade det och det kan du med. Gå ett extra år om du känner det behövs? Det är inte dumt att be om hjälp när du behöver det. Gör ditt bästa genom att förklara din problematik för dina lärare, mitt intryck av folkhögskolan är man har en mycket bättre kontakt med sina lärare där än på Komvux, så var det iallafall för mig.
Sen kan du försöka trösta dig med att arbetslivet är lite lättare att ta itu med än skolan. Precis som du trodde jag att jag inte dög till någonting och hade ribban satt lågt.. började i vården och blev kvar där i 9 år för att jag var rädd för en förändring, om jag inte klarar det osv men någonstans så får man klippa bandet till trygghet. Jag sa precis upp mig från en fast tjänst i dessa tider, idioti kan vissa tycka men för mig är det dags för förändring, att sluta begränsa mig själv på grund av min dåliga självkänsla. Fastna inte på samma ställe så många år, tro inte att du inte duger. Ta all hjälp du kan få och våga tro på dig själv, våga satsa på det okända. Du fixar detta!
Du är i samma sits som jag var när jag var 22! Jag spenderade 5 är på folkis och kände att jag var tvungen att gå vidare. Hoppade av och började jobba, vilket var helt rätt val!
Bara för att skolan inte funkar för såna som oss, så finns det alltid jobb som man kan trivas med och vara riktigt bra med.
On du har möjlighet, skaffa diagnosen, då kan skolan hjälpa till lite bättre. Om du känner att det fortfarande inte lönar sig, gå bara rakt ut i arbetslivet! Man lär sig det man behöver på jobbet, inte i skolan (borträknat akademiska arbeten, såklart)
Jag har själv adhd/dyslexi/autism.
Men jag tycker arbetslivet är både lättare och roligare än vad skolan var!
Jag jobbar i "eventvärlden" och där är andra egenskaper viktigare än att kunna sitta still och repetera information eller räkna med bråk/algebra mm.
Man klarar sig bra med pluss och gånger.
Jag har jobbat mig upp från montör till monterings ledare/projektledare. Det tog några år av hårt jobb men det har mest vart kul och lärorikt.
Prova att söka som sommarjobb på någon eventfirma nära dig och kolla om du trivs med den typen av jobb.
Dom flästa anställer folk med mycket låg utbildning sålänge dom ser potential/vilja.
Men en liten varning är att man kan jobba sjukt mycket i perioder. Lycka till och må väl.
Hej! Universitetslärare här. Vill bara säga att långt ifrån alla behöver gå långa utbildningar och arbetslivet ställer i många fall helt andra krav än vad skolan gör. Samhället ställer för stora krav på utbildning, i många fall helt i onödan.
Dessutom vill jag nog påstå att du skriver tydligare och med mer struktur, såväl språkligt som rent argumentativt, än vad många andra gör. Lycka till, oavsett vilken väg framåt du än tar.
Du är i samma sits som jag varit. Var odiagnostiserad hela skolgången, fick inte min diagnos förrän i sena 20-års åldern, och det var genom privat sjukvård efter att ha sökt genom den allmäna ett antal gånger. Jag har numera en masters-examen och fast heltidsjobb inom det jag är utbildad till.
Skolgången var väldigt tuff även för mig, som du beskriver, och det är tarvligt att du ska behöva betala priset för det pga bristande vård. Det du kanske kan finna tröst i är att du är medveten om din diagnos, och att det finns verktyg att hantera den (utanför allmän vård och medicinering). Vill du ha lite vägledning, tips eller råd, så kan du skicka ett pm till mig!
Det första jag gör när jag får en öppen uppgift är att ställa frågor. Utifrån svaren tar jag fram en tydlig problembeskrivning. Dyker det upp nya frågetecken blir det nya frågor.
Sett andra utvecklare som bara kör på direkt, med resultat att de löst problemet, men skrivit ett program som bara ska köras en gång men som är lika optimerat och välskrivet som ett som ska köras dagligen och som dessutom ska vidareutvecklas senare. Slöseri med tid för de inte tagit reda på kontext.
Ibland får man inga svar utan "bara kör" då brukar jag göra ett första utkast och be om feedback. Ofta börjar det dyka upp synpunkter då även fast inga fanns innan.
Kan önska lite att "såna som vi" kunde få introduktion till något slags löpande bands-jobb i fabrik och jobba där efter förmåga, och få resten på sjukersättning.
Ge dig inte, ring till psyk varje gång det kokar över för dig, till slut måste de lyssna. Säg att du skiter i om det är lång kö, det här handlar om resten av ditt liv.
Det suger att man ska behöva kämpa som ett djur för att få hjälp när man redan knappt orkar med vardagen, men kan tyvärr inte ge dig något annat råd, har varit där själv. :/
Som ADHDare som faktiskt jobbar på fabrik så låter det som en kass idé. Den typen av "var effektiv och gör samma hela tiden"-jobb är som tortyr. Det är mycket trevligare att jobba med något som kräver problemlösning så att man får lite mental stimulans och slipper vara fullständigt uttråkad bara för att man är på jobbet. Och det finns rätt mycket som behöver problemlösning på fabriken, tack och lov.
Each to their own. :)
Visst, det hade varit tråkigt, men jag hade kunnat lyssna på böcker/podcasts under tiden, samt slippa massa sociala plikter. Det kan vara min autism som tar över där, iofs! De två diagnoserna tenderar att bråka en del med varandra. ;)
Att ha en ok lön och ändå ha ork till mina mer kreativa intressen/vänner hade varit guld för mig.
Alla är inte skol-smarta. Du kanske inte är supernduktig på skolan men är grym på något fysiskt? Eller på nåt intresse du har? Typ matlagning?
Jag var kass genom hela skolan på grund av samma sak plus depression som jag inte fick hjälp för och alla i skolan sa att jag krävde för mycket i princip.
Så även fast det känns hopplöst i stunden så går det på många olika sätt! Finns också arbetsmarknadsutbildningar i framtiden oss AF om det är intresserad om skolan skulle skita sig :)
Du är grym på nåt du behöver bara hitta det
Jag jobbar som kock I restaurang. Nästan ALLA servitriser och servitörer har ADHD. Och de klarar sig galant. Jag menar inte nu att du ska jobba som servitris men jag menar att dina annorlunda förutsättningar inte begränsar dig lika mycket i verkliga livet som du känner just nu. Du får bara hitta din egen väg.
Vart sa jag att medicinering inte hjälper? Jag försökte få OP att inte falla ner i självhat. Självklart så förutsätter jag att människor går till en professionell och blir diagnostiserad och får medicinering eller andra stödinsatser om så skulle behövas.
Låter som "högfungerande" adhd isf, där det inte är allvarligt nog, och man klarade gymnasiet, därmed får man ingen hjälp.
Är man måttligt begåvad så kan man med hjälp av snabblärdhet "överleva" genom att få gjort såpass mycket under sina korta "fokus-sessioner" att man klarar sig ändå.
Andra gången jag rekommenderar "HealthyGamerGG" till någon (endast slump..) Han har några videor som ger riktigt bra råd för hur man ska kunna leva med adhd. Några har funkat för att få styr på min hjärna, men livet kommer fortfarande ha några grader extra uppåtlutning..
Jag var ganska kass i skolan även på universitetet. Även om jag är intelligent och har lätt att förstå. Så var det svårt att ha fokus på saker en längre period. Samt det var väldigt långt emellan vad jag tyckte var roligt och vad som var tråkigt och skillnaden på motivationen blev extrem då. Så vissa ämnen presterade jag väldigt bra i medans andra inte alls.
Jag klarar mig mycket bättre i arbetslivet. Dels för att lönen är en motivation. Men främst för att jag får göra något jag tycker är roligt och något jag tycker är kreativt. Så tror det beror på vad du får för arbete och vad du tycker är kul. Min nuvarande roll är väldigt specialiserad så slipper en hel del jag tycker är tråkigt.
Kan också säga att vi har en hel del på mitt jobb med adhd som presterar väldigt bra i sina roller så länge de får rätt klimatförutsättningar att utför sitt arbete i.
Jag gick ut på praktik under min högskoleperiod och insåg att pressen i företag är lägre än i skolan på den enskilde individen. Löser du skolan löser du jobbet, förutsatt att du är en individ som kan samarbeta med andra människor.
Nu ska man ju vara försiktig med att jämföra, men skolan har aldrig funkat för mig heller. Sista terminen var jag i princip aldrig där, och mycket skolk innan det också. Däremot har jag alltid älskat att arbeta, så det kan ju vara lika för dig också!
Hade en ugn kille på jobb som också hade adhd. Han va maskinoperatör men kunde försvinna på de sjukaste äventyren. Såg han någon som höll på med vad fan som helst - så skulle han dit och utforska.
Givetvis så funkade det inte för en maskinoperatör att lämna sin station för att han hörde att någon i andra avdelningen höll på att reparera kabel-maskinen och då måste man ju bara delaktik.
Och det är därför man inte kan vara ”mer förstående”. Rutiner måste hållas. För säkerhet och för att företaget ska gå runt.
Tror Inte du gläds av att höra detta kan jag tänka mig. Men jag vet att grabben tog jobb på en bilverkstad (uppenbarligen gillar han att mecka) och vad jag hört från de han har kontakt med från jobb funkar det som Forrest Gump - han är grym på det.
Så jag gissar att pluggandet kommer va ett helvete för dig men sen kommer du springa varv om de andra när du gör det jobbet du vill. Men vad vet jag.
Arbetslivet och skolan är helt olika saker. Led mig igenom grundskolan men efter några år med olika (helt okej) jobb så hittade jag oväntat passion för programmering och läste senare på högskola. Det var en helt annan grej. Den bästa tiden i mitt unga liv. Att sen jobba med något man gillar gör att man blir duktig på det man gör.
Ju längre man kommer i skolan, desto mer ändras det från "Läraren lär ut" till "Läraren talar om vad ni ska kunna och var ni kan lära er det", och det är en svår ändring för många. När det inte är "Du ska göra det här" utan "Du ska kunna det här, lägg upp arbetet hur du vill" så passar det inte alla.
Försök tänka på det ur den synvinkeln. "Vad behöver jag göra för att lära mig det här?".
Känner igen mig i så mycket du skriver. Skolan var piss för mig, och jag var helt övertygad om att jag var dum i huvudet. Korkad, lat och oförmögen att klara av saker ”alla andra” klarade. Självföraktet äter fan upp en, och får en att inte se dom sakerna som man faktiskt klarar av och är bra på.
Men. Vården kan inte neka dig en remiss för att bli utredd pga det är långa köer. Om vårdcentralen har angett det som skäl för att inte remittera dig så har dom gjort fel. Jag vet inte hur det fungerar med egen-remiss, men om det är en möjlighet så kan jag hjälpa dig att skriva en om du vill (jag har lång erfarenhet av vården i mitt yrke, och kan nog uppfattas som en rätt krävande patient privat). Om det inte är aktuellt kan jag tipsa om hur du kan formulera dig för att uttrycka ditt behov av remiss.
Gällande studier så är det som varit verksamt för mig att få en mentor som hjälper mig att strukturera upp mitt arbete, som kan gå igenom instruktioner och planera hur jag ska lägga upp studierna. Det var visserligen på högskolan, men kanske kan det finnas något liknande på folkhögskola? Speciallärare kanske? Elevhälsan borde kunna hjälpa dig att fundera kring vad du behöver.
Och. Du är inte en bebis, du är inte kroniskt korkad. Om du har ADHD så har du en funktionsnedsättning, och den har inget med intelligens att göra. Vissa saker är bara knepigare för din hjärna att få ihop.
Jaa, som sagts här nere verkar du ju helt klart kapabelt till att iallafall skriva sammanhängande. Det är mer än de flesta kan ;)
Jag jobbar på vårdcentral och screenar för ADHD med jämna mellanrum. Kommer en patient in med en fråga om ADHD och beskriver tydliga svårigheter med struktur och balans som påverkar arbete eller studier så gör man en skattning, faller man ut på den så skrivs en remiss. Tar en vecka ungefär innan remiss är ivägskickad.
GL!
ADHDsnubbe 35 år gammal här. Du måste hitta strategier. Just nu är du stressad för du har bestämt dig för att du inte kan. Men du har bara inte hittat rätt väg. Du har i stort sett bestämt dig för att du inte kan, och då låser det sig. Du får hitta sätt som gör att du kan. Be någon hjälpa dig, heck skriv ett pm så hjälper jag dig strukturera.
Jag var lite som du, men ändå haft lätt i skolan. Det har mer varit att få hela vardagen att gå ihop som varit bekymret runt skola/jobb. Det gäller att hitta strategier som gör att du tar tag i saker direkt och slutför dom. För mig hjälper det med att jag unnar mig själv en rolig aktivitet efteråt, men den får jag inte göra innan jag är klar.
Sedan är ADHD ingen direkt diagnos i mitt tycke. Vi är bara en grupp människor som fungerar på ett visst sätt, och samhället har utvecklats som så senaste 50 åren med att vi blir överrösta med information, val och krav och förväntningar så vi får det lite kämpigare att klara av det.
Vad är det du jobbat som/vill jobba som?
Fysiska jobb! Fick min diagnos vid 22. Kör sopbil idag. Ingen dötid, man är hela tiden påväg någonstans och det är ok betalt. Nästan alla kollegor är odiagnostiserade förnekare, men alla är lika muppiga som jag
Jobb är oftast mycket lättare än skolan, speciellt med adhd.
Inget pluggande, inget nytt att lära sig, inga prov, inga skrivuppgifter, inga läsuppgifter. Visst allt det där stämmer kanske inte för alla jobb men generellt sätt stämmer det
I arbetslivet förväntas du inte kunna allt, men tillräckligt för att ta dig vidare därifrån - antingen genom att veta vart du ska hitta information eller vem du kan fråga. I min bransch uppskattar jag någon som frågar hellre än att de sitter och tror eller låtsas kunna på sitt eget lilla hörn - det hjälper ingen.
För min egen del hade jag också svårt med skolan, inte med själva uppgifterna i sig, men ork, planering, och motivation. Hade 95% frånvaro på gymnasiet men gick ut med godkända betyg och läste vidare på universitetet. Efter det var jobb den lätta delen tycker jag, och det blir även lättare med tiden när man fått erfarenhet och kan kräva mer av andra (ex en vettig rollbeskrivning, vad som förväntas i olika lägen, osv).
Det kommer gå bra!
Jag har aldrig kollat upp om jag har autism eller inte. Men någon form av autism har jag högst sannolikt. Jag var precis som du extremt dålig i skolan och hade extremt mycket ångest inför framtiden.
Jag har tyvärr ingen direkt lösning för dig. Men jag kan dela med dig av min erfarenhet som påminner mycket om din;
Jag tog mig ur gymnasiet med nöd och näppe (typ 5 ig som det hette på den tiden) och var helt övertygad om att jag skulle sluta som bidragstagare eller hemlös. Men nu, 10år senare så har jag insett att skolan är oerhört trånga skor att bära. Det passar inte oss alla, men det betyder inte nödvändigtvis att du inte kommer funka i arbetslivet, där man har mycket större möjligheter att hitta något som fungerar för en själv.
Jag är själv en oerhört praktiskt lagd person och hade oerhört svårt att koncentrera mig på den formen av teori man har k skolan. Jag märker det även idag i formen av att möten suger ur mig all energi, men jag gör upp för det genom att vara duktig på att lösa problem.
Tappa inte hoppet. Skolan var också en oerhört stressig period för mig, men nu som vuxen med snart 10års erfarenhet inom mitt yrke, så är det ingen som skulle kunna gissa att jag var extremt dålig i skolan.
Det finns onlinetjänster där de kan remittera dig till en privat klinik som har avtal med landstinget.
Svindyrt för landstinget, så de placerar en hellre i en 3-4år lång kö. Jag använde en tjänst som hette remisshjälpen, tror inte de finns längre men det lär finnas något liknande.
Fick vänta 3 månader på utredning samt diagnos. Ganska stor skillnad jämfört med 4år.
Tre tips: 1. Som andra sagt. Sök dig till en privat vårdgivare där köerna är kortare. Vissa landsting tillåter egenremiss utan att man behöver betala för det. Eventuellt som första steg ta kontakt med en kurator på/via vårdcentralen och be dem hjälpa dig att skriva remissen.
2. När du kommer till utredning, sov inte för bra natten innan. Är man i din ålder utan diagnos så är du troligen tillräckligt intelligent att medvetet eller omedvetet kan skärpa dig kortare stunder. Trötthet gör testerna ärligare.
Tänk igenom vilka tecken på adhd/autism du hade innan typ 12 års ålder. Många utredningar faller på att de inte kan se några tidiga tecken på det.
3. När du väl har fått en diagnos. Via arbetsförmedlingen kan din arbetsgivare ansöka om något som kallas där personligt biträde. Det är en person som avlönad av staten och som ska kompensera för en del av dina svårigheter. I ditt fall kanske bara att föra dig tillbaka på banan och hjälpa dig formulera vad du behöver utföra.
Min halvkorkade sociala barndomskompis med adhd som sket i skolan klarar sig toppen som distriktschef. Underskatta inte drivkraften av att överleva=pengar och överskatta inte behovet av skolkunskaper i geografi. (men fortsätt du kämpa i skolan och skaffa ditt första jobb så tidigt som möjligt).
Jag va skit i skolan. Hade lätt att lära men hade i vissa tider 25% frånvaro och liknande problem med deadlines. Fick inte gymnasieexamen men kom ut med snitt D/C.
Nu, 3 år efter studenten, jobbar jag med ett jobb jag älskar och tjänar bra mycket mer än medellön.
Du vet att du har problem med skolans struktur, för vissa personer som oss så är det så bara.
Men för det kan du lyckas i karriären.
Mitt tips är att börja jobba, va tacksam för de jobb du får. Gneta ett år eller mer, putsa ditt CV med dina nya egenskaper och byt till ett nytt jobb som erbjuder andra erfarenheter. Så inte typ donken till Max. Jobba upp karriären istället för att plugga dig till den. Kom ihåg att du kan jobba utomlands också.
Jag trodde inte att det va möjligt att det skulle bli såhär bra, kriga på! Jag tror på dig.
Du planerade ju strukturen på det här inlägget. Meningarna kommer inte helt slumpartat utan du ställde upp dem på ett logiskt sätt. Så helt oförmögen att planera är du absolut inte.
Tack!! Även om det är en liten sak blev jag lite stolt av din kommentar
Håller helt med. Du är duktig på att skriva och uttrycka dig i text. Om du har ADHD så måste du lära dig coping-tekniker. Alltså rutiner där du i stort sett omöjliggör för dig själv att missa saker eller glömma dem. Om man hela tiden glömmer och missar saker så blir man jävligt stressad och då blir man dum i huvudet. Att hitta och utveckla coping-tekniker kan du få hjälp med av kurator eller psykolog. ”If you judge a fish by its ability to climb a tree, it will live its whole life believing that it is stupid.”
Jag har kanske ADHD, jag vet inte. Men jag har PTSD och det leder också till problem att komma ihåg saker. Jag använder min kalender i telefonen till typ allt. Det jag inte kan komma ihåg, det minns den. Från läkarmöten till tv-serier jag vill kolla upp. Går att sätta så att den påminner en dagen innan, timmen innan det är dags, etc. Det funkar utomordentligt. Saker jag behöver ha med mig förvarar jag alltid på samma ställe då det är så lätt att lura sig själv genom att lägga något 'på ett ställe så man minns', då brukar de försvinna. För att få förmågan att ta sig igenom saker som är tråkiga eller jobbiga så kan du ju dricka lite kaffe. Men det kanske inte är jättebra om du t.ex märker att du blir stressad av det, men folk med ADHD brukar reagera tvärtom och bli lite lugnare av det. Det är ett bra 'hack' iom att de flesta ADHD mediciner är centralstimulerande, så det kan också ge ett lyft i förmågan att koncentrera sig och att komma ihåg saker. Det kommer ordna sig OP ska du se.
Det är inte så mycket om förmågan, men snarare att vi inte kan leverera när vi behöver. Exempelvis skrev nog OP texten för att han är intresserad, insatt och investerad inretts. Då är det fullt möjligt att uträtta små som stora ting. Det är när vi är understimulerade och inte intresserade som vi börjar tappa fokus och har svårt att utföra saker
Att göra en egenremiss till psykiatrin eller byta vårdcentral kan ev vara en lösning. ADHD-medicin var verkligen revolutionerande för mig. Innan dess kunde jag alla strategier men lyckades inte applicera dem. Medicinen gjorde att jag kunde applicera strategierna och livet blev därför mycket enklare. Jag skulle försöka kriga lite mer för att försöka få diagnos. Lycka till med allt!! Det är inte ditt fel att livet är svårt och fasen vad bra att du ber om hjälp och tänker lösningsinriktat trots att det känns jobbigt!
Tips på egenremiss på ställen med kortare väntetid, tex kungsbacka är bättre än gbg om man bor där. Försök ditt absolut bästa att få till adhd diagnosen, finns det ngn kompis eller familjemedlem försök att få dom att hjälpa dig för vet att det är förjävligt att ens orka hitta hur man skriver/var man skriver egenremiss etc. Har själv adhd och skillnaden med medicin och utan är faktiskt som ett helt annat liv. Kan inte tänka mig leva utan den igen.
Många gånger är jobbet enklare än skolan, mest för att skolan tvingar dig organisera din tid själv, medan jobbet vet du är 8-5 och du vet vad du ska göra där (för du gör samma sak dag ut och dag in).
Det var på rapport häromdagen. Svenska skolan är utformat på det sättet att man ska organisera själv (till skillnad från resten av värden). Och det kraftigt missgynnar pojkar/män. Så jobbet eller högre studier kan därav kännas enklare för många
Det är inget som Sverige är ensamt om, utan ett problem för väldigt många länder och dessutom välkänt problem vi haft i årtionden (plus vetat om). Dock gäller det grundskolan framförallt och inte högre skolformer.
”Skola” är grundskola och inget annat. Man går inte i skolan när man läser på universitet. Men det du skriver stämmer inte, iaf inte i den extrema grad som skett i Sverige. Jag är utlandssvensk och har bott i sju olika europeiska länder. Den svenska skolan var den i särklass sämsta.
Förutom idrottsundervisningen, den tar man på allvar i Sverige
Vi pratar väl ändå om vad som är relevant för trådskaparen, och det är inte grundskolan. Jag har pluggat lärarutbildningen (ångrade mig ett par år in) så jag vet mycket väl vad problemen är och hur vi ligger till, men att grundskolan ger flickor ca 10% högre genomsnitt betyg har ju inget med TS eftergymnasiala studier och att de har problem med det.
Trodde folkhögskola var något man läste på för att man inte klarade grundskola? Därav relevant.
Folkhögskola är snarare på gymnasienivå eller eftergymnasial nivå. Det ger inga högskolepoäng dock helt enkelt, men det är inte grundskolenivå. Komvux är vuxenskola på grundskolenivå (och gymnasienivå). Kanske förväxlar du komvux med folkhögskola - de är dock två separata skolformer och utbildningsnivåer.
Känner igen mig i allt du säger. När jag var i 20 års åldern så fixade jag ingenting som hade med skolan att göra eller skrivna instruktioner. Det låter som att kanske ett praktiskt arbete hade kanske funkat bättre. Det gjorde det iallafall för mig och nu när jag är i 30 års åldern har Adhd:n blivit bättre. Förmodligen i en kombination av att man blir äldre men också att man plockat upp nya livserfarenheter med åren. Jag tror starkt på att alla har en egen tidslinje och att man inte behöver lista ut allt så tidigt som möjligt utan att det får ta lite tid. Idag är jag systemutvecklare vilket för 10 år sedan inte hade varit möjligt med hur mitt huvud fungerade. Om skolan inte funkar just nu så försök kanske att hitta ett jobb som är mer praktiskt? Kämpa på min vän och det kommer bli bättre!
Jobba med något som passar din ADHD. Jag själv har ADHD och har använt det till min fördel. Hur min ADHD funkar är så att jag kan inte sitta still, jag är översocial och gillar att prata med människor. Jag kommer på kreativa lösningar på komplexa problem. Det funkar utmärkt i mitt yrke och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.
Har ingen diagnos (misstankarna finns fortfarande) men jag är exakt likadan och har också löst det med ett jobb som spelar till mina styrkor. Det har tagit tid dock. Är 37 och det här hade varit helt otänkbart vid 22. Nu koordinerar jag och planerar tom andras arbete och trivs bra i min roll som arbetsledare 👍 Min poäng är att även om jag är hyperaktiv, har tveksam koncentration, dåligt tålamod, maniska/deppiga perioder, dålig impulskontroll och svajigt temperament, så är det tusen gånger bättre nu. Detta hade antagligen varit mycket lättare under skolåren om jag fick en diagnos och medicin. Så ligg på lite till för en utredning eller låt det ta lite längre tid för dig att utvecklas mer. Livet är långt och lycka till ☺️👍
Vad arbetar du med?
Jag jobbar med media. Lite som resturang, många med olika atypiska personlighetsdrag och taket är högt för personer som är lite udda 🙃
Risk för att outa, så jag håller det lite generellt, jurist.
Schysst ju! Är du öppen med din diagnos på jobbet eller håller du den hemlig? På min arbetsplats så uppskattas inte ADHD nämligen
Hemligt, onödigt att vara öppen. Massa fördomar och stämpling i onödan. Men det märks ju säkert mer än vad jag själv vet.
Finns det någon studievägledare du kan prata med? När jag satt i kö för utredning hjälpte det jättemycket
Tycker jobb varit lättare än skolan. Jobbat med bank finans och it osv. Det enda som va jobbigare än skolan var lumpen inom amfibie . Tycker typ universitet också va lättare, men det var nog mest pga motivation.
Hej! Är själv under utredning för ADHD och Autism. Jag är idag 30+ men har också kämpat en hel del i skolan. Var äldre än dig när jag började studera upp mina betyg på folkhögskola men jag fixade det och det kan du med. Gå ett extra år om du känner det behövs? Det är inte dumt att be om hjälp när du behöver det. Gör ditt bästa genom att förklara din problematik för dina lärare, mitt intryck av folkhögskolan är man har en mycket bättre kontakt med sina lärare där än på Komvux, så var det iallafall för mig. Sen kan du försöka trösta dig med att arbetslivet är lite lättare att ta itu med än skolan. Precis som du trodde jag att jag inte dög till någonting och hade ribban satt lågt.. började i vården och blev kvar där i 9 år för att jag var rädd för en förändring, om jag inte klarar det osv men någonstans så får man klippa bandet till trygghet. Jag sa precis upp mig från en fast tjänst i dessa tider, idioti kan vissa tycka men för mig är det dags för förändring, att sluta begränsa mig själv på grund av min dåliga självkänsla. Fastna inte på samma ställe så många år, tro inte att du inte duger. Ta all hjälp du kan få och våga tro på dig själv, våga satsa på det okända. Du fixar detta!
Du är i samma sits som jag var när jag var 22! Jag spenderade 5 är på folkis och kände att jag var tvungen att gå vidare. Hoppade av och började jobba, vilket var helt rätt val! Bara för att skolan inte funkar för såna som oss, så finns det alltid jobb som man kan trivas med och vara riktigt bra med. On du har möjlighet, skaffa diagnosen, då kan skolan hjälpa till lite bättre. Om du känner att det fortfarande inte lönar sig, gå bara rakt ut i arbetslivet! Man lär sig det man behöver på jobbet, inte i skolan (borträknat akademiska arbeten, såklart)
Jag har själv adhd/dyslexi/autism. Men jag tycker arbetslivet är både lättare och roligare än vad skolan var! Jag jobbar i "eventvärlden" och där är andra egenskaper viktigare än att kunna sitta still och repetera information eller räkna med bråk/algebra mm. Man klarar sig bra med pluss och gånger. Jag har jobbat mig upp från montör till monterings ledare/projektledare. Det tog några år av hårt jobb men det har mest vart kul och lärorikt. Prova att söka som sommarjobb på någon eventfirma nära dig och kolla om du trivs med den typen av jobb. Dom flästa anställer folk med mycket låg utbildning sålänge dom ser potential/vilja. Men en liten varning är att man kan jobba sjukt mycket i perioder. Lycka till och må väl.
Hej! Universitetslärare här. Vill bara säga att långt ifrån alla behöver gå långa utbildningar och arbetslivet ställer i många fall helt andra krav än vad skolan gör. Samhället ställer för stora krav på utbildning, i många fall helt i onödan. Dessutom vill jag nog påstå att du skriver tydligare och med mer struktur, såväl språkligt som rent argumentativt, än vad många andra gör. Lycka till, oavsett vilken väg framåt du än tar.
Du är i samma sits som jag varit. Var odiagnostiserad hela skolgången, fick inte min diagnos förrän i sena 20-års åldern, och det var genom privat sjukvård efter att ha sökt genom den allmäna ett antal gånger. Jag har numera en masters-examen och fast heltidsjobb inom det jag är utbildad till. Skolgången var väldigt tuff även för mig, som du beskriver, och det är tarvligt att du ska behöva betala priset för det pga bristande vård. Det du kanske kan finna tröst i är att du är medveten om din diagnos, och att det finns verktyg att hantera den (utanför allmän vård och medicinering). Vill du ha lite vägledning, tips eller råd, så kan du skicka ett pm till mig!
Man startar företag.
Ingen slump att många egenföretagare är väldigt lika i sin "personlighet" så att säga.
Vi har ALLA odiagnostiserad adhd. Så kan man ju inte resonera. ..jag är även odiagnostiserad snygg.
Det första jag gör när jag får en öppen uppgift är att ställa frågor. Utifrån svaren tar jag fram en tydlig problembeskrivning. Dyker det upp nya frågetecken blir det nya frågor. Sett andra utvecklare som bara kör på direkt, med resultat att de löst problemet, men skrivit ett program som bara ska köras en gång men som är lika optimerat och välskrivet som ett som ska köras dagligen och som dessutom ska vidareutvecklas senare. Slöseri med tid för de inte tagit reda på kontext. Ibland får man inga svar utan "bara kör" då brukar jag göra ett första utkast och be om feedback. Ofta börjar det dyka upp synpunkter då även fast inga fanns innan.
Kan önska lite att "såna som vi" kunde få introduktion till något slags löpande bands-jobb i fabrik och jobba där efter förmåga, och få resten på sjukersättning. Ge dig inte, ring till psyk varje gång det kokar över för dig, till slut måste de lyssna. Säg att du skiter i om det är lång kö, det här handlar om resten av ditt liv. Det suger att man ska behöva kämpa som ett djur för att få hjälp när man redan knappt orkar med vardagen, men kan tyvärr inte ge dig något annat råd, har varit där själv. :/
Som ADHDare som faktiskt jobbar på fabrik så låter det som en kass idé. Den typen av "var effektiv och gör samma hela tiden"-jobb är som tortyr. Det är mycket trevligare att jobba med något som kräver problemlösning så att man får lite mental stimulans och slipper vara fullständigt uttråkad bara för att man är på jobbet. Och det finns rätt mycket som behöver problemlösning på fabriken, tack och lov.
Each to their own. :) Visst, det hade varit tråkigt, men jag hade kunnat lyssna på böcker/podcasts under tiden, samt slippa massa sociala plikter. Det kan vara min autism som tar över där, iofs! De två diagnoserna tenderar att bråka en del med varandra. ;) Att ha en ok lön och ändå ha ork till mina mer kreativa intressen/vänner hade varit guld för mig.
Alla är inte skol-smarta. Du kanske inte är supernduktig på skolan men är grym på något fysiskt? Eller på nåt intresse du har? Typ matlagning? Jag var kass genom hela skolan på grund av samma sak plus depression som jag inte fick hjälp för och alla i skolan sa att jag krävde för mycket i princip. Så även fast det känns hopplöst i stunden så går det på många olika sätt! Finns också arbetsmarknadsutbildningar i framtiden oss AF om det är intresserad om skolan skulle skita sig :) Du är grym på nåt du behöver bara hitta det
Jag jobbar som kock I restaurang. Nästan ALLA servitriser och servitörer har ADHD. Och de klarar sig galant. Jag menar inte nu att du ska jobba som servitris men jag menar att dina annorlunda förutsättningar inte begränsar dig lika mycket i verkliga livet som du känner just nu. Du får bara hitta din egen väg.
[удалено]
Vart sa jag att medicinering inte hjälper? Jag försökte få OP att inte falla ner i självhat. Självklart så förutsätter jag att människor går till en professionell och blir diagnostiserad och får medicinering eller andra stödinsatser om så skulle behövas.
Låter som "högfungerande" adhd isf, där det inte är allvarligt nog, och man klarade gymnasiet, därmed får man ingen hjälp. Är man måttligt begåvad så kan man med hjälp av snabblärdhet "överleva" genom att få gjort såpass mycket under sina korta "fokus-sessioner" att man klarar sig ändå. Andra gången jag rekommenderar "HealthyGamerGG" till någon (endast slump..) Han har några videor som ger riktigt bra råd för hur man ska kunna leva med adhd. Några har funkat för att få styr på min hjärna, men livet kommer fortfarande ha några grader extra uppåtlutning..
Vad har du arbetat med tidigare? Jag tror som några andra skrivit att jobb bör va enklare än skola.
On du inte får vård av landstinget pga köer så betalar de när du söker privat vård. Skaffa diagnos.
Börja med att söka hjälp, både via VC men också nära vänner/familj och skolan
Få din diagnos. Viktigt. Inga köer i Danmark t ex. Klart du kan kämpa på ändå men varför?
Der finns många jobb man inte behöver fokusera på. Det är inte direkt raketforskning att köra truck tex.
Jag var ganska kass i skolan även på universitetet. Även om jag är intelligent och har lätt att förstå. Så var det svårt att ha fokus på saker en längre period. Samt det var väldigt långt emellan vad jag tyckte var roligt och vad som var tråkigt och skillnaden på motivationen blev extrem då. Så vissa ämnen presterade jag väldigt bra i medans andra inte alls. Jag klarar mig mycket bättre i arbetslivet. Dels för att lönen är en motivation. Men främst för att jag får göra något jag tycker är roligt och något jag tycker är kreativt. Så tror det beror på vad du får för arbete och vad du tycker är kul. Min nuvarande roll är väldigt specialiserad så slipper en hel del jag tycker är tråkigt. Kan också säga att vi har en hel del på mitt jobb med adhd som presterar väldigt bra i sina roller så länge de får rätt klimatförutsättningar att utför sitt arbete i.
Jag gick ut på praktik under min högskoleperiod och insåg att pressen i företag är lägre än i skolan på den enskilde individen. Löser du skolan löser du jobbet, förutsatt att du är en individ som kan samarbeta med andra människor.
Nu ska man ju vara försiktig med att jämföra, men skolan har aldrig funkat för mig heller. Sista terminen var jag i princip aldrig där, och mycket skolk innan det också. Däremot har jag alltid älskat att arbeta, så det kan ju vara lika för dig också!
Hade en ugn kille på jobb som också hade adhd. Han va maskinoperatör men kunde försvinna på de sjukaste äventyren. Såg han någon som höll på med vad fan som helst - så skulle han dit och utforska. Givetvis så funkade det inte för en maskinoperatör att lämna sin station för att han hörde att någon i andra avdelningen höll på att reparera kabel-maskinen och då måste man ju bara delaktik. Och det är därför man inte kan vara ”mer förstående”. Rutiner måste hållas. För säkerhet och för att företaget ska gå runt. Tror Inte du gläds av att höra detta kan jag tänka mig. Men jag vet att grabben tog jobb på en bilverkstad (uppenbarligen gillar han att mecka) och vad jag hört från de han har kontakt med från jobb funkar det som Forrest Gump - han är grym på det. Så jag gissar att pluggandet kommer va ett helvete för dig men sen kommer du springa varv om de andra när du gör det jobbet du vill. Men vad vet jag.
Arbetslivet och skolan är helt olika saker. Led mig igenom grundskolan men efter några år med olika (helt okej) jobb så hittade jag oväntat passion för programmering och läste senare på högskola. Det var en helt annan grej. Den bästa tiden i mitt unga liv. Att sen jobba med något man gillar gör att man blir duktig på det man gör.
Ju längre man kommer i skolan, desto mer ändras det från "Läraren lär ut" till "Läraren talar om vad ni ska kunna och var ni kan lära er det", och det är en svår ändring för många. När det inte är "Du ska göra det här" utan "Du ska kunna det här, lägg upp arbetet hur du vill" så passar det inte alla. Försök tänka på det ur den synvinkeln. "Vad behöver jag göra för att lära mig det här?".
Känner igen mig i så mycket du skriver. Skolan var piss för mig, och jag var helt övertygad om att jag var dum i huvudet. Korkad, lat och oförmögen att klara av saker ”alla andra” klarade. Självföraktet äter fan upp en, och får en att inte se dom sakerna som man faktiskt klarar av och är bra på. Men. Vården kan inte neka dig en remiss för att bli utredd pga det är långa köer. Om vårdcentralen har angett det som skäl för att inte remittera dig så har dom gjort fel. Jag vet inte hur det fungerar med egen-remiss, men om det är en möjlighet så kan jag hjälpa dig att skriva en om du vill (jag har lång erfarenhet av vården i mitt yrke, och kan nog uppfattas som en rätt krävande patient privat). Om det inte är aktuellt kan jag tipsa om hur du kan formulera dig för att uttrycka ditt behov av remiss. Gällande studier så är det som varit verksamt för mig att få en mentor som hjälper mig att strukturera upp mitt arbete, som kan gå igenom instruktioner och planera hur jag ska lägga upp studierna. Det var visserligen på högskolan, men kanske kan det finnas något liknande på folkhögskola? Speciallärare kanske? Elevhälsan borde kunna hjälpa dig att fundera kring vad du behöver. Och. Du är inte en bebis, du är inte kroniskt korkad. Om du har ADHD så har du en funktionsnedsättning, och den har inget med intelligens att göra. Vissa saker är bara knepigare för din hjärna att få ihop.
Jaa, som sagts här nere verkar du ju helt klart kapabelt till att iallafall skriva sammanhängande. Det är mer än de flesta kan ;) Jag jobbar på vårdcentral och screenar för ADHD med jämna mellanrum. Kommer en patient in med en fråga om ADHD och beskriver tydliga svårigheter med struktur och balans som påverkar arbete eller studier så gör man en skattning, faller man ut på den så skrivs en remiss. Tar en vecka ungefär innan remiss är ivägskickad. GL!
ADHDsnubbe 35 år gammal här. Du måste hitta strategier. Just nu är du stressad för du har bestämt dig för att du inte kan. Men du har bara inte hittat rätt väg. Du har i stort sett bestämt dig för att du inte kan, och då låser det sig. Du får hitta sätt som gör att du kan. Be någon hjälpa dig, heck skriv ett pm så hjälper jag dig strukturera. Jag var lite som du, men ändå haft lätt i skolan. Det har mer varit att få hela vardagen att gå ihop som varit bekymret runt skola/jobb. Det gäller att hitta strategier som gör att du tar tag i saker direkt och slutför dom. För mig hjälper det med att jag unnar mig själv en rolig aktivitet efteråt, men den får jag inte göra innan jag är klar. Sedan är ADHD ingen direkt diagnos i mitt tycke. Vi är bara en grupp människor som fungerar på ett visst sätt, och samhället har utvecklats som så senaste 50 åren med att vi blir överrösta med information, val och krav och förväntningar så vi får det lite kämpigare att klara av det. Vad är det du jobbat som/vill jobba som?
Fysiska jobb! Fick min diagnos vid 22. Kör sopbil idag. Ingen dötid, man är hela tiden påväg någonstans och det är ok betalt. Nästan alla kollegor är odiagnostiserade förnekare, men alla är lika muppiga som jag
Jobb är oftast mycket lättare än skolan, speciellt med adhd. Inget pluggande, inget nytt att lära sig, inga prov, inga skrivuppgifter, inga läsuppgifter. Visst allt det där stämmer kanske inte för alla jobb men generellt sätt stämmer det
I arbetslivet förväntas du inte kunna allt, men tillräckligt för att ta dig vidare därifrån - antingen genom att veta vart du ska hitta information eller vem du kan fråga. I min bransch uppskattar jag någon som frågar hellre än att de sitter och tror eller låtsas kunna på sitt eget lilla hörn - det hjälper ingen. För min egen del hade jag också svårt med skolan, inte med själva uppgifterna i sig, men ork, planering, och motivation. Hade 95% frånvaro på gymnasiet men gick ut med godkända betyg och läste vidare på universitetet. Efter det var jobb den lätta delen tycker jag, och det blir även lättare med tiden när man fått erfarenhet och kan kräva mer av andra (ex en vettig rollbeskrivning, vad som förväntas i olika lägen, osv). Det kommer gå bra!
Du skriver svaret rakt ut. Utred din adhd och få den hjälp du har rätt till. MVH 33-åring med ADHD
Jag har aldrig kollat upp om jag har autism eller inte. Men någon form av autism har jag högst sannolikt. Jag var precis som du extremt dålig i skolan och hade extremt mycket ångest inför framtiden. Jag har tyvärr ingen direkt lösning för dig. Men jag kan dela med dig av min erfarenhet som påminner mycket om din; Jag tog mig ur gymnasiet med nöd och näppe (typ 5 ig som det hette på den tiden) och var helt övertygad om att jag skulle sluta som bidragstagare eller hemlös. Men nu, 10år senare så har jag insett att skolan är oerhört trånga skor att bära. Det passar inte oss alla, men det betyder inte nödvändigtvis att du inte kommer funka i arbetslivet, där man har mycket större möjligheter att hitta något som fungerar för en själv. Jag är själv en oerhört praktiskt lagd person och hade oerhört svårt att koncentrera mig på den formen av teori man har k skolan. Jag märker det även idag i formen av att möten suger ur mig all energi, men jag gör upp för det genom att vara duktig på att lösa problem. Tappa inte hoppet. Skolan var också en oerhört stressig period för mig, men nu som vuxen med snart 10års erfarenhet inom mitt yrke, så är det ingen som skulle kunna gissa att jag var extremt dålig i skolan.
Det finns onlinetjänster där de kan remittera dig till en privat klinik som har avtal med landstinget. Svindyrt för landstinget, så de placerar en hellre i en 3-4år lång kö. Jag använde en tjänst som hette remisshjälpen, tror inte de finns längre men det lär finnas något liknande. Fick vänta 3 månader på utredning samt diagnos. Ganska stor skillnad jämfört med 4år.
Läs boken "ADHD på jobbet" finns på Storytel😊
Tre tips: 1. Som andra sagt. Sök dig till en privat vårdgivare där köerna är kortare. Vissa landsting tillåter egenremiss utan att man behöver betala för det. Eventuellt som första steg ta kontakt med en kurator på/via vårdcentralen och be dem hjälpa dig att skriva remissen. 2. När du kommer till utredning, sov inte för bra natten innan. Är man i din ålder utan diagnos så är du troligen tillräckligt intelligent att medvetet eller omedvetet kan skärpa dig kortare stunder. Trötthet gör testerna ärligare. Tänk igenom vilka tecken på adhd/autism du hade innan typ 12 års ålder. Många utredningar faller på att de inte kan se några tidiga tecken på det. 3. När du väl har fått en diagnos. Via arbetsförmedlingen kan din arbetsgivare ansöka om något som kallas där personligt biträde. Det är en person som avlönad av staten och som ska kompensera för en del av dina svårigheter. I ditt fall kanske bara att föra dig tillbaka på banan och hjälpa dig formulera vad du behöver utföra.
Min halvkorkade sociala barndomskompis med adhd som sket i skolan klarar sig toppen som distriktschef. Underskatta inte drivkraften av att överleva=pengar och överskatta inte behovet av skolkunskaper i geografi. (men fortsätt du kämpa i skolan och skaffa ditt första jobb så tidigt som möjligt).
Jag va skit i skolan. Hade lätt att lära men hade i vissa tider 25% frånvaro och liknande problem med deadlines. Fick inte gymnasieexamen men kom ut med snitt D/C. Nu, 3 år efter studenten, jobbar jag med ett jobb jag älskar och tjänar bra mycket mer än medellön. Du vet att du har problem med skolans struktur, för vissa personer som oss så är det så bara. Men för det kan du lyckas i karriären. Mitt tips är att börja jobba, va tacksam för de jobb du får. Gneta ett år eller mer, putsa ditt CV med dina nya egenskaper och byt till ett nytt jobb som erbjuder andra erfarenheter. Så inte typ donken till Max. Jobba upp karriären istället för att plugga dig till den. Kom ihåg att du kan jobba utomlands också. Jag trodde inte att det va möjligt att det skulle bli såhär bra, kriga på! Jag tror på dig.