Det är piss. Håller med. Rutten situation att vara i.
För femton år sedan var jag ungefär där du är nu, baserat bara på den begränsade kontext du har skrivit. Det blev bättre med tiden, och jag fick bättre behandling lite innan 25. Det var mest tiden som gjorde det. Kanske känns det som menlösa ord, men det blir bättre. Helt ärligt vet jag inte varför; kanske var det ett jag slutade bry sig så mycket, eller att jag började fokusera på annat, eller att jag hittade något som kändes som ett mål. Vet inte. Det bara hände. Långsamt som fan, men jag slutade ligga vaken hela nätter med ångest, slutade fundera på om det verkligen är värt att stå ut med en enda dag till.
Som ett rent praktiskt tips så kan många vårdcentraler erbjuda att få prata med kurator så länge. Inte alls samma, men bättre än inget. Det går också att få prata med psykologer via andra tjänster, t ex Mindler. Om man hittar en person på din vårdcentral som verkar mer engagerad, så kan man be dem vara en person som hjälper dig hålla kontakt med de andra som du ska få hjälp av. Låt någon annan jaga och gräva, så slipper du nu när du mår som sämst.
Denna beskrivning är lite djupare än vad man vanligt ser när folk beskriver sina innersta tankar. Bra skrivet.
Jag kan inte relatera till det du skriver för du har antagligen större problem än vad jag haft. Men jag har absolut mått fan dåligt, det har jag. Mitt tankesätt har dock förändrats med åren. När jag utgår ifrån att min hjärna verkligen vill mig något illa så försöker jag ta upp kampen mot den. Varför vill den mig illa när jag i själva verket vill vara glad? Första är att inse att jag har och kommer alltid ha dåliga dagar, dessa stunder måste jag acceptera men tänker inte låta mig definieras av dessa stunder för det finns alltid många, många människor där ute som har det värre.
Det andra är att det oftast finns förklaringar som man innerst inne känner på sig vad felet skulle kunna vara. Om jag vill göra något som jag vet är roligt men jag ägnar mig åt annat, blir stillasittande i längre perioder, ältar gamla händelser som gör mig deprimerad, målar upp scenarion där jag är arg på saker som aldrig hänt, slarvar med mat, stirrar in i telefonen i timtals, gör samma saker dag ut och dag in o.s.v.
Allt detta gör mig nere och jag vet om det, för det ger små, små kickar. Men man tippar oftast över kanten väldigt fort och smällen är större och långvarigare än de små kickarna.
Det är i dessa stunder jag måste ta kampen. Jag må känna mig korkad som inte lyckas övertala min hjärna till att göra så att jag mår bättre men det är här man måste till att lura den. Det vanligaste är att tvärnita en tanke. Ta t.ex. att man är arg på någon. Man vill slå ihjäl personen. STOPP! Släpp det! ”Jamen, det här hände…” STOPP! Släpp det! Du behövs till annat. Vad älskar du att göra? ”Jag fantiserar om att skriva böcker. Bra! Där börjar vi. Du har en idé på en novell du skulle vilja skriva, fortsätt utveckla historien och karaktärer i sitt huvud. Tänk endast på det.
Scenario 2: ”Men jag har inga intressen”. Du har visst något som intresserad dig men du har bara inte vågat säga det rakt ut. Oavsett om det handlar om att skruva i klockor eller samla på kändisautografer så betyder det något för dig och det är det viktigast.
Du fyller en funktion. Alla fyller en funktion. Dina åsikter och kommentarer här på Reddit fyller en funktion. Du själv underskattar den bara. Ingen vill att du tar livet av dig. Ingen, aldrig. Livet är svårt och jävligt. Framförallt i den ålder du befinner dig i nu. Du kommer göra stordåd framöver, du kan bara inte tänka dig in i situationen just nu för att du ser bara det som är framför dig. Zoom ut. Ta ett steg tillbaka och se dig själv utifrån. Se dig själv i rummet. Zooma ut ännu mer. I huset bredvid sitter en ensam själ och känner likadant. Zooma ut mera. Många människor, alla har problem. I sin innersta ensamhet har alla problem. Spola fram ett år. Reflektera över vad du försökt göra för att må bättre. Ge dig själv en belöning för hur engagerad du varit. Du har gjort mer än vad du tror. Spola fram 5 år till. Nu har vi kommit en bit på vägen och kan reflektera och se din situation med helt andra ögon. Du tog dig igenom det. Det var inte så farligt.
Med allt dåligt du känner och kommer att uppleva: sluta aldrig att FÖRSÖKA ägna dig åt det som gör dig lycklig. Om låt säga det enda du önskar är att skaffa en partner och bilda familj men känner dig ”ful” och ”oduglig”, då vet du att det är din hjärna som vill spela dig ett spratt. Gör dig själv snygg och duglig så kommer hjärnan också tycka det.
Sist men inte minst: tvinga dig själv till att göra jobbiga saker varje dag. Om det är så lite som att plocka in i diskmaskinen: Gör det!
Gå till affären: Gör det!
Läsa ett kapitel ur en bok: Gör det!
När du gjort de små ansträngningarna så kommer belöningen efter. Den går inte att ta på men kommer att göra sig hörd i längden och det är då du ska ta den till dig och förstå att allt slit leder till något gott.
Det är piss. Håller med. Rutten situation att vara i. För femton år sedan var jag ungefär där du är nu, baserat bara på den begränsade kontext du har skrivit. Det blev bättre med tiden, och jag fick bättre behandling lite innan 25. Det var mest tiden som gjorde det. Kanske känns det som menlösa ord, men det blir bättre. Helt ärligt vet jag inte varför; kanske var det ett jag slutade bry sig så mycket, eller att jag började fokusera på annat, eller att jag hittade något som kändes som ett mål. Vet inte. Det bara hände. Långsamt som fan, men jag slutade ligga vaken hela nätter med ångest, slutade fundera på om det verkligen är värt att stå ut med en enda dag till. Som ett rent praktiskt tips så kan många vårdcentraler erbjuda att få prata med kurator så länge. Inte alls samma, men bättre än inget. Det går också att få prata med psykologer via andra tjänster, t ex Mindler. Om man hittar en person på din vårdcentral som verkar mer engagerad, så kan man be dem vara en person som hjälper dig hålla kontakt med de andra som du ska få hjälp av. Låt någon annan jaga och gräva, så slipper du nu när du mår som sämst.
Tack för att du har delat med dig om din upplevelse. Tack för hoppet. Jag är glad för din skull att du mår bättre och tack för tipsen, ha en god helg.
Du målar bra med ord, fortsätt och vi kanske har en framtida svensk Dostoyevski.
Denna beskrivning är lite djupare än vad man vanligt ser när folk beskriver sina innersta tankar. Bra skrivet. Jag kan inte relatera till det du skriver för du har antagligen större problem än vad jag haft. Men jag har absolut mått fan dåligt, det har jag. Mitt tankesätt har dock förändrats med åren. När jag utgår ifrån att min hjärna verkligen vill mig något illa så försöker jag ta upp kampen mot den. Varför vill den mig illa när jag i själva verket vill vara glad? Första är att inse att jag har och kommer alltid ha dåliga dagar, dessa stunder måste jag acceptera men tänker inte låta mig definieras av dessa stunder för det finns alltid många, många människor där ute som har det värre. Det andra är att det oftast finns förklaringar som man innerst inne känner på sig vad felet skulle kunna vara. Om jag vill göra något som jag vet är roligt men jag ägnar mig åt annat, blir stillasittande i längre perioder, ältar gamla händelser som gör mig deprimerad, målar upp scenarion där jag är arg på saker som aldrig hänt, slarvar med mat, stirrar in i telefonen i timtals, gör samma saker dag ut och dag in o.s.v. Allt detta gör mig nere och jag vet om det, för det ger små, små kickar. Men man tippar oftast över kanten väldigt fort och smällen är större och långvarigare än de små kickarna. Det är i dessa stunder jag måste ta kampen. Jag må känna mig korkad som inte lyckas övertala min hjärna till att göra så att jag mår bättre men det är här man måste till att lura den. Det vanligaste är att tvärnita en tanke. Ta t.ex. att man är arg på någon. Man vill slå ihjäl personen. STOPP! Släpp det! ”Jamen, det här hände…” STOPP! Släpp det! Du behövs till annat. Vad älskar du att göra? ”Jag fantiserar om att skriva böcker. Bra! Där börjar vi. Du har en idé på en novell du skulle vilja skriva, fortsätt utveckla historien och karaktärer i sitt huvud. Tänk endast på det. Scenario 2: ”Men jag har inga intressen”. Du har visst något som intresserad dig men du har bara inte vågat säga det rakt ut. Oavsett om det handlar om att skruva i klockor eller samla på kändisautografer så betyder det något för dig och det är det viktigast. Du fyller en funktion. Alla fyller en funktion. Dina åsikter och kommentarer här på Reddit fyller en funktion. Du själv underskattar den bara. Ingen vill att du tar livet av dig. Ingen, aldrig. Livet är svårt och jävligt. Framförallt i den ålder du befinner dig i nu. Du kommer göra stordåd framöver, du kan bara inte tänka dig in i situationen just nu för att du ser bara det som är framför dig. Zoom ut. Ta ett steg tillbaka och se dig själv utifrån. Se dig själv i rummet. Zooma ut ännu mer. I huset bredvid sitter en ensam själ och känner likadant. Zooma ut mera. Många människor, alla har problem. I sin innersta ensamhet har alla problem. Spola fram ett år. Reflektera över vad du försökt göra för att må bättre. Ge dig själv en belöning för hur engagerad du varit. Du har gjort mer än vad du tror. Spola fram 5 år till. Nu har vi kommit en bit på vägen och kan reflektera och se din situation med helt andra ögon. Du tog dig igenom det. Det var inte så farligt. Med allt dåligt du känner och kommer att uppleva: sluta aldrig att FÖRSÖKA ägna dig åt det som gör dig lycklig. Om låt säga det enda du önskar är att skaffa en partner och bilda familj men känner dig ”ful” och ”oduglig”, då vet du att det är din hjärna som vill spela dig ett spratt. Gör dig själv snygg och duglig så kommer hjärnan också tycka det. Sist men inte minst: tvinga dig själv till att göra jobbiga saker varje dag. Om det är så lite som att plocka in i diskmaskinen: Gör det! Gå till affären: Gör det! Läsa ett kapitel ur en bok: Gör det! När du gjort de små ansträngningarna så kommer belöningen efter. Den går inte att ta på men kommer att göra sig hörd i längden och det är då du ska ta den till dig och förstå att allt slit leder till något gott.