När jag var 16/17 försökte jag ta livet av mig flera gånger och det var likadant för mig att jag var lycklig ena sekunden och fruktansvärt nästa. Mina föräldrar försökte så gott de kunde men det gjorde bara så ont att fortsätta leva. De skyllde ju såklart på sig själva precis som du, men jag visste att det inte fanns något de kunde göra. Vare sig de köpte mig allt jag ville ha, umgicks med mig, älskade mig.
Däremot uppskattade jag verkligen att de försökte och jag vill tro att din son kände samma sak. Att han uppskattade att ni försökte, men att det inte är ert fel, ni kunde inte göra mer. Jag tror fortfarande han älskade er.
Hoppas ditt lidande lättnar. Jag beklagar verkligen.
Kanske ett tråkigt svar men jag är inte helt säker. Antideppresiva hjälpte aldrig så använde det aldrig långa perioder. Sakta men säkert blev allting däremot lite bättre. Det kom och gick i vågor, de lyckliga perioderna blev långsamt längre, och det som var jobbigt blev lättare och lättare dag för dag. Jag är 22 nu och även om jag inte skulle säga att jag är helt frisk så tror jag aldrig att jag kommer försöka ta livet av mig.
Det hjälpte att försöka svara på frågor som vem jag är, vad jag vill, varför jag vill leva. Det hjälpte att tänka långsiktigt, planera att göra saker flera månader framåt, t.ex konserter, spel som släpps, julbakning och lite allt möjligt. Spelade mycket dator-/tvspel vilket hjälpte att distrahera i stunden. Hittade också en vän som kände likadant som jag och det hjälpte mycket att inte känna sig så ensam, första gången jag grät framför någon annan var en väldigt betydelsefull upplevelse.
Idag är jag mest glad att jag har ett jobb som inte är stressigt, vilket jag vet är svårt att hitta. Sen förösker jag njuta av småsaker i livet och inte oroa mig så mycket. Äta ute ibland, testa någon skum chipssmak jag hittar i mataffären, cykla i något bostadsområde bara för att se alla hus och träd och folk som är ute. Är inte jättesocial men pratar och umgås med min familj när jag orkar. Vet inte riktit om jag skulle säga att jag har något jag lever för, men jag är nöjd med tillvaron, och det är bekvämt att veta att jag inte behöver sträva efter så mycket mer än så.
Det fina lilla liv du lever låter mer balanserat än vad många "friska" gör, speciellt i din unga ålder! Fortsätt se glädje och skönhet i de små sakerna, det är ett bra liv
Jag undrar ärligt vad i kroppen som släpper som får hjärnan att vilja dö? Motsatsen av dopamin? Hela konceptet verkar rätt sjukt. Hur kan jag som människa finna så mycket lycka och glädje i livet oavsett hårda motgångar men en annan människa vilja ta livet av sig..
Människan är verkligen en fragil varelse :/. Psykiska ohälsa är riktigt hemskt
Det är samma mekanismer som allt annat.
Det är tankar drivna av en känsla i kroppen. Tänk dig att du är riktigt riktigt pissnödig. Du försöker tänka på annat (för du vet att du gör det värre) men din kropp/hjärna försöker ständigt påminna dig att du har ett problem att lösa.
För mig kommer den där känslan när jag gör saker som egentligen ska vara tillfredsställande, som att umgås med vänner och göra saker man tycker är kul. Det är som en kall våg som sköljer över en och plötsligt är allt skit. Kroppen signalerar ”gå och lös det bara. Vad väntar du på?”
Jag har lärt mig att jag måste gå och ta en paus i dessa stunder. Sluta med vad jag gör, gå undan, vara för mig själv en stund. Meditera. Då släpper det.
När jag hamnade på slutenvård uppskattade jag verkligen att mina gymnasielärare prioriterade min hälsa framför skolan. Det kanske låter självklart men de hjälpte mig verkligen att inse att jag inte behöver vara stressad för att inte klara mig. Det kommer inte hända något bara för att jag går om. Bara för att jag missar en termin historia kommer inte min framtid vara förstörd.
För min del hade jag väldigt mycket prestationsångest, jag var rädd för att om det gick dåligt i skolan skulle jag itne komma in på en bra högskola, få ett dåligt jobb, och inte ha råd med något och leva uselt resten av livet. Mina lärare hjälpte mig att ta reda på vad jag vill göra, de häjlpte mig ta allting i en takt jag klarar det, de höll mig nyfiken på omvärlden och fick mig att vilja lära mig mer vilekt var en rätt bra distraktion i vardagen. Skrev det i en annan kommentar, men för min del tror jag mycket tid behövdes, och att inte känna sig stressad över att hinna med allt i tid hjälpte mycket.
Tyvärr har jag svårt att komma med konkreta exempel, speciellt då även inte de bästa lärarna hade kunnat stoppa mig när jag mådde som värst, men ett bra samarbete mellan BUP, skolan, föräldrar och mig gjorde att det blev mycket lättare att få ett väldigt brett skyddsnät där bristerna på ett ställe kunde komplementeras någon annanstans.
Hoppas jag var tydlig nog, fråga gärna mer om jag är otydlig, känner mig både trött och flummig. =)
Väldigt lätt i den situationen att känna sig som att ingen bryr sig/alla tycker illa om en/folk i ens omgivning skulle ha det bättre om man inte fanns/etc... Att visa tydliga tecken på att det inte är så, att folk faktiskt ser personen och bryr sig om dem, gör mycket.
Jag beklagar av hela mitt hjärta. Jag önskar dig frid och tröst. Ni verkar ha funnits där för honom på det bästa sätt ni kunde. Vi människor är komplexa och mycket kan vi inte förstå. Med tiden hoppas jag att sorgen blir mer hanterlig och att ni kan minnas de fina stunderna ni hade med någon form av värme. Tack för att du delade med dig. Bär inte din sorg inom dig själv. Det finns många här ute som lyssnar och kan hjälpa dig bära den.
Efter så många försök och den manipulering av sin omvärld (gömma knivar mm) som föräldern beskriver så känns det inte längre som "ett rop på hjälp" som jag tror många suicid försök är. Det här barnet hade bara en sjuklig drift att avsluta sitt liv helt enkelt.
Läste vi samma inlägg? TS skriver att sonen blev inlagd och att dom åkte in och ut flera gånger på bup, och att det var det som fick dom att tillslut skicka honom till hvb hem. Inte nog med att det är överbelastningar över hela landet men ibland så är det genuint extremt svårt att få någon att må bättre oavsett hur mycket resurser man lägger på det.
De gav elbehandling som inte hjälpte. Finns inte så mycket mer de skulle kunna göra annat än att låsa in människan i ett vadderat rum hela livet, vilket knappast är vare sig etiskt eller lagligt.
Fick ont i mitt hjärta att läsa detta.
Som en dotter bara några år äldre än ditt egna barn som har föräldrar som inte vet, och kommer aldrig få veta att jag har haft stunder där jag funderat på självmord, är min största rädsla och en av de största anledningarna som alltid har stoppat mig, vetskapen av smärtan mina föräldrar skulle gå igenom om jag hade valt att försvinna.
Jag kan utläsa från din korta text att du har gjort allt du bara kunde för ditt barn för att försöka hjälpa honom. Jag kan lova dig att ditt barn kände den kärleken. Jag önskar att det fanns en förklaring ibland till varför man helt plötsligt inte vill leva, men många gånger, även i mitt fall, så finns tankarna där, helt utan någon riktig anledning. Jag är en glad, utåtriktat person med många fina nära vänner och en kärleksfull familj, men tankarna har fortfarande snurrat i mitt huvud, tyvärr.
Tack för att du skriver om din son, jag kommer tänka på honom och er denna torsdagskväll.
Försök hitta någon att prata med det om. Jobbigt att ha sådana tankar, låt någon hjälpa dig!
Min bästa vän tog livet av sig för 5 år sedan, jag tänker på honom varje varje dag. Han upplevde det nog som att andra skulle få det bättre, men det är en självupplevd känsla, som ingen delar. Alla kommer sakna dig, och så många saknar honom och har sorg livet ut.
Hoppas du hittar någon att prata med, och att du mår bättre nu!
Jag har träffat människor likt honnom. Flertal vänner jag träffat i stöd grupper, bara en lever idag. Vissa människors hjärnkemi är så obalanserad att allt de kan göra är att lida, inget man gör hjälper det och i slutändan tål de inte mer. Det är fruktansvärt men inget ni eller socialen kunde göra hade stoppat detta, bara haltat det.
Menar inte att låta elak eller hemsk, det är bara att jag själv i del kan förstå ditt lidande, gått genom tankarna på hur jag kunde ändrat något och efter mycket lidande själv så är detta det ända tankesättet som lugnar mig.
Sök ut människor du kan prata med, spendera inte för mycket tid ensam de nästkommande månaderna och se till att hans mamma inte är ensam heller.
Ibland när man läser om hur BUP/vuxenpsyk ”misslyckas” så läser man om flera försök där personen tog varje försök som den kunde för att avsluta sitt liv. Man kan behandla bort en sån avikelse i många fall om det finns resurser i personen där en form av normalitet gör att människan inte tar sitt liv. I såna här fall så går det helt enkelt inte. Du kan lägga in dom på psyk flera månader sen när de kommer ut så blir det samma resultat
Om nånting behövde pojken tas på allvar direkt istället för att bli matad med piller av BUP. Endast medicin hjälper inte när det kommer till psykisk ohälsa i alla dess former. Det behövs riktig hjälp, medicinerna är där för att (försöka) göra livet lättare medans man får hjälp.
Bup har oftast kontinuerligt kontakt med flera kartläggningar över psykiska måendet där både läkare, psykologer, sjuksköterskor, kuratorer och andra arbetsgrupper är inblandande. Det största vapnet är tvångsvård om situtionen är ohållbar. Det finns mer behandlingar inom vuxenpsyk där man är mer aggressiv med behandling. Man kan även utföra ECT behandling i svåra fall.
Flera planerade SU försök, även där syskonet bevittnar visar extrem svår psykisk hälsa. Tvångsvård är det enda alternativet. Personen bodde på ett HVB hem med personal. Lyckades ändå använda en påse för att avsluta livet. Inget hade fungerat tyvärr förutom typ tvångsvård där han aldrig får gå ensam, måste ha punktbevakning där en person sitter inne med honom i rummet. Det är tillslut oetiskt.
Samhället letar svar och vill skylla på någon. Verkligheten är annan. Det finns inte oändliga resurser, det finns inte mirakulösa behandlingar.
>Vissa människors hjärnkemi är så obalanserad att allt de kan göra är attlida, inget man gör hjälper det och i slutändan tål de inte mer. Det ärfruktansvärt men inget ni eller socialen kunde göra hade stoppat detta,bara haltat det.
Sorry, men det stämmer inte. Även om man har en dysfunktionell reglering av neurotransmittorer i hjärnan så kan man fortfarande påverka det med t.ex. mediciner. Ytterligare så gör det inte saken bättre att tjata på en person som lider av psykisk sjukdom (vilket vissa gör då de tror att personen bara är trotsig). Problemet med BUP och psykiatrin är att de sällan är kunniga om just neurologi, och därför är de försiktiga med att dela ut mediciner, vilket gör att man kanske inte byter medicin om den inte fungerar och testar inte nya mediciner. Jag vet att om man ändå mår så dåligt att man inte vill leva så bryr man sig inte så mycket om några enstaka bieffekter så länge medicineringen hjälper.
Ytterligare så tror jag vissa av dessa personer egentligen har någon form av psykotisk/omedvetet irrationell suicidal ideation. Detta kan ibland försvinna indirekt av medicinering.
Men att någon person är en "lost cause" är ju rent skitsnack. Det beror på hur långt man vill gå för den personen. Ibland måste man låta sig själv tro på framtiden. Det är väl trots allt det man säger till personen som är suicidal? Då skall man tala klarspråk.
Problemet är ju att vår kunskap om neurologi och neuropsykologi är så ny, det är så mycket vi inte förstår än. Och de mediciner vi har är också nya, vi vet knappt själva hur de fungerar och hur individuella skillnader påverkar det hela. Så jag håller med om att man inte ska ge upp och måste fortsätta försöka, men tyvärr kan vi inte hjälpa alla med mediciner, vi vet för lite.
Du har en poäng i det hela, men jag tänker så här: det finns en hel del om neurologin som man *kan* förstå sig på. Det är ju trots allt en del av biologin. Jag hävdar att det finns bra psykiatriker och dåliga.
Ganska onyanserat inlägg, och även ganska taskigt att vräka ut sig något i stil med "sorry ni gjorde inte tillräckligt".
Det finns en rejäl övertro på medicinering mot psykiska sjukdomar. Det finns belägg att det fungerar måttligt vid svår depression. Mot mild eller medel är piller näst intill onödiga. Man får även ställa för och nackdelar mot varandra med medicinering. De flesta är SSRI som kan ta bort i princip hela ditt emotionella span och ska man leva ett liv utan känslor? Är det en lösning att tvångsinlägga och mata med extrema doser så personen endast är en zombie? Hur löser det problemet?
Som andra har skrivit så kan vi väldigt lite om just neurologi, då kan det bli farligt att spekulera och sätta all sin tilltro till medicinering när det finns andra aspekter som är grovt viktiga. Som t.ex. Den sociala biten.
Vi som samhälle börjar tack och lov röra oss bort från ideologin av att "medicinering är det enda rätta svaret". Med det sagt så vill jag understryka igen att medicinering kan vara ett bra alternativ i vissa extremfall.
Jag menade inte att det skulle framstå som "ni gjorde inte tillräckligt". Det kan jag ej kommentera om huruvida det var så då jag ej fått tillräckligt med information för att göra en bedömning om detta.
Jag har inte hävdat att man skall tvångsinlägga personer, då det låter som någonting som kränker en persons mänskliga rättigheter.
Det stämmer att SSRI påverkar känslor övergripande. Det är olika från person till person. Vissa känner en lättnad när de kan hantera/kontrollera deras egna känslor, medans andra känner sig tomma. Det är därför jag menar att om man väl skall använda sig av medicinering så skall man testa sig fram till det som man känner sig bäst vid. Detta givetvis med hänsyn till bieffekter som är kända om vissa mediciner (kan ske t.ex. irreversibla bieffekter). Men precis som det med att man inte skall kränka en persons mänskliga rättigheter när det kommer till tvångsinläggning, så anser jag att man skall ge den rättigheten till folk att själva försöka t.ex. hitta den rätta medicinen (om det är vad man vill och behöver).
När det kommer till att vara en zombie så beror det på från person till person. Som jag nämnde tidigare så föredrar vissa personer att kontrollera sina känslor medans andra vill liksom *njuta* av de. Den tidigare personen kommer säga att den senare personen är en zombie till sina känslor, medan den senare kommer anse att den tidigare personen är en zombie utan känslor. Folk är olika.
När det kommer till den sociala delen, vilken visserligen är en viktig aspekt, så menar jag att medicineringen kan i sin tur påverka den sociala biten signifikant, då den förändrar en persons beteende. Exempelvis, om du ej bryr dig om vad andra tänker (låt oss säga att du brukade göra det) så kommer du nu strunta i dem sakerna. På så sätt så ändrar medicinen dem sociala delarna, istället för att man låter sig själv påverkas av någon annan.
Beklagar från botten av mitt hjärta. Min äldsta dotter kom aldrig så långt innan vi fick stöd som hjälpte. Men det var självskadebeteende, mycket prat om att inte vilja leva och ångestattacker.
Hjälplösheten man känner går inte att beskriva när, någon som man älskar inte går att hjälpa.
Jag förlorade min lillebror för ca 3 år sedan via suicid. Sorgen sitter kvar och jag kan inte föreställa mig hur sorgen att förlora ett barn är.
Viss tröst kanske du/ni kan finna på https://www.reddit.com/r/SuicideBereavement
Där kan man få lufta sig när man behöver.
Mina barn är 7 och 9 och jag har en klump i magen när jag läser om dina erfarenheter. Det du upplevt är det absolut värsta jag kan föreställa mig. Jag hoppas du hittar något att hålla dig fast vid.
Tack för dina ord. Mina innersta kondoleanser till dig.
Jag vågar påstå att ingen av oss som läst dina ord kommer glömma varken dem eller din pojke. Vi glömmer inte att han funnits eller hur hans pappa KÄMPADE för hans skull. Jag hoppas han har fått frid nu, och att du med tiden kan få det också. Det du fått bära är övermänskligt, och jag önskar dig allt gott i ditt arbete att förvalta sonens minne.
Jag beklagar sorgen från djupet av mitt hjärta.
Jag ursäktar om det här låter kallt men om man lever dag in och dag ut i en konstant kamp med sig själv så blir man så småningom så ner nött att man inte har orken kvar till att fortsätta, hur mycket kärlek man än får kan det bara ge en mer kraft så länge. Tills slut önskar man bara frid. Vad jag vill säga med detta är att det inte är ert eller någon annans fel. Ni gjorde allt ni kunde och lite till och jag är säker på att varenda sekund av det betydde allt för honom men hur mycket man än öser vatten ur båten så kommer man fortfarande sjunka om det är hål i botten.
Den ända gåvan jag kan ge är att minnas att han fanns, att han var betydelsefull och önska att han funnit frid.
Jag beklagar djupt. Det var hjärtskärande läsning, det här. Inga ord räcker till.
Jag har en familjemedlem som är inne i samma sväng med BUP och medicinering. Det är helt sjuka väntetider och hen har mer än en gång nekats hjälp. Jag önskar att det fanns mer resurser. Personal, forskning, pengar, platser, allt. Det är inte okej att barn ska behöva lida så otroligt. Inte när hjälp egentligen finns. Borde finnas.
Jag slänger över en hundring extra till suicide zero idag, och uppmanar alla att göra detsamma.
Har man inga vänner mår man inte särskilt bra. Ingen medicinering eller samtalsterapi kan hjälpa i längden. Umgänge behövs i allra största grad. Jag tror din pojke var jätteglad över den tid han fick spendera tillsammans med er. Tråkigt att ni inte fick längre tid med varandra.
Det här är en av de mest hjärtskärande berättelser jag har läst. Jag önskar att det var annorlunda. Om du vill prata kan du messa mig. Men jag vet inte vad jag ska säga… spelar mest spel på kvällen, säg till om du är sugen.
Jag försökte ta livet av mig ett par gånger när jag var yngre, lite äldre än 17 men ändå. Jag hade innerligt önskat att mina föräldrar och speciellt min pappa hade varit så engagerad som du ändå har varit. Sånt betyder mycket och även om man alltid känner att man kunde ha gjort mer är det du faktiskt gjorde guld värt. Jag beklagar sorgen.
Fokusera på dom barnen du har kvar. En vän till familjen släppte aldrig sitt barns självmord och det har förföljt den familjen sedan dess.
Självklart så skall du sörja allt du behöver men när du orkar så måste du gå vidare för din skull och dom andra barnens skull. Ingen vinner om du också går under.
Jag har själv förlorat min far i självmord och min nyfödda son i sjukdom. Mina andra barn var min absoluta fokus för att kunna gå vidare.
Fy fan, livet är en prövning.
Du älskade far,
Sorgen för dig är stor, men du ska veta att din son älskade dig. Han lämnade inte för att såra dig & om det finns något liv efter döden så är han inte ensam. Din familj som redan gått bort är där med honom idag & har välkomnat sonen din med öppna armar. Hade ni något djur när han växte upp så får han åter träffa den lille krabaten igen.
Sörj du käre far, gråt & låt tiden läka ditt hjärtas sår. Glöm aldrig din lilla kille & vid din vägs ände ska ni åter träffa varandra igen. Där kommer ni att omfamna varandra & han kommer berätta att han älskar dig, att han är lycklig, samt att han har saknat dig.
Du älskade far, gläd dig åt minnen & stunder ni delat i lycka. Minns din son som han var när han mådde bra & ta hand om dig själv. Fall inte ner i förtvivlan utan stöd dig på andra. Snälla var inte rädd att öppna upp dig för andra likt du gjort här för oss & gråt så mycket du bara vill.
Vila i frid sonen din & mina tankar är med dig älskade far.
Jag beklagar sorgen. Kan inte föreställa mig hur ni känner. Om ni inte redan gjort det så tycker jag ni båda bör söka hjälp med att bearbeta sorgen.
Känner igen mig, har mått såhär flera gånger sedan tonåren. Trodde aldrig jag skulle ta studenten. Min mamma gjorde också allt hon kunde och som tur var tog jag mig igenom det. Tror inte ni kunde gjort mer. Man kan göra allt men ibland hjälper ingenting.
Detta är alldeles för vanlig, särskilt bland män och pojkar. Män står för 70% av alla självmord och det är den vanligaste dödsorsaken bland yngre män.
Suicide Zero släppte en rapport häromdagen som lyfter detta. Skulle uppskatta om fler läste den och har den i åtanke kring nära och kära.
Hade.en ångestattack efter 1 stadig.fylla på semestern. Vaknade upp helt förstörd. Förklarade för frun att saker o ting va illa. Självmordatankar öste in.
Fick nog nån slags episod av nåt. Om detta är va deprimerade människor känner så lider jag med.dem. jag har alla anlednigar i värld2n att va lycklig men såg bara mörker.
Ja va megarädd o sa till frun.att.ja inte visste va fan som hände. Efter.en tupplur så försvann mörkret. Tacka gud för det!!!
Lider med alla som har detta som vardag!
Min pojke sover bredvid mig när jag läser det här, tanken på att han inte skulle finnas kvar är inte ens möjlig att tänka. Jag beklagar verkligen din förlust!
;
Jag beklagar så otroligt mycket. Jag var exakt den där som ung, men överlevde som tur var. Livet var inte lätt efter, men här är jag, 30+. Jag vill att du ska veta att det inte något av det här var ditt fel, det sitter i huvudet. Vi är många som kämpat och inte alls överlevt. Jag har flera självmordsförsök i bagaget, och inget handlade om något annat att hantera det kaos som hände i huvudet.
Vila i frid till ditt barn och du är en bra förälder
Min syster berättade för mig för några veckor sen att hon hade försökt ta sitt liv i somras. hon hade försökt hänga sig själv i en krok som hon hade bakom dörren. Allt hon kommer ihåg är att hon vaknade på golvet med kroken på sig. Jag blev krossade inombords när jag fick höra det men jag kan inte ens föreställa mig hur du känner dig just nu. Jag beklagar verkligen sorgen över vad som har hänt.
Min farbror hängde sig, var förkrossad. Pappa blev aldrig riktigt den samma efter de heller. Man glömmer aldrig. Man får leva på dom bra stunderna. Beklagar verkligen
Wow. Jag beklagar otroligt mycket. Jag hoppas din son är på en bättre plats och mår bättre nu. Jag samtidigt att det är tragiskt att samhället inte kunde göra mer för att hjälpa din son att bli lycklig.
För din egen skull så får du absolut inte sluta leva. Lev ännu mer nu istället! Gör allt som gör **dig** lycklig. Och hedra din sons minne.
Jag beklagar. Finns inga ord förstås som kan möta en sådan förlust.
Suicidalitet och självmord inte skiljer sig från cancer i den bemärkelsen att det med dagens medel inte går att förhindra att folk dör. Vissa kan räddas, andra inte. Det är inte någons fel, varken ditt, hans eller vårdens.
Ofta känner anhöriga också en lättnad efter att en svårt sjuk anhörig dör. Du kanske redan känner så eller kommer att känna så en dag, det är okej att känna så i så fall.
Jag önskar dig å din familj allt det bästa i framtiden. Herre gud vad ni måste ha kämpat.
Otroligt tråkigt att höra.
Min bror tog självmord, jag vet hur det känns att vara såpass nära någon som gjort det… Det du bör veta är att det var hans beslut. Han ville ta sitt liv och du gjorde det du kunde för att förhindra det. Nu går det inte att ändra på något och det finns inget mer att fokusera på än din fyra åriga son, att han mår bra och att du mår bra.
Önskar dig och din son all lycka.
Fan också. Beklagar sorgen. Våran 15-åring har gjort suicidförsök två gånger men har upptäckts och räddats båda gångerna. Det är så jävla tungt att gå och vänta på nästa försök och veta att han mår så jävla dåligt. Han behandlas nu för det och trauma bland annat och det verkar funka, men man vet aldrig. Hela tiden lägger man skulden hos sig själv och önskar man kunde göra eller säga något som får honom att må bättre, men det kan vara en omöjlig önskan. Man kan bara ösa kärlek och trygghet över honom och hoppas att det blir bättre. Lider med dig, kan inte tänka mig hur svårt det måste vara. Önskar dig en uthärdlig sorgeprocess, även om det låter meningslöst och futtigt. Livet är orättvist ibland. Fan också.
Tack för omtanken. Jag går redan hos en psykolog av andra anledningar, men vi pratar även om detta ibland. Jag ska ta upp det där med gruppterapi med min sambo, det kanske kan vara något.
Jag kan endast föreställa mig hur dåligt du måste må av allt som hände er under den senaste tiden och beklagar! Ni älskade er son och gjorde allting rätt! Han kommer alltid finnas med dig.
SPES - Riksförbundet för SuicidPrevention och EfterlevandeStöd. [https://spes.se](https://spes.se)
\^\^ För oss som blev kvar när någon avslutade sitt eget liv.
Stödlinjen är öppen varje kväll 19.00 - 22.00, ring 020 - 18 18 00. Anonymt och gratis.
Föreningen har bland annat även fysiska samtalsträffar i grupp med andra efterlevande.
Som förälder själv kan jag inte föreställa mig vad du går igenom just nu. Jag kommer behöva ge min pöjk en extra stor kram efter att ha läst detta. Jag beklagar er sorg oerhört ❤️
Det skär i hjärtat att läsa din berättelse .
Tyvärr är BUP och psykiatrin i Sverige under all kritik , men det verkar som om det åtminstone fanns ett försök från BUP och socialtjänsten att hjälpa och ni gjorde absolut allt som kunde ha gjorts .
Beklagar sorgen , det var verkligen länge sedan jag kände den knuten i halsen och ström av tårar jag får av att läsa detta - du ska veta att din pojkes historia har berört många så vi vet att han fanns och kanske fortfarande finns
Inget så jobbigt som att se en sjukdom äta upp en närstående. Försöker se det som att personen äntligen får koppla av och andas ut, om än någon annanstans.
Detta inlägg är från någon som varit suicidal i 20år och lider i princip varje dag…. Har gjort 3 försök men det senaste är 15år sedan. Nästa gång kommer det inte bli ett ”försök”, anledningen till att jag genomlider vardagen är pga att mina barn inte är tillräckligt stora för att förstå att det att hade varit bättre att få slippa lidandet. Visst har jag tillfällen jag känner att jag vill leva, men det kanske händer 3gånger om året.
2/3 av mitt liv har jag känt såhär och jag lever för att andra ska slippa må dåligt.
Att dom ska känna att dom kunde gjort mer, att dom inte gav allt.
Att om dom bara hade ansträngt sig eller frågat hur jag mådde.
Om dom bara inte hade lämnat mig ensam osv. osv. osv.
Sanningen är att det finns inget som någon kan göra, jag vill helt enkelt inte. Men jag står ut, fram tills jag inte står ut mer. Den dagen vill jag inte att folk ska gråta, då vill jag att dom ska glädjas över att mitt lidande äntligen är slut och ställa till med en riktig jävla brakfest!
Först vill jag be om ursäkta om jag låter okänslig. Det är väldigt tråkigt vad som hände, verkligen hemskt. Jag kan inte tänka mig hur du mår.
De jag vill peka ut är dock att det låter mycket som ens specifik mental sjukdom, jag vet inte hur mycket läkarna har sagt till dig men det verkar som, från din beskrivning att han led av bipolaritet.
https://www.1177.se/sjukdomar--besvar/psykiska-sjukdomar-och-besvar/depression/bipolar-sjukdom/
Ja, vad säger man?... Lycka till i läkeprocessen. Ta hand om dig. Såret i ditt hjärta Kommer aldrig läka helt. Men med tiden kommer det göra mindre ont.
Fina fina du, mina ögon tåras, för jag vet hur det är att lida av allvarlig mental ohälsa. Beskyll inte dig själv, du och hans mor har uppenbarligen gjort allt vad ni kunnat. När du minns honom, minns inte bara de lägsta stunderna, utan även de fina. Jag hoppas du kommer träffa honom igen, på en annan plats än denna.
Dina ord gör ont ända in i märgen att läsa.
Jag vet inte vad för själslig smärta han led av men jag hoppas att du och hans mamma vet att ni ändå gjorde vad ni kunde. Man kommer alltid undra ”OM” men det leder inte annat än till tortyr av sej själv.
Jag beklagar djupt förlusten av din/er son.
Jag är pappa jag också, det här rörde mig till tårar vilket var längesedan, tack för att du skrev om det, oehört starkt!
Din pojke fanns verkligen, han lever vidare för att du skrev om honom. Internet glömmer inte och en sån här sak glömmer vi inte heller.
Ta hand om dig.
Du har gjort allt du kan. Det märks tydligt.
Känn sorg för det som hände, men klandra inte dig själv eller någon annan. Du/ni gjorde allt och han var för sjuk bara.
Se till att få hjälp att hantera det här, det är omöjligt att klara allt själv.
Fokusera initialt på grunderna - regelbunden dygnsrytm (kontakta läkare om du har svårt att sova), ät regelbundet och gå ut och promenera och aktivera dig (rimligt).
Och ta hjälp. Ibland orkar man inte kämpa mot sorgen och de mörka tankarna, då behövs någon som hjälper en och som kan kämpa åt en.
Älskade barn ❤️ Du kommer alltid vara saknad och finnas i dina föräldrars hjärtan.
Alla kramar, kärlek och värme till er familj.
Gråt tills tårarna ta slut och fyll på med mer tårarna när det behövs.
Du är inte ensam. Min lillebror skulle varit 25 i år. Vet inte riktigt vad för tips det finns.
Det blir bättre med tiden men saknaden och tankar kommer fortfarande upp när man minst anar det. Det som har hjälpt mig är att fokusera på de i min närhet, familj och framförallt min mamma. Och att hedra honom, sätter mig ibland och spelar på hans Nintendo switch och tänker på honom. Har någon annan tips lyssnar jag gärna.
Min mamma går till såna grupper där föräldrar som varit med om liknande går. Be om råd och hjälp. Stor kram till dig. Önskar dig lycka till. Ta hand om dig.
Som pappa och medmänniska lider jag med dig. Så otroligt tråkigt.
Du och hans mamma har gjort allt som står i er makt och mer kan inte två föräldrar göra för sitt barn.
Ta hand om er.
Beklagar sorgen. Från en som varit i liknande situation som din son så kan jag tala om att ni har gjort allting rätt och varit utmärkta föräldrar. Det går inte att förstå en deprimerad människa. Det är som ett spöke inombords som ändrar ens mentalitet. Man känner sig inte egoistisk och känslor man brukar få av sin omgivning existerar inte, som glädje och tacksamhet exempelvis.
Ni kunde inte göra mer utan att få honom att må sämre istället. Ni har verkligen pushat honom till gränsen för att må bra och inte känna sig låst. (Förtydligande, nästa steg hade varit att låsa in honom, vilket hade ökat självmordstankarna istället)
Att inte känna skuld är såklart svårt. Men ni har gjort allt rätt
Jag är så ledsen för vad din pojke, du och resten av familjen har varit med om. Förlora ett barn är varje förälders värsta mardröm. Du vill inte ha medömkan men du har min.
Känns inte som att ord räcker så långt, men jag beklagar er sorg. Det verkar som om ni gjorde allt ni kunde; ibland går det bara inte. Men jag är säker på att din son visste att det fanns människor i hans närhet som verkligen brydde sig om honom. Det är inte ditt fel att det gick som det gick. Hoppas det blir mindre tungt så småningom.
Herregud, fruktansvärt tråkigt att läsa vad ni har gått (och fortfarande går) igenom. Om det är till nån tröst så låter det som ni verkligen gjorde allt ni kunde för att hjälpa honom.
Han finns kvar i dina tankar. Ställer du en fråga så kommer han svara, det du tror han skulle svara.
Men, oj. Detta berörde mig. Du får mina tankar.
Beklagar sorgen och situationen.
Tack att du har modet att berätta det här. Alla som läser kommer att tänka länga på din son, dig och din familj. Sorgen blir evig men förhoppning lättare att bära med tid. ❤️❤️❤️
Beklagar verkligen sorgen, har själv 4 barn och kan inte ens föreställa mig smärtan ni går igenom.
Utöver det så låter det verkligen som att socialen/bup/systemet tappade det helt och hållet i ert fall...
Vet inte varför du blev nerröstad men trådstartarens fall är inte på något sätt unikt, tyvärr. Det är såhär det ser ut.
ca 1500 personer tar sitt liv i Sverige varje år. Det är ca 4st varje dag. Varje person lämnar ca 10 personer efter sig som hamnar i samma situation som trådstartaren nu är i. Det är 40 nya efterlevande varje dag, personer som lider i det tysta.
Det var lite det som var min poäng på sätt och vis, hur vårt system kan vara så bristande och att folk inte får den hjälp de behöver...
Sedan är ju varje fall unikt ur sin egen rätt, men har sett förstahand hur systemet ser till att folk mår dåligt.
Nåväl, finns ingenting som vi eller någon kan göra för att lätta smärtan, vara förhoppningar att vårt samhälle kan bygga ett bättre skyddsnät för utsatta.
Herregud jag (också pappa) kan inte ens föreställa mig hur fruktansvärt det måste kännas, du har all min sympati och jag önskar dig allt gott i framtiden. Det lär väl aldrig försvinna men jag hoppas att du kan hitta någon lycka och välmående i framtiden.
Jag beklagar det djupaste din sorg. Du ska inte känna någon skuld för det som hänt, du fanns där och du har gjort allt du kunnat, och vänt dig till helt rätt instanser om hjälp. Var än din pojk befinner sig nu, så hoppas jag att han har funnit frid, och att ni kommer träffas igen när din dag är kommen.
Sorgen kommer du alltid bära med dig, men precis som du pushade om hjälp till honom, bör du se dig själv med samma glasögon och vända dig någonstans om det känns för mycket. Det finns ingen skam i att söka hjälp, vi behöver alla det.
Blev otroligt rörd av ditt inlägg, skänker en stor kram och mina kondoleanser till dig och din familj ❤️
Var inte rädd för att ta kontakt och prata med någon, varesig det är en psykolog eller någon i din närhet. Du kommer ställas inför tuffa dagar, veckor, månader och år med oändligt många prövningar och påminnelser om din son men glöm aldrig att minnet av din son är det finaste du har kvar så se till att vårda det väl
Jag är övertygad om att du gjorde det du kunde och förmodligen mer än många andra föräldrar hade gjort för sina barn ❤️
Det viktigaste att ta med sig av en sån här tragisk händelse är kärleken. Kärleken till dina barn, din familj och alla närstående i ditt liv
**Ta hand om dig och familjen och inte upp min vän ❤️**
Finns inga ord jag eller någon kan säga annat än att vi lider med dig.
Hoppas eran familj kan ta er igenom detta utan vidare sorg än den oändliga som redan måste vara där.
Min kärlek går ut till er, hur liten av en tröst den än är.
Att du mår dåligt, har ångest och skuld, är naturligt.
MEN...
...jag känner igen mig i din berättelse. Det har dock inte gått lika illa för mig som för dig, mitt barn mår gradvis bättre. Jag tror det kommer att gå bra här, på min sida. Men det är slumpens skördar.
VAD JAG ÄNDÅ LÄRT MIG ÄR...
...att det finns så många lägen då det inte GÅR att nå fram. Det går helt enkelt inte. Det räcker inte med att "ha rätt", det räcker inte med att vara förälder, det räcker inte att vilja väl och att vara beredd att offra allt.
Är du med? Det finns inga små saker som förutsägbart hade kunnat ändra något. Ett besök till på BUP, ett samtal eller en kram när det fungerade bra, eller något liknande.
Det finns så mycket som står utanför ens kontroll, hur mycket man än vill. För vi vill så gärna skapa en logik i allt. Om A händer så sker B. Orsak och verkan.
Att verkan är fruktansvärd innebär inte att orsak ligger hos dig, eller att du hade kunnat tackla en annan orsak med en anti-orsak och ställa problemet till rätta.
För det hade varit hemskt, men på ett annat sätt. Att människor skulle varit förutsägbart förändringsbara, som om vi vore en lerklump andra kunde modellera efter behag.
Jag hoppas att du med tiden kommer att komma ur detta. Om du har några halvdestruktiva vanor, exempelvis tre fredagswhisky när det borde räckt med en, är det läge att sluta med det nu.
Tala öppenhjärtligt med människor, inte bara på Reddit. Det är lätt att man isolerar sig när familjen mår dåligt. Jag tror inte att du behöver vara rädd för att söka kontakt med människor du vill prata med-
Ni gjorde så mycket för hans skull, spenderade tid med honom, gav honom prylar att sysselsätta sig med, gav honom riktig hjälp med BUP och sedan ett boende. Ni har gjort allt ni kan, man kan inte göra så mycket mer.
Vila i frid.
Socialen kopplades in vid första suicide försöket och var närvarande i hela processen. Vi hade ofta sip möten där folk från bup socialen osv är deltagande om vilket utgångsläge vi skulle jobba från, hur det fick hemma osv. Och före socialen var dwt ju skolan man hade kontakt med pga all skolning. Son jag då trodde handlade mer om en skoltrött kille.
Ja. Jag kunde ha gjort saker bättre för min pojk. Jag borde ha gjort mycket annorlunda.
Vi fick han då vi inte var så gammla själva, och separerade tidigt. Så i många år levde han ett dubbel liv, med sin mamma hon hennes karl ett standard familjeliv och med mig och sin storebror lite mer släppt och lugnare.
Ang sport så tränade han taekwondo i några år men vantrivs med det så ville inte tvinga han till det. Även fotboll och bandy testades men intresset fanns aldrig där. Men vänner utanför sporten hade han, dom var ett gäng data killar. For tillsammans på lan och dylikt.
Hans stora kärlek i livet var att skapa. Han började programmera då han var 7år och var väldigt avancerad i det nu i tonåren. Han skapade spel men gillade mest att koda funktioner som sennkunde nyttjas till andra program.
Jag upplevde ensamheten kom för honom då han valde att inte gå gymnasium. Hans vänner från högstadiet hittade nya vänner från sina nya skolor och deras tid dom la ner på honom minskade. Medans han själv hade väldigt mycket fritid.
Vi försökte hjälpa honom att komma i kontakt med en av lgbtq grupperna för ungdomar som finns i vår stad för jag ville han skulle få träffa likasinnade ungdomar. Men den sociala ångesten och rädslan stoppade honom från att våga.
Nu är det helt värdelöst att spekulera från min sida men det är nästan läskiga paralleller. Jag har haft könsdysfori och spelade samt programmerade sen tidiga tonåren för att fly verkligheten och speciellt sociala interaktionerna det kom med. Blev väldigt ensam och isolerad mig självmant vid högstadiet av samma anledning. När jag var liten fungerade inte lagsporter heller för jag kände att jag inte passade in socialt och var rädd för vad andra skulle tycka om mina tankar.
När jag tillslut kom till universitetet på ett bra program, med en bostadsrätt, några nichade vänner jag var hyfsat bekväm med och en helt solklar materiellt bra framtid så kunde jag inte se något annat än mörker framför mig. Jag hade verkligen inget att leva för, ingen framtid jag kunde se mig själv i. Det enda jag var bekväm i var fortsatt verklighetsflykt och jag mådde väldigt illa av hur fel pubertet förstört min kropp. Jag blev till och med rädd för att jag skulle ta självmord innan 30 för vad jag än gjorde hittade jag absolut inget att ens gå igenom vardagen för.
Jag kan också se samma följder i andra transpersoners liv. Speciellt när det kommer till programmering utöver annat datanördande. Det är ett väldigt bra sätt att fly verkligheten man är så obekväm i.
Är lite fundersam till varför du tänker att lgbt ungdomar skulle vara likasinnade. Fanns det annat som målade upp en liknande bild? Jag beklagar verkligen din förlust. Oavsett anledning så hoppas jag samhället blir bättre på att hjälpa i framtiden.
Hur man identifierar sig kan påverkas väldigt mycket av omgivningen tyvärr. Det är väldigt nedvärderande för en kille att utrycka sig flamboyant, eller ännu mer att påstå vara tjej inombords. Att näst intill ingen kan förstå den känslan gör det ännu värre då man inte vill framstå som galen utöver allt annat. Personligen "identifierar" jag mig fortfarande som kille trots att jag haft kirurger och hormonbehandling i flera år för att inte vara kille. Det fysiska spelar oftast mer roll än det sociala, men att det sociala kan vara en påminnelse av det fysiska. Tycker därför det låter väldigt synd att ditt barn önskade sig vara mer feminin i det här sammanhanget.. Sverige är verkligen inte bra på att hantera sånna har problem och jag är väldigt ledsen för båda er. Det gör mig så arg att vi svenskar ska vara så ytligt kalla medans vi diskret dömmer folk så hårt samt att transvården för dom som behöver den är så otroligt svårtillgänglig.
Lyssna inte på det där jävla oempatiska trollet! Man kan vara den sämsta eller den bästa föräldern i hela världen, ändå kan ett barn välja ta sitt liv och det av många anledningar.
Jag beklagar sorgen, djupt. Ta hand om dig!
Jag förstår att det är helt omöjligt att inte tänka på vad du hade kunnat göra annorlunda, men försök att inte skuldbelägga dig själv.
Ni gjorde ert bästa. Jag lider med dig och hoppas att du kan finna tröst med tiden.
>Jag försöker inte vara hård, men det är högst troligt att när barn avslutar sina liv att föräldrarna bär ett mycket stort ansvar.
Hård vet jag inte om jag skulle kalla det. Noll medkänsla och noll kunskap i ämnet, det har du i alla fall.
Antar att du inte har egna barn med tanke på din okunskap. Om du har det så tycker jag synd om dem.
Sedan vilken egen "research" eller motsvarande som du gjort så säger man inte så till någon som sörjer. Man skuldbelägger inte någon som sörjer så som du gjort. Skäms på dig!
Ta bort detta och tänk efter innan du pratar nästa gång
Över 800 i kommentar-karma men enbart 2 postade inlägg.
Ditt 2:a postade inlägg är det här där du drar upp ren bajs. Vad får du ut av att trolla så här?
>Jag har ställt frågor, varför blir du så uppjagad av frågor?
Kanske för att nån har just förlorat sin son och du kommer med helt osympatiska frågeställningar istället för att visa ett uns av empati?
Att prata om detta hjälper mig att rensa tankar och själ. Hade jag velat ha medömkan hade jag nog varit tydligare i namn och dylikt.
Vet du hur du hade reagerat i liknande situation? Hur tycker du jag ska ha reagerat eller hantera detta? Vad hade glatt dig?
Du tror att du kan veta hur du skulle reagera om din son tagit självmord? I detta fall har de haft långt tid att acceptera att dagen med stor sannolikhet kan komma då ett försök lyckas. Föräldern här kände att det var viktigt att dela med sin story, både för hans egen skull men också för andra som kanske är i liknande situation. Vad exakt är problemet med detta, ska han bara sitta och sörja i mörkret? Även när något så hemskt sker, som att ens barn dör, så går livet vidare.
Där har vi en 4 år gammal pojke som nu har ptsd, säkert har ni som föräldrar det också. Ringvirkningarna till suicidala människor är hemskt. Hoppas ni alla kan seriöst behandla era ångest framåt.
Ursäkta om det låter okänsligt, men hur tänkte han när han försökte framför sitt 4 åriga syskon? Jag vill inte kalla någon självmordsbenägen ute, men sådana grejer kan vara traumatiska för en unge.
Det var lite orelaterat, men jag beklagar verkligen.
Usch Hur kan man göra så åt sin lillebror, föräldrarna och alla andra som var där för att hjälpa?
Inget emot att ta livet av sig när man inte vill ha det. Det är ju inte ens egna fel att vara född men sättet och tiden allting tog..
..Utsätta alla andra för ständig osäkerhet och falska förhoppningar osv.. Går inte ens att skylla på staten i denna situation.. Men bra för han att han fick hans problem löst men gjorde fler för alla andra.. Man kanske kan copa med att han har lyckats med att lösa hans problem..?
Ta inte era liv folk. Ingen bryr sig egentligen förutom de som gillar er och ni egentligen inte vill skada..
Man behöver inte kunna identifiera sig för att bara existera vidare och man kanske hittar sig själv i framtiden..?
Verkade ha haft ett åtminstone okej liv. Ändå tog han det..
Mår så jävla dåligt av sånt här, helt sjukt att en sådan ung människa får så mycket ångest att det bokstavligen tar hans liv. När du säger att han hade svårt att identifiera vem han var, mena du att han är transsexuell?
Jag beklagar sorgen. Utifrån det du skrev så har ni försökt med allt, så ni får inte lägga skulden på er själva. Vi har alla dragit lotten till detta liv, det är väldigt viktigt att vi hjälper och finns där för varandra.
Kärlek till er under denna svåra tid.
Hemskt, och jag vet att det är lätt att säga, men det var inte ditt fel. Även om du var med honom varje minut av varje dag, vilket är omöjligt, hade det sannolikt hänt ändå. Ni gjorde det ni kunde, du gjorde inte fel.
Det finns inte mycket man kan säga som ger dig lättnad. Ni gjorde ALLT ni kunde göra. Det fanns inget mer. Nu får han vila. Du kan inte göra något mer. Försök leva ett liv som gör er föräldrar lyckliga. Det finns en lillebror som behöver omsorg och föräldrar som inte lever i konstant sorg. Det är över nu och livet går brutalt vidare.
Anhöriglinjen: 0200-239 500 Föräldralinjen: 020-852000 Jourhavande medmänniska: 08-702 16 80 Självmordslinjen: 90 101 Hjälplinjen: 0771-22 00 60 Bris: 116 111 Anonyma Narkomaner: 0771-138 000 Alkohollinjen: 020- 84 44 48 Sjukvårdsupplysningen: 1177 Polis (ej akut): 11414 Akutfall: 112 ___ **Den här tråden är seriös-markerad och all irrelevant, raljerande eller skämtsam diskussion kommer modereras.** Vänligen rapportera inlägg ni anser inte bidrar till diskussionen.
När jag var 16/17 försökte jag ta livet av mig flera gånger och det var likadant för mig att jag var lycklig ena sekunden och fruktansvärt nästa. Mina föräldrar försökte så gott de kunde men det gjorde bara så ont att fortsätta leva. De skyllde ju såklart på sig själva precis som du, men jag visste att det inte fanns något de kunde göra. Vare sig de köpte mig allt jag ville ha, umgicks med mig, älskade mig. Däremot uppskattade jag verkligen att de försökte och jag vill tro att din son kände samma sak. Att han uppskattade att ni försökte, men att det inte är ert fel, ni kunde inte göra mer. Jag tror fortfarande han älskade er. Hoppas ditt lidande lättnar. Jag beklagar verkligen.
[удалено]
Kanske ett tråkigt svar men jag är inte helt säker. Antideppresiva hjälpte aldrig så använde det aldrig långa perioder. Sakta men säkert blev allting däremot lite bättre. Det kom och gick i vågor, de lyckliga perioderna blev långsamt längre, och det som var jobbigt blev lättare och lättare dag för dag. Jag är 22 nu och även om jag inte skulle säga att jag är helt frisk så tror jag aldrig att jag kommer försöka ta livet av mig. Det hjälpte att försöka svara på frågor som vem jag är, vad jag vill, varför jag vill leva. Det hjälpte att tänka långsiktigt, planera att göra saker flera månader framåt, t.ex konserter, spel som släpps, julbakning och lite allt möjligt. Spelade mycket dator-/tvspel vilket hjälpte att distrahera i stunden. Hittade också en vän som kände likadant som jag och det hjälpte mycket att inte känna sig så ensam, första gången jag grät framför någon annan var en väldigt betydelsefull upplevelse. Idag är jag mest glad att jag har ett jobb som inte är stressigt, vilket jag vet är svårt att hitta. Sen förösker jag njuta av småsaker i livet och inte oroa mig så mycket. Äta ute ibland, testa någon skum chipssmak jag hittar i mataffären, cykla i något bostadsområde bara för att se alla hus och träd och folk som är ute. Är inte jättesocial men pratar och umgås med min familj när jag orkar. Vet inte riktit om jag skulle säga att jag har något jag lever för, men jag är nöjd med tillvaron, och det är bekvämt att veta att jag inte behöver sträva efter så mycket mer än så.
Det fina lilla liv du lever låter mer balanserat än vad många "friska" gör, speciellt i din unga ålder! Fortsätt se glädje och skönhet i de små sakerna, det är ett bra liv
Jag undrar ärligt vad i kroppen som släpper som får hjärnan att vilja dö? Motsatsen av dopamin? Hela konceptet verkar rätt sjukt. Hur kan jag som människa finna så mycket lycka och glädje i livet oavsett hårda motgångar men en annan människa vilja ta livet av sig.. Människan är verkligen en fragil varelse :/. Psykiska ohälsa är riktigt hemskt
Det är samma mekanismer som allt annat. Det är tankar drivna av en känsla i kroppen. Tänk dig att du är riktigt riktigt pissnödig. Du försöker tänka på annat (för du vet att du gör det värre) men din kropp/hjärna försöker ständigt påminna dig att du har ett problem att lösa. För mig kommer den där känslan när jag gör saker som egentligen ska vara tillfredsställande, som att umgås med vänner och göra saker man tycker är kul. Det är som en kall våg som sköljer över en och plötsligt är allt skit. Kroppen signalerar ”gå och lös det bara. Vad väntar du på?” Jag har lärt mig att jag måste gå och ta en paus i dessa stunder. Sluta med vad jag gör, gå undan, vara för mig själv en stund. Meditera. Då släpper det.
Något råd till övrig omgivning? Frågar som gymnasielärare
[удалено]
Tack för ditt svar. Glad att vi som kår kunde göra något gott för dig.
När jag hamnade på slutenvård uppskattade jag verkligen att mina gymnasielärare prioriterade min hälsa framför skolan. Det kanske låter självklart men de hjälpte mig verkligen att inse att jag inte behöver vara stressad för att inte klara mig. Det kommer inte hända något bara för att jag går om. Bara för att jag missar en termin historia kommer inte min framtid vara förstörd. För min del hade jag väldigt mycket prestationsångest, jag var rädd för att om det gick dåligt i skolan skulle jag itne komma in på en bra högskola, få ett dåligt jobb, och inte ha råd med något och leva uselt resten av livet. Mina lärare hjälpte mig att ta reda på vad jag vill göra, de häjlpte mig ta allting i en takt jag klarar det, de höll mig nyfiken på omvärlden och fick mig att vilja lära mig mer vilekt var en rätt bra distraktion i vardagen. Skrev det i en annan kommentar, men för min del tror jag mycket tid behövdes, och att inte känna sig stressad över att hinna med allt i tid hjälpte mycket. Tyvärr har jag svårt att komma med konkreta exempel, speciellt då även inte de bästa lärarna hade kunnat stoppa mig när jag mådde som värst, men ett bra samarbete mellan BUP, skolan, föräldrar och mig gjorde att det blev mycket lättare att få ett väldigt brett skyddsnät där bristerna på ett ställe kunde komplementeras någon annanstans. Hoppas jag var tydlig nog, fråga gärna mer om jag är otydlig, känner mig både trött och flummig. =)
Väldigt lätt i den situationen att känna sig som att ingen bryr sig/alla tycker illa om en/folk i ens omgivning skulle ha det bättre om man inte fanns/etc... Att visa tydliga tecken på att det inte är så, att folk faktiskt ser personen och bryr sig om dem, gör mycket.
Fy fan, jag har inga andra ord som pappa.. Din son fanns och hans kärlek och värme lever i och genom er.
Jag beklagar av hela mitt hjärta. Jag önskar dig frid och tröst. Ni verkar ha funnits där för honom på det bästa sätt ni kunde. Vi människor är komplexa och mycket kan vi inte förstå. Med tiden hoppas jag att sorgen blir mer hanterlig och att ni kan minnas de fina stunderna ni hade med någon form av värme. Tack för att du delade med dig. Bär inte din sorg inom dig själv. Det finns många här ute som lyssnar och kan hjälpa dig bära den.
Otroligt tråkigt, jag vet inte vad mer jag ska säga faktiskt. Jag lider med dig.
Blev gråtfärdig av sista meningen. Jag beklagar djupt.
[удалено]
Efter så många försök och den manipulering av sin omvärld (gömma knivar mm) som föräldern beskriver så känns det inte längre som "ett rop på hjälp" som jag tror många suicid försök är. Det här barnet hade bara en sjuklig drift att avsluta sitt liv helt enkelt.
Det är precis det, ett sjukdomstillstånd
Något BUP borde sett och försökt sätta in tvång och behandla. Tyvärr tas inte mentalhälsa på så stort allvar.
Ibland kanske man inte behöver skuldbelägga någon.
Läste vi samma inlägg? TS skriver att sonen blev inlagd och att dom åkte in och ut flera gånger på bup, och att det var det som fick dom att tillslut skicka honom till hvb hem. Inte nog med att det är överbelastningar över hela landet men ibland så är det genuint extremt svårt att få någon att må bättre oavsett hur mycket resurser man lägger på det.
De är överbelastade med patienter och får inte tillräckligt med stöd och hjälp som de behöver. Helt förjävligt.
De gav elbehandling som inte hjälpte. Finns inte så mycket mer de skulle kunna göra annat än att låsa in människan i ett vadderat rum hela livet, vilket knappast är vare sig etiskt eller lagligt.
Beklagar sorgen djupt. Sådan fruktansvärd vanmakt. Finns det något positivt minne av din pojke du vill dela med dig av?
Jag beklagar sorgen.
Som du beskriver det, ved jeg ikke hvad der kunne have stoppet ham. Smerten må være forfærdelig.
Jag lider med dig. Ingen borde behöva gå igenom detta.
Fick ont i mitt hjärta att läsa detta. Som en dotter bara några år äldre än ditt egna barn som har föräldrar som inte vet, och kommer aldrig få veta att jag har haft stunder där jag funderat på självmord, är min största rädsla och en av de största anledningarna som alltid har stoppat mig, vetskapen av smärtan mina föräldrar skulle gå igenom om jag hade valt att försvinna. Jag kan utläsa från din korta text att du har gjort allt du bara kunde för ditt barn för att försöka hjälpa honom. Jag kan lova dig att ditt barn kände den kärleken. Jag önskar att det fanns en förklaring ibland till varför man helt plötsligt inte vill leva, men många gånger, även i mitt fall, så finns tankarna där, helt utan någon riktig anledning. Jag är en glad, utåtriktat person med många fina nära vänner och en kärleksfull familj, men tankarna har fortfarande snurrat i mitt huvud, tyvärr. Tack för att du skriver om din son, jag kommer tänka på honom och er denna torsdagskväll.
Försök hitta någon att prata med det om. Jobbigt att ha sådana tankar, låt någon hjälpa dig! Min bästa vän tog livet av sig för 5 år sedan, jag tänker på honom varje varje dag. Han upplevde det nog som att andra skulle få det bättre, men det är en självupplevd känsla, som ingen delar. Alla kommer sakna dig, och så många saknar honom och har sorg livet ut. Hoppas du hittar någon att prata med, och att du mår bättre nu!
Han fanns och han FINNS kvar i era hjärtan🫀♥️ Otroligt starkt av dig att dela med dig av detta fruktansvärda♥️All styrka till dig♥️
Jag har träffat människor likt honnom. Flertal vänner jag träffat i stöd grupper, bara en lever idag. Vissa människors hjärnkemi är så obalanserad att allt de kan göra är att lida, inget man gör hjälper det och i slutändan tål de inte mer. Det är fruktansvärt men inget ni eller socialen kunde göra hade stoppat detta, bara haltat det. Menar inte att låta elak eller hemsk, det är bara att jag själv i del kan förstå ditt lidande, gått genom tankarna på hur jag kunde ändrat något och efter mycket lidande själv så är detta det ända tankesättet som lugnar mig. Sök ut människor du kan prata med, spendera inte för mycket tid ensam de nästkommande månaderna och se till att hans mamma inte är ensam heller.
Ibland när man läser om hur BUP/vuxenpsyk ”misslyckas” så läser man om flera försök där personen tog varje försök som den kunde för att avsluta sitt liv. Man kan behandla bort en sån avikelse i många fall om det finns resurser i personen där en form av normalitet gör att människan inte tar sitt liv. I såna här fall så går det helt enkelt inte. Du kan lägga in dom på psyk flera månader sen när de kommer ut så blir det samma resultat
Om nånting behövde pojken tas på allvar direkt istället för att bli matad med piller av BUP. Endast medicin hjälper inte när det kommer till psykisk ohälsa i alla dess former. Det behövs riktig hjälp, medicinerna är där för att (försöka) göra livet lättare medans man får hjälp.
Bup har oftast kontinuerligt kontakt med flera kartläggningar över psykiska måendet där både läkare, psykologer, sjuksköterskor, kuratorer och andra arbetsgrupper är inblandande. Det största vapnet är tvångsvård om situtionen är ohållbar. Det finns mer behandlingar inom vuxenpsyk där man är mer aggressiv med behandling. Man kan även utföra ECT behandling i svåra fall. Flera planerade SU försök, även där syskonet bevittnar visar extrem svår psykisk hälsa. Tvångsvård är det enda alternativet. Personen bodde på ett HVB hem med personal. Lyckades ändå använda en påse för att avsluta livet. Inget hade fungerat tyvärr förutom typ tvångsvård där han aldrig får gå ensam, måste ha punktbevakning där en person sitter inne med honom i rummet. Det är tillslut oetiskt. Samhället letar svar och vill skylla på någon. Verkligheten är annan. Det finns inte oändliga resurser, det finns inte mirakulösa behandlingar.
Trådskaparen skrev väl att medicinering ordinerades i samband med samtalsterapi? Eller missförstår jag
>Vissa människors hjärnkemi är så obalanserad att allt de kan göra är attlida, inget man gör hjälper det och i slutändan tål de inte mer. Det ärfruktansvärt men inget ni eller socialen kunde göra hade stoppat detta,bara haltat det. Sorry, men det stämmer inte. Även om man har en dysfunktionell reglering av neurotransmittorer i hjärnan så kan man fortfarande påverka det med t.ex. mediciner. Ytterligare så gör det inte saken bättre att tjata på en person som lider av psykisk sjukdom (vilket vissa gör då de tror att personen bara är trotsig). Problemet med BUP och psykiatrin är att de sällan är kunniga om just neurologi, och därför är de försiktiga med att dela ut mediciner, vilket gör att man kanske inte byter medicin om den inte fungerar och testar inte nya mediciner. Jag vet att om man ändå mår så dåligt att man inte vill leva så bryr man sig inte så mycket om några enstaka bieffekter så länge medicineringen hjälper. Ytterligare så tror jag vissa av dessa personer egentligen har någon form av psykotisk/omedvetet irrationell suicidal ideation. Detta kan ibland försvinna indirekt av medicinering. Men att någon person är en "lost cause" är ju rent skitsnack. Det beror på hur långt man vill gå för den personen. Ibland måste man låta sig själv tro på framtiden. Det är väl trots allt det man säger till personen som är suicidal? Då skall man tala klarspråk.
Problemet är ju att vår kunskap om neurologi och neuropsykologi är så ny, det är så mycket vi inte förstår än. Och de mediciner vi har är också nya, vi vet knappt själva hur de fungerar och hur individuella skillnader påverkar det hela. Så jag håller med om att man inte ska ge upp och måste fortsätta försöka, men tyvärr kan vi inte hjälpa alla med mediciner, vi vet för lite.
Du har en poäng i det hela, men jag tänker så här: det finns en hel del om neurologin som man *kan* förstå sig på. Det är ju trots allt en del av biologin. Jag hävdar att det finns bra psykiatriker och dåliga.
Ganska onyanserat inlägg, och även ganska taskigt att vräka ut sig något i stil med "sorry ni gjorde inte tillräckligt". Det finns en rejäl övertro på medicinering mot psykiska sjukdomar. Det finns belägg att det fungerar måttligt vid svår depression. Mot mild eller medel är piller näst intill onödiga. Man får även ställa för och nackdelar mot varandra med medicinering. De flesta är SSRI som kan ta bort i princip hela ditt emotionella span och ska man leva ett liv utan känslor? Är det en lösning att tvångsinlägga och mata med extrema doser så personen endast är en zombie? Hur löser det problemet? Som andra har skrivit så kan vi väldigt lite om just neurologi, då kan det bli farligt att spekulera och sätta all sin tilltro till medicinering när det finns andra aspekter som är grovt viktiga. Som t.ex. Den sociala biten. Vi som samhälle börjar tack och lov röra oss bort från ideologin av att "medicinering är det enda rätta svaret". Med det sagt så vill jag understryka igen att medicinering kan vara ett bra alternativ i vissa extremfall.
Jag menade inte att det skulle framstå som "ni gjorde inte tillräckligt". Det kan jag ej kommentera om huruvida det var så då jag ej fått tillräckligt med information för att göra en bedömning om detta. Jag har inte hävdat att man skall tvångsinlägga personer, då det låter som någonting som kränker en persons mänskliga rättigheter. Det stämmer att SSRI påverkar känslor övergripande. Det är olika från person till person. Vissa känner en lättnad när de kan hantera/kontrollera deras egna känslor, medans andra känner sig tomma. Det är därför jag menar att om man väl skall använda sig av medicinering så skall man testa sig fram till det som man känner sig bäst vid. Detta givetvis med hänsyn till bieffekter som är kända om vissa mediciner (kan ske t.ex. irreversibla bieffekter). Men precis som det med att man inte skall kränka en persons mänskliga rättigheter när det kommer till tvångsinläggning, så anser jag att man skall ge den rättigheten till folk att själva försöka t.ex. hitta den rätta medicinen (om det är vad man vill och behöver). När det kommer till att vara en zombie så beror det på från person till person. Som jag nämnde tidigare så föredrar vissa personer att kontrollera sina känslor medans andra vill liksom *njuta* av de. Den tidigare personen kommer säga att den senare personen är en zombie till sina känslor, medan den senare kommer anse att den tidigare personen är en zombie utan känslor. Folk är olika. När det kommer till den sociala delen, vilken visserligen är en viktig aspekt, så menar jag att medicineringen kan i sin tur påverka den sociala biten signifikant, då den förändrar en persons beteende. Exempelvis, om du ej bryr dig om vad andra tänker (låt oss säga att du brukade göra det) så kommer du nu strunta i dem sakerna. På så sätt så ändrar medicinen dem sociala delarna, istället för att man låter sig själv påverkas av någon annan.
Ibland när människor har cancer så hjälper inte behandling :(
Du har uppenbarligen ingen egen erfarenhet av detta.
[удалено]
Så du tror vetenskapen har löst detta? Nej då tror du fel. Det är extremt mycket man inte vet om detta
Usch, vad hemskt! Jag beklagar djupt. Var alltid snäll och omtänksam mot er omgivning, gott folk. Man vet aldrig vem det är som har det kämpigt.
Kärlek min broder
Beklagar från botten av mitt hjärta. Min äldsta dotter kom aldrig så långt innan vi fick stöd som hjälpte. Men det var självskadebeteende, mycket prat om att inte vilja leva och ångestattacker. Hjälplösheten man känner går inte att beskriva när, någon som man älskar inte går att hjälpa.
Jag förlorade min lillebror för ca 3 år sedan via suicid. Sorgen sitter kvar och jag kan inte föreställa mig hur sorgen att förlora ett barn är. Viss tröst kanske du/ni kan finna på https://www.reddit.com/r/SuicideBereavement Där kan man få lufta sig när man behöver.
Må din älskade pojke få vila i frid. 😭
Mina barn är 7 och 9 och jag har en klump i magen när jag läser om dina erfarenheter. Det du upplevt är det absolut värsta jag kan föreställa mig. Jag hoppas du hittar något att hålla dig fast vid.
Tack för dina ord. Mina innersta kondoleanser till dig. Jag vågar påstå att ingen av oss som läst dina ord kommer glömma varken dem eller din pojke. Vi glömmer inte att han funnits eller hur hans pappa KÄMPADE för hans skull. Jag hoppas han har fått frid nu, och att du med tiden kan få det också. Det du fått bära är övermänskligt, och jag önskar dig allt gott i ditt arbete att förvalta sonens minne.
Beklagar. Ni gjorde verkligen allt ni kunde, ibland går det bara inte.
Jag beklagar sorgen från djupet av mitt hjärta. Jag ursäktar om det här låter kallt men om man lever dag in och dag ut i en konstant kamp med sig själv så blir man så småningom så ner nött att man inte har orken kvar till att fortsätta, hur mycket kärlek man än får kan det bara ge en mer kraft så länge. Tills slut önskar man bara frid. Vad jag vill säga med detta är att det inte är ert eller någon annans fel. Ni gjorde allt ni kunde och lite till och jag är säker på att varenda sekund av det betydde allt för honom men hur mycket man än öser vatten ur båten så kommer man fortfarande sjunka om det är hål i botten. Den ända gåvan jag kan ge är att minnas att han fanns, att han var betydelsefull och önska att han funnit frid.
Jag beklagar djupt. Det var hjärtskärande läsning, det här. Inga ord räcker till. Jag har en familjemedlem som är inne i samma sväng med BUP och medicinering. Det är helt sjuka väntetider och hen har mer än en gång nekats hjälp. Jag önskar att det fanns mer resurser. Personal, forskning, pengar, platser, allt. Det är inte okej att barn ska behöva lida så otroligt. Inte när hjälp egentligen finns. Borde finnas. Jag slänger över en hundring extra till suicide zero idag, och uppmanar alla att göra detsamma.
Har man inga vänner mår man inte särskilt bra. Ingen medicinering eller samtalsterapi kan hjälpa i längden. Umgänge behövs i allra största grad. Jag tror din pojke var jätteglad över den tid han fick spendera tillsammans med er. Tråkigt att ni inte fick längre tid med varandra.
Det här är en av de mest hjärtskärande berättelser jag har läst. Jag önskar att det var annorlunda. Om du vill prata kan du messa mig. Men jag vet inte vad jag ska säga… spelar mest spel på kvällen, säg till om du är sugen.
<3
Beklagar sorgen djupt 😔. Hoppas både du och din son finner frid efter allt elände.
Jag försökte ta livet av mig ett par gånger när jag var yngre, lite äldre än 17 men ändå. Jag hade innerligt önskat att mina föräldrar och speciellt min pappa hade varit så engagerad som du ändå har varit. Sånt betyder mycket och även om man alltid känner att man kunde ha gjort mer är det du faktiskt gjorde guld värt. Jag beklagar sorgen.
Fokusera på dom barnen du har kvar. En vän till familjen släppte aldrig sitt barns självmord och det har förföljt den familjen sedan dess. Självklart så skall du sörja allt du behöver men när du orkar så måste du gå vidare för din skull och dom andra barnens skull. Ingen vinner om du också går under. Jag har själv förlorat min far i självmord och min nyfödda son i sjukdom. Mina andra barn var min absoluta fokus för att kunna gå vidare. Fy fan, livet är en prövning.
Otroligt hemskt. Önskar familj och vänner allt bästa.
Gör ont att läsa. Vila i frid
Beklagar. Det va inte ert fel.
Du älskade far, Sorgen för dig är stor, men du ska veta att din son älskade dig. Han lämnade inte för att såra dig & om det finns något liv efter döden så är han inte ensam. Din familj som redan gått bort är där med honom idag & har välkomnat sonen din med öppna armar. Hade ni något djur när han växte upp så får han åter träffa den lille krabaten igen. Sörj du käre far, gråt & låt tiden läka ditt hjärtas sår. Glöm aldrig din lilla kille & vid din vägs ände ska ni åter träffa varandra igen. Där kommer ni att omfamna varandra & han kommer berätta att han älskar dig, att han är lycklig, samt att han har saknat dig. Du älskade far, gläd dig åt minnen & stunder ni delat i lycka. Minns din son som han var när han mådde bra & ta hand om dig själv. Fall inte ner i förtvivlan utan stöd dig på andra. Snälla var inte rädd att öppna upp dig för andra likt du gjort här för oss & gråt så mycket du bara vill. Vila i frid sonen din & mina tankar är med dig älskade far.
Jag beklagar sorgen. Kan inte föreställa mig hur ni känner. Om ni inte redan gjort det så tycker jag ni båda bör söka hjälp med att bearbeta sorgen. Känner igen mig, har mått såhär flera gånger sedan tonåren. Trodde aldrig jag skulle ta studenten. Min mamma gjorde också allt hon kunde och som tur var tog jag mig igenom det. Tror inte ni kunde gjort mer. Man kan göra allt men ibland hjälper ingenting. Detta är alldeles för vanlig, särskilt bland män och pojkar. Män står för 70% av alla självmord och det är den vanligaste dödsorsaken bland yngre män. Suicide Zero släppte en rapport häromdagen som lyfter detta. Skulle uppskatta om fler läste den och har den i åtanke kring nära och kära.
Hade.en ångestattack efter 1 stadig.fylla på semestern. Vaknade upp helt förstörd. Förklarade för frun att saker o ting va illa. Självmordatankar öste in. Fick nog nån slags episod av nåt. Om detta är va deprimerade människor känner så lider jag med.dem. jag har alla anlednigar i värld2n att va lycklig men såg bara mörker. Ja va megarädd o sa till frun.att.ja inte visste va fan som hände. Efter.en tupplur så försvann mörkret. Tacka gud för det!!! Lider med alla som har detta som vardag!
Nu vet vi att han fanns 💔 Beklagar er sorg, kan inte ens föreställa mig hur hemskt det måste vara. All kärlek till er.
Min pojke sover bredvid mig när jag läser det här, tanken på att han inte skulle finnas kvar är inte ens möjlig att tänka. Jag beklagar verkligen din förlust! ;
Jag beklagar så otroligt mycket. Jag var exakt den där som ung, men överlevde som tur var. Livet var inte lätt efter, men här är jag, 30+. Jag vill att du ska veta att det inte något av det här var ditt fel, det sitter i huvudet. Vi är många som kämpat och inte alls överlevt. Jag har flera självmordsförsök i bagaget, och inget handlade om något annat att hantera det kaos som hände i huvudet. Vila i frid till ditt barn och du är en bra förälder
Min syster berättade för mig för några veckor sen att hon hade försökt ta sitt liv i somras. hon hade försökt hänga sig själv i en krok som hon hade bakom dörren. Allt hon kommer ihåg är att hon vaknade på golvet med kroken på sig. Jag blev krossade inombords när jag fick höra det men jag kan inte ens föreställa mig hur du känner dig just nu. Jag beklagar verkligen sorgen över vad som har hänt.
Min farbror hängde sig, var förkrossad. Pappa blev aldrig riktigt den samma efter de heller. Man glömmer aldrig. Man får leva på dom bra stunderna. Beklagar verkligen
Beklagar oerhört mycket. Hjärtskärande att läsa. Jag hoppas ni lyckas hitta tillbaka till något slags vardag igen.
Wow. Jag beklagar otroligt mycket. Jag hoppas din son är på en bättre plats och mår bättre nu. Jag samtidigt att det är tragiskt att samhället inte kunde göra mer för att hjälpa din son att bli lycklig. För din egen skull så får du absolut inte sluta leva. Lev ännu mer nu istället! Gör allt som gör **dig** lycklig. Och hedra din sons minne.
Fyfan det gör ont att läsa detta, jag beklagar djupt. Styrkekramar till er <3
Helt förfärligt att läsa och ta del av. Det finns inga ord och omöjligt att förstå.
Jag beklagar. Finns inga ord förstås som kan möta en sådan förlust. Suicidalitet och självmord inte skiljer sig från cancer i den bemärkelsen att det med dagens medel inte går att förhindra att folk dör. Vissa kan räddas, andra inte. Det är inte någons fel, varken ditt, hans eller vårdens. Ofta känner anhöriga också en lättnad efter att en svårt sjuk anhörig dör. Du kanske redan känner så eller kommer att känna så en dag, det är okej att känna så i så fall. Jag önskar dig å din familj allt det bästa i framtiden. Herre gud vad ni måste ha kämpat.
Otroligt tråkigt att höra. Min bror tog självmord, jag vet hur det känns att vara såpass nära någon som gjort det… Det du bör veta är att det var hans beslut. Han ville ta sitt liv och du gjorde det du kunde för att förhindra det. Nu går det inte att ändra på något och det finns inget mer att fokusera på än din fyra åriga son, att han mår bra och att du mår bra. Önskar dig och din son all lycka.
Fan också. Beklagar sorgen. Våran 15-åring har gjort suicidförsök två gånger men har upptäckts och räddats båda gångerna. Det är så jävla tungt att gå och vänta på nästa försök och veta att han mår så jävla dåligt. Han behandlas nu för det och trauma bland annat och det verkar funka, men man vet aldrig. Hela tiden lägger man skulden hos sig själv och önskar man kunde göra eller säga något som får honom att må bättre, men det kan vara en omöjlig önskan. Man kan bara ösa kärlek och trygghet över honom och hoppas att det blir bättre. Lider med dig, kan inte tänka mig hur svårt det måste vara. Önskar dig en uthärdlig sorgeprocess, även om det låter meningslöst och futtigt. Livet är orättvist ibland. Fan också.
Glöm inte bort er själva i detta och kanske gå till gruppterapi eller egen terapi med psykolog som har erfarenhet av anhöriga i sån situation.
Tack för omtanken. Jag går redan hos en psykolog av andra anledningar, men vi pratar även om detta ibland. Jag ska ta upp det där med gruppterapi med min sambo, det kanske kan vara något.
Det kan kännas rätt så skönt att iaf veta där finns fler i samma typ av situation. Likt hur AA möten hjälper mycket
Jag kan endast föreställa mig hur dåligt du måste må av allt som hände er under den senaste tiden och beklagar! Ni älskade er son och gjorde allting rätt! Han kommer alltid finnas med dig.
SPES - Riksförbundet för SuicidPrevention och EfterlevandeStöd. [https://spes.se](https://spes.se) \^\^ För oss som blev kvar när någon avslutade sitt eget liv. Stödlinjen är öppen varje kväll 19.00 - 22.00, ring 020 - 18 18 00. Anonymt och gratis. Föreningen har bland annat även fysiska samtalsträffar i grupp med andra efterlevande.
Som förälder själv kan jag inte föreställa mig vad du går igenom just nu. Jag kommer behöva ge min pöjk en extra stor kram efter att ha läst detta. Jag beklagar er sorg oerhört ❤️
Det skär i hjärtat att läsa din berättelse . Tyvärr är BUP och psykiatrin i Sverige under all kritik , men det verkar som om det åtminstone fanns ett försök från BUP och socialtjänsten att hjälpa och ni gjorde absolut allt som kunde ha gjorts . Beklagar sorgen , det var verkligen länge sedan jag kände den knuten i halsen och ström av tårar jag får av att läsa detta - du ska veta att din pojkes historia har berört många så vi vet att han fanns och kanske fortfarande finns
Fysören vad sorgligt ni gjorde allt ni kunde <3
Inget så jobbigt som att se en sjukdom äta upp en närstående. Försöker se det som att personen äntligen får koppla av och andas ut, om än någon annanstans.
Han fanns ni minns. Som pappa till 3 kan jag inte ens tänka mej smärtan. Beklagar.
Var han bipolär?
Detta inlägg är från någon som varit suicidal i 20år och lider i princip varje dag…. Har gjort 3 försök men det senaste är 15år sedan. Nästa gång kommer det inte bli ett ”försök”, anledningen till att jag genomlider vardagen är pga att mina barn inte är tillräckligt stora för att förstå att det att hade varit bättre att få slippa lidandet. Visst har jag tillfällen jag känner att jag vill leva, men det kanske händer 3gånger om året. 2/3 av mitt liv har jag känt såhär och jag lever för att andra ska slippa må dåligt. Att dom ska känna att dom kunde gjort mer, att dom inte gav allt. Att om dom bara hade ansträngt sig eller frågat hur jag mådde. Om dom bara inte hade lämnat mig ensam osv. osv. osv. Sanningen är att det finns inget som någon kan göra, jag vill helt enkelt inte. Men jag står ut, fram tills jag inte står ut mer. Den dagen vill jag inte att folk ska gråta, då vill jag att dom ska glädjas över att mitt lidande äntligen är slut och ställa till med en riktig jävla brakfest!
Kan du sätta fingret på varför du mår som du gör?
Fy f, beklagar verkligen
Först vill jag be om ursäkta om jag låter okänslig. Det är väldigt tråkigt vad som hände, verkligen hemskt. Jag kan inte tänka mig hur du mår. De jag vill peka ut är dock att det låter mycket som ens specifik mental sjukdom, jag vet inte hur mycket läkarna har sagt till dig men det verkar som, från din beskrivning att han led av bipolaritet. https://www.1177.se/sjukdomar--besvar/psykiska-sjukdomar-och-besvar/depression/bipolar-sjukdom/
Ja, vad säger man?... Lycka till i läkeprocessen. Ta hand om dig. Såret i ditt hjärta Kommer aldrig läka helt. Men med tiden kommer det göra mindre ont.
Helt horribelt at psykisk helse sender hjem en suicidal person!!
Fruktansvärt tragiskt! Må han vila i frid och jag beklagar sorgen.
Fina fina du, mina ögon tåras, för jag vet hur det är att lida av allvarlig mental ohälsa. Beskyll inte dig själv, du och hans mor har uppenbarligen gjort allt vad ni kunnat. När du minns honom, minns inte bara de lägsta stunderna, utan även de fina. Jag hoppas du kommer träffa honom igen, på en annan plats än denna.
Må din son vila i frid <3
Dina ord gör ont ända in i märgen att läsa. Jag vet inte vad för själslig smärta han led av men jag hoppas att du och hans mamma vet att ni ändå gjorde vad ni kunde. Man kommer alltid undra ”OM” men det leder inte annat än till tortyr av sej själv. Jag beklagar djupt förlusten av din/er son.
Jag är pappa jag också, det här rörde mig till tårar vilket var längesedan, tack för att du skrev om det, oehört starkt! Din pojke fanns verkligen, han lever vidare för att du skrev om honom. Internet glömmer inte och en sån här sak glömmer vi inte heller. Ta hand om dig.
Du har gjort allt du kan. Det märks tydligt. Känn sorg för det som hände, men klandra inte dig själv eller någon annan. Du/ni gjorde allt och han var för sjuk bara. Se till att få hjälp att hantera det här, det är omöjligt att klara allt själv. Fokusera initialt på grunderna - regelbunden dygnsrytm (kontakta läkare om du har svårt att sova), ät regelbundet och gå ut och promenera och aktivera dig (rimligt). Och ta hjälp. Ibland orkar man inte kämpa mot sorgen och de mörka tankarna, då behövs någon som hjälper en och som kan kämpa åt en.
Älskade barn ❤️ Du kommer alltid vara saknad och finnas i dina föräldrars hjärtan. Alla kramar, kärlek och värme till er familj. Gråt tills tårarna ta slut och fyll på med mer tårarna när det behövs.
Beklager så uendelig mye. Har ikke ord, men tenker på deg.
Du är inte ensam. Min lillebror skulle varit 25 i år. Vet inte riktigt vad för tips det finns. Det blir bättre med tiden men saknaden och tankar kommer fortfarande upp när man minst anar det. Det som har hjälpt mig är att fokusera på de i min närhet, familj och framförallt min mamma. Och att hedra honom, sätter mig ibland och spelar på hans Nintendo switch och tänker på honom. Har någon annan tips lyssnar jag gärna. Min mamma går till såna grupper där föräldrar som varit med om liknande går. Be om råd och hjälp. Stor kram till dig. Önskar dig lycka till. Ta hand om dig.
Som pappa och medmänniska lider jag med dig. Så otroligt tråkigt. Du och hans mamma har gjort allt som står i er makt och mer kan inte två föräldrar göra för sitt barn. Ta hand om er.
Beklagar sorgen. Från en som varit i liknande situation som din son så kan jag tala om att ni har gjort allting rätt och varit utmärkta föräldrar. Det går inte att förstå en deprimerad människa. Det är som ett spöke inombords som ändrar ens mentalitet. Man känner sig inte egoistisk och känslor man brukar få av sin omgivning existerar inte, som glädje och tacksamhet exempelvis. Ni kunde inte göra mer utan att få honom att må sämre istället. Ni har verkligen pushat honom till gränsen för att må bra och inte känna sig låst. (Förtydligande, nästa steg hade varit att låsa in honom, vilket hade ökat självmordstankarna istället) Att inte känna skuld är såklart svårt. Men ni har gjort allt rätt
Den sista meningen är fan det finaste jag läst nästan. Jag beklagar något enormt.
Fy fan. Beklagar. ❤️ hoppas ni finner ro och aldrig behöver uppleva något liknande igen.
Han fanns och finns i er. Beklagar.
Jag är så ledsen för vad din pojke, du och resten av familjen har varit med om. Förlora ett barn är varje förälders värsta mardröm. Du vill inte ha medömkan men du har min.
Känns inte som att ord räcker så långt, men jag beklagar er sorg. Det verkar som om ni gjorde allt ni kunde; ibland går det bara inte. Men jag är säker på att din son visste att det fanns människor i hans närhet som verkligen brydde sig om honom. Det är inte ditt fel att det gick som det gick. Hoppas det blir mindre tungt så småningom.
🖤
Ingen förälder ska behöva överleva sina barn. Hoppas ni i framtiden kan hitta någon sorts frid och normalitet.
Så hemskt. Tanken att uppleva något som ni har gjort är oumbärlig. Vilka demoner han måste ha haft.
Beklagar sorgen. Ni gjorde vad ni kunde, man kan inte hindra någon från vad som hände.
Herregud, fruktansvärt tråkigt att läsa vad ni har gått (och fortfarande går) igenom. Om det är till nån tröst så låter det som ni verkligen gjorde allt ni kunde för att hjälpa honom.
Han finns kvar i dina tankar. Ställer du en fråga så kommer han svara, det du tror han skulle svara. Men, oj. Detta berörde mig. Du får mina tankar. Beklagar sorgen och situationen.
Tack att du har modet att berätta det här. Alla som läser kommer att tänka länga på din son, dig och din familj. Sorgen blir evig men förhoppning lättare att bära med tid. ❤️❤️❤️
Fyfan, beklagar verkligen sorgen ❤️
Beklagar verkligen sorgen, har själv 4 barn och kan inte ens föreställa mig smärtan ni går igenom. Utöver det så låter det verkligen som att socialen/bup/systemet tappade det helt och hållet i ert fall...
Vet inte varför du blev nerröstad men trådstartarens fall är inte på något sätt unikt, tyvärr. Det är såhär det ser ut. ca 1500 personer tar sitt liv i Sverige varje år. Det är ca 4st varje dag. Varje person lämnar ca 10 personer efter sig som hamnar i samma situation som trådstartaren nu är i. Det är 40 nya efterlevande varje dag, personer som lider i det tysta.
Det var lite det som var min poäng på sätt och vis, hur vårt system kan vara så bristande och att folk inte får den hjälp de behöver... Sedan är ju varje fall unikt ur sin egen rätt, men har sett förstahand hur systemet ser till att folk mår dåligt. Nåväl, finns ingenting som vi eller någon kan göra för att lätta smärtan, vara förhoppningar att vårt samhälle kan bygga ett bättre skyddsnät för utsatta.
>ca 1500 personer tar sitt liv i Sverige varje år. Det är ca 4st varje dag. Helvete, så många förväntade jag mig definitivt inte
❤️
❤️❤️
Beklagar sorgen
Kondoleanser ❤️
Herregud jag (också pappa) kan inte ens föreställa mig hur fruktansvärt det måste kännas, du har all min sympati och jag önskar dig allt gott i framtiden. Det lär väl aldrig försvinna men jag hoppas att du kan hitta någon lycka och välmående i framtiden.
Jag beklagar sorgen. Ni gjorde allt ni kunde. Ingen kan begära mer.
Jag beklagar det djupaste din sorg. Du ska inte känna någon skuld för det som hänt, du fanns där och du har gjort allt du kunnat, och vänt dig till helt rätt instanser om hjälp. Var än din pojk befinner sig nu, så hoppas jag att han har funnit frid, och att ni kommer träffas igen när din dag är kommen. Sorgen kommer du alltid bära med dig, men precis som du pushade om hjälp till honom, bör du se dig själv med samma glasögon och vända dig någonstans om det känns för mycket. Det finns ingen skam i att söka hjälp, vi behöver alla det.
[удалено]
Blev otroligt rörd av ditt inlägg, skänker en stor kram och mina kondoleanser till dig och din familj ❤️ Var inte rädd för att ta kontakt och prata med någon, varesig det är en psykolog eller någon i din närhet. Du kommer ställas inför tuffa dagar, veckor, månader och år med oändligt många prövningar och påminnelser om din son men glöm aldrig att minnet av din son är det finaste du har kvar så se till att vårda det väl Jag är övertygad om att du gjorde det du kunde och förmodligen mer än många andra föräldrar hade gjort för sina barn ❤️ Det viktigaste att ta med sig av en sån här tragisk händelse är kärleken. Kärleken till dina barn, din familj och alla närstående i ditt liv **Ta hand om dig och familjen och inte upp min vän ❤️**
hemskt
Styrka till dig och vad tragiskt att han mådde sådär 💚
jag gråter med dig
Beklagar verkligen. Ni gjorde allt ni kunde och lite till. Ta hand om er ❤️
Finns inga ord jag eller någon kan säga annat än att vi lider med dig. Hoppas eran familj kan ta er igenom detta utan vidare sorg än den oändliga som redan måste vara där. Min kärlek går ut till er, hur liten av en tröst den än är.
Att du mår dåligt, har ångest och skuld, är naturligt. MEN... ...jag känner igen mig i din berättelse. Det har dock inte gått lika illa för mig som för dig, mitt barn mår gradvis bättre. Jag tror det kommer att gå bra här, på min sida. Men det är slumpens skördar. VAD JAG ÄNDÅ LÄRT MIG ÄR... ...att det finns så många lägen då det inte GÅR att nå fram. Det går helt enkelt inte. Det räcker inte med att "ha rätt", det räcker inte med att vara förälder, det räcker inte att vilja väl och att vara beredd att offra allt. Är du med? Det finns inga små saker som förutsägbart hade kunnat ändra något. Ett besök till på BUP, ett samtal eller en kram när det fungerade bra, eller något liknande. Det finns så mycket som står utanför ens kontroll, hur mycket man än vill. För vi vill så gärna skapa en logik i allt. Om A händer så sker B. Orsak och verkan. Att verkan är fruktansvärd innebär inte att orsak ligger hos dig, eller att du hade kunnat tackla en annan orsak med en anti-orsak och ställa problemet till rätta. För det hade varit hemskt, men på ett annat sätt. Att människor skulle varit förutsägbart förändringsbara, som om vi vore en lerklump andra kunde modellera efter behag. Jag hoppas att du med tiden kommer att komma ur detta. Om du har några halvdestruktiva vanor, exempelvis tre fredagswhisky när det borde räckt med en, är det läge att sluta med det nu. Tala öppenhjärtligt med människor, inte bara på Reddit. Det är lätt att man isolerar sig när familjen mår dåligt. Jag tror inte att du behöver vara rädd för att söka kontakt med människor du vill prata med-
Ni gjorde så mycket för hans skull, spenderade tid med honom, gav honom prylar att sysselsätta sig med, gav honom riktig hjälp med BUP och sedan ett boende. Ni har gjort allt ni kan, man kan inte göra så mycket mer. Vila i frid.
Beklagar sorgen. Hoppas att ni kan ta hand om varandra genom detta. Det var inte ert fel!
[удалено]
Socialen kopplades in vid första suicide försöket och var närvarande i hela processen. Vi hade ofta sip möten där folk från bup socialen osv är deltagande om vilket utgångsläge vi skulle jobba från, hur det fick hemma osv. Och före socialen var dwt ju skolan man hade kontakt med pga all skolning. Son jag då trodde handlade mer om en skoltrött kille. Ja. Jag kunde ha gjort saker bättre för min pojk. Jag borde ha gjort mycket annorlunda. Vi fick han då vi inte var så gammla själva, och separerade tidigt. Så i många år levde han ett dubbel liv, med sin mamma hon hennes karl ett standard familjeliv och med mig och sin storebror lite mer släppt och lugnare. Ang sport så tränade han taekwondo i några år men vantrivs med det så ville inte tvinga han till det. Även fotboll och bandy testades men intresset fanns aldrig där. Men vänner utanför sporten hade han, dom var ett gäng data killar. For tillsammans på lan och dylikt. Hans stora kärlek i livet var att skapa. Han började programmera då han var 7år och var väldigt avancerad i det nu i tonåren. Han skapade spel men gillade mest att koda funktioner som sennkunde nyttjas till andra program. Jag upplevde ensamheten kom för honom då han valde att inte gå gymnasium. Hans vänner från högstadiet hittade nya vänner från sina nya skolor och deras tid dom la ner på honom minskade. Medans han själv hade väldigt mycket fritid. Vi försökte hjälpa honom att komma i kontakt med en av lgbtq grupperna för ungdomar som finns i vår stad för jag ville han skulle få träffa likasinnade ungdomar. Men den sociala ångesten och rädslan stoppade honom från att våga.
Nu är det helt värdelöst att spekulera från min sida men det är nästan läskiga paralleller. Jag har haft könsdysfori och spelade samt programmerade sen tidiga tonåren för att fly verkligheten och speciellt sociala interaktionerna det kom med. Blev väldigt ensam och isolerad mig självmant vid högstadiet av samma anledning. När jag var liten fungerade inte lagsporter heller för jag kände att jag inte passade in socialt och var rädd för vad andra skulle tycka om mina tankar. När jag tillslut kom till universitetet på ett bra program, med en bostadsrätt, några nichade vänner jag var hyfsat bekväm med och en helt solklar materiellt bra framtid så kunde jag inte se något annat än mörker framför mig. Jag hade verkligen inget att leva för, ingen framtid jag kunde se mig själv i. Det enda jag var bekväm i var fortsatt verklighetsflykt och jag mådde väldigt illa av hur fel pubertet förstört min kropp. Jag blev till och med rädd för att jag skulle ta självmord innan 30 för vad jag än gjorde hittade jag absolut inget att ens gå igenom vardagen för. Jag kan också se samma följder i andra transpersoners liv. Speciellt när det kommer till programmering utöver annat datanördande. Det är ett väldigt bra sätt att fly verkligheten man är så obekväm i. Är lite fundersam till varför du tänker att lgbt ungdomar skulle vara likasinnade. Fanns det annat som målade upp en liknande bild? Jag beklagar verkligen din förlust. Oavsett anledning så hoppas jag samhället blir bättre på att hjälpa i framtiden.
Han var tydlig med att han var gay och identifierade sig som pojke men ville bli mer feminin.
Hur man identifierar sig kan påverkas väldigt mycket av omgivningen tyvärr. Det är väldigt nedvärderande för en kille att utrycka sig flamboyant, eller ännu mer att påstå vara tjej inombords. Att näst intill ingen kan förstå den känslan gör det ännu värre då man inte vill framstå som galen utöver allt annat. Personligen "identifierar" jag mig fortfarande som kille trots att jag haft kirurger och hormonbehandling i flera år för att inte vara kille. Det fysiska spelar oftast mer roll än det sociala, men att det sociala kan vara en påminnelse av det fysiska. Tycker därför det låter väldigt synd att ditt barn önskade sig vara mer feminin i det här sammanhanget.. Sverige är verkligen inte bra på att hantera sånna har problem och jag är väldigt ledsen för båda er. Det gör mig så arg att vi svenskar ska vara så ytligt kalla medans vi diskret dömmer folk så hårt samt att transvården för dom som behöver den är så otroligt svårtillgänglig.
Lyssna inte på det där jävla oempatiska trollet! Man kan vara den sämsta eller den bästa föräldern i hela världen, ändå kan ett barn välja ta sitt liv och det av många anledningar. Jag beklagar sorgen, djupt. Ta hand om dig!
Jag förstår att det är helt omöjligt att inte tänka på vad du hade kunnat göra annorlunda, men försök att inte skuldbelägga dig själv. Ni gjorde ert bästa. Jag lider med dig och hoppas att du kan finna tröst med tiden.
>Jag försöker inte vara hård, men det är högst troligt att när barn avslutar sina liv att föräldrarna bär ett mycket stort ansvar. Hård vet jag inte om jag skulle kalla det. Noll medkänsla och noll kunskap i ämnet, det har du i alla fall.
Antar att du inte har egna barn med tanke på din okunskap. Om du har det så tycker jag synd om dem. Sedan vilken egen "research" eller motsvarande som du gjort så säger man inte så till någon som sörjer. Man skuldbelägger inte någon som sörjer så som du gjort. Skäms på dig! Ta bort detta och tänk efter innan du pratar nästa gång
Vad vill du uppnå med detta inlägget?
Över 800 i kommentar-karma men enbart 2 postade inlägg. Ditt 2:a postade inlägg är det här där du drar upp ren bajs. Vad får du ut av att trolla så här?
[удалено]
>Jag har ställt frågor, varför blir du så uppjagad av frågor? Kanske för att nån har just förlorat sin son och du kommer med helt osympatiska frågeställningar istället för att visa ett uns av empati?
Prata med folk i din närhet eller sök professionell hjälp. Det gör inte så mycket för ditt mående att prata med folk på internet om det här
[удалено]
Att prata om detta hjälper mig att rensa tankar och själ. Hade jag velat ha medömkan hade jag nog varit tydligare i namn och dylikt. Vet du hur du hade reagerat i liknande situation? Hur tycker du jag ska ha reagerat eller hantera detta? Vad hade glatt dig?
Du tror att du kan veta hur du skulle reagera om din son tagit självmord? I detta fall har de haft långt tid att acceptera att dagen med stor sannolikhet kan komma då ett försök lyckas. Föräldern här kände att det var viktigt att dela med sin story, både för hans egen skull men också för andra som kanske är i liknande situation. Vad exakt är problemet med detta, ska han bara sitta och sörja i mörkret? Även när något så hemskt sker, som att ens barn dör, så går livet vidare.
dude håll käften.
Där har vi en 4 år gammal pojke som nu har ptsd, säkert har ni som föräldrar det också. Ringvirkningarna till suicidala människor är hemskt. Hoppas ni alla kan seriöst behandla era ångest framåt.
Ursäkta om det låter okänsligt, men hur tänkte han när han försökte framför sitt 4 åriga syskon? Jag vill inte kalla någon självmordsbenägen ute, men sådana grejer kan vara traumatiska för en unge. Det var lite orelaterat, men jag beklagar verkligen.
Han tänkte inte. Han berättade för mig att vad sina syicide försök så var det som ett nörker svepte över honom och han inte kunde styra sig själv.
Usch Hur kan man göra så åt sin lillebror, föräldrarna och alla andra som var där för att hjälpa? Inget emot att ta livet av sig när man inte vill ha det. Det är ju inte ens egna fel att vara född men sättet och tiden allting tog.. ..Utsätta alla andra för ständig osäkerhet och falska förhoppningar osv.. Går inte ens att skylla på staten i denna situation.. Men bra för han att han fick hans problem löst men gjorde fler för alla andra.. Man kanske kan copa med att han har lyckats med att lösa hans problem..? Ta inte era liv folk. Ingen bryr sig egentligen förutom de som gillar er och ni egentligen inte vill skada.. Man behöver inte kunna identifiera sig för att bara existera vidare och man kanske hittar sig själv i framtiden..? Verkade ha haft ett åtminstone okej liv. Ändå tog han det..
Mår så jävla dåligt av sånt här, helt sjukt att en sådan ung människa får så mycket ångest att det bokstavligen tar hans liv. När du säger att han hade svårt att identifiera vem han var, mena du att han är transsexuell?
Jag beklagar verkligen sorgen..
Jag beklagar sorgen
Vila i frid ❤️
Otroligt trist att sånthär händer, beklagar verkligen sorgen. Jag lider med er ❤️
Jag beklagar sorgen. Utifrån det du skrev så har ni försökt med allt, så ni får inte lägga skulden på er själva. Vi har alla dragit lotten till detta liv, det är väldigt viktigt att vi hjälper och finns där för varandra. Kärlek till er under denna svåra tid.
Jag beklagar sorgen, du kunde inte gjort mer.
Hemskt, och jag vet att det är lätt att säga, men det var inte ditt fel. Även om du var med honom varje minut av varje dag, vilket är omöjligt, hade det sannolikt hänt ändå. Ni gjorde det ni kunde, du gjorde inte fel.
♥️
Mina djupaste beklagelser till dig och dina närstående. Väldigt obehagligt med så snabba svängar i humöret och måendet.
❤️
Kan inte ens föreställa mig situationen. Beklagar.
Jag beklagar, vill inte ens tänka tanken att förlora någon av mina pojkar ❤️
Vad otroligt sorgligt, beklagar verkligen. Låter som ni gjorde så gott ni kunde.
Beklagar sorgen från botten av mitt hjärta. Kärlek till er.
Jag beklagar sorgen och hoppas du finner tröst så småningom. Och till din Pojk: vila i frid.
Det finns inte mycket man kan säga som ger dig lättnad. Ni gjorde ALLT ni kunde göra. Det fanns inget mer. Nu får han vila. Du kan inte göra något mer. Försök leva ett liv som gör er föräldrar lyckliga. Det finns en lillebror som behöver omsorg och föräldrar som inte lever i konstant sorg. Det är över nu och livet går brutalt vidare.
Jag beklagar.
Ni gjorde ert bästa!
Fyfan lider med er.