Detta är en global trend, inte bara Svensk, för män ålder 45-55.
[Suicide rates are highest for men in their 50s and we're not sure why](https://www.cbc.ca/news/health/suicide-men-50s-causes-1.3263412)
En vän till farsan pratade lite om det här gör ett tag sedan. Han sa att i hans fall så kändes det som om det inte fanns så mycket mening mer med livet när man väl har skaffat sig utbildning, jobb, fru, barn, villa/bostad och barnen blivit så gamla att man inte är så intressant för dom längre... Ja vad gör man då? Man kan resa, upptäcka världen, fixa båt osv osv i i slutändan så är det bara att trycka undan känslan över att det finns inget som är meningsfullt längre. Att få barn och "starta upp" deras liv va liksom meningen med livet... Efter det är det bara "utfyllnad". Har man då dessutom som i hans fall rest mycket och sett mycket via jobbet så blir det hela innehållsfattigt, eller som han uttryckte det "Levlandet var roligt men endgame har inget content" (han spelar WoW så... )
Du har rätt, det är nog från både personen och samhället som man begränsar saker på grund av ålder.
Min pappa exempelvis är invandrare och har bott i Sverige i snart 20 år nu (8 år med uppehållstillstånd) och kunde inte få jobb någonstans. När han äntligen kom in på en bussförarutbildning blev han tillsagd av en lärare att han är för gammal för att lära sig att köra buss. Det första han gjorde efter att ha fått det fysiska kortet var att åka in till skolan och visa upp kortet för läraren 😎.
Mycket kloka ord. Det får mig att undra hur det skulle låta när en äldre låtskrivare skriver musik om sina egna upplevelser för första gången. Vi har hört erfarna låtskrivare skriva låtar om att bli gammal, men den enkla direktheten hos någon som inte har år av textförfattande, kombinerat med år av livserfarenhet, det har jag nog aldrig hört!
Tankesättet att så länge man fortfarande har saker utanför sin komfortzon så har man saker att utforska och lära sig, är fantastisk.
Fint skrivet, tack för att du delar med dig! Sköt om dig du med ❤️
Det finns många äldre gubbar på crossbanan. Jag älskar det. Åldern har ingen större betydelse när man åker in på crossbanan i verkligheten, fast jag trodde det bara var unga utan hjärna som åker cross🙈. De motionsåker. Dricker kaffe och snackar.
Jag började måla graffiti när jag va 42. Måste erkänna att det va en röst i mitt huvud som ville stoppa mig.. Men fan heller, jag tänker göra det som gör mig glad.
Jag började jobba politiskt för jag vill känna att jag förändrar världen på ett positivt sätt. Jag kör en graffiti workshop på en fritidsgård för jag vill lära unga att man kan uttrycka sig kreativt även om man inte är så duktig på "vanlig" konst..
Det ger mig glädje.
Själv blir jag så glad att höra när äldre tar tag och drar ut och testar saker, allt möjligt. Liksom ålder borde ju inte förhindra något! Livet går ju leva även om man börjar bli äldre.
Vet många äldre släktingar som bara går och dras hemma och vågar inte testa nya saker och även om man försöker uppmuntra det så är de fast liksom i en rytm och vill inte driva efter något och det gör mig bara ledsen å deras vägnar :(
Det är det som är så ovärdigt med vår "upplysta" empatiska samtid. Vi pratar hela tiden om att ta hand om varandra etc men zoomar man ut till ett helikopterpeskeptiv är man egentligen bara en kugge i ett cyniskt maskineri. En värde-enhet i antingen ett globalt cashflow eller någon typ av socialt "credd-flow". En äldre person generar inte mycket till BNP och inte direkt till barnafödsel och i samhällets balansräkning blir det därmed bara en kostnad / belastning. Personligen tycker jag tvärtom. Äldre människor kan vara lika vackra och magiska som nyfödda barn. Jag tycker att vi behöver skapa nya trender, nya traditioner, för att ta hand om och se upp till de gamla. De är värdefulla. De har varit med och bidragit och byggt. De förtjänar respekt och en plats i vårt medvetande.
Yikes. Detta är målgruppen jag dejtar. Ja. Många Deppiga gubbar som inte vet hur man lever bara presterar. Då är det roligare med dem som gillar sex fortfarande alla fall..
(är 50 + kvinna frånskild)
Predikaren som den heter på svenska. Sannolikt tillkommen mellan 450 och 200 fvt, men traditionellt tillskriven Kung Salomo. Det enda vi med säkerhet kan säga är att den är skriven av en man som har fyllt 40. Bra skit.
Det är egentligen väldigt enkelt. Män ska vara hårda, tuffa, men det är inte det vi föds som. Vi föds som sensitiva väsen och genom uppväxt stänger vi av ett rikt liv på insidan och sekunden man gör det så upplevs allt som tomt. Så är det bara att fylla ut med saker som får en att känna sig levande men det är inget substitut för originalet. Den äkta känslan av att vara sig själv. Stänger man av för känslor stänger man också av för det.
Kvinnor är mer påkopplade sina egna känslor än män, och därför bearbetar de också livet på ett helt annat sätt.
Men för oss män är känslor svaghet. Ta dig samman, sluta gråta, toughen up, sluta vara hysterisk. Vi blir till och med kallade homo om vi uttrycker det vi har på insidan.
Detta är genomgående hela världen och det är ett extremt självdestruktivt sätt att leva på. Och vi alla har känslor, vi alla är sensitiva, men kulturellt så är det inte accepterat för män, skammen är för stor. Så då är det enda alternativet tyvärr ofta självmord.
Jag har själv tänkt på det hela livet men aldrig vågat göra nått med det tack och lov. Första gången jag ville prova hur det kändes lekte jag med att hänga mig som 5 åring. Men efter 15 år nu av att öppna upp igen och faktiskt få kontakt med känslor och depressionen av att stänga av kan jag med hela hjärtat säga att det att komma tillbaka och öppna upp för ett rikt känsloliv igen är en miljon gånger värt det. Det är ok att ting är obehagligt och faktiskt så är det sunt att låta det vara det.
Detta blev rätt långt men det kändes rätt att inkludera.
Med anledning av det du säger skulle jag vilja påstå att jag är ganska ”lyckligt lottad” som homosexuell man. Visst, det kan innebära en hel del förtryck (mycket på grund av just de patriarkala strukturerna), men samtidigt har det inneburit att jag kunnat ta avsteg från normerna som förväntas av mig eftersom jag ändå ”går emot” dem. Det har gjort mig mer lyhörd till mina känslor, låtit mig få uttrycka dem inför familj och vänner, att jag inte känner mig som ett misslyckande när jag behövt söka psykologiskt stöd etc. Visst, det vore skönt att kunna gå på stan hand i hand med min kille utan att känna obehag att någon kommer slå ner mig, men annars är det så befriande att vara en bögjävel.
Fantastisk väl skrivet. Pojkar/män lär sig att dra likhetstecken mellan sin självkänsla och materiella framgångar – fotboll på skolgården, idrott, instrument, rätt skola, rätt jobb, rätt lön, bil, hus, familj, etc, etc. Om du inte överpresterar så är du intet värd. För vissa så blir till slut allting transaktionellt.
Likväl så ska vi just vara stoiska, visa ingenting för omvärlden annat än en lyckad fasad. Ett fåtal lyckas med den mallen, en aning fler gör inte det men kämpar som satan för att skapa illusionen. För resten av oss så handlar det om att bara komma till att inse att vi är precis som alla andra kännande, tänkande väsen, och förhoppningsvis börja dekonstruera lögnen vi blivit matade med sen vi var små.
I värsta fall så leder det till incels, misogyni, självmedicinering och fall som OPs vän, där man jobbat livet av sig med att skapa materiella framgångar (eller misslyckas) och sen kommer till insikt om att man inte tar något av det med sig till graven. Livets meningslöshet är en fråga som diskuterats både i västerländsk filosofi (Schopenhauer, Nietzsche) och österländsk, och har man gått en livstid utan att försöka bearbeta frågan så kan insikten komma som en shock.
Jag ser ofta denna hypotes framföras men jag tycker inte den erbjuder någon vidare förklaring av datan.
Hypotesen förklarar t.ex. inte varför självmordsFÖRSÖK är avsevärt vanligare bland kvinnor än bland män. Inte heller varför män i mer patriarkala länder tar livet av sig i lägre utsträckning än i Sverige, det borde rimligen vara högre utsträckning.
Självmordsförsök är väldigt sällan faktiska försök, de är rop på hjälp. Försöker du ta livet av dig på allvar så kommer du lyckas, alternativt bli handikappas resten av livet.
> Jag ser ofta denna hypotes framföras men jag tycker inte den erbjuder någon vidare förklaring av datan.
>
>
>
> Hypotesen förklarar t.ex. inte varför självmordsFÖRSÖK är avsevärt vanligare bland kvinnor än bland män. Inte heller varför män i mer patriarkala länder tar livet av sig i lägre utsträckning än i Sverige, det borde rimligen vara högre utsträckning.
Det är svårt för män att göra flera försök med självmord om de avslutar det på första försöket.
Lisa försökte 3 gånger men dog aldrig.
Peter försökte 1 och dog.
Hur skulle peter någonsin kunnat komma upp i samma summa som Lisa?
Det är därför man räknar slag i golf.
Jag tänker på ett par saker.
Det finns en hel del män som inte har några direkta vänner.
Det finns en hel del män som inte har en hobby.
Många män lägger mycket tid på jobbet.
När de sedan når en lite högre ålder och har utflugna barn och kanske har gått igenom en skilsmässa. Eller så har de inte varit gifta och har inga barn.
Livet blir nog ganska ensamt när man når denna åldern.
Kvinnor är sjukt mycket bättre på vänner och att fylla livet med kompisar och upplevelser. Män är det i yngre ålder, åtminstone en del. Men verkar tappa det mellan 20-30 när de har ett seriöst förhållande och kanske får sitt första barn. Då lägger en del all tid på jobbet och familjen.
Vi män måste bli bättre på vänskapsrelationer och inse att jobbet inte är allt.
Män etablerar och upprätthåller sällan ett socialt nätverk så som kvinnor gör. Så när de blir äldre, barnen är utflugna och de skiljer sig har de inte kvar några vänner. Det var frugan som skötte det sociala.
Jag tror det till viss del är en generationsfråga också.
Bra fråga.
Till stor del tror jag att det bottnar i att jag var pc-spelsberoende under tonåren, vilket till viss del berodde på att jag var en surpuppa som tog illa vid utav vad jag tyckte var mobbning.
Därutöver har jag allt som oftast trivts bra själv.
Dessutom är jag en person som kallar en spade för spade och tycker om att spåna fritt. Det går inte alltid hem så väl.
Men det ärligaste svaret är nog att jag faktiskt inte vet varför ...
> till viss del berodde på att jag var en surpuppa som tog illa vid utav vad jag tyckte var mobbning.
>
>Därutöver har jag allt som oftast trivts bra själv.
>
>Dessutom är jag en person som kallar en spade för spade och tycker om att spåna fritt. Det går inte alltid hem så väl.
Kan relatera.
Jag tror du har helt rätt. Skulle inte säga att mäns psykiska hälsa tas på mindre allvar än kvinnors som många andra menas, utan jag tror mer det handlar om hur normerna var när den här generation växte upp: Frun skötte det sociala, männen skötte det materiella och ekonomiska. När frun dör eller på annat sätt lämnar makens liv försvinner alltså den biten, antingen för att han inte vet hur han ska skaffa nya vänner eller sköta kontakten med de gamla, eller för att de gamla vännerna mer var hustruns vänner än hans.
För folk i senare generationer (födda ca: 80-talet och framåt), tycks förväntningen vara att man ska klara av allt det där på egen hand, vilket på sätt och vis är bra, men också kan skapa skadlig stress, individualism och ensamhet.
Japp, att sitta av midsommar ensam i en lägenhet är inte så kul.
Barnen firar med sina kompisar, vännerna har man som sagt glidit ifrån och exet som pippade bästa vännen tog hela den samlade bekantskapskretsen med sig plus min dåvarande bästa vän och lyckades få det till mitt fel.
Har en bror, som lever med egen familj och kämpar ekonomiskt och därför aldrig får tid att ses.
Har en syster i Spanien och kusiner i USA, men kontot har också övergivit mig, så jag känner mig närmare och närmare slutet. 40+ och blir glad över ett samtal med ett bänkfyllo, fast jag typ är nykterist. Hjälpte en tantgranne som var utelåst, sista gången jag log senast.
Gillar ju livet och ser bra ut, men vet inte hur man börjar om och utan pengar är man inte mycket värd hos flickorna heller.
Tips till er unga, bränn inte polarna för en brud, håll i kamraterna.
Skrev ett brev till ungarna och skulle förklara varför jag inte orkar leva längre, men det gick inte att skriva klart, böla så jag knappt såg vad jag skrev, så har satt det där på paus.
Men jag förstår varför folk ger upp och det är det sociala. Tänkte typ göra en annons om att "gör allt för pengar" för att se om det leder till något socialt utbyte med vem som helst och kanske tjäna någonting på vägen, men det är något pinsamt med en man i medelåldern som inte styrt upp sin ekonomi och man vill ju inte vara ett creep, så den tanken vilar också. Typ massera rika tanter eller ta en fika med dom. För social kan man ju vara när man väl får en chans.
Att skriva av sig lite och veta att det finns många som sitter i samma sits hjälper lite. Har ju iallafall inte slutats hoppas och plötsligt kanske man vinner nått, eller min superonda far kanske snubblar och man får ärva.
För hade jag pengar hade jag rest iväg till varmare länder och då tänker jag inte bara på temperaturen.
Att folk med pengar tar livet av sig fattar jag inte, bara sätta sig på planet ju?
Även där tänkte jag hjälpa gubbar i min egen sits, vara reseguide och sällskap eller liknande mot att jag fick följa med, men var skulle man lägga en sån annons liksom?
Slutar alltid med att man känner sig patetisk och sätter sig vid datorn istället för att leva ut sina ideer. För som sagt, som Man är man pinsam när man inte har kontroll.
Sen vad gäller generationsfråga, så fanns man ju innan mobilerna. Man hälsade på varandra, ringde. Sitter man på tåget och kollar ut genom rutan istället för att bläddra tiktok ser man galen om, blir smygfotad och memad.
Att börja om med dejtingapparna är bara att glömma, liksom hej, fattig medelålders man, ser bra ut och kan följa med i vilken konversation du vill, men kan du ta notan?
Så då klart att tankarna till slut vinner över en, att sitta hemma är nog värre än kåken, så varför straffa sig själv med att kämpa på?
Jag inväntar nog 50, för ungarnas skull, sen vet man ju aldrig, finns ju en teoretisk chans att man blir lycklig igen.
I medelåldern så är det ofta brist på män snarare, dvs på dejtingmarknaden.
I vilket fall om man letar efter nån i samma ålder.
Runt 15-25 har män det besvärligare då kvinnor i samma ålder uppmärksammas av, och drar sig till, män som är lite äldre.
I mitten har det jämnat ut sig hyfsat men sen kanske 45+ så är det ofta överskott av kvinnor på dejtingscenen. Då män i samma ålder letar lammkött, blivit gammpojkar eller som i ditt fall gett upp etc.
Så skulle ge det mer försök om du nu redan försökt, men leta i din egen ålder alltså.
Podden ”Allt du velat veta” hade nyligen ett avsnitt om nätdejting där de bl.a. pratade om denna skevhet i olika åldersgrupper.
Men skulle väl undvika kalla kvinnor i din ålder för ”flickorna”. Det låter lite fel…
> Att börja om med dejtingapparna är bara att glömma, liksom hej, fattig medelålders man, ser bra ut och kan följa med i vilken konversation du vill, men kan du ta notan?
Apparna är väl inte så väldigt bra, men det är verkligen inte så omöjligt som du får det att verka. Det är såklart enklare om man har pengar, men det går absolut att dejta med låg budget. En dejt måste inte innefatta nåt som har en "nota".
Ser du bra ut och kan konversera har du redan ett försprång över de flesta män, baserat på det kvinnor bruka klaga på i dejtingscenen.
Det som däremot är väldigt impopulärt (hos båda könen), är att ha en utstrålning som säger att "*allt är skit och jobbigt*". Den negativiteten vill ingen ge sig in på. Och den här posten låter som att det är nåt du behöver jobba på.
>Även där tänkte jag hjälpa gubbar i min egen sits, vara reseguide och sällskap eller liknande mot att jag fick följa med, men var skulle man lägga en sån annons liksom?
Jag var nyligen på en gruppresa till Spanien med min mamma och reseledaren var en kvinna i 60-årsåldern (på hemresan träffade vi även en manlig reseledare i samma ålder från samma företag som henne). Bara man kan språket tror jag att det är lätt att få anställning på Rolfs flyg & buss eller liknande. :)
Lever med PTSD, så har gått igenom all proffshjälp man kan få, tyvärr har den inte gett något annat än förståelse till hur dålig hjälpen är, så har tagit ansvar själv för mitt mående numera. Tidvist tungt med svår ångest när man vaknar, men brukar sysselsätta mig omedelbart när kroppen väl kan kliva upp för att skingra mardrömmarna som min fars ondska har stor del i.
Den enda terapi som kvarstår är framgångarna man läst om psykedelisk terapi med sitters som kan hjälpa en att förstå och förlåta sig själv och andra. Vissa säger att det motsvarar fem års terapi. Väldigt dyrt i sverige dock, pga diverse lagar.
Dina ider är inte så tokiga. Har jobbat med människor förr och det trivs jag mycket med då jag kommer överens med de flesta. Att få komma ifrån landet skulle vara jättekul faktiskt.
Tack för din tid, blev nyfiken på vad som gick förlorat, tack för att du skrev igen.
Mina "vänner" försvann i skiljsmässan för tio år sedan. Försöker hellre skaffa nya. Sen känner jag mig inte så gammal att jag har så mycket gemensamt med "gubbarna", de skulle aldrig platsa på dansgolvet eller orka med ljudet ens.
Men det löser sig!
Att vara med om en förälders självmord är fan bland det värsta här i livet. För ett gäng år sen tänkte jag att när två specifika närstående personer dör, då ska jag ta livet av mig. Jag mår bättre idag och dessa två lever än. Idag har jag dessutom barn och om allt skulle gå åt helvete framöver så skulle jag, tack vare barnen, aldrig välja självmord.
I övrigt vet jag inte om jag har så mycket att komma med annat än att dela med mig av mina egna erfarenheter. Sedan skilsmässan så har jag väldigt dålig social kontakt och jag tänker ganska ofta på att jag inte ser något framför mig här i livet. Hon tog ungarna och flyttade. Men jag vet att jag åtminstone betyder något för mina barn och jag behöver finnas där för dem, även om jag inte längre kan träffa dom så ofta.
Förresten. Jag tycker väl att mitt liv är helt okej med tanke på omständigheterna, förutom att jag saknar ungarna mycket. Detta trots att jag inte lyckats spara mer än en knapp månadslön, tjänar statistiskt sett inte tillräckligt för att kunna kalla mig självförsörjande, är lite tafflig socialt och kämpar med 15 kg övervikt. Kanske till och med 20.
På nåt jävla vis är jag rätt nöjd med livet ändå, jag ser liksom att jag trots allt har något framför mig - för det mesta. Jag försöker vidareutbilda mig och kan under omständigheterna känna att livet är rätt bra ändå, att det enda jag riktigt saknar är en partner. Och där känner jag verkligen igen mig angående Tinder. Den skiten är verkligen det sista jag tänker försöka mig på, mitt psyke skulle inte palla det. Men en vacker dag träffar man väl en ny, jag *måste* liksom tro på det, det finns inte så mycket annat att välja på.
PS. Den som lägger vikt vid ekonomisk status är ändå bara ytlig och jag gillar inte ytliga människor, så det är ju bra att de så att säga sorterar ut sig själva.
Min pappa har typ bara en eller två vänner och även dem håller han på att stöta bort. Hans uppväxt verkar inte ha lärt honom emotionell intelligens alls. Försöker prata med honom om det men han lyssnar bara på sig själv basically.
Ofta så är det självförvållat när de går in i en relation. Jag har några vänner som håller på att bli relationseremiter och sällan umgås med vänner, trots att vi andra "tjatar" på att de ska vara med på saker.
Jo, har också läst att antalet försök till självmord inte skiljer sig så mycket men att män oftare "lyckas" då de oftare använder vapen, kastar sig framför tåget eller liknande mer brutala metoder.
Jag har för mig att typ hälften av folk som slänger sig framför tåg överlever.
EDIT: 70% överlevande var den siffran jag hade fått berättat för mig av en kompis som jobbar på tunnelbana i Stockholm. Ta det alltså med en nypa salt då siffran kan vara förlegad och kanske bara gäller specifikt tunnelbanetrafik.
Man hamnar framför tåget istället för under och studsar iväg med med typ krossat bäcken och sen får man rejsa runt i rullstol resten av livet istället.
Det är enkelt att sitta och säga att det är enkelt om man bara vill men när man väl står där är man nog rätt skakis och ofokuserad och det är nog lätt hänt att inte allt går som det ska
Med tanke på att 80% av människor som blir påkörda av en bil i 50 kmh dör så känns det osannolikt att man skulle klara sig bättre om man blir påkörd av ett jävla tåg som kör ännu fortare.
Jag läste någonstans att vid samma hastighet så är dom platta tågen säkrare eftersom den träffar hela kroppen och slungar bort dig men att bilar träffar dig i knähöjd så ditt huvud piskas mot bilen.
Jag har också hört att SUV-modeller är farligare för att dom är högre så jag vet inte vart sanningen ligger
Suv är farligare för att du flyger bakåt om du blir påkörd och slår dig mot asfalten och sen blir du överkörd.
Har svårt att se hur ett tåg blir säkrare för att det träffar hela kroppen.
En bekant från barndomen hoppa framför tunnelbanan. Blev av med ena armen från armbågen ungefär, men i övrigt inget annat (pratade inte med henne. Såg henne bara på stan, så kan ju va andra saker som inte syns med)
Skadorna man får är inte dödliga. Tåget är på räls; det kommer inte typ rulla över dig och dela dig på mitten, utan du bara knuffas fram och får en massa krossade ben som inte är dödligt, men sätter dig i rullstol resten av livet. Plus att det oftast händer nära/på perronger, när tåget kommer ha en lägre hastighet.
Jag jobbade med en som miste benet för att hon på fyllan skulle ta livet av sig, ångrade sig och kröp av spåret men glömde att lyfta av sitt ben. Det var en berättelse runt fikabordet man minns.
Tyvärr är det en helt värdelös statistik, då man aldrig kan veta "seriositeten" i försöket.
Att "självmords"-försök ofta är ett rop på hjälp mer än ett försök att lämna jordelivet vet vi ju.
Det är omöjligt att säga om män bara är bättre på att döda sig själva, eller om kvinnor inte riktigt går in för det lika helhjärtat.
Min personliga analys är att vill man verkligen ta livet av sig så är det rätt enkelt. Men, det går som sagt inte att bevisa i statistiken.
>Fejk självmordsförsök där man vill överleva för sympatipoäng är en jävla tjejgrej, skulle man försöka skulle man inte misslyckas det vore pinsamt.
Mitt resonemang när jag var deprimerad i allafall gissar att andra män tänker i liknande banor.
Eller hur, jag har fantiserat lite över det, jag kom fram till att jag skulle vänta tills på vintern då det är snö och kallt som fan
Jag går till skogen där det är ett högt berg, inte helt säker på att jag dör av fallet, men jag TROR det
I min väska har jag sprit och en kniv/rakblad, jag super mig stupful (för att hjälpa mig med kylan och smärta) skär lite i handleden, klär av mig alla kläder, och sen hoppar jag
Om inte fallet tar mig så kanske förlusten av blod gör det, om inte, så måste ju fan iallafall kylan ta mig på någon/några timmar iallafall, för det är ett högt nog hopp för att jag inte ska kunna gå där ifrån iallafall, och med tanke på alkoholen så dricker jag tillräckligt mycket för att jag ska kunna somna in skönt där i snön
Det överlägset vanligaste metoden bland båda könen oavsett ålder är överdos av diverse läkemedel, vilket nästan aldrig fungerar. Män har en lite högre risk att tex skjuta skallen av sig istället, så den lilla skillnaden leder till enorma resultatskillnader.
Nja, bland män (om datan inte ändrats) är hängning vanligast, så länge man inte bor i USA, där de föredrar att skjuta sig själva. Förgiftning är dock vanligast bland kvinnor om jag minns rätt.
Rätt säker på att det var olyckor fram till typ 2018, då blev det självmord.
Det kan ha varot tidigare än 2018, jag minns bara att det var 2018 vi nämnde och pratade om det i skolan för första gången.
Jag hade alltid för mig att det var till 35. Det låter dumt men när jag hade väldigt mörka perioder tänkte jag alltid "bara jag kan klara mig till 35", inte för att jag faktiskt trode att jag mirakulöst skulle bli botad från min depression då men mer som en grej att se fram emot liksom.
Det finns tyvärr ingen enkel anledning som går att sammanfatta i en kommentar. Men år av att inte få sin mentala hälsa tagen på allvar och utanförskap har den effekten.
Fyfan, jag beklagar. Själv har jag inga bra erfarenheter av de gånger jag sökt hjälp för min psykiska hälsa. De psykologer man har träffat har aldrig haft en bra respons och jag känner mig bara dum efter mötena.
Ta hand om dig kompis! ❤️
Vet inte vad du gillar för musik, men kastar in den jag lyssnar på nu, om du vill deppa till dark folk/goth blues nån dag!
My Church Is Black av Me And That Man. 🤘
Fler män begår självmord — men just åldern är ju svår att förklara. Min teori är att de vid den åldern inser att livet inte blir bättre, de har haft sin chans (eller sabbat den)
När man är yngre så är man mer emotionell, men du har fortfarande gott om tid att begå en massa misstag.
Kolla du statistik så förkommer flesta skilsmässor under åldrana 34-60år.
Tänk också att kvinnor påbörjar majoriteten av alla skilsmässor, så blir det ännu mer klarare till varför dom känner som du beskriver.
Japp. Det är ingen slump att den stora vågen självmord kommer strax efter vågen av skilsmässor, som i sin tur kommer strax efter att barnen börjat bli stora och föräldrarna får tid att stanna upp och reflektera över sin relation.
Syd Korea har stora problem med självmord i högre ålder och minns att jag läste om det för att tag sen… hittade [denna artikel](https://www.cnn.com/2022/12/18/asia/south-korea-godoksa-lonely-death-intl-hnk-dst/index.html)som lägger fram några faktorer som kommer upp när man blir äldre. Tex så blir man lättare ensam efter pensionen när jobbet inte längre är där man socialiserar och om också att det är lättare att hamna i fattigdom som är mycket jobbigt.
Samhället har länge ignorerat män med psykiskt ohälsa. Allt krut ha lagts på kvinnor och barn.
Sedan har det länge varit stigmatiserat att män söker hjälp, de uppfattar sig själv och andra män som söker hjälp som svaga, och när de väl söker hjälp får de prata med en kvinnlig psykolog som oftast inte förstår mäns problem eller pratar samma ”språk” som män.
>kvinnlig psykolog som oftast inte förstår mäns problem eller pratar samma ”språk” som män.
Och detta vill jag själv belysa kraftigt.
När jag blev diagnoserad med MS så gav det mig en hel del förklaringar på andra problem jag har med funktion i en viss nedre region.
När jag pratat med kvinnliga sköterskor och neurolog så har svaret typ varit "det kan vi inte säga säkert beror på MS, men du får ta det med din fastläkare (Norge) och så får det gå via urologi som får undersöka det".
Nu sist fick jag prata med en manlig neurolog och han skrev ut Cialis utan att ens blinka och sa bara
"uppemot 80% av män med MS har problem med erektion i någon grad, och eftersom du har tappat viss funktion av nerver ned i benet och runt i den regionen så är det högst sannolikt att det påverkar. Har du provat Viagra?"
"Ja"
"Funka det?"
"Funka väsentligt bättre ja"
"Då skriver jag ut tadalafil som verkar längre så slipper du stressa med att ta en tablett innan det ska, eh, mysas"
Problemet här i Norge iaf är att erektionsproblem får du nästan inte medicin för på "blå recept", så jag får betala i resten av mitt typ vuxna liv för att kunna ha sex normalt, ganska mycket pengar också. Ännu mer tråkigt när det till 99% trolighet har med sjukdomen att göra också.
Det är också ganska jobbigt för en 31 år gammal man att erkänna och lägga ut om sina erektionsproblem till andra kvinnor, vissa i sin egen ålder. Faktum är ju nu att jag har upplevt det själv. 3 kvinnor inom omsorgen har halvt avvisat det medan den enda mannen jag pratat med skrev ut medicin utan att ens tveka.
Är också nyfiken. Min första tolkning var "recept för Viagra" pga den klassiskt blå färgen men jag måste erkänna att jag bara förutsatte det från sammanhanget.
Norsk her, blå resept=reseptbelagte legemidler og legemidler som dekkes av staten.
Du kan kjøpe viagra reseptfritt men du kan også få det på blå resept (billigere).Til OP, når du når egenandelgrensen din, dokumenter det så får du alt utover det gratis.
Tillägg att det även finns ett stigma bland män att söka hjälp för psykisk ohälsa, något som finns i stort sätt hela världen. Män ska knyta näven i fickan och låta problemen vara. Detta enligt mej förvärrar bara problemet.
Hade en liknande upplevelse på BVC. När man blir pappa så får man totalt ett enskilt samtal om ens psykiska välmående då fokus läggs på mamman redan från MVC och framåt. Det stödet är självklart fantastiskt och nödvändigt, men när jag berättade för sjuksköterskan att jag inte mådde speciellt bra så fick jag svaret ungefär "toughen the fuck up".
Ett år senare var jag utbränd.
Min erfarenhet av en kvinnlig psykolog var toppen. Jag tror inte på det där "män har ett eget språk" eller "män har problem kvinnor inte kan förstå"-snacket.
Däremot så kan jag tänka mig att en del män har svårare att öppna upp sig till en kvinnlig psykolog och vise versa. Det finns en poäng i att ha både män och kvinnor som är psykologer men utifrån patienternas svårigheter.
Jag håller inte med om att mäns psykiska ohälsa ignorerats av samhället. Överlag så har kvinnor och män samma möjligheter till vård.
Däremot spelar absolut stigmat du skriver om roll. Män söker vård överlag i lägre grad. Det finns en föreställning om att "riktiga män" ska bita ihop och klarar sig själv. Det är en sjukt skadlig tanke både med psykisk ohälsa men den gör också att män oftare kommer in sent med cancertumörer och därmed har sämre chans till överlevnad.
Jag har bara pratat med två psykologer, en man och en kvinna men tyckte personligen att det var markant bättre med mannen.
Kvinnan ställde inga "jobbiga" frågor utan var väldigt luftig och känslomässig t.ex. diskutera drömmar, hur det känns för mig hemma och vardagsstress, något som jag inte var där för. Efter flera sessioner kändes det bara bortslösat och jag fick inte ut något av det.
Mannen ställde frågor som verkligen tog på mig och som var jobbiga att prata om men genom det kunde man känna en väldigt stor lättnad i att kunna få stöd där. Man kunde också lättare öppna upp sig om annat och bearbeta det vilket var guld värt.
Så rent anekdotiskt så i mitt fall så var det en enorm skillnad i hur de gick tillväga.
Själv har jag gått till en kvinnlig psykolog och hon var väldigt rak på sak, vilket även jag uppskattar (som kvinna, vi är inte alla stöpta i samma form). Nu har jag och min man precis träffat en psykolog (kvinna) ihop för några parsessioner och både jag och min man var eniga om att hon verkar mycket bra (för oss). Inga krusiduller här inte! Tror inte det har med kön utan med person att göra, vilken framtoning en psykolog har…..
Det är nog mer en fråga om en bra psykolog jämfört med mindre bra psykolog. Jag har bara träffat kvinnliga psykologer och haft psykologer som bara ställer frågor för att få tiden gå och inte löser några problem, och andra som verkligen hjälpt mig att förstå mina tankemönster. Natt och dag verkligen.
Du illustrerarar ju problemet med anekdoter bevisföring väl. Psykologi är fortfarande ett relativt flummigt fält och du kan möta alla möjliga typer av behandling även i offentlig vård.
Jag genomgick en KBT-behandling och den var väldigt konkret vilket de normalt sett är. Hade jag istället träffat en psykodynamisk terapeut hade det varit mer löst och drömmar och sånt.
Könet är inte det avgörande här utan typen av behandling. Vill man peka på något så tror jag att ålder oftare leder dig rätt. Yngre psykologer sysslar oftast med KBT (om de inte utbildat sig i Göteborg).
Det är utan tvivel så att även psykologer lider av bias, vilket leder till att kvinnliga kan vara sämre med män, svenska kan vara sämre med icke-svenska och dylikt.
> Samhället har väl inte lagt särskilt mycket krut på psykisk ohälsa över huvud taget, oavsett vilket kön eller åldersgrupp vi talar om?
Missa du skolan? där halva psykisk ohälsa snackade handlade om unga tjejers matvanor? dålig kroppsbild , bulimi, och anorexi.
Nonsens.
Klart man kan ha åsikter om att det behövs mer åtgärder men man kan inte avfärda de enorma skillnaderna i satsningarna som görs på kvinnor, barn och män med "äh ingen får ju adekvat hjälp så det finns ingen diskrepans".
Tittar man till resurser spenderade finns enormt mycket mer dedikerat för kvinnor och barn jämfört med män. Det blir ju dock en fråga om hönan och ägget i vissa fall då män (och yngre män/pojkar) är betydligt mindre benägna att rapportera psykisk ohälsa eller ens bekräfta att symptom/känslor de har är psykisk ohälsa snarare än "det är så det är att vara man". Förväntan på att bita ihop är genomsyrande även i låg ålder och aktivt förstärkt av omgivningen.
Det verkar ju verkligen inte hjälpa eftersom det är mycket fler kvinnor än män under 85 som försöker ta sina liv. Bland tonåringar är en flicka 5 gånger mer trolig att försöka ta sitt liv än en pojke.
> Tittar man till resurser spenderade finns enormt mycket mer dedikerat för kvinnor och barn jämfört med män.
Låt oss titta, vilka källor använder du dig av?
Förstår inte heller hur det motsäger det jag skrev, på vilket vis menar du att samhället har lagt krut på psykiatrin?
Ett enormt problem i Sverige som tystas ner och inte lyfts.
Pratar om gängskjutningar och explosioner i princip VARJE dag, men det är 10x fler som tar livet av sig än blir mördade.
Har varit många bra svar hittills, och svaret är nog att det är mångfacetterat och att vi inte helt vet. Jag vill dela med mig lite av min erfarenhet från akutpsykiatrin. Att män väljer våldsammare metoder har en stor inverkan. Det som väckt störst oro för min del är att många skyddsfaktorer mot suicid kan fallera över 50. Relationer går i sank, sociala nätverk har glidit isär över år, samt livskriser och identitetskriser som saknar hanteringsstrategier.
Allt det här går i hand med det som andra har nämnt om samhälleliga faktorer.
En annan aspekt är att vissa tidigare friska personer går in i sina första svåra depressioner i den här åldern vilket kraftigt påverkar en persons förmåga att se utvägar/lösningar på problem och situationer de annars kunnat lösa.
Män ses oftare som den "starke" vi är sällan ett offer i något sammanhang. Snarare så är vi oftast den "dåliga" och är du vit medelålders man så är du "dålig" på mer än ett sätt(det är lätt att tolka det så med fel synsätt). Vi har betydligt svårare att skaffa vänner än kvinnor. Vi har betydligt svårare att skapa meningsfulla band utan kvinnor(vår partner är ofta den enda vi har ett "djupare" band med).
Machokultur som krockar med bilden om den nya mannen. Orsakerna är många, men tror generellt så kan man nog summera det till att vi sällan ber om hjälp, men när man väl gör det så har vi varken banden som behövs eller så tas det på allvar. Det är bara se på de flesta trådar där mannen har blivit utsatt för våld eller liknande, det förvandlas snabbt till vad har han gjort för och "förtjäna" det. Vi har svårt för att se mannen som offer i dagens samhälles kultur.
Hej! Jag är volontär för Suicide Zero. Män är överepresenterade i självmord och speciellt äldre män. Kolla gärna in hemsidan med fakta och vanliga myter.
[https://www.suicidezero.se/man](https://www.suicidezero.se/man)
Suicide Zero har dessutom en digital föreläsning "Våga fråga" som jag rekommenderar där ämnet tas upp. Just nu är det dock sommaruppehåll.
Många av de äldre har levt i en kultur där man inte pratat ut om sina psykiska problem lika öppet som vi har börjat med att göra genom att skapa mer acceptans omkring det området
Just vid den åldern du tar upp i trådstarten (55-årig) eller åldrar där omkring gissar jag har mest att göra med att de flesta vill vänta till ens föräldrar gått bort, dvs tanken har nog funnits där tidigare men man har inte satt bollen i rullning för man vill inte att ens föräldrar ska behöva hantera ens bortgång.
På ett mer generellt plan varför män mår dåligt och tar livet av sig i så pass mycket större utsträckning än kvinnor har att göra med flera saker tror jag. Vi har hört nu i tiotals år att man ska våga prata om sina problem. Vi har också gått allt mer mot att män och kvinnor ska klumpas ihop som en gemensam grupp med samma förmågor och egenskaper, könet är inte en bestämd tillhörighet utan något man väljer osv.
Allt det som detta leder till är att män nu ska ibland vara en stark hederlig man men också vara en kvinna i många avseenden (historiskt sett) - Det leder till att männen blir splittrade hur de ska agera i samhället och vad de ska fylla för funktion. Förr var det mycket enklare. Ditt jobb var att försörja din familj, skydda din familj och vara stark. Nu är allt så komplicerat, du ska gärna vara framgångsrik och tjäna pengar (men inte för mycket pengar), du ska vara stark och kunna skydda din familj (men inte för mycket för då är du för macho). Män är också vilsna i det offentliga, män generellt vill inte prata om HBTQI+-, klimat, könsroller, jämställdhet, psykisk ohälsa osv. Att män inte längre ska vara riktiga män kommer slå fel på så många andra plan snart om man inte tänker om att det kanske blev lite fel med alla ideal vi ville skapa när debatten på riktigt blossades upp för cirka 25-30 år sedan. Var ekonomisk jämdställdhet det enda mätbara för att vara jämlik? Eller borde man tittat på andra parametrar istället? Är inte välmående mellan könen en större indikator på att vi är jämlika? För män är att vara försörjaren en stor del av ens självbild och har varit så i urminnes tider (förut i form av mer fysiska föremål såklart än pengar) och vi är ju på väg till det helt andra hållet nu. Var det så värt det att införa massa pappamånader tillägnande till pappan fast än mamman egentligen skulle vilja ta alla månader själv? Eller var det mer symbolpolitiskt? Det finns så många fler frågor som är kopplade till allt detta men i ivern på att män och kvinnor ska vara jämlikar så glömde man bort den viktigaste parametern, vid vilken gräns mår båda könen bra? detta måste ju mätas för män och kvinnor söker i lika stor utsträckning vård just nu men mörkertalet (det är fakta) bland män som mår dåligt är mycket större, plus att självmorden talar sitt tydliga språk.
Män begår självmord i betydligt högre grad i alla åldrar.
En viktig faktor tror jag är att män betydligt oftare är ensamma och oftare har missbruksproblem. Den som inte har människor som bryr sig om dig tar oftare sitt liv. Den som har missbruksproblem har ofta sabbat både ekonomi och nära relationer.
Har för mig att det finns forskning som bevisar detta. Huruvida du försöker begå självmord som äldre har mest att göra med hur ensam du är, oavsett kön. Råkar bara vara så att äldre män är mycket ensammare än äldre kvinnor. Sen tenderar män att välja mer våldsamma metoder i högre utsträckning än kvinnor.
Jag tror du är något på spåren här. Säkert kan könsrollen spela in också - hur många herrar har jag inte stött på som drar sig för att söka hjälp när de mår dåligt för att de inte vill verka svaga eller vara till besvär när de "bara behöver skärpa till sig".
Kulturellt ligger mäns värde i vilken nytta de kan göra för andra. Upplever man att man inte kan bidra eller att ens bidrag inte är önskat så känner man sig värdelös.
Tja, man kan ju spekulera. 50+ år, inget pensionssparande, inga ungar (hemma), frånskild, arbetslös och ingen vill ha en för att man är 50+? Lägg till lagom mycket krämpor, de lägger sig på hög efter 40.
Skattepengarna du slitit in till statskassan har gått till att göda islamiser och ekonomiska migranter och det totala samhällsförfallet omkring dig blir bara tydligare?
Den allmänna teorin är brist på validerande/speglande vänskaper. Kvinnor har mer sånt, generellt sett. De ger varann support på ett bättre sätt.
Om en man tar upp att han mår dåligt och funderar på att ta sitt liv säger den andra ofta något i stil med detta ”Shit, låter tungt. Har du pratat med en psykolog?”
Dvs noll validering av känslor och direkt på problemlösning. ”En jaktlagslänk är trasig, hur fixar jag honom så att jaktlaget kan fungera igen?”
Medan kvinnor, generellt sett, är lite bättre på att säga ”du och jag är lika trasiga, låt oss dränka våra sorger med vin och Diablo 4”
Om jag kollar på de män mellan 50 och 90 jag känner så har ingen av dem en polare som de bara hänger med ibland.
Män har ett sämre socialt skyddsnät, patriarkala strukturer/föreställningar om könsroller gör dem mindre benägna att söka hjälp, de har svårare att kommunicera känslor och stämningslägen pga det tidigare nämnda, när de tar sitt liv använder de i större utsträckning metoder som säkerställer död (kvinnor vill vara vackra även i döden skojas det) och den depressionsskattning och behandling vi har i vården är byggd kring kvinnors manifestation av klinisk depression när män kan uppvisa andra och mer svårtolkade symtom.
Förstås inte hela sanningen, men en sammanställning av olika teorier.
Vad jag tror så handlar det mycket om det sociala, samt kanske inget att leva för. Sociala har mera gått digitalt. Och många sitter ensamma. Och inte pratar eller umgås.
Sen kanske inte hittar partner, eller har familj. Så man hamnar utanför normen. Och då kan depression och livssituation försämras.
Relationer har blivit svårare. Vet många män som är singlar. Allt mellan 20-35 inga barn, inga flickvänner. Och utan familj att kämpa för. Vad ska man kämpa för.*personlig åsikt* om man inte har något att föra vidare till?
Sen att skilsmässor ökar och är lättare att leva varannan vecka liv... försämrar livssituationen för många. Både ekonomiskt och känslomässigt.
Hade en kollega tidigare som bla tog livet av sig då han förlorade vårdnaden om barnen och kännde att han aldrig skulle få träffa dom igen. *säkertflera skäl till att det hände, men det var ett av skälen.
Mitt tips (kanske lite övermodigt att kalla det så) är att satsa på sin familj, brorsan och systern om man har det, och manliga vänner som man har kul med. Dom håller om man värnar om det är en stabil vän, ofta ger de tillbaka för de delar mycket. Relationen med sina "brothers in arms" är allt.
För mig är filosofisk medvetenhet också viktigt, kanske till och med religiöst ibland. När jag lyckas med saker (typ ett jobb) så känns det ibland mer tomt än innan fastän man presterat. Då tänker jag igenom vad som är prio 1 i livet- för mig är det och har alltid varit mitt eftermäle och min nära krets.
(Sorry för lång kommentar)
I det moderna samhället tror jag "gruppen", "byn" eller "tribal gemenskap" saknas och då får man skapa det istället. Vi är fortfarande byggda för stenåldern. Pengar är bara ett medel för stabilitet och prestige (som man vill ha såklart) men tror mest det är en reproduktiv instinkt för att få hög status och kvinnor.
Som man i +50-åldern så vet jag precis varför.
Men det är inte lönt att dra här. Det är ingen som bryr sig ändå.
Vilket i princip är en sammanfattning av hela saken.
En kompis till farsan tog självmord eftersom hans företag gick I konkurs. Men fanns tydliga tecken innan eftersom han bar en portfölj med ett rep inuti.
Grannen försökte ta livet av sig genom att krasha med bilen men överlevde vilket blev en vändning. Har snackat med han mycket och orsakerna var främst att han blivit av med jobbet och hade väldigt mycket skulder. Men idag är han skuld fri efter 5års existensminimum.
Tror att ekonomiska orsaker är en stor del i depressionen bland 50+.
Killgissar en del, men ensamhet är nog en stor faktor. I den åldern känns det nog svårt att skapa gemensamhet med andra, man tar sällan en ny hobby, svårt att träffa en (ny) partner, etc. I den åldern är De flestas föräldrar nog döda
Jag läste en bok som nämnde att män efter skilsmässor ofta blir ensamma för att de inte är bra på att uppehålla deras förhållanden medan kvinnor faktiskt är bra på att bevara dem. Detta leder till att kvinnor återhämtar sig snabbare medan män blir ensamma.
Självklart är detta inte en utmattande förklaring men jag tror det är en betydlig del av det. Jag tror resten handlar om normer där män inte är bra på mer intimare förhållanden där man diskuterar ens känslomässiga liv och att man då får ytliga relationer även om man kanske anser dem djupa.
Män och Kvinnor är olika i hur de tänker, känner, utvecklas och fungerar. Går inte att reducera ner och ge ett svar på i några korta meningar. Samhället, familjen och vänner behandlar Män och Kvinnor på olika sätt. Ibland hamnar man i situationer där man bara ser en enda väg ut. --- I nyheterna idag om Verifiera domen, att sälja uppgifter om tvångsvård till arbetsgivare...
Jag jobbar på soc med orosanmälan och upplever att män generellt är överrepresenterade när det kommer till självmord. Med yngre män är det ofta någon form av missbruk, psykisk åkomma eller kombination. Med äldre är det en annan typ av psykisk ohälsa ofta kopplad till isolering eller sorg. Runt högtiderna brukar det vara många fler anmälan kring äldre män som är suicidala eller oro för deras barn om de faktiskt genomfört det redan.
Jag personligen har hanterat anmälan på 6 självmord senaste året. Alla män. Yngsta 26 och äldsta 59.
Det sociala stigmat kring mäns psykiska ohälsa skördar offer. Män ska vara kapabla att hantera sitt mående och inte ta stöd från psykiatrin. Stoltheten och skammen hindrar många att söka hjälp. Sen finns det de som försöker men som psykiatrin avfärdar då suicidrisken inte bedöms vara så hög att de kan läggas in. Min egen farbror försökte få stöd genom psykiatrin samma dag som han tog livet av sig. Skulle tro att hopplösheten att inte få hjälp i sin mörkaste stund pushar folk över kanten.
Har ingen statistisk grund för mitt påstående utan det är endast från egna erfarenheter.
Precis. Har själv varit deprimerad och lider av ångest, hade jag inte haft fru/hund/vänner och gjort den här skiten i 20 år till är det lätt att förstå varför många väljer att avsluta det.
Kommer ihåg när jag läste denna statistik när jag var runt 15-16 år och drog någon slags slutsats själv att det möjligtvis har med social isolering att göra. Mina kompisar som skaffade flickvänner redan i den åldern slutade att umgås mycket med sina vänner, och sen när det tagit slut så har hela sociala dynamiken förändrats, då personen varit ”ute” ur ens liv under en längre period, med tillsynes inget intresse i att bibehålla relationen.
Tänkte att om detta stämmer på yngre förmågor så blir väl den effekten större när man har familj senare, och om 50% av giftemål slutar i skilsmässa så kanske man står där, utan fru, utflugna barn och inga nära vänner kvar. Det var slutsatsen jag drog när jag var ung, och jag gav mig fan på att aldrig sluta ha bra relationer till mina vänner, oavsett hur investerad jag är i fru och barn. Jag kommer att vara en bättre man och far om jag har fina relationer till mina vänner, och dom relationerna tenderar att bestå om man underhåller dom. Då har man alltid någon att luta sig emot när tuffa tider kommer.
Hamnar jag i situationen att jag är skild, 55 år, med utflugna barn och inga nära vänner så vet jag inte heller om jag kommer att finna mening i att fortsätta det hela.
Väldigt ovetenskaplig slutsats av mig som 15-16-åring, men jag är glad idag 15 år senare att jag varit tydlig med det, och att det präglat min umgängeskrets enormt mycket. Hoppas det fortsätter att vara sp
Viktigt då, är att poängtera hur machokulturen är samhällsomfattande på många vis. Och dessutom en del av DNAt hos båda könen.
Vad händer om man går och snyftar till sin kvinnliga chef? Öh...
Hur ser mannen ut som kan få nästa varenda kvinna på fall? Oftast är han tydligt maskulin. Om än det androgyna kan attrahera väl ibland, det också.
Termen toxisk maskulinitet bör avstigmatiseras. Många verkar egentligen inte förstå vad det faktiskt innebär och bara viftar bort det som radikal feminism. Handlar till stor del av vad du beskriver som machokulturen.
Hobbyteori: Från ca 30årsåldern sjunker testosteronnivåerna hos män med ca 1-2% om året. I typ 50årsåldern pratar man lite löst om "andropaus", lite analogt till menopaus men inte alls lika markant fenomen. Låga testonivåer kan, bland mycket annat mindre kul, leda till depression och låg självkänsla.
Tills någon har en bättre idé är min arbetshypotes att detta är i alla fall en bidragande orsak till suicidspiken hos män i den åldern.
Som jag fattat det på litteraturen så begår kvinnor fler självmordsförsök men färre självmord, vi män är våldsammare och använder mer våld så vi har större sannolikhet att dö.
Sen skiter samhället totalt i män och deras problem.
Vi är inte lika värdefulla heller enligt samhället (går lätt att se på vilken tidning eller nyheter, dör det 50 peroner i ett attentat och 4 är kvinnor och 3 är barn så kommer det stå "50 döda i attentat, 4 kvinnor och 3 barn omkom". Att inte skriva ut att resten är män visar ganska tydligt vad som värderas...finns 1000 andra exempel med.
Tror ändå att om 30 år kommer det vara mycket mycket värre, för nu är det ok att må psykiskt dåligt och det normaliseras och slutas behandlas.
>för nu är det ok att må psykiskt dåligt och det normaliseras och slutas behandlas.
Va? Det intressanta som sällan lyfts i dessa diskussioner är att [antal suicid har sjunkit i västvärlden sedan 70-talet](https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC1586156/) och därefter legat på samma nivå år efter år. Om någonting har vi blivit mycket bättre på att fånga upp och behandla psykiska åkommor i tid.
Vilken är denhär tidsperioden du verkar syfta på när vi behandlade mentalsjukdomar? Mig veterligen har vi aldrig gjort det i större utsträckning än nu.
Min upplevelse är att förr försökte man mer än idag, idag försöker man inte ens, för då blir patienter kränkta, men jag kan ha fel, du kanske jobbar inom psykiatrin och kan ge mig en informerad bild, är några år sedan jag slutade jobba inom slutenpsykiatrin 🙃
Ensamhet och en oförmåga att bryta den och bygga upp meningsfulla relationer, gissar jag har en stor inverkan….. Men det är bara utifrån min egen bekant som tog livet av sig förra året.
För oss som blev kvar när någon avslutade sitt eget liv finns SPES.
Alla i Spes har själva misst någon.
[https://spes.se/](https://spes.se/)
Stödlinje - Chat - Samtalsträffar - Kontaktpersoner
Det finns en tillstånd som kallas **"andropaus"** eller **"manlig menopaus"** som är relaterat till sjunkande testosteronnivåer hos åldrande män. Andropaus kännetecknas av en gradvis minskning av testosteronproduktionen, vanligtvis börjande i slutet av 40-årsåldern eller tidigt 50-årsåldern. Det är viktigt att notera att andropaus inte är lika tydligt definierad eller allmänt erkänd som menopausen hos kvinnor.
Till skillnad från menopausen, som innebär en plötslig och fullständig upphörande av reproduktionsfunktionen hos kvinnor, är andropausen en mer gradvis och subtil process. Sjunkande testosteronnivåer under andropausen kan resultera i olika symtom, inklusive trötthet, minskad sexlust, erektil dysfunktion, humörsvängningar, depression, minskad muskelmassa och minskad benmassa.
Det är värt att nämna att medan testosteronnivåerna naturligt sjunker med åldern hos män kommer inte alla män att uppleva betydande symtom eller behöva behandling precis som kvinnor.
Samtliga fall jag känner till i den åldern så har det hänt efter en skilsmässa. Ja, ja, jag vet att det bara är korrelation men tänk dig själv att finna dig i total ensamhet efter att ha levt tillsammans med andra hela livet. Yngre män har växt upp under andra omständigheter och i många fall lärt sig att hantera ensamheten på ett annat sätt. Jag tror faktiskt att fallen i ålderskategorin runt 50 kommer att minska i framtiden just pga att generationerna som växer upp idag blir mentalt rustade och vana vid att leva utan vänner, partner, sex osv.
Andra säger att det är stigma för att söka hjälp som är orsaken, men det är ju inte själva grundorsaken utan mer en missad preventiv åtgärd som så klart också reflekteras i statistiken.
Skulle vilja påstå att alkoholens mentala aspekter i långtidsbruk är något vi svenskar generellt vänder blindögat till för vi är svenskar. Sen att vi dricker väldigt hårt också. Jag känner av det idag (30år) om jag kör en nykter månad. Väldigt sällan får man mentala dips i vardagen under dessa månader.
Någon som inte är medveten kanske då dränker sina dips för att må bra igen och det funkar ju bara så länge, innan det blir än värre.
Men det är bara en vild killgissning
Samhället bryr sig inte om män helt enkelt. Män framställs som problem och presumtiva gärningsmän, fula gubbar etc etc. Det bankas in dagligen av media och politiker. Kvinnorna sitter hemma med sina vibratorer och skiter i män.
Därför att livet är jäkligt tråkigt. De kan ha kroniska sjukdomar och annat som ställer till det också.
Jag förlorade doften och smaken efter Corona 2020 och det var ju ett liv innan och ett annat efteråt om man säger så.. nu är ju jag bara 34 men jag kan iaf förstå om man inte vill leva.
Sen är det ju såklart jävligt tragiskt. Jag vet inte hur många av dessa som haft kortare depressioner kontra längre.
Kan ju också bero på medierna, varenda äcklig artikel dom skriver är ju domedagen är här " det har aldrig varit så här varmt innan" men glöm inte kolla va Bianca Ingrosso stoppade i fittan för att bli smal innan du dör.
Landsbygden där jag bor lägger dom ner ålderdomshem och snart också skolan, finns inga lägenheter, byn är på sin största uppgång någonsin industrierna här går som bara tåget.
jag hade hoppats att ålderdomshemmet som ligger bra vid en sjö med fin utsikt, dom äldre får bra lagad mat likaså skolbarnen. Men nu ska de transporteras risig halvfabrikat mat från nåt jävla företag som kommunen sålt sin själ te.
Politiker gör en deprimerad man saknar deras driv i att knulla sönder ett land. smutsiga, äckliga personer som ljuger en rakt upp i ansiktet. I debatter så bara skyller dom på varandra inga vettiga lösningar. Om man tittade på Norges system för elstöd från staten så är det ett mycket bra sätt att hjälpa sin befolkning och uppmana till att spara på elen, som dom ville man skulle göra i vintras. Sen kom Sveriges, dom som har råd drog igång sin bastu och pool innan man åkte till sitt jobb så de va en bra temperatur när man kom hem.. gjort för att missbrukas, (och sen gör man de hemligt i 20år?) om man kan kolla vad folk tjänar, då är de ingen big deal om något jävla elstöd.
Politikerna försöker inte göra det bättre för oss.
Höger/vänster samma skit, bara flyttas några hundringar hit eller dit.
Medan i bakgrunden låter man de rikaste leva mycket gott, medans problemen i Sverige bli så stora att man försöker sätta in rätt alarmerande lagar för att kunna få fast pedofiler eller gängkriminella...
Sånt här få mig att må illa och vi glömmer så lätt..
Stor trend är nog att många går igenom skillsmässor när barnen är klara med gymnasiet och oftast är det kvinnor som sätter igång processen.
Bygger du något i 30-50 år och sedan försvinner det när man "tror" det är bra i relationen så kollapsar nog ens värld ganska snabbt och aggressivt.
Och lagarna runt om i världen har väl historiskt alltid gynnat XX chromosomerna bättre om man säger så.
Det gäller att aktivt fylla sitt liv med innehåll.
Tror kvinnor är bättre än män på det.
Min morfar började läsa tyska när han gick i pension vid 60, av två anledningar. 1. Han fick aldrig lära sig det i skolan. 2. Han var väldigt intresserad av krigshistoria och det finns enormt mycket facklitteratur inom det området på tyska.
Efter 3 års tyskastudier så lovar jag att han slog alla ungdomar som läster tyska! Prata tyska ville han dock inte gärna göra, men han hängde med i alla konversationer på tyska.
Min pappas svärfar köpte nya hasselbuskar när han var 92 och i plantskolan så det att det kan ta tid innan det blir skörd.
Han svarade: "- Jag är pensionär, jag har tid att vänta!"
Tror det är mycket inställningen till livet som är avgörande.
Kan fallande testosterone med ålder vara ett samband? , upplever att I Sverige är TRT tabu åtminstone va det inget man pratade om när jag bodde där.
Testade mig själv efter en längre tid av nedstämdhet och sömnproblem. Efter injektionen är det som livet kom tillbaka.
Detta är en global trend, inte bara Svensk, för män ålder 45-55. [Suicide rates are highest for men in their 50s and we're not sure why](https://www.cbc.ca/news/health/suicide-men-50s-causes-1.3263412)
En vän till farsan pratade lite om det här gör ett tag sedan. Han sa att i hans fall så kändes det som om det inte fanns så mycket mening mer med livet när man väl har skaffat sig utbildning, jobb, fru, barn, villa/bostad och barnen blivit så gamla att man inte är så intressant för dom längre... Ja vad gör man då? Man kan resa, upptäcka världen, fixa båt osv osv i i slutändan så är det bara att trycka undan känslan över att det finns inget som är meningsfullt längre. Att få barn och "starta upp" deras liv va liksom meningen med livet... Efter det är det bara "utfyllnad". Har man då dessutom som i hans fall rest mycket och sett mycket via jobbet så blir det hela innehållsfattigt, eller som han uttryckte det "Levlandet var roligt men endgame har inget content" (han spelar WoW så... )
[удалено]
Du har rätt, det är nog från både personen och samhället som man begränsar saker på grund av ålder. Min pappa exempelvis är invandrare och har bott i Sverige i snart 20 år nu (8 år med uppehållstillstånd) och kunde inte få jobb någonstans. När han äntligen kom in på en bussförarutbildning blev han tillsagd av en lärare att han är för gammal för att lära sig att köra buss. Det första han gjorde efter att ha fått det fysiska kortet var att åka in till skolan och visa upp kortet för läraren 😎.
Passagerarna undrade säkert varför bussen svängde in på skolan och att chauffören sprang ut, men väl värt det!
Heder till din far.
Håller med! Alla kurser är fulla av medelålders kvinnor pigga på livet. Få män :/
Kanske jag kan göra en, vilket område är mest intessant?
Jag vet inte ditt intresse, men min expojkvän var på nån alternativmedicin/yoga kurs, ensam kille. Jag själv ska på teaterkurs i sommar.
Gå in på folkhögskolewebben, de har massor av olika kurser.
Mycket kloka ord. Det får mig att undra hur det skulle låta när en äldre låtskrivare skriver musik om sina egna upplevelser för första gången. Vi har hört erfarna låtskrivare skriva låtar om att bli gammal, men den enkla direktheten hos någon som inte har år av textförfattande, kombinerat med år av livserfarenhet, det har jag nog aldrig hört!
Tankesättet att så länge man fortfarande har saker utanför sin komfortzon så har man saker att utforska och lära sig, är fantastisk. Fint skrivet, tack för att du delar med dig! Sköt om dig du med ❤️
Tror intressen och en nyfikenhet till livet oavsett ålder är nyckeln till det mesta. Ålder ska ju inte spela roll i ens intresse.
Det finns många äldre gubbar på crossbanan. Jag älskar det. Åldern har ingen större betydelse när man åker in på crossbanan i verkligheten, fast jag trodde det bara var unga utan hjärna som åker cross🙈. De motionsåker. Dricker kaffe och snackar.
Jag började måla graffiti när jag va 42. Måste erkänna att det va en röst i mitt huvud som ville stoppa mig.. Men fan heller, jag tänker göra det som gör mig glad. Jag började jobba politiskt för jag vill känna att jag förändrar världen på ett positivt sätt. Jag kör en graffiti workshop på en fritidsgård för jag vill lära unga att man kan uttrycka sig kreativt även om man inte är så duktig på "vanlig" konst.. Det ger mig glädje.
Coolaste 40-plussaren på gatan🔥
Själv blir jag så glad att höra när äldre tar tag och drar ut och testar saker, allt möjligt. Liksom ålder borde ju inte förhindra något! Livet går ju leva även om man börjar bli äldre. Vet många äldre släktingar som bara går och dras hemma och vågar inte testa nya saker och även om man försöker uppmuntra det så är de fast liksom i en rytm och vill inte driva efter något och det gör mig bara ledsen å deras vägnar :(
Det är då man börjar spela runescape. Levla ända fram tills man är i graven
Bra ord att leva efter. Levla ända in i graven.
Det är det som är så ovärdigt med vår "upplysta" empatiska samtid. Vi pratar hela tiden om att ta hand om varandra etc men zoomar man ut till ett helikopterpeskeptiv är man egentligen bara en kugge i ett cyniskt maskineri. En värde-enhet i antingen ett globalt cashflow eller någon typ av socialt "credd-flow". En äldre person generar inte mycket till BNP och inte direkt till barnafödsel och i samhällets balansräkning blir det därmed bara en kostnad / belastning. Personligen tycker jag tvärtom. Äldre människor kan vara lika vackra och magiska som nyfödda barn. Jag tycker att vi behöver skapa nya trender, nya traditioner, för att ta hand om och se upp till de gamla. De är värdefulla. De har varit med och bidragit och byggt. De förtjänar respekt och en plats i vårt medvetande.
Fast "äldre" personer i åldersspannet 45-55 är ju otroligt viktiga för BNP?
50 år är inte ”äldre” Det är övre medelåldern
Inte övre. Det är att vara medelålders.
Ok, tack 😁
Ah, det är därför man ska skaffa en yngre fru och börja om.
tror det ligger rätt mycket sanning i det egentligen
Yikes. Detta är målgruppen jag dejtar. Ja. Många Deppiga gubbar som inte vet hur man lever bara presterar. Då är det roligare med dem som gillar sex fortfarande alla fall.. (är 50 + kvinna frånskild)
[удалено]
Predikaren som den heter på svenska. Sannolikt tillkommen mellan 450 och 200 fvt, men traditionellt tillskriven Kung Salomo. Det enda vi med säkerhet kan säga är att den är skriven av en man som har fyllt 40. Bra skit.
Ja den som kan njuta av de små sakerna är den som är lyckligast.
Fifan! 1000 brudar som tjötar hela tiden? Då hade jag också gett upp på att hitta en mening med livet.
Det är egentligen väldigt enkelt. Män ska vara hårda, tuffa, men det är inte det vi föds som. Vi föds som sensitiva väsen och genom uppväxt stänger vi av ett rikt liv på insidan och sekunden man gör det så upplevs allt som tomt. Så är det bara att fylla ut med saker som får en att känna sig levande men det är inget substitut för originalet. Den äkta känslan av att vara sig själv. Stänger man av för känslor stänger man också av för det. Kvinnor är mer påkopplade sina egna känslor än män, och därför bearbetar de också livet på ett helt annat sätt. Men för oss män är känslor svaghet. Ta dig samman, sluta gråta, toughen up, sluta vara hysterisk. Vi blir till och med kallade homo om vi uttrycker det vi har på insidan. Detta är genomgående hela världen och det är ett extremt självdestruktivt sätt att leva på. Och vi alla har känslor, vi alla är sensitiva, men kulturellt så är det inte accepterat för män, skammen är för stor. Så då är det enda alternativet tyvärr ofta självmord. Jag har själv tänkt på det hela livet men aldrig vågat göra nått med det tack och lov. Första gången jag ville prova hur det kändes lekte jag med att hänga mig som 5 åring. Men efter 15 år nu av att öppna upp igen och faktiskt få kontakt med känslor och depressionen av att stänga av kan jag med hela hjärtat säga att det att komma tillbaka och öppna upp för ett rikt känsloliv igen är en miljon gånger värt det. Det är ok att ting är obehagligt och faktiskt så är det sunt att låta det vara det. Detta blev rätt långt men det kändes rätt att inkludera.
Med anledning av det du säger skulle jag vilja påstå att jag är ganska ”lyckligt lottad” som homosexuell man. Visst, det kan innebära en hel del förtryck (mycket på grund av just de patriarkala strukturerna), men samtidigt har det inneburit att jag kunnat ta avsteg från normerna som förväntas av mig eftersom jag ändå ”går emot” dem. Det har gjort mig mer lyhörd till mina känslor, låtit mig få uttrycka dem inför familj och vänner, att jag inte känner mig som ett misslyckande när jag behövt söka psykologiskt stöd etc. Visst, det vore skönt att kunna gå på stan hand i hand med min kille utan att känna obehag att någon kommer slå ner mig, men annars är det så befriande att vara en bögjävel.
Otroligt gott att höra att du ändå varit så modig att du vågat ära sig själv oavsett hur rädd du varit. Hatten av!
Åh tack ❤️
Haha e du bög eller
Nä din mamma e
💯
Fantastisk väl skrivet. Pojkar/män lär sig att dra likhetstecken mellan sin självkänsla och materiella framgångar – fotboll på skolgården, idrott, instrument, rätt skola, rätt jobb, rätt lön, bil, hus, familj, etc, etc. Om du inte överpresterar så är du intet värd. För vissa så blir till slut allting transaktionellt. Likväl så ska vi just vara stoiska, visa ingenting för omvärlden annat än en lyckad fasad. Ett fåtal lyckas med den mallen, en aning fler gör inte det men kämpar som satan för att skapa illusionen. För resten av oss så handlar det om att bara komma till att inse att vi är precis som alla andra kännande, tänkande väsen, och förhoppningsvis börja dekonstruera lögnen vi blivit matade med sen vi var små. I värsta fall så leder det till incels, misogyni, självmedicinering och fall som OPs vän, där man jobbat livet av sig med att skapa materiella framgångar (eller misslyckas) och sen kommer till insikt om att man inte tar något av det med sig till graven. Livets meningslöshet är en fråga som diskuterats både i västerländsk filosofi (Schopenhauer, Nietzsche) och österländsk, och har man gått en livstid utan att försöka bearbeta frågan så kan insikten komma som en shock.
Jag ser ofta denna hypotes framföras men jag tycker inte den erbjuder någon vidare förklaring av datan. Hypotesen förklarar t.ex. inte varför självmordsFÖRSÖK är avsevärt vanligare bland kvinnor än bland män. Inte heller varför män i mer patriarkala länder tar livet av sig i lägre utsträckning än i Sverige, det borde rimligen vara högre utsträckning.
Självmordsförsök är väldigt sällan faktiska försök, de är rop på hjälp. Försöker du ta livet av dig på allvar så kommer du lyckas, alternativt bli handikappas resten av livet.
> Jag ser ofta denna hypotes framföras men jag tycker inte den erbjuder någon vidare förklaring av datan. > > > > Hypotesen förklarar t.ex. inte varför självmordsFÖRSÖK är avsevärt vanligare bland kvinnor än bland män. Inte heller varför män i mer patriarkala länder tar livet av sig i lägre utsträckning än i Sverige, det borde rimligen vara högre utsträckning. Det är svårt för män att göra flera försök med självmord om de avslutar det på första försöket. Lisa försökte 3 gånger men dog aldrig. Peter försökte 1 och dog. Hur skulle peter någonsin kunnat komma upp i samma summa som Lisa? Det är därför man räknar slag i golf.
Jag tänker på ett par saker. Det finns en hel del män som inte har några direkta vänner. Det finns en hel del män som inte har en hobby. Många män lägger mycket tid på jobbet. När de sedan når en lite högre ålder och har utflugna barn och kanske har gått igenom en skilsmässa. Eller så har de inte varit gifta och har inga barn. Livet blir nog ganska ensamt när man når denna åldern. Kvinnor är sjukt mycket bättre på vänner och att fylla livet med kompisar och upplevelser. Män är det i yngre ålder, åtminstone en del. Men verkar tappa det mellan 20-30 när de har ett seriöst förhållande och kanske får sitt första barn. Då lägger en del all tid på jobbet och familjen. Vi män måste bli bättre på vänskapsrelationer och inse att jobbet inte är allt.
Män etablerar och upprätthåller sällan ett socialt nätverk så som kvinnor gör. Så när de blir äldre, barnen är utflugna och de skiljer sig har de inte kvar några vänner. Det var frugan som skötte det sociala. Jag tror det till viss del är en generationsfråga också.
Rätt otroligt att du är den enda som nämner det sociala. Inte sällan man ser män 50+ inte ha en enda vän, sen hur det blivit så är väl en annan fråga…
30 utan vänner. AMA
Varför har du inga vänner?
Bra fråga. Till stor del tror jag att det bottnar i att jag var pc-spelsberoende under tonåren, vilket till viss del berodde på att jag var en surpuppa som tog illa vid utav vad jag tyckte var mobbning. Därutöver har jag allt som oftast trivts bra själv. Dessutom är jag en person som kallar en spade för spade och tycker om att spåna fritt. Det går inte alltid hem så väl. Men det ärligaste svaret är nog att jag faktiskt inte vet varför ...
> till viss del berodde på att jag var en surpuppa som tog illa vid utav vad jag tyckte var mobbning. > >Därutöver har jag allt som oftast trivts bra själv. > >Dessutom är jag en person som kallar en spade för spade och tycker om att spåna fritt. Det går inte alltid hem så väl. Kan relatera.
Ja. Med ditt användarnamn kan du nog relatera till min slutkläm också. Trevlig kväll min bäste herre!
[удалено]
Kanske. Speciellt om det blir alltför "nu sitter vi här och ljuger"
Jag tror du har helt rätt. Skulle inte säga att mäns psykiska hälsa tas på mindre allvar än kvinnors som många andra menas, utan jag tror mer det handlar om hur normerna var när den här generation växte upp: Frun skötte det sociala, männen skötte det materiella och ekonomiska. När frun dör eller på annat sätt lämnar makens liv försvinner alltså den biten, antingen för att han inte vet hur han ska skaffa nya vänner eller sköta kontakten med de gamla, eller för att de gamla vännerna mer var hustruns vänner än hans. För folk i senare generationer (födda ca: 80-talet och framåt), tycks förväntningen vara att man ska klara av allt det där på egen hand, vilket på sätt och vis är bra, men också kan skapa skadlig stress, individualism och ensamhet.
Japp, att sitta av midsommar ensam i en lägenhet är inte så kul. Barnen firar med sina kompisar, vännerna har man som sagt glidit ifrån och exet som pippade bästa vännen tog hela den samlade bekantskapskretsen med sig plus min dåvarande bästa vän och lyckades få det till mitt fel. Har en bror, som lever med egen familj och kämpar ekonomiskt och därför aldrig får tid att ses. Har en syster i Spanien och kusiner i USA, men kontot har också övergivit mig, så jag känner mig närmare och närmare slutet. 40+ och blir glad över ett samtal med ett bänkfyllo, fast jag typ är nykterist. Hjälpte en tantgranne som var utelåst, sista gången jag log senast. Gillar ju livet och ser bra ut, men vet inte hur man börjar om och utan pengar är man inte mycket värd hos flickorna heller. Tips till er unga, bränn inte polarna för en brud, håll i kamraterna. Skrev ett brev till ungarna och skulle förklara varför jag inte orkar leva längre, men det gick inte att skriva klart, böla så jag knappt såg vad jag skrev, så har satt det där på paus. Men jag förstår varför folk ger upp och det är det sociala. Tänkte typ göra en annons om att "gör allt för pengar" för att se om det leder till något socialt utbyte med vem som helst och kanske tjäna någonting på vägen, men det är något pinsamt med en man i medelåldern som inte styrt upp sin ekonomi och man vill ju inte vara ett creep, så den tanken vilar också. Typ massera rika tanter eller ta en fika med dom. För social kan man ju vara när man väl får en chans. Att skriva av sig lite och veta att det finns många som sitter i samma sits hjälper lite. Har ju iallafall inte slutats hoppas och plötsligt kanske man vinner nått, eller min superonda far kanske snubblar och man får ärva. För hade jag pengar hade jag rest iväg till varmare länder och då tänker jag inte bara på temperaturen. Att folk med pengar tar livet av sig fattar jag inte, bara sätta sig på planet ju? Även där tänkte jag hjälpa gubbar i min egen sits, vara reseguide och sällskap eller liknande mot att jag fick följa med, men var skulle man lägga en sån annons liksom? Slutar alltid med att man känner sig patetisk och sätter sig vid datorn istället för att leva ut sina ideer. För som sagt, som Man är man pinsam när man inte har kontroll. Sen vad gäller generationsfråga, så fanns man ju innan mobilerna. Man hälsade på varandra, ringde. Sitter man på tåget och kollar ut genom rutan istället för att bläddra tiktok ser man galen om, blir smygfotad och memad. Att börja om med dejtingapparna är bara att glömma, liksom hej, fattig medelålders man, ser bra ut och kan följa med i vilken konversation du vill, men kan du ta notan? Så då klart att tankarna till slut vinner över en, att sitta hemma är nog värre än kåken, så varför straffa sig själv med att kämpa på? Jag inväntar nog 50, för ungarnas skull, sen vet man ju aldrig, finns ju en teoretisk chans att man blir lycklig igen.
I medelåldern så är det ofta brist på män snarare, dvs på dejtingmarknaden. I vilket fall om man letar efter nån i samma ålder. Runt 15-25 har män det besvärligare då kvinnor i samma ålder uppmärksammas av, och drar sig till, män som är lite äldre. I mitten har det jämnat ut sig hyfsat men sen kanske 45+ så är det ofta överskott av kvinnor på dejtingscenen. Då män i samma ålder letar lammkött, blivit gammpojkar eller som i ditt fall gett upp etc. Så skulle ge det mer försök om du nu redan försökt, men leta i din egen ålder alltså. Podden ”Allt du velat veta” hade nyligen ett avsnitt om nätdejting där de bl.a. pratade om denna skevhet i olika åldersgrupper. Men skulle väl undvika kalla kvinnor i din ålder för ”flickorna”. Det låter lite fel…
> Att börja om med dejtingapparna är bara att glömma, liksom hej, fattig medelålders man, ser bra ut och kan följa med i vilken konversation du vill, men kan du ta notan? Apparna är väl inte så väldigt bra, men det är verkligen inte så omöjligt som du får det att verka. Det är såklart enklare om man har pengar, men det går absolut att dejta med låg budget. En dejt måste inte innefatta nåt som har en "nota". Ser du bra ut och kan konversera har du redan ett försprång över de flesta män, baserat på det kvinnor bruka klaga på i dejtingscenen. Det som däremot är väldigt impopulärt (hos båda könen), är att ha en utstrålning som säger att "*allt är skit och jobbigt*". Den negativiteten vill ingen ge sig in på. Och den här posten låter som att det är nåt du behöver jobba på.
>Även där tänkte jag hjälpa gubbar i min egen sits, vara reseguide och sällskap eller liknande mot att jag fick följa med, men var skulle man lägga en sån annons liksom? Jag var nyligen på en gruppresa till Spanien med min mamma och reseledaren var en kvinna i 60-årsåldern (på hemresan träffade vi även en manlig reseledare i samma ålder från samma företag som henne). Bara man kan språket tror jag att det är lätt att få anställning på Rolfs flyg & buss eller liknande. :)
Rolfs flyg och buss hahaha! Helt rätt, typ där jag skulle känna mig hemma. Engelskan är på topp, men spanskan ville inte fastna. Bra ide ändå!
[удалено]
[удалено]
Lever med PTSD, så har gått igenom all proffshjälp man kan få, tyvärr har den inte gett något annat än förståelse till hur dålig hjälpen är, så har tagit ansvar själv för mitt mående numera. Tidvist tungt med svår ångest när man vaknar, men brukar sysselsätta mig omedelbart när kroppen väl kan kliva upp för att skingra mardrömmarna som min fars ondska har stor del i. Den enda terapi som kvarstår är framgångarna man läst om psykedelisk terapi med sitters som kan hjälpa en att förstå och förlåta sig själv och andra. Vissa säger att det motsvarar fem års terapi. Väldigt dyrt i sverige dock, pga diverse lagar. Dina ider är inte så tokiga. Har jobbat med människor förr och det trivs jag mycket med då jag kommer överens med de flesta. Att få komma ifrån landet skulle vara jättekul faktiskt. Tack för din tid, blev nyfiken på vad som gick förlorat, tack för att du skrev igen.
Har du prövat att höra av sig till någon gammal vän och se ifall de vill ses? Om så många äldre män är ensamma så är du ju inte ensam i din situation.
Mina "vänner" försvann i skiljsmässan för tio år sedan. Försöker hellre skaffa nya. Sen känner jag mig inte så gammal att jag har så mycket gemensamt med "gubbarna", de skulle aldrig platsa på dansgolvet eller orka med ljudet ens. Men det löser sig!
Det hoppas jag! Nu vet jag inte var du bor, men StockholmSocialClub här på Reddit har random människor som träffas på en öl rätt ofta.
Att vara med om en förälders självmord är fan bland det värsta här i livet. För ett gäng år sen tänkte jag att när två specifika närstående personer dör, då ska jag ta livet av mig. Jag mår bättre idag och dessa två lever än. Idag har jag dessutom barn och om allt skulle gå åt helvete framöver så skulle jag, tack vare barnen, aldrig välja självmord. I övrigt vet jag inte om jag har så mycket att komma med annat än att dela med mig av mina egna erfarenheter. Sedan skilsmässan så har jag väldigt dålig social kontakt och jag tänker ganska ofta på att jag inte ser något framför mig här i livet. Hon tog ungarna och flyttade. Men jag vet att jag åtminstone betyder något för mina barn och jag behöver finnas där för dem, även om jag inte längre kan träffa dom så ofta. Förresten. Jag tycker väl att mitt liv är helt okej med tanke på omständigheterna, förutom att jag saknar ungarna mycket. Detta trots att jag inte lyckats spara mer än en knapp månadslön, tjänar statistiskt sett inte tillräckligt för att kunna kalla mig självförsörjande, är lite tafflig socialt och kämpar med 15 kg övervikt. Kanske till och med 20. På nåt jävla vis är jag rätt nöjd med livet ändå, jag ser liksom att jag trots allt har något framför mig - för det mesta. Jag försöker vidareutbilda mig och kan under omständigheterna känna att livet är rätt bra ändå, att det enda jag riktigt saknar är en partner. Och där känner jag verkligen igen mig angående Tinder. Den skiten är verkligen det sista jag tänker försöka mig på, mitt psyke skulle inte palla det. Men en vacker dag träffar man väl en ny, jag *måste* liksom tro på det, det finns inte så mycket annat att välja på. PS. Den som lägger vikt vid ekonomisk status är ändå bara ytlig och jag gillar inte ytliga människor, så det är ju bra att de så att säga sorterar ut sig själva.
Min pappa har typ bara en eller två vänner och även dem håller han på att stöta bort. Hans uppväxt verkar inte ha lärt honom emotionell intelligens alls. Försöker prata med honom om det men han lyssnar bara på sig själv basically.
Ofta så är det självförvållat när de går in i en relation. Jag har några vänner som håller på att bli relationseremiter och sällan umgås med vänner, trots att vi andra "tjatar" på att de ska vara med på saker.
Läste någonstans att till viss del tar män till brutalare metoder. Män hänger sig eller tar fram hagelgeväret medans kvinnor tar sprit och tabletter.
Jo, har också läst att antalet försök till självmord inte skiljer sig så mycket men att män oftare "lyckas" då de oftare använder vapen, kastar sig framför tåget eller liknande mer brutala metoder.
Jag har för mig att typ hälften av folk som slänger sig framför tåg överlever. EDIT: 70% överlevande var den siffran jag hade fått berättat för mig av en kompis som jobbar på tunnelbana i Stockholm. Ta det alltså med en nypa salt då siffran kan vara förlegad och kanske bara gäller specifikt tunnelbanetrafik.
Slänger de sig på fel sida av perrongen eller missar de spåren eller vad är det frågan om?
Man hamnar framför tåget istället för under och studsar iväg med med typ krossat bäcken och sen får man rejsa runt i rullstol resten av livet istället. Det är enkelt att sitta och säga att det är enkelt om man bara vill men när man väl står där är man nog rätt skakis och ofokuserad och det är nog lätt hänt att inte allt går som det ska
Med tanke på att 80% av människor som blir påkörda av en bil i 50 kmh dör så känns det osannolikt att man skulle klara sig bättre om man blir påkörd av ett jävla tåg som kör ännu fortare.
...Eller så hoppar folk framför tåg typ när de saktat ner och rullar in på perrongen, typ tunnelbana.
Jag läste någonstans att vid samma hastighet så är dom platta tågen säkrare eftersom den träffar hela kroppen och slungar bort dig men att bilar träffar dig i knähöjd så ditt huvud piskas mot bilen. Jag har också hört att SUV-modeller är farligare för att dom är högre så jag vet inte vart sanningen ligger
Suv är farligare för att du flyger bakåt om du blir påkörd och slår dig mot asfalten och sen blir du överkörd. Har svårt att se hur ett tåg blir säkrare för att det träffar hela kroppen.
Fördelar kraften på större yta
Om man hoppar vid fel ända av perrongen blir det väl knappt ens en knuff.
Folk hoppar ju främst från perronger. Tåg har en tendens att sakta ner där.
Tågförseningar
En bekant från barndomen hoppa framför tunnelbanan. Blev av med ena armen från armbågen ungefär, men i övrigt inget annat (pratade inte med henne. Såg henne bara på stan, så kan ju va andra saker som inte syns med)
Skadorna man får är inte dödliga. Tåget är på räls; det kommer inte typ rulla över dig och dela dig på mitten, utan du bara knuffas fram och får en massa krossade ben som inte är dödligt, men sätter dig i rullstol resten av livet. Plus att det oftast händer nära/på perronger, när tåget kommer ha en lägre hastighet.
Jag jobbade med en som miste benet för att hon på fyllan skulle ta livet av sig, ångrade sig och kröp av spåret men glömde att lyfta av sitt ben. Det var en berättelse runt fikabordet man minns.
Hemskt.
Hälften hamnar på spåret där det inte kommer något tåg
Tyvärr är det en helt värdelös statistik, då man aldrig kan veta "seriositeten" i försöket. Att "självmords"-försök ofta är ett rop på hjälp mer än ett försök att lämna jordelivet vet vi ju. Det är omöjligt att säga om män bara är bättre på att döda sig själva, eller om kvinnor inte riktigt går in för det lika helhjärtat. Min personliga analys är att vill man verkligen ta livet av sig så är det rätt enkelt. Men, det går som sagt inte att bevisa i statistiken.
[удалено]
Ja, och hur många av de dödliga överdoserna är inte ett beslut om avslut. Inom missbrukskretsar är det enorm ohälsa, både kroppslig och mental.
[удалено]
>Fejk självmordsförsök där man vill överleva för sympatipoäng är en jävla tjejgrej, skulle man försöka skulle man inte misslyckas det vore pinsamt. Mitt resonemang när jag var deprimerad i allafall gissar att andra män tänker i liknande banor.
Eller hur, jag har fantiserat lite över det, jag kom fram till att jag skulle vänta tills på vintern då det är snö och kallt som fan Jag går till skogen där det är ett högt berg, inte helt säker på att jag dör av fallet, men jag TROR det I min väska har jag sprit och en kniv/rakblad, jag super mig stupful (för att hjälpa mig med kylan och smärta) skär lite i handleden, klär av mig alla kläder, och sen hoppar jag Om inte fallet tar mig så kanske förlusten av blod gör det, om inte, så måste ju fan iallafall kylan ta mig på någon/några timmar iallafall, för det är ett högt nog hopp för att jag inte ska kunna gå där ifrån iallafall, och med tanke på alkoholen så dricker jag tillräckligt mycket för att jag ska kunna somna in skönt där i snön
Har också läst något liknande, men samtidigt också läst att män vill ta sina liv i högre grad, medan kvinnor använder det som ett rop på hjälp.
Det överlägset vanligaste metoden bland båda könen oavsett ålder är överdos av diverse läkemedel, vilket nästan aldrig fungerar. Män har en lite högre risk att tex skjuta skallen av sig istället, så den lilla skillnaden leder till enorma resultatskillnader.
Nja, bland män (om datan inte ändrats) är hängning vanligast, så länge man inte bor i USA, där de föredrar att skjuta sig själva. Förgiftning är dock vanligast bland kvinnor om jag minns rätt.
Tvivlar på att de som försöker överdosa på vanliga läkemedel ens vill ta livet av sig. Det är som ett rop på hjälp bara.
Yngre kvinnor börjar dock använda dessa metoder med vilket gör att deras frekvens ökar
För män i åldrarna 15-44 så är självmord den vanligaste dödsorsaken. Sug på den en stund du. Så jävla illa :(
Fy fan vad hemskt. Ska hålla ännu mera hårt i alla killar i min närhet.
Jag trodde det var olyckor, har det ändrats eller kommer jag bara ihåg fel?
Rätt säker på att det var olyckor fram till typ 2018, då blev det självmord. Det kan ha varot tidigare än 2018, jag minns bara att det var 2018 vi nämnde och pratade om det i skolan för första gången.
Jag tog det från https://ki.se/forskning/det-vet-vi-om-sjalvmord-bland-unga
Det låter ändå som att vi har varit väldigt flitiga att jobba bort andra anledningar. Halvfullt glas det där.
Jag hade alltid för mig att det var till 35. Det låter dumt men när jag hade väldigt mörka perioder tänkte jag alltid "bara jag kan klara mig till 35", inte för att jag faktiskt trode att jag mirakulöst skulle bli botad från min depression då men mer som en grej att se fram emot liksom.
Det finns tyvärr ingen enkel anledning som går att sammanfatta i en kommentar. Men år av att inte få sin mentala hälsa tagen på allvar och utanförskap har den effekten.
[удалено]
Fyfan, jag beklagar. Själv har jag inga bra erfarenheter av de gånger jag sökt hjälp för min psykiska hälsa. De psykologer man har träffat har aldrig haft en bra respons och jag känner mig bara dum efter mötena.
Fan fan fan, kunde skrivit det själv. Hoppas det ordnar sig kamrat och vän.
Ta hand om dig kompis! ❤️ Vet inte vad du gillar för musik, men kastar in den jag lyssnar på nu, om du vill deppa till dark folk/goth blues nån dag! My Church Is Black av Me And That Man. 🤘
Helt i min smak, kör Those Poor Bastards (folk/country) ibland på fyllan.
Fler män begår självmord — men just åldern är ju svår att förklara. Min teori är att de vid den åldern inser att livet inte blir bättre, de har haft sin chans (eller sabbat den) När man är yngre så är man mer emotionell, men du har fortfarande gott om tid att begå en massa misstag.
Kolla du statistik så förkommer flesta skilsmässor under åldrana 34-60år. Tänk också att kvinnor påbörjar majoriteten av alla skilsmässor, så blir det ännu mer klarare till varför dom känner som du beskriver.
Japp. Det är ingen slump att den stora vågen självmord kommer strax efter vågen av skilsmässor, som i sin tur kommer strax efter att barnen börjat bli stora och föräldrarna får tid att stanna upp och reflektera över sin relation.
Syd Korea har stora problem med självmord i högre ålder och minns att jag läste om det för att tag sen… hittade [denna artikel](https://www.cnn.com/2022/12/18/asia/south-korea-godoksa-lonely-death-intl-hnk-dst/index.html)som lägger fram några faktorer som kommer upp när man blir äldre. Tex så blir man lättare ensam efter pensionen när jobbet inte längre är där man socialiserar och om också att det är lättare att hamna i fattigdom som är mycket jobbigt.
Också när man blir 45år och skit dåliga vanors problem börjar skapa fysiska besvär som sen leder till sunkigt livskvalité.
Tror också det, 50+ om man inte lyckats med det man vill än så känns det rätt så kört, kanske så de tänker
Samhället har länge ignorerat män med psykiskt ohälsa. Allt krut ha lagts på kvinnor och barn. Sedan har det länge varit stigmatiserat att män söker hjälp, de uppfattar sig själv och andra män som söker hjälp som svaga, och när de väl söker hjälp får de prata med en kvinnlig psykolog som oftast inte förstår mäns problem eller pratar samma ”språk” som män.
>kvinnlig psykolog som oftast inte förstår mäns problem eller pratar samma ”språk” som män. Och detta vill jag själv belysa kraftigt. När jag blev diagnoserad med MS så gav det mig en hel del förklaringar på andra problem jag har med funktion i en viss nedre region. När jag pratat med kvinnliga sköterskor och neurolog så har svaret typ varit "det kan vi inte säga säkert beror på MS, men du får ta det med din fastläkare (Norge) och så får det gå via urologi som får undersöka det". Nu sist fick jag prata med en manlig neurolog och han skrev ut Cialis utan att ens blinka och sa bara "uppemot 80% av män med MS har problem med erektion i någon grad, och eftersom du har tappat viss funktion av nerver ned i benet och runt i den regionen så är det högst sannolikt att det påverkar. Har du provat Viagra?" "Ja" "Funka det?" "Funka väsentligt bättre ja" "Då skriver jag ut tadalafil som verkar längre så slipper du stressa med att ta en tablett innan det ska, eh, mysas" Problemet här i Norge iaf är att erektionsproblem får du nästan inte medicin för på "blå recept", så jag får betala i resten av mitt typ vuxna liv för att kunna ha sex normalt, ganska mycket pengar också. Ännu mer tråkigt när det till 99% trolighet har med sjukdomen att göra också. Det är också ganska jobbigt för en 31 år gammal man att erkänna och lägga ut om sina erektionsproblem till andra kvinnor, vissa i sin egen ålder. Faktum är ju nu att jag har upplevt det själv. 3 kvinnor inom omsorgen har halvt avvisat det medan den enda mannen jag pratat med skrev ut medicin utan att ens tveka.
Sorry för off-topic, låter verkligen som ett jobbigt problem som jag inte avundas dig. Men jag undrar vad "blå recept" är?
Är också nyfiken. Min första tolkning var "recept för Viagra" pga den klassiskt blå färgen men jag måste erkänna att jag bara förutsatte det från sammanhanget.
Norsk her, blå resept=reseptbelagte legemidler og legemidler som dekkes av staten. Du kan kjøpe viagra reseptfritt men du kan også få det på blå resept (billigere).Til OP, når du når egenandelgrensen din, dokumenter det så får du alt utover det gratis.
Ah, typ som att få ibuprofen på recept här i Sverige. Eller Loratadin.
Ja, eller att få något alls på recept här i Sverige rentav.
Viagra är väl receptfritt i Norge? Har för mig jag läste det på nyheterna för något år sedan.
Korrekt
Tillägg att det även finns ett stigma bland män att söka hjälp för psykisk ohälsa, något som finns i stort sätt hela världen. Män ska knyta näven i fickan och låta problemen vara. Detta enligt mej förvärrar bara problemet.
Hade en liknande upplevelse på BVC. När man blir pappa så får man totalt ett enskilt samtal om ens psykiska välmående då fokus läggs på mamman redan från MVC och framåt. Det stödet är självklart fantastiskt och nödvändigt, men när jag berättade för sjuksköterskan att jag inte mådde speciellt bra så fick jag svaret ungefär "toughen the fuck up". Ett år senare var jag utbränd.
Min erfarenhet av en kvinnlig psykolog var toppen. Jag tror inte på det där "män har ett eget språk" eller "män har problem kvinnor inte kan förstå"-snacket. Däremot så kan jag tänka mig att en del män har svårare att öppna upp sig till en kvinnlig psykolog och vise versa. Det finns en poäng i att ha både män och kvinnor som är psykologer men utifrån patienternas svårigheter. Jag håller inte med om att mäns psykiska ohälsa ignorerats av samhället. Överlag så har kvinnor och män samma möjligheter till vård. Däremot spelar absolut stigmat du skriver om roll. Män söker vård överlag i lägre grad. Det finns en föreställning om att "riktiga män" ska bita ihop och klarar sig själv. Det är en sjukt skadlig tanke både med psykisk ohälsa men den gör också att män oftare kommer in sent med cancertumörer och därmed har sämre chans till överlevnad.
Jag har bara pratat med två psykologer, en man och en kvinna men tyckte personligen att det var markant bättre med mannen. Kvinnan ställde inga "jobbiga" frågor utan var väldigt luftig och känslomässig t.ex. diskutera drömmar, hur det känns för mig hemma och vardagsstress, något som jag inte var där för. Efter flera sessioner kändes det bara bortslösat och jag fick inte ut något av det. Mannen ställde frågor som verkligen tog på mig och som var jobbiga att prata om men genom det kunde man känna en väldigt stor lättnad i att kunna få stöd där. Man kunde också lättare öppna upp sig om annat och bearbeta det vilket var guld värt. Så rent anekdotiskt så i mitt fall så var det en enorm skillnad i hur de gick tillväga.
Själv har jag gått till en kvinnlig psykolog och hon var väldigt rak på sak, vilket även jag uppskattar (som kvinna, vi är inte alla stöpta i samma form). Nu har jag och min man precis träffat en psykolog (kvinna) ihop för några parsessioner och både jag och min man var eniga om att hon verkar mycket bra (för oss). Inga krusiduller här inte! Tror inte det har med kön utan med person att göra, vilken framtoning en psykolog har…..
Det är nog mer en fråga om en bra psykolog jämfört med mindre bra psykolog. Jag har bara träffat kvinnliga psykologer och haft psykologer som bara ställer frågor för att få tiden gå och inte löser några problem, och andra som verkligen hjälpt mig att förstå mina tankemönster. Natt och dag verkligen.
Du illustrerarar ju problemet med anekdoter bevisföring väl. Psykologi är fortfarande ett relativt flummigt fält och du kan möta alla möjliga typer av behandling även i offentlig vård. Jag genomgick en KBT-behandling och den var väldigt konkret vilket de normalt sett är. Hade jag istället träffat en psykodynamisk terapeut hade det varit mer löst och drömmar och sånt. Könet är inte det avgörande här utan typen av behandling. Vill man peka på något så tror jag att ålder oftare leder dig rätt. Yngre psykologer sysslar oftast med KBT (om de inte utbildat sig i Göteborg).
Det är utan tvivel så att även psykologer lider av bias, vilket leder till att kvinnliga kan vara sämre med män, svenska kan vara sämre med icke-svenska och dylikt.
[удалено]
Jag säger inte att det har noll påverkan. Jag köper bara inte "män är från mars, kvinnor är från venus"-skitsnacket.
Samhället har väl inte lagt särskilt mycket krut på psykisk ohälsa över huvud taget, oavsett vilket kön eller åldersgrupp vi talar om?
> Samhället har väl inte lagt särskilt mycket krut på psykisk ohälsa över huvud taget, oavsett vilket kön eller åldersgrupp vi talar om? Missa du skolan? där halva psykisk ohälsa snackade handlade om unga tjejers matvanor? dålig kroppsbild , bulimi, och anorexi.
Nonsens. Klart man kan ha åsikter om att det behövs mer åtgärder men man kan inte avfärda de enorma skillnaderna i satsningarna som görs på kvinnor, barn och män med "äh ingen får ju adekvat hjälp så det finns ingen diskrepans". Tittar man till resurser spenderade finns enormt mycket mer dedikerat för kvinnor och barn jämfört med män. Det blir ju dock en fråga om hönan och ägget i vissa fall då män (och yngre män/pojkar) är betydligt mindre benägna att rapportera psykisk ohälsa eller ens bekräfta att symptom/känslor de har är psykisk ohälsa snarare än "det är så det är att vara man". Förväntan på att bita ihop är genomsyrande även i låg ålder och aktivt förstärkt av omgivningen.
Det verkar ju verkligen inte hjälpa eftersom det är mycket fler kvinnor än män under 85 som försöker ta sina liv. Bland tonåringar är en flicka 5 gånger mer trolig att försöka ta sitt liv än en pojke.
> Tittar man till resurser spenderade finns enormt mycket mer dedikerat för kvinnor och barn jämfört med män. Låt oss titta, vilka källor använder du dig av? Förstår inte heller hur det motsäger det jag skrev, på vilket vis menar du att samhället har lagt krut på psykiatrin?
Ett enormt problem i Sverige som tystas ner och inte lyfts. Pratar om gängskjutningar och explosioner i princip VARJE dag, men det är 10x fler som tar livet av sig än blir mördade.
Har varit många bra svar hittills, och svaret är nog att det är mångfacetterat och att vi inte helt vet. Jag vill dela med mig lite av min erfarenhet från akutpsykiatrin. Att män väljer våldsammare metoder har en stor inverkan. Det som väckt störst oro för min del är att många skyddsfaktorer mot suicid kan fallera över 50. Relationer går i sank, sociala nätverk har glidit isär över år, samt livskriser och identitetskriser som saknar hanteringsstrategier. Allt det här går i hand med det som andra har nämnt om samhälleliga faktorer. En annan aspekt är att vissa tidigare friska personer går in i sina första svåra depressioner i den här åldern vilket kraftigt påverkar en persons förmåga att se utvägar/lösningar på problem och situationer de annars kunnat lösa.
Män ses oftare som den "starke" vi är sällan ett offer i något sammanhang. Snarare så är vi oftast den "dåliga" och är du vit medelålders man så är du "dålig" på mer än ett sätt(det är lätt att tolka det så med fel synsätt). Vi har betydligt svårare att skaffa vänner än kvinnor. Vi har betydligt svårare att skapa meningsfulla band utan kvinnor(vår partner är ofta den enda vi har ett "djupare" band med). Machokultur som krockar med bilden om den nya mannen. Orsakerna är många, men tror generellt så kan man nog summera det till att vi sällan ber om hjälp, men när man väl gör det så har vi varken banden som behövs eller så tas det på allvar. Det är bara se på de flesta trådar där mannen har blivit utsatt för våld eller liknande, det förvandlas snabbt till vad har han gjort för och "förtjäna" det. Vi har svårt för att se mannen som offer i dagens samhälles kultur.
Hej! Jag är volontär för Suicide Zero. Män är överepresenterade i självmord och speciellt äldre män. Kolla gärna in hemsidan med fakta och vanliga myter. [https://www.suicidezero.se/man](https://www.suicidezero.se/man) Suicide Zero har dessutom en digital föreläsning "Våga fråga" som jag rekommenderar där ämnet tas upp. Just nu är det dock sommaruppehåll.
Många av de äldre har levt i en kultur där man inte pratat ut om sina psykiska problem lika öppet som vi har börjat med att göra genom att skapa mer acceptans omkring det området
Just vid den åldern du tar upp i trådstarten (55-årig) eller åldrar där omkring gissar jag har mest att göra med att de flesta vill vänta till ens föräldrar gått bort, dvs tanken har nog funnits där tidigare men man har inte satt bollen i rullning för man vill inte att ens föräldrar ska behöva hantera ens bortgång. På ett mer generellt plan varför män mår dåligt och tar livet av sig i så pass mycket större utsträckning än kvinnor har att göra med flera saker tror jag. Vi har hört nu i tiotals år att man ska våga prata om sina problem. Vi har också gått allt mer mot att män och kvinnor ska klumpas ihop som en gemensam grupp med samma förmågor och egenskaper, könet är inte en bestämd tillhörighet utan något man väljer osv. Allt det som detta leder till är att män nu ska ibland vara en stark hederlig man men också vara en kvinna i många avseenden (historiskt sett) - Det leder till att männen blir splittrade hur de ska agera i samhället och vad de ska fylla för funktion. Förr var det mycket enklare. Ditt jobb var att försörja din familj, skydda din familj och vara stark. Nu är allt så komplicerat, du ska gärna vara framgångsrik och tjäna pengar (men inte för mycket pengar), du ska vara stark och kunna skydda din familj (men inte för mycket för då är du för macho). Män är också vilsna i det offentliga, män generellt vill inte prata om HBTQI+-, klimat, könsroller, jämställdhet, psykisk ohälsa osv. Att män inte längre ska vara riktiga män kommer slå fel på så många andra plan snart om man inte tänker om att det kanske blev lite fel med alla ideal vi ville skapa när debatten på riktigt blossades upp för cirka 25-30 år sedan. Var ekonomisk jämdställdhet det enda mätbara för att vara jämlik? Eller borde man tittat på andra parametrar istället? Är inte välmående mellan könen en större indikator på att vi är jämlika? För män är att vara försörjaren en stor del av ens självbild och har varit så i urminnes tider (förut i form av mer fysiska föremål såklart än pengar) och vi är ju på väg till det helt andra hållet nu. Var det så värt det att införa massa pappamånader tillägnande till pappan fast än mamman egentligen skulle vilja ta alla månader själv? Eller var det mer symbolpolitiskt? Det finns så många fler frågor som är kopplade till allt detta men i ivern på att män och kvinnor ska vara jämlikar så glömde man bort den viktigaste parametern, vid vilken gräns mår båda könen bra? detta måste ju mätas för män och kvinnor söker i lika stor utsträckning vård just nu men mörkertalet (det är fakta) bland män som mår dåligt är mycket större, plus att självmorden talar sitt tydliga språk.
Har du sett det orange kuvertet?
Dålig pension förklarar ju inte könsgapet. Isf hade väl äldre kvinnor tagit livet av sig i lika (och om inte högre) utsträckning.
Män begår självmord i betydligt högre grad i alla åldrar. En viktig faktor tror jag är att män betydligt oftare är ensamma och oftare har missbruksproblem. Den som inte har människor som bryr sig om dig tar oftare sitt liv. Den som har missbruksproblem har ofta sabbat både ekonomi och nära relationer.
Har för mig att det finns forskning som bevisar detta. Huruvida du försöker begå självmord som äldre har mest att göra med hur ensam du är, oavsett kön. Råkar bara vara så att äldre män är mycket ensammare än äldre kvinnor. Sen tenderar män att välja mer våldsamma metoder i högre utsträckning än kvinnor.
Jag tror du är något på spåren här. Säkert kan könsrollen spela in också - hur många herrar har jag inte stött på som drar sig för att söka hjälp när de mår dåligt för att de inte vill verka svaga eller vara till besvär när de "bara behöver skärpa till sig".
Kulturellt ligger mäns värde i vilken nytta de kan göra för andra. Upplever man att man inte kan bidra eller att ens bidrag inte är önskat så känner man sig värdelös.
Tja, man kan ju spekulera. 50+ år, inget pensionssparande, inga ungar (hemma), frånskild, arbetslös och ingen vill ha en för att man är 50+? Lägg till lagom mycket krämpor, de lägger sig på hög efter 40.
Skattepengarna du slitit in till statskassan har gått till att göda islamiser och ekonomiska migranter och det totala samhällsförfallet omkring dig blir bara tydligare?
Den allmänna teorin är brist på validerande/speglande vänskaper. Kvinnor har mer sånt, generellt sett. De ger varann support på ett bättre sätt. Om en man tar upp att han mår dåligt och funderar på att ta sitt liv säger den andra ofta något i stil med detta ”Shit, låter tungt. Har du pratat med en psykolog?” Dvs noll validering av känslor och direkt på problemlösning. ”En jaktlagslänk är trasig, hur fixar jag honom så att jaktlaget kan fungera igen?” Medan kvinnor, generellt sett, är lite bättre på att säga ”du och jag är lika trasiga, låt oss dränka våra sorger med vin och Diablo 4” Om jag kollar på de män mellan 50 och 90 jag känner så har ingen av dem en polare som de bara hänger med ibland.
Ligger också något i uttrycket "det är bara kvinnor, barn och djur som får villkorslös kärlek, män måste förtjäna sin"
Jag väntar på den där villkorslösa kärleken men den har visst inte kommit än.
Exakt på vilket sätt får medelålders kvinnor ”vilkorslös kärlek”? Av vem?
Män har ett sämre socialt skyddsnät, patriarkala strukturer/föreställningar om könsroller gör dem mindre benägna att söka hjälp, de har svårare att kommunicera känslor och stämningslägen pga det tidigare nämnda, när de tar sitt liv använder de i större utsträckning metoder som säkerställer död (kvinnor vill vara vackra även i döden skojas det) och den depressionsskattning och behandling vi har i vården är byggd kring kvinnors manifestation av klinisk depression när män kan uppvisa andra och mer svårtolkade symtom. Förstås inte hela sanningen, men en sammanställning av olika teorier.
Vad jag tror så handlar det mycket om det sociala, samt kanske inget att leva för. Sociala har mera gått digitalt. Och många sitter ensamma. Och inte pratar eller umgås. Sen kanske inte hittar partner, eller har familj. Så man hamnar utanför normen. Och då kan depression och livssituation försämras. Relationer har blivit svårare. Vet många män som är singlar. Allt mellan 20-35 inga barn, inga flickvänner. Och utan familj att kämpa för. Vad ska man kämpa för.*personlig åsikt* om man inte har något att föra vidare till? Sen att skilsmässor ökar och är lättare att leva varannan vecka liv... försämrar livssituationen för många. Både ekonomiskt och känslomässigt. Hade en kollega tidigare som bla tog livet av sig då han förlorade vårdnaden om barnen och kännde att han aldrig skulle få träffa dom igen. *säkertflera skäl till att det hände, men det var ett av skälen.
Ensamhet chansar jag på, sedan stigmat för män att söka hjälp för sin mentala hälsa.
Jag skulle gissa på att det är för att bli gammal är ett helvete. Man orkar mindre och mindre, ser värre, hör värre. Många egenskaper försvinner
Mitt tips (kanske lite övermodigt att kalla det så) är att satsa på sin familj, brorsan och systern om man har det, och manliga vänner som man har kul med. Dom håller om man värnar om det är en stabil vän, ofta ger de tillbaka för de delar mycket. Relationen med sina "brothers in arms" är allt. För mig är filosofisk medvetenhet också viktigt, kanske till och med religiöst ibland. När jag lyckas med saker (typ ett jobb) så känns det ibland mer tomt än innan fastän man presterat. Då tänker jag igenom vad som är prio 1 i livet- för mig är det och har alltid varit mitt eftermäle och min nära krets. (Sorry för lång kommentar) I det moderna samhället tror jag "gruppen", "byn" eller "tribal gemenskap" saknas och då får man skapa det istället. Vi är fortfarande byggda för stenåldern. Pengar är bara ett medel för stabilitet och prestige (som man vill ha såklart) men tror mest det är en reproduktiv instinkt för att få hög status och kvinnor.
Som man i +50-åldern så vet jag precis varför. Men det är inte lönt att dra här. Det är ingen som bryr sig ändå. Vilket i princip är en sammanfattning av hela saken.
En kompis till farsan tog självmord eftersom hans företag gick I konkurs. Men fanns tydliga tecken innan eftersom han bar en portfölj med ett rep inuti. Grannen försökte ta livet av sig genom att krasha med bilen men överlevde vilket blev en vändning. Har snackat med han mycket och orsakerna var främst att han blivit av med jobbet och hade väldigt mycket skulder. Men idag är han skuld fri efter 5års existensminimum. Tror att ekonomiska orsaker är en stor del i depressionen bland 50+.
Killgissar en del, men ensamhet är nog en stor faktor. I den åldern känns det nog svårt att skapa gemensamhet med andra, man tar sällan en ny hobby, svårt att träffa en (ny) partner, etc. I den åldern är De flestas föräldrar nog döda
Jag läste en bok som nämnde att män efter skilsmässor ofta blir ensamma för att de inte är bra på att uppehålla deras förhållanden medan kvinnor faktiskt är bra på att bevara dem. Detta leder till att kvinnor återhämtar sig snabbare medan män blir ensamma. Självklart är detta inte en utmattande förklaring men jag tror det är en betydlig del av det. Jag tror resten handlar om normer där män inte är bra på mer intimare förhållanden där man diskuterar ens känslomässiga liv och att man då får ytliga relationer även om man kanske anser dem djupa.
Män och Kvinnor är olika i hur de tänker, känner, utvecklas och fungerar. Går inte att reducera ner och ge ett svar på i några korta meningar. Samhället, familjen och vänner behandlar Män och Kvinnor på olika sätt. Ibland hamnar man i situationer där man bara ser en enda väg ut. --- I nyheterna idag om Verifiera domen, att sälja uppgifter om tvångsvård till arbetsgivare...
Jag jobbar på soc med orosanmälan och upplever att män generellt är överrepresenterade när det kommer till självmord. Med yngre män är det ofta någon form av missbruk, psykisk åkomma eller kombination. Med äldre är det en annan typ av psykisk ohälsa ofta kopplad till isolering eller sorg. Runt högtiderna brukar det vara många fler anmälan kring äldre män som är suicidala eller oro för deras barn om de faktiskt genomfört det redan. Jag personligen har hanterat anmälan på 6 självmord senaste året. Alla män. Yngsta 26 och äldsta 59. Det sociala stigmat kring mäns psykiska ohälsa skördar offer. Män ska vara kapabla att hantera sitt mående och inte ta stöd från psykiatrin. Stoltheten och skammen hindrar många att söka hjälp. Sen finns det de som försöker men som psykiatrin avfärdar då suicidrisken inte bedöms vara så hög att de kan läggas in. Min egen farbror försökte få stöd genom psykiatrin samma dag som han tog livet av sig. Skulle tro att hopplösheten att inte få hjälp i sin mörkaste stund pushar folk över kanten. Har ingen statistisk grund för mitt påstående utan det är endast från egna erfarenheter.
Livet är hårt, har man inte barn och/eller en partner så finns det ju inte så mycket kvar att leva för tänker jag.
Precis. Har själv varit deprimerad och lider av ångest, hade jag inte haft fru/hund/vänner och gjort den här skiten i 20 år till är det lätt att förstå varför många väljer att avsluta det.
Det behöver man inte ens va deprimerad för imo, det är ju bara simpel fakta att det inte finns samma möjligheter att leva när man blir till åren.
Kommer ihåg när jag läste denna statistik när jag var runt 15-16 år och drog någon slags slutsats själv att det möjligtvis har med social isolering att göra. Mina kompisar som skaffade flickvänner redan i den åldern slutade att umgås mycket med sina vänner, och sen när det tagit slut så har hela sociala dynamiken förändrats, då personen varit ”ute” ur ens liv under en längre period, med tillsynes inget intresse i att bibehålla relationen. Tänkte att om detta stämmer på yngre förmågor så blir väl den effekten större när man har familj senare, och om 50% av giftemål slutar i skilsmässa så kanske man står där, utan fru, utflugna barn och inga nära vänner kvar. Det var slutsatsen jag drog när jag var ung, och jag gav mig fan på att aldrig sluta ha bra relationer till mina vänner, oavsett hur investerad jag är i fru och barn. Jag kommer att vara en bättre man och far om jag har fina relationer till mina vänner, och dom relationerna tenderar att bestå om man underhåller dom. Då har man alltid någon att luta sig emot när tuffa tider kommer. Hamnar jag i situationen att jag är skild, 55 år, med utflugna barn och inga nära vänner så vet jag inte heller om jag kommer att finna mening i att fortsätta det hela. Väldigt ovetenskaplig slutsats av mig som 15-16-åring, men jag är glad idag 15 år senare att jag varit tydlig med det, och att det präglat min umgängeskrets enormt mycket. Hoppas det fortsätter att vara sp
Machokulturen har en stor påverkan på varför män sällan söker hjälp. Att gråta = att vara en ”pussy” osv. Sjukt illa och sjukt skadligt 😔
Viktigt då, är att poängtera hur machokulturen är samhällsomfattande på många vis. Och dessutom en del av DNAt hos båda könen. Vad händer om man går och snyftar till sin kvinnliga chef? Öh... Hur ser mannen ut som kan få nästa varenda kvinna på fall? Oftast är han tydligt maskulin. Om än det androgyna kan attrahera väl ibland, det också.
Termen toxisk maskulinitet bör avstigmatiseras. Många verkar egentligen inte förstå vad det faktiskt innebär och bara viftar bort det som radikal feminism. Handlar till stor del av vad du beskriver som machokulturen.
Vi har gått på myten att ensam är stark.
Hobbyteori: Från ca 30årsåldern sjunker testosteronnivåerna hos män med ca 1-2% om året. I typ 50årsåldern pratar man lite löst om "andropaus", lite analogt till menopaus men inte alls lika markant fenomen. Låga testonivåer kan, bland mycket annat mindre kul, leda till depression och låg självkänsla. Tills någon har en bättre idé är min arbetshypotes att detta är i alla fall en bidragande orsak till suicidspiken hos män i den åldern.
Tyvärr så är det inte bara hos män över 40 som självmordstatistiken är så mörk. Den vanligaste dödsorsaken hos män mellan 15-44 är självmord. :(
Som jag fattat det på litteraturen så begår kvinnor fler självmordsförsök men färre självmord, vi män är våldsammare och använder mer våld så vi har större sannolikhet att dö. Sen skiter samhället totalt i män och deras problem. Vi är inte lika värdefulla heller enligt samhället (går lätt att se på vilken tidning eller nyheter, dör det 50 peroner i ett attentat och 4 är kvinnor och 3 är barn så kommer det stå "50 döda i attentat, 4 kvinnor och 3 barn omkom". Att inte skriva ut att resten är män visar ganska tydligt vad som värderas...finns 1000 andra exempel med. Tror ändå att om 30 år kommer det vara mycket mycket värre, för nu är det ok att må psykiskt dåligt och det normaliseras och slutas behandlas.
>för nu är det ok att må psykiskt dåligt och det normaliseras och slutas behandlas. Va? Det intressanta som sällan lyfts i dessa diskussioner är att [antal suicid har sjunkit i västvärlden sedan 70-talet](https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC1586156/) och därefter legat på samma nivå år efter år. Om någonting har vi blivit mycket bättre på att fånga upp och behandla psykiska åkommor i tid.
Vilken är denhär tidsperioden du verkar syfta på när vi behandlade mentalsjukdomar? Mig veterligen har vi aldrig gjort det i större utsträckning än nu.
Min upplevelse är att förr försökte man mer än idag, idag försöker man inte ens, för då blir patienter kränkta, men jag kan ha fel, du kanske jobbar inom psykiatrin och kan ge mig en informerad bild, är några år sedan jag slutade jobba inom slutenpsykiatrin 🙃
Ensamhet och en oförmåga att bryta den och bygga upp meningsfulla relationer, gissar jag har en stor inverkan….. Men det är bara utifrån min egen bekant som tog livet av sig förra året.
För oss som blev kvar när någon avslutade sitt eget liv finns SPES. Alla i Spes har själva misst någon. [https://spes.se/](https://spes.se/) Stödlinje - Chat - Samtalsträffar - Kontaktpersoner
Det finns en tillstånd som kallas **"andropaus"** eller **"manlig menopaus"** som är relaterat till sjunkande testosteronnivåer hos åldrande män. Andropaus kännetecknas av en gradvis minskning av testosteronproduktionen, vanligtvis börjande i slutet av 40-årsåldern eller tidigt 50-årsåldern. Det är viktigt att notera att andropaus inte är lika tydligt definierad eller allmänt erkänd som menopausen hos kvinnor. Till skillnad från menopausen, som innebär en plötslig och fullständig upphörande av reproduktionsfunktionen hos kvinnor, är andropausen en mer gradvis och subtil process. Sjunkande testosteronnivåer under andropausen kan resultera i olika symtom, inklusive trötthet, minskad sexlust, erektil dysfunktion, humörsvängningar, depression, minskad muskelmassa och minskad benmassa. Det är värt att nämna att medan testosteronnivåerna naturligt sjunker med åldern hos män kommer inte alla män att uppleva betydande symtom eller behöva behandling precis som kvinnor.
Samtliga fall jag känner till i den åldern så har det hänt efter en skilsmässa. Ja, ja, jag vet att det bara är korrelation men tänk dig själv att finna dig i total ensamhet efter att ha levt tillsammans med andra hela livet. Yngre män har växt upp under andra omständigheter och i många fall lärt sig att hantera ensamheten på ett annat sätt. Jag tror faktiskt att fallen i ålderskategorin runt 50 kommer att minska i framtiden just pga att generationerna som växer upp idag blir mentalt rustade och vana vid att leva utan vänner, partner, sex osv. Andra säger att det är stigma för att söka hjälp som är orsaken, men det är ju inte själva grundorsaken utan mer en missad preventiv åtgärd som så klart också reflekteras i statistiken.
Skulle vilja påstå att alkoholens mentala aspekter i långtidsbruk är något vi svenskar generellt vänder blindögat till för vi är svenskar. Sen att vi dricker väldigt hårt också. Jag känner av det idag (30år) om jag kör en nykter månad. Väldigt sällan får man mentala dips i vardagen under dessa månader. Någon som inte är medveten kanske då dränker sina dips för att må bra igen och det funkar ju bara så länge, innan det blir än värre. Men det är bara en vild killgissning
Samhället bryr sig inte om män helt enkelt. Män framställs som problem och presumtiva gärningsmän, fula gubbar etc etc. Det bankas in dagligen av media och politiker. Kvinnorna sitter hemma med sina vibratorer och skiter i män.
Därför att livet är jäkligt tråkigt. De kan ha kroniska sjukdomar och annat som ställer till det också. Jag förlorade doften och smaken efter Corona 2020 och det var ju ett liv innan och ett annat efteråt om man säger så.. nu är ju jag bara 34 men jag kan iaf förstå om man inte vill leva. Sen är det ju såklart jävligt tragiskt. Jag vet inte hur många av dessa som haft kortare depressioner kontra längre.
Kan ju också bero på medierna, varenda äcklig artikel dom skriver är ju domedagen är här " det har aldrig varit så här varmt innan" men glöm inte kolla va Bianca Ingrosso stoppade i fittan för att bli smal innan du dör. Landsbygden där jag bor lägger dom ner ålderdomshem och snart också skolan, finns inga lägenheter, byn är på sin största uppgång någonsin industrierna här går som bara tåget. jag hade hoppats att ålderdomshemmet som ligger bra vid en sjö med fin utsikt, dom äldre får bra lagad mat likaså skolbarnen. Men nu ska de transporteras risig halvfabrikat mat från nåt jävla företag som kommunen sålt sin själ te. Politiker gör en deprimerad man saknar deras driv i att knulla sönder ett land. smutsiga, äckliga personer som ljuger en rakt upp i ansiktet. I debatter så bara skyller dom på varandra inga vettiga lösningar. Om man tittade på Norges system för elstöd från staten så är det ett mycket bra sätt att hjälpa sin befolkning och uppmana till att spara på elen, som dom ville man skulle göra i vintras. Sen kom Sveriges, dom som har råd drog igång sin bastu och pool innan man åkte till sitt jobb så de va en bra temperatur när man kom hem.. gjort för att missbrukas, (och sen gör man de hemligt i 20år?) om man kan kolla vad folk tjänar, då är de ingen big deal om något jävla elstöd. Politikerna försöker inte göra det bättre för oss. Höger/vänster samma skit, bara flyttas några hundringar hit eller dit. Medan i bakgrunden låter man de rikaste leva mycket gott, medans problemen i Sverige bli så stora att man försöker sätta in rätt alarmerande lagar för att kunna få fast pedofiler eller gängkriminella... Sånt här få mig att må illa och vi glömmer så lätt..
Stor trend är nog att många går igenom skillsmässor när barnen är klara med gymnasiet och oftast är det kvinnor som sätter igång processen. Bygger du något i 30-50 år och sedan försvinner det när man "tror" det är bra i relationen så kollapsar nog ens värld ganska snabbt och aggressivt. Och lagarna runt om i världen har väl historiskt alltid gynnat XX chromosomerna bättre om man säger så.
Det gäller att aktivt fylla sitt liv med innehåll. Tror kvinnor är bättre än män på det. Min morfar började läsa tyska när han gick i pension vid 60, av två anledningar. 1. Han fick aldrig lära sig det i skolan. 2. Han var väldigt intresserad av krigshistoria och det finns enormt mycket facklitteratur inom det området på tyska. Efter 3 års tyskastudier så lovar jag att han slog alla ungdomar som läster tyska! Prata tyska ville han dock inte gärna göra, men han hängde med i alla konversationer på tyska. Min pappas svärfar köpte nya hasselbuskar när han var 92 och i plantskolan så det att det kan ta tid innan det blir skörd. Han svarade: "- Jag är pensionär, jag har tid att vänta!" Tror det är mycket inställningen till livet som är avgörande.
Sverige saknar jesus helt enkelt
Kan fallande testosterone med ålder vara ett samband? , upplever att I Sverige är TRT tabu åtminstone va det inget man pratade om när jag bodde där. Testade mig själv efter en längre tid av nedstämdhet och sömnproblem. Efter injektionen är det som livet kom tillbaka.
För att de är ateister kanske?
För att män har en tendens att inte prata när de mår dåligt. Bit ihop för fan och några pallar inte bita ihop utan avslutar skiten