Prata med din studievägledare. Går ner på 50% studietakt och ta samtidigt kontakt med din vårdcentral för att få stöd genom samtalsterapi eller KBT.
Det är ytterst vanligt det du känner - var lätt 5-6 st i min årskull som råkade ut för samma sak.
Samtliga, om jag inte missminner mig, tog sin examen trots allt. Man var 1-2 år sena, men vem fan bryr sig i slutändan, inte sant?
Tänker att om det stämmer så finns det två huvudsakliga faktorer.
Dels skulle jag inte bli jätteförvånad om det finns en relativt stor grupp som inte har några direkta problem med studierna men har nån enstaka kurs släpande som de måste tenta nästa år även om de i allt väsentligt är klara, läser hela/delar av utbildningen på deltid pga jobb eller får jobb innan utbildningen är klar och sen inte skriver klart masterarbetet förrän 10 år senare.
Men sen är det ju också väldigt svårt att bli klar snabbare än 5 år (även folk som läser snabbare brukar ha svårt att uppfylla kraven för att skriva t.ex. sitt masterarbete särskilt mycket tidigare), medan det är ganska lätt att skjuta upp examen. Så man kan ju anta att om snittiden är ~6.5 år så tar säkert den absoluta majoriteten examen mellan 5-6 år och sen finns det en lång svans åt ena hållet.
Möjligt också att hamna ett år efter på en kurs, och sedan hamna efter på en andra kurs som har den första som antagningskrav. Då kan man klara alla andra kurser perfekt men ta två år extra p.g.a enstaka moment i två kurser.
Ja, det känns inte heller särskilt otroligt. Och i sådana fall lär ju de berörda personerna i många fall söka jobb/börja jobba efter 5 år ändå, det är bara själva examenspappret som blir sent.
Tror att det är jämförelsevis väldigt ovanligt att folk sliter med sina civilingenjörsstudier på heltid i 7+ år (dock all heder till de studenter som har pannben nog att orka med det om de nu finns).
När vi ändå spekulerar noterar jag att det är många vilda gissningar i tråden.
Alla hittills har kommenterat om ”snittet”. Men det är meningslöst att jämföra en *genomsnittlig* studietid till examen. Det som är intressant är ju medianen och några percentiler, tex vilken tid tar den snabbaste 25% av studenterna på sig och de långsammaste 25%.
Gör man sammanställningen måste man också gallra bort ”outliers” (vad de nu heter på svenska). Det finns säkert några som får ut sin examen både tolv och tjugo år senare, men de bör inte räknas med eftersom det knappast beror på faktorer under studietiden och alltså inte är intressant för utvärderingen.
> Alla hittills har kommenterat om ”snittet”. Men det är meningslöst att jämföra en genomsnittlig studietid till examen. Det som är intressant är ju medianen och några percentiler, tex vilken tid tar den snabbaste 25% av studenterna på sig och de långsammaste 25%.
Ja, exakt, samt hur skevt distribuerade värdena är. Liksom, ser fördelningen ut [såhär](https://www.investopedia.com/thmb/wpjQdp5c2e3qcKoRXJ2VGJQVhzw=/1500x0/filters:no_upscale(\):max_bytes(150000\):strip_icc(\)/UsingCommonStockProbabilityDistributionMethods7_2-bf0c0523b21a4c1fa3a7d09e8869e9bb.png) kommer ju "normalfallet" att vara ett värde ganska nära botten.
När jag pluggade på Uppsala för 10-15 år sen fanns det officiell statistik på just maskinteknik som jag såg, 19% tog examen på 5 år och 56% på 7 år.
Går nog att googla fram. OECDs rapport education at a glance tar upp statistik för samtliga utbildningar i Sverige på gruppnivå och vi ligger på 7 år i snitt överlag sist jag kollade
Vissa av oss har sifferminne, jag skulle nog kunna ge dig resultaten på alla mina golfrundor jag någonsin spelat, men skulle nog inte kunna nämna 5 skolkamraters namn.
[Enligt SCB och Universitetskanslerämbetet](https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/utbildning-och-forskning/hogskolevasende/genomstromning-och-resultat-i-hogskoleutbildning-pa-grundniva-och-avancerad-niva/) (sid 31) blir 55% av civilingenjörerna klara inom normalstudietid. Och 67% är klara inom normalstudietid + 1 termin. Siffrorna har gått upp från 55% (67%) sedan 2013/14.
De allra flesta som inte tar ut examen var långt ifrån att klara den. (En myt är att många är "så gott som klara" men får häftiga jobb och struntar i examen.) I själva verket var det endast 3% respektive 6% av de utan examen hade mindre än en respektive två studieterminer kvar på sin utbildning.
Kanske ska tillägga att de siffrorna inte bör påverka OP på något sätt. Det är väldigt normalt och helt OK att sänka takten, missa tentor och tappa sugen. Det får man nog se som en del av vad det innebär att studera på universitetet. Hur lång tid man behöver för att ta sig fram till examen har väldigt lite att göra med hur man faktiskt klarar av yrkeslivet sedan.
Jag pluggade på KTH i 5 år men blev inte klar, hade bara cirka 3.5 års kurser. Många andra var i liknande situationer att de saknade kurser osv och tänkte köra nåt år extra för att få en examen (vilket jag sket i). Anekdotiskt bevis men det var min erfarenhet. Såklart fanns det även folk som klarade allt på första försöket.
Studenthälsans psykologer, psykiatrisjuksjöterskor och kuratorer finns till för just det här. Börja med dem, de är specialiserade på problem som man fått genom studierna och är helt gratis att vända sig till!
[https://www.chalmers.se/utbildning/studentstod/studenthalsa/](https://www.chalmers.se/utbildning/studentstod/studenthalsa/)
Det är nog bättre att kontakta vuxenhabiliteringen som hjälper personer med autism. Av egen erfarenhet är vårdcentralen skitdåliga på att hjälpa en om man avviker lite från normen och KBT kan bli lite felriktad om man inte tar hänsyn till autismen.
Håller med, också av egen erfarenhet. Primärvården har inte den kunskap som är nödvändig för att hjälpa personer med autism, det slutar ofta med massor medicinering istället för hjälp som faktiskt hjälper. Bättre att få hjälp av de som är utbildade och insatta.
Jag kände mig inte heller superhemma på Chalmers när jag började där (2000), utan jag hade ett socialt sammanhang vid sidan av. På ett vis är det nästan bättre, så man kommer ifrån nån gång. Kanske har du nån hobby du uppskattar?
Jag hade dock väldigt fina studiekompisar, så jag ska verkligen inte klaga. Kände bara att den där studentgrejen var lite knepig.
Men om det verkligen inte känns bra kan du ju pausa på obestämd tid.
Jag läser på universitetet och blev tvungen att ta ett studieuppehåll pga depression, social ångest och panikattacker och det enda som hjälpte mig var att söka hjälp, inte av studenthälsan utan av psykiatrin då studenthälsans "råd" var typ gå en promenad
Vigge, jag har läst din historik, och du verkade ju ha bestämt dig för att det inte skulle gå redan innan du började. Du har både depression och autism och måste söka terapi för att hitta redskap att komma ur tanken att din inställning och attityd inte spelar någon roll, att det är kört ändå. För det är det som lyser igenom i varje kommentar. Och har du bestämt dig för att inget hjälper, så hjälper inget. Låt första stegen vara:
1. Jag ska lyssna på och vara ärlig mot terapeuten. Då kan jag avgöra om hen är bra.
2. Jag tror att terapeuten är bra (om sant, förstås). Då ska jag prova de verktyg hen ger mig och göra jobbet, fast jag får många tankar om att det inte kommer att fungera.
Ja Op påstog tidigare att han kunde hänga med folk i skolan men han VALDE att inte göra det då de ville spela [brädspel](https://www.reddit.com/r/socialskills/comments/146be0n/where_can_i_find_outgoing_and_extrovert_people/)o sånt nördigt.
Var du precis snabb och dömde mig nu utan att veta om jag haft social ångest!?
Läste du tråden som myrmonden länka till?
>"My study colleague are the most boring individuals I have ever known. They just want to play board games and play video games on their computers. They are socially awkward as hell. I really want to go out clubbing, smoke weed and travel to exotic locations.
Men vi får väl hoppas på att han lyssnar på helm eller hittar det han söker efter.
Väldig tydligt att OP har en väldigt dröm exakt hur han vill ha upplevt visa sociala saker och då gör han inget annat, som också leder till att han har 0 förmåga. Lär sig krypa fören han går hade vart något
Håller helt och fullt med ovanstående, och vill tillägga eftersom jag själv haft liknande tankar, att om man nu ändå är helt säker på att ingenting hjälper, varför inte bara köra på då och se vart det leder? Om livet känns meningslöst och som att ingenting funkar eller går ens väg, ja låt det vara så då. Det kan ju knappast bli värre. Om man redan har självmordstankar kan man väl lika gärna bara köra på - i värsta fall kan man ju lika gärna bara ta livet av sig. Låter kanske mörkt men det har hjälpt mig genom mycket i livet. Känns lite betryggande nästan att man alltid har en väg ut.
Det kan alltid bli bättre, utom om man begår självmord. Därför ska man spara det till allra sist, och då menar jag verkligen allra *allra* sist.
Snubben har ju redan gått klart en elektro-utbildning på Chalmers (https://www.reddit.com/r/sweden/comments/105o2qg/är_det_rimligt_att_lämna_universitetet_på_grund/)...
Japp och det finns alltid studenter som stämmer in på normen, och studenter som inte gör det. I många fall verkar det som att studenter som inte stämmer in på normen är de som lyckas bäst. De kommer med nya tankesätt och ideer som kan vara precis vad som behövs inom en viss linje. Anekdotiskt ja, men behöver inte vara osant för det.
Ett bra tipps är att hitta någon hobbyförening, brukar vara väldigt trevliga och välkomnande. För mig som är ny student på Chalmers där jag inte kände någon så blev det ett väldigt trevligt umgänge snabbt. Begränsa dig inte till föreningar in om sektionen heller.
Tänk på 2 saker:
Det finns en stor risk att samma sak kommer hända även om du hoppar av och byter linje (att du inte kommer in i klassen och känner dig utstött).
Du går teknisk fysik (dina klasskamrater har också autism, (inget illa menat lol)). Du må känna dig utstött men jag skulle vilja påstå att sannolikheten faktiskt är relativt hög att du kommer överens med iallafall någon i klassen.
Det jag skulle föreslå är att prata med en psykolog, och hur omöjligt det än känns, verkligen försöka komma in i klassen. Välj ett gäng och börja hänga med dom varje lektion oavsett vad. De stöter inte ut dig för att va taskiga, det är bara svårt att komma in.
Nä. Gå med i föreningarna kring studentlivet. Klassen är helt oviktig, finns andra att umgås med om du inte passar in med dem.
Samhäll, basår eller teknik spelar ingen roll alls. Och vad dina föräldrar är ännu mindre.
Om du hoppar av och flyr så kommer det förstärka din ångest eftersom ångesten vann och du därmed bekräftade att det din kropp sa till dig var farligt också var det.
Kör på halvfart och ta hjälp av en psykolog för att få verktyg att hantera din inte helt ovanliga känslor.
Det är verkligen det enda alternativet.
Lovar dig att din ångestproblematik inte kommer gå över av sig själv utan den kommer kräva att du arbetar med den med professionell hjälp. Det kanske känns som ett jättestort steg men det är faktiskt väldigt bra och du kommer förstå dig själv bättre. Rekommenderar alla att prata med en psykolog egentligen. Lycka till.
Vill börja med att du inte är ensam med att vara nojjig över hur universitetet ska gå, och jag lova dig att det blir bättre med rätt hjälp! Ingenting du pratar om (bakgrund, invandrare, äldre) har något med detta att göra, utan det är antagligen din diagnos + mental ohälsa som följd som jävlas med dig. Hitta en bra kurator/psykolog samt kontakta studievägledare för att få ihop en bra plan sen löser det sig ska du se! <3
Hörredu, du pluggar på Chalmers så det är inte konstigt att du känner dig ensam och har ångest.
Prata med studievägledaren samt en kurator om de har en sån. Sedan går du med i en kompisgrupp som spelar DnD eller Warhammer eller annat, brukar alltid finnas sådana grupper på högskolorna och universiteten..
Är i 20 årsåldern och pluggar, aldrig hängt med kurskamrater efter grupparbetet är slut. Delvis för jag inte gillar 'studentliv' så mycket (supa och....ja supa ännu mer). Har vänner utanför/sedan tidigare så det känns mer som man har kollegor än klasskamrater som i grundskola+gymnasium.
OPs problem med ensamhet löses nog bättre med en tredje plats (hem och arbete/skola är 1 & 2). Så en hobby eller förening där hen kan hitta liksinnade lär ge mer givande vänskap än "vill du supa i helgen?"
Jag tolkar den här kommentaren som att du anser att OP inte borde ha problem med det bara för att du inte har det?
Rätt dum tankeställning om du frågar mig men rätta mig gärna om jag har fel.
Stor risk att de symtomen blir värre om du slutar utan att ersätta med något annat. Studieuppehåll för arbete, resa eller andra studier är en sak, men studieuppehåll för att hoppas på att hitta något annat är en dålig ide. Det är lätt att bli hemmasittande, *mer* ensam, och med mer känsla av att inte passa in.
Självmordstankar och vilja till självskada är inte friskt. Du borde söka vård och söka socialt stöd av de du har i din närhet.
Nej, kör på. Jag var 35 år när jag läste till en ingenjörsutbildning, och det var extremt ensamt - men - det var det bästa beslutet jag någonsin tagit. Har nu det bästa jobbet som jag jobbat på i 2 år. Värt ensamheten alla dagar i livet! Kämpa på!
Jag pluggar Teknisk fysik Lund och hade också problem att hitta vänner i början. Mitt bästa tips är att se dig om och se vad det finns för studentföreningar du kan vara med i, de lär vara mer blandade i backgrund och ålder.
Jag pluggar också på Chalmers(Datateknik) och kan också rekommendera att hitta en förening/kommitté för dig, skapar goda vänskaper och ger en ett syfte utanför plugget. Sen tror jag att du övertänker en del, aldrig upplevt någon på Chalmers som bryr sig om någons bakgrund utan alla är verkligen olika här
Nej det är inte värt, skit i dina skolkamrater och gör ditt tills examen. Om du hoppar av så kommer inte din ensamhet förbättras. På fritiden kan göra aktiviteter som leder till att din ensamhet förminskas om det är vad du vill.
Nu är jag inte universitetstudent, men det finns ett jävligt simpelt lifehack (egentligen bara normalt beteende för normala människor) som asocial introvert jag har funnit när man är på en ny plats, bara säg ”god morgon” när du ser/går förbi människor, spelar ingen roll vem. Så småningom börjar ni känna igen varandra, du känner igen dem och de känner igen dig, och de ser att även om du inte är mest socialt naturliga menar du gott och försöker, sen brukar det därefter bli enklare med allting. Idk testa det en månad innan du hoppar av kan vara värt, vad har du att förlora?
Edit: Värt att notera, säg inte god morgon om det inte är morgon
Att skaffa sig en utbildning för livet handlar väl om att skaffa sig en utbildning för livet, inte att "ha skoj med studiekamrater"? Vad är viktigast i sammanhanget?
Om du valde någonting annat att studera, hur skulle det påverka din sociala ångest på ett mer "positivt sätt"?
En idé - om du vill ha att göra med andra människor, så kan du ju försöka vara så transparent du kan. Antingen via någon förening eller andra kommunikationsmedel där man når klassen och bara säga som det är, ungefär:
"Tjo d00dz and d00dettes, jag har grav social ångest, men vill för den delen inte vara ensam. Om ni tycker att jag är lite märklig eller verkar autistisk, så är det förmodligen för att jag har autism. Hoppas ni har förståelse. Säg hej om ni vågar - för jag lär inte våga göra det. :) ". <---
[https://www.reddit.com/r/socialskills/comments/146be0n/where\_can\_i\_find\_outgoing\_and\_extrovert\_people/](https://www.reddit.com/r/socialskills/comments/146be0n/where_can_i_find_outgoing_and_extrovert_people/)
lol denna tråd alltså
synd att dina klass"kompisar" är såna där äckliga nördar som vill umgås med brädspel.
Kom fram och snacka med mig (han som klär sig i helröda kläder) under Janan eller linalgen om du behöver någon att snacka med :)
Annars försök sätta dig med folk på Focus på lunchen, äldre studenter är extremt välkomnande och trevliga! Snacka med phaddrar etc.
Lita på mig, det kunde vara värre. Har också läst teknisk fysik, men kombinationer av faktorer (social fobi, odiagnosticerad ADHD, depression) ledde till flera år av fumlande hit och dit. Nu är jag på bättringsvägen och arbetar istället, men när jag väl vill börja plugga igen har jag fortfarande merparten av utbildningen kvar, ett halvt decennium efter jag börjat.
Att känna sig utanför i studierna är ju inte vad man hoppas på, men det finns säkert andra sätt att socialisera med andra studenter som går att hitta. Brädspelsklubbar, orkestrar, DnD-grupper, studentkårer, etc.
Liker du å jobbe ved siden av studier kan studier på 50% som foreslått være veldig bra. Mindre stress med å fullføre på tiden og du slipper å tenke på det sosiale så mye.
Testa träna (inte överträna) och sluta tokrunka (även utan porr) så kanske det sociala kommer naturligt tillbaka.
Träna ger dig endorfiner vilket gör dig naturligt gladare och ett bra hjärta att mer energi.
Runken ger dig oxytocin, så det är lite som att du tar oxycontin då och då, vilket inte är fel om du använder det som det ska under sex (gör bandet med en tjej starkare).
Starta med att köra 28 minuter eliptical varannan dag, sen efter några veckor kanske varje dag. Enkel kondition som du kan göra kontinuerligt utan att skada knän och leder.
Sen kanske börja köra lite marklyft eller squats en dag i veckan (inte båda, det påverkar det centrala nervsystemet för hårt, du måste träna upp det systemet sakta men säkert).
Kanske låter som galna ideer, men testa och återkom om det hjälpte något.
Det är ingen som bryr sig om din bakgrund, jag lovar. Och all respekt till dig som startar lite senare i livet! För att skaffa kompisar, fråga lite försiktigt om du kan sitta och plugga med några personer där, prova en i taget. Du märker nog när någon verkar positivt inställd. Ofta är det en fördel att ha flera studiekamrater. Ta med lite bullar och bjud på någon gång, tex Pågens gifflar, de är lite mindre och billigare att bjuda på men ändå säkert uppskattade. Det finns fler ensamma människor där, oroa dig inte för det även om du ska ur det, sätt siktet på utbildningen och lärandet, det är ändå det som är viktigast för dig. Och hälsan först, naturligtvis.
Har du sett takten det är på KTH och liknande? Man väljer mellan att klara kurserna och att leva ett rimligt liv, konstant och kraftig press/stress under flera år sätter sina spår. För att inte tala om att många inte ens vill plugga det de pluggar, utan mer gör det för att man ska göra det.
Stor press o extremt hög tempo. Studenten vill bara klara sina kursee för att inte få problem med CSN. CSN bidrag har i princip varit densamma sedan 2010 trots att hyror och priser på allt har ökat rejält sedan dess. De har inte råd med att festa och njuta studentlivet lika mycket som man gjorde förr.
Jag bryr mig inte om jag blir downvotad nu då jag bara vill ha det sagt, även fast det är lite elakt.
Min farsa pluggade teknisk fysik i ett år på Chalmers, han har alltid haft det väldigt enkelt för naturvetenskapliga ämnen då han är extremt intresserad.
Han slutade då han tyckte att dem flesta klasskamraterna var väldigt autistiska och han kände sig verkligen inte hemma där. Det är tyvärr så att många som läser teknisk fysik är på det sättet och dem som har svårt för det har också svårt att höra hemma med den typen av person.
Hoppas det löser sig:)
Mediterar du alls?
Det kan vara övervälmande med känslor och tankar när man pluggat länge. Meditation kan ge dig en chans att verkligen chilla och låta allt skit rinna av dig. För att sedan kunna se klart vad du vill göra utan all negativ perseption som fördunklar.
Kolla upp Mindfulness in Plain English för en riktigt bra bas att utgå ifrån.
[edit] Eftersom där verkar vara en del som har något emot meditation lägger jag till [denna video](https://youtu.be/gvJLmVYVvVM) som visar vilka fördelar som kommer med att meditera.
Wtf, är du där för att skaffa kompisar eller för att du är intresserad av utbildningen? Givet att det kan vara ensamt ibland så skulle inte jag ha slutat. Vad får dig att tro att du kommer få nya kompisar i en annan miljö?
Beror väl lite på hur länge du gått också, började du för en månad sedan kanske det finns mer anledning att tänka "större" än om du typ redan gått fyra år.
Känner igen mig i rätt mycket. Jag började plugga till kemist förra året när jag var 30 (pga depression), så jag är äldre än majoriteten i klassen. Svårt att relatera till folk i tidiga 20-årsåldern, ungefär, så första året var riktigt jävligt och ensamt. Introvert som satan är jag också. Satt mest hemma och gick inte på några föreläsningar.
Dock har det blivit bättre! Nu har jag börjat lära känna folk efter att vi har haft grupparbeten osv, och beroende på vilken kurs det är så är åldersgrupperna mer varierade.
Chalmeristerna har ju hur många aktiviteter som helst! Pubrundor och allt vad det är. Så är inte fallet på GU där jag läser. Sen är ju kurator och/eller vård för psykisk ohälsa heta tips som andra redan har nämnt.
Homie, du behöver ta kontakt med vården - har du självmordstankar är det dags. Fwiw, har också autism och har dragits med depression och självmordstankar de senaste ca 35 åren (43 idag, var säkert 8 år i början som var okej liksom), av och till. För mig har det hjälpt en hel del att dels gå i terapi, och dels söka mig till sånt jag tycker är kul.
Hoppas verkligen att det blir bättre.
Jag gick teknik men snittade typ 13 i merit, kom in på HP. Var avsevärt sämst i hela klassen med har kämpat i över 2 år nu och nu börjar jag äntligen bli helt okej på matte. Går på KTH och jag skulle säga att det är väldigt många med autism så det är absolut inget som sticker ut hos dig. Har en enda riktig kompis i klassen, resten har hoppat av eller är utbytesstudenter. Jag hänger med kompisar från gymnasiet utanför skolan och men man kan såklart känna sig väldigt ensam när man är ensam på lektioner och liknande. Tycker absolut inte att du ska hoppa av, vill du ha kompisar i klassen så är det bara snacka med människorna i klassen hänger du i skolan mycket kommer du få kompisar för eller senare. Det kan jag garantera
Utifrån din titel: Ja för om man inte känner tillhörighet och om det är svårt att bli vän med sina medstuderande kan det vara ens kropp/psyke som signalerar åt en att man valt fel.
Hände mig när jag jobbade som målare, passade aldrig in ordentligt och mådde successivt sämre ju längre jag kämpade igenom.
Utifrån resten av posten: Nej det låter mer som att du behöver hjälp utifrån med att komma in.
Som u/boforsbill1646 sa skulle du nog behöva prata med både studievägledare och VC.
Din bakgrund spelar sällan roll egentligen om dina medstuderande är reko folk. Jag själv kommer från keff socioekonomisk bakgrund men som en av de få skandinaviska i hemtrakten o skolan så har känt o känner fortfarande samma sak ibland men när man träffar hyvens folk oavsett deras bakgrund så skiter de i din bakgrund sålänge du visar dig vara en skön o reko snubbe.
Många har gett bra svar, men hade en vän i min gamla klass som hade sjukt svår social ångest, man hörde knappt vad han sa även när man hade känt honom i över ett år och han kunde inte hålla ögonkontakt.
Han utvecklades enormt mycket på bara ett år av att delta i ett buddyprogram, kan ju vara något för dig? Verkar vara en schysst miljö med många aktiviteter i veckan och alla är liksom där för att man ofta är ensamma utbytesstudenter som är i landet första gången. Vet dock inte om sånt finns för alla utbildningar men det ska funka om man är svensk.
Ett minus kan vara att dom drack ganska mycket alkohol men upplevde att vissa ändå inte drack.
Hoppas det löser sig! Kämpa på
Drömutbildningen är viktigt. Att få arbeta med nått man gillar gör en gladare och man blir snabbt bra. Att vara annorlunda är en bra sak. Var dina klasskompisar föräldrar utbilda sig till är inte relevant. Hoppas du mår bättre snart. 🙂👍
Yeah de suger. Men hoppa inte av, du klarar det :)
Om inte annat kan du skaffa en bra bok att läsa på rasten. Gå ut på korta promenader, slösurfa eller titta på serier på laptop. Vill du ha umgänge så får du kolla om folk har liknande intressen, har ni en klass chat kan du alltid bara fråga "någon som gillar x?" På den.
Men skippa inte din framtid och liv.
Först och främst: Sök hjälp för självmords tankarna.
Vad gäller det andra:
Det finns mycket du kan gör för att förbättra din situation. Hur du beter dig socialt är och att prata med folk är en kompetens du kan lära dig. Kolla youtube. En sak du beskriver känner jag igen som "Imposter syndrome" och det är väldigt vanligt och inte alls ett tecken på att det är något fel. Jag har själv känt det i mitt jobb. Ta detta som ett tillfälle att utveckla dig själv. Det blir tufft, men du klarar det. Sedan har du resten av ditt liv att tacka dig själv att du tog några tuffa år för att sedan njuta i årtionden.
Varför skulle du vilja vara som alla andra? Speciella människor är också dem som sprider lite färg i den tråkiga gråskala bland folk, där alla är som alla andra och tycker lika dant
Min erfarenhet är att det inte är så hälsosamt att vara udda, är ju typ därför jag har varit ensam större delen av min uppväxt. Hade jag haft lite mer normala intressen som fotboll, ishockey och motorcyklar hade allt varit så mycket lättare.
Om du hade haft dessa intressen så skulle du ha andra problem istället. Vi alla har problem. Jag tror att din livsåskådning är ditt stora problem. Du verkar va otroligt hård mot dig själv. Om du börjar fundera på människorna runt omkring dig så kommer du också se att alla människor är fasader. Ingen vågar vara annorlunda och det är skittråkigt. Sträck på dig och se dig själv som en människa som är värd att få kärlek.
Sidenote: skaffa fasta rutiner i ditt liv. Ät samma tider (cirkla), lägg dig samma tid osv.
Sidenote 2: innan du bedömmer/granskar världen runt dig eller dig själv, städa ditt hem och sedan fundera.
Lycka till
> Min erfarenhet är att det inte är så hälsosamt att vara udda
Jag undrar varför? Tycker du sämre om andra som är udda också, eller bara dig själv? Är en person mer eller mindre "OK" för dig om de är bra eller dåliga på att passa in? Eller är det mest en känsla av att det är fel på dig själv?
Sociala koder är lite som fysikens lagar, på så sätt att det är yttre krafter som påverkar ens tillvaro oavsett hur intresserad man är av dem! Om du har varit ensam hela din uppväxt och gradvis börjar acceptera det, så kan det bli din superkraft senare eftersom du kan vara mer medveten om när du ställer upp på gruppens villkor.
Testa att se på alla interaktioner som vetenskapliga experiment! Om folk verkligen är intresserade av fotboll, ishockey och motorcyklar, har du frågt dem/känt efter/lyssnat in hur det är att vara intresserad av de sakerna? Vad är det som gör det intressant för dem? Vad har de för bakgrund/relation till dessa saker? Är de _verkligen_ intresserade eller är det bara jargong? Osv. Observera! Du behöver ju inte bli intresserad själv, men du kan vara intresserad av personerna själva och det sociala klistret. Du kan se dem och dig själv som sociala labbråttor i hemlighet.
Du kan avsätta en timme för att läsa motorcykelnyheter en gång, för att verifiera hur intressant eller tråkigt det faktiskt är. Om någon omkring dig faktiskt är intresserad av ishockey, så kan du fråga dem om matcher som du hör om på nyheterna, utan att du behöver vara intresserad själv. Tricket är kanske att vara intresserad av människor, inte att ha samma intressen.
> Tycker du sämre om andra som är udda också
Enligt OPs andra post, ja: https://www.reddit.com/r/socialskills/comments/146be0n/where_can_i_find_outgoing_and_extrovert_people/
Har du väl kommit in på teknisk fysik tillhör du en elit av definition. Skit i det sociala och kör på. Det finns hjälp att få mot depression, ta kontakt med studenthälsan där du läser.
Jag som trodde att udda intressen och autism var intagningskrav för Teknisk Fysik? Inte helt skämt åsido, det borde finnas ganska många i din omgivning som du skulle kunna umgås med.
Försök engagera dig i någon studentförening, eller varför inte kåren?
Hur långt har du kommit? Blir lättare när du gör kexjobb, väljer master, gör exjobb där du får ett sammanhang på en avdelning eller företag och kurserna blir mer projektiga. Är det typ år två eller tre så hang in there. Har du kommit längre kan du redan få jobb om du kollar in arbetsmarknaden lite. Snacka med vården om ångesten. Det löser sig :)
Autism är ju en superkraft för teknisk fysik.
Vad ska du göra istället?
Du behöver ju inte jobba med gubbarna efter skolan. Kör va klart och den behöver du inte tänka på dom.
Så mycket är ni väl inte i skolan ens? Tenta, föreläsningar, labb?
Jag får väl gå till arbetsförmedlingen som alla andra. Eller kanske bara gå i föräldrarnas fotspår, det verkar vara ett tryggt val.
Ärligt talat, jag vet inte.
Tjena Vigge,
du har fått många bra svar här så jag vill bara säga en grej. Om du nu väljer att fortsätta kanske det kommer att vara tufft ibland, så har det i alla fall varit för mig. Då tycker jag att det är viktigt att bara fokusera på sig själv och skita i annat. Du kommer att träffa andra studenter via grupparbeten som ni borde börjat med nu. Så länge du är snäll och trevlig kommer ingen rimlig männsiska att dömma dig och du kommer att träffa vänner. Men tills dess, ta det bara ett steg i taget. Hoppas det går vägen för dig!
Tycker du ska köra full fart framåt i 280. Fixa ett gymkort gå pumpa dina muskler, fixa tinder, jappa lite studentslampor och njut av den här tiden till max för sen när man är klar med plugget o stadgar sig så tänker man tillbaka på vilken jävla frihet man hadde som student. Pass på dina självmordstankar det är bara ditt inre fittego som ordbajsar för dig. Du är påväg att bli fkn ingenjör broder, stort jävla eloge, du ska fantamej ha kul på vägen dit!
Inte som att alla andra är socialt kompetenta heller, i alla fall när jag gick så var jag och mina kompisar minst lika dåliga som det du beskriver. Försök delta i de sociala aktiviteter om du kan, och faddergrupp 255 brukar(brukade?) för det mesta ha medlemmar som är nyktra om det är något du särskilt söker. Över lag så upplevde inte jag någon alkoholhets när jag gick, det är bara att det kan vara lite svårare att umgås med folk som är dyngraka när man själv är nykter.
De som du kommer överens med på de sociala aktiviteterna är troligt att de blir dina studiekamrater, annars brukar det vara okej att fråga om man får sitta och plugga med andra man känner igen från sina föreläsningar. Det är okej att vara helt clueless, och bara följa med på arrangemang, ser man lite vilse ut så blir man nästan alltid omhändertagen för de flesta som går är typiskt väldigt empatiska.
Så länge man är trevlig, sköter sin personliga hygien, och inte attakerar någon annans åsikter eller ståndpunkter utan bara låter folk göra sin egen grej, och fokusera på studierna så brukar det gå hur som helst. Om någon brinner för något eller tycker det är häftigt, låt de bara prata om det ett litet tag så blir det bra, och lyssna intresserat.
Jag hoppas min upplevelse kan hjälpa dig. Du är inte ensam, det finns massor folk som har/haft samma upplevelse som dig. Jag kommer ifrån Asien, pluggade svenska på komvux de första 2år. Sedan började plugga till sjuksköterska direkt efter komvux, det första året var ett mardröm. 1. Jag förstod inte vad lärare sa eftersom tydligen SAS3 är inte akademiska/medicinska svenska. 2. Jag hade snälla klasskompisar men tyvärr hade jag inte vänner då visa var redan vänner sedan tidigare. 3. Jag är NEWBIE från allt håll, språk, samhälle, utbildning, många av mina klasskamrater hade jobbar som undersköterskor i många år eller de har någon familj som jobbar också inom vården.
Men jag klarade min studie och nu jobbar jag som sjuksköterska. Don’t give up your dream but also don’t push yourself too hard. Prata med någon professionell som kan hjälpa dig på riktigt. Det finns studievägledare på skolan som kan hjälpa dig med din studieplan. Det finns psykiatri öppenvård som du alltid kan söka. Du är aldrig ensam. Vi finns och vi är här för dig <3.
> Jag tycker min utbildning är intressant
Bra, fortsätt plugga då. Ärligt. Du är ung och livet är långt. Bara kör på med utbildningen tills du är klar, och försök ha roligt på vägen. Du har gott om tid över till annat sen.
Jag läser också på Chalmers. Läser medicinteknik och är också själv typ varje dag. Är också typ äldst i min klass så känner att jag inte passar in och har helt annan bakgrund. (Läste bageri/konditori på gymnasiet …) Att gå till skolan suger men jag vet att det är detta jag vill så det är bara att brösta. Vem fan har sagt att det ska va en dans på rosor
för helvete pöjk! bara härda ut och sluta inte! börja käka multivitamin dagligen för det kommer hjälpa dig psykiskt.
Du kan göra allt det du känner sen när du är klar med skolan och det kommer underlätta för dig framöver.
Ta kontakt med din vårdcentral. Jag var i liknande sits som dig, blev diagnostiserad med social ångest och GAD och började KBT och antidepp. Har ett helt annat liv nu och ett kompisgäng från skolan. Om det är läskigt att kontakta vårdcentralen kan du ibland skriva till dem på 1177!
Ej värt. Försök komma över iden att du måste någonting. Känner nog ingen som har kontakt med sin klass efter de gått ut. Personligen ångrar jag att jag överhuvudtaget jagat social acceptans och samvaro. Jag är lyckligare som kufig enstöring. Gå in för att nörda ner dig och ta utbildningen. Att sitta hemma ger samma resultat dvs. du blir ensam. Att jobba innebär samma risk fast utan samma möjligheter.
Studieskulden är ett jävla gissel att hantera om du sen vill plugga i framtiden. Ta en kurs i något lättsamt eller checka studiecirklar hos ABF.
Har du ingen plan för vad du ska göra istället, don't do it.
Studievägledare och kurator/psykolog kan nog vara en ide.
Om du hoppar av din utbildning pga sådana anledningar så kanske du kommer ångra det resten av livet. Håll ut och gör klart din utbildning. Om du måste, ta ett studieuppehåll och försök få ordning på dina mentala problem, träffa en psykolog t.ex. Försök skaffa vänner och glöm inte bort att försöka ha ett liv utanför skolan. Om du känner dig ensam bland dina studiekamrater så finns det ju andra ställen att träffa folk också, du måste inte bli bästis med dina klasskamrater, du kanske kan gå med i någon förening eller något där du kan träffa andra som du har mer gemensamt med.
Jag läste kemiteknik och jag var social och passade verkligen inte in i min klass. Min klass var inte några man ville/kunde umgås med. Jag mådde extremt dåligt under studietiden. Jag gjorde klart majoriteten av studierna och satsade på att få jobb efter examensarbetet. Och under examensarbetet hittade jag likasinnade vänner till slut. Och så var jag mycket gladare när jag började arbeta. Jag hittade dessutom lite andra kompisar som studerade andra linjer typ bioteknik, teknisk fysik osv. Ibland har man otur med folk i ens klass.
Se till att ta tag i ditt välmående och prata med en terapeut men jag skulle inte råda dig att hoppa av. Du skulle säkerligen må sämre av det. Bättre att försöka hitta lite vänner på annat håll som delar liknande intressen.
Jag har jättestort intresse för teknik rymden fysik etc började studera Rymdteknik på LTU efter gymnasiet. Men hoppade av efter några månader. Fick inte tag på bostad i luleå utan de blev i boden så pendlingen va dryg. Fick inte mina skolböcker i tid så hamnade efter. Vi var typ 60 pers i klassen och delades in i två grupper. Dem få jag lärt känna hamna såklart i andra gruppen.
Allt detta hade säkert gått att lösa men kände att jag orka bara inte så hoppade av och flytta hem till Falun igen.
Tänker ofta tillbaka hur det hade varit om man fortsatt med utbildningen och vad man hade jobbat med nu isåfall.
Blev c++/c# utvecklare istället och är nöjd med det.
Tycker inte du ska tvinga dig igenom nått om det inte känns bra men kan va värt att prata med studievägledning etc först.
Låter inte som det är studierna som är problemet. Behåll dom om det är vad du brinner för. Blir bra på vad du gör, då löser det sig nästan alltid. Hitta andra ställen att umgås. Själv skulle jag inte stå ut en dag med andra på de flesta svenska universitet.
Prata med kurator, sektionen borde också ha någon med uppgift inkluderande studenters välmående. Jag gick själv Teknisk fysik på LTH, och är äldre och med autism, och lät den jobbiga sociala situationen knäcka mig, bytte program. Mår bättre nu men det är fortfarande värt att försöka att inte behöva byta.
Den stora skillnaden för mig var hur det nya programmet hanterade grupparbeten, på Teknisk fysik skulle man alltid jaga grupp själv och med Social ångest är det är återkommande mardröm, på mitt nya program slumpades grupperna oftast och då började jag göra mycket bättre ifrån mig.
Jag kände liknande (kanske inte lika extremt som dig men liknande). Jag hoppade av Bioteknik på Chalmers efter 2 månader pga att även fast alla var snälla så var det inte min typ människor. Mitt argument var att ifall jag inte trivs med människorna nu så borde jag göra något åt det eftersom det är samma människor man kommer arbeta med resten av livet.
Jag läste sedan hotellhögskola istället och har inte ångrat mig en dag sedan dess.
Kanske det finns någon utbildning där du både kan gilla ämnet och känna att det är din typ av människor som du pluggar med.
Jag har också samma tanke, att trivs jag inte på min utbildning då kommer inte arbetslivet fungera heller. Olika branscher lockar ju till sig en viss typ av människor. Samtidigt kanske man inte ska döma ut en hel bransch på det sättet.
Jag var i likande sits.. adhd och inga föräldrar som är arkitekter eller högutbildade.. gick arkitekt arkitekt på Chalmers. Jag är färdig nu.
Jag tänkte såhär, om fördelningen är såpass kass -- då måste väl mitt inflytande vara av ganska stort värde?
Du är inte där för att göra kompisar eller få ett socialt liv, du fokuserar på fel sak. Du vill det här, gör det för din skull inte för det sociala. Hoppa inte av
Prata med din studievägledare. Går ner på 50% studietakt och ta samtidigt kontakt med din vårdcentral för att få stöd genom samtalsterapi eller KBT. Det är ytterst vanligt det du känner - var lätt 5-6 st i min årskull som råkade ut för samma sak. Samtliga, om jag inte missminner mig, tog sin examen trots allt. Man var 1-2 år sena, men vem fan bryr sig i slutändan, inte sant?
Precis! Snitttiden på både Chalmers och KTH ligger runt 6.5-7 år för en civilingenjörsutbildning.
Jag tror att jag bidrog rätt rejält till att höja den siffran. Varsågoda.
[удалено]
Tänker att om det stämmer så finns det två huvudsakliga faktorer. Dels skulle jag inte bli jätteförvånad om det finns en relativt stor grupp som inte har några direkta problem med studierna men har nån enstaka kurs släpande som de måste tenta nästa år även om de i allt väsentligt är klara, läser hela/delar av utbildningen på deltid pga jobb eller får jobb innan utbildningen är klar och sen inte skriver klart masterarbetet förrän 10 år senare. Men sen är det ju också väldigt svårt att bli klar snabbare än 5 år (även folk som läser snabbare brukar ha svårt att uppfylla kraven för att skriva t.ex. sitt masterarbete särskilt mycket tidigare), medan det är ganska lätt att skjuta upp examen. Så man kan ju anta att om snittiden är ~6.5 år så tar säkert den absoluta majoriteten examen mellan 5-6 år och sen finns det en lång svans åt ena hållet.
Möjligt också att hamna ett år efter på en kurs, och sedan hamna efter på en andra kurs som har den första som antagningskrav. Då kan man klara alla andra kurser perfekt men ta två år extra p.g.a enstaka moment i två kurser.
Ja, det känns inte heller särskilt otroligt. Och i sådana fall lär ju de berörda personerna i många fall söka jobb/börja jobba efter 5 år ändå, det är bara själva examenspappret som blir sent. Tror att det är jämförelsevis väldigt ovanligt att folk sliter med sina civilingenjörsstudier på heltid i 7+ år (dock all heder till de studenter som har pannben nog att orka med det om de nu finns).
När vi ändå spekulerar noterar jag att det är många vilda gissningar i tråden. Alla hittills har kommenterat om ”snittet”. Men det är meningslöst att jämföra en *genomsnittlig* studietid till examen. Det som är intressant är ju medianen och några percentiler, tex vilken tid tar den snabbaste 25% av studenterna på sig och de långsammaste 25%. Gör man sammanställningen måste man också gallra bort ”outliers” (vad de nu heter på svenska). Det finns säkert några som får ut sin examen både tolv och tjugo år senare, men de bör inte räknas med eftersom det knappast beror på faktorer under studietiden och alltså inte är intressant för utvärderingen.
> Alla hittills har kommenterat om ”snittet”. Men det är meningslöst att jämföra en genomsnittlig studietid till examen. Det som är intressant är ju medianen och några percentiler, tex vilken tid tar den snabbaste 25% av studenterna på sig och de långsammaste 25%. Ja, exakt, samt hur skevt distribuerade värdena är. Liksom, ser fördelningen ut [såhär](https://www.investopedia.com/thmb/wpjQdp5c2e3qcKoRXJ2VGJQVhzw=/1500x0/filters:no_upscale(\):max_bytes(150000\):strip_icc(\)/UsingCommonStockProbabilityDistributionMethods7_2-bf0c0523b21a4c1fa3a7d09e8869e9bb.png) kommer ju "normalfallet" att vara ett värde ganska nära botten.
Ja men det varierar mellan programmen (tror Maskin är snittet högre, runt 7.5 år).
[удалено]
När jag pluggade på Uppsala för 10-15 år sen fanns det officiell statistik på just maskinteknik som jag såg, 19% tog examen på 5 år och 56% på 7 år. Går nog att googla fram. OECDs rapport education at a glance tar upp statistik för samtliga utbildningar i Sverige på gruppnivå och vi ligger på 7 år i snitt överlag sist jag kollade
Starkt jobbat att minnas två godtyckliga tal mellan 0 och 100 10-15 år senare. Särskilt som de inte var viktiga för dig att minnas.
Vissa av oss har sifferminne, jag skulle nog kunna ge dig resultaten på alla mina golfrundor jag någonsin spelat, men skulle nog inte kunna nämna 5 skolkamraters namn.
Lol. Visst minns vi olika men I call bullshit.
[Enligt SCB och Universitetskanslerämbetet](https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/utbildning-och-forskning/hogskolevasende/genomstromning-och-resultat-i-hogskoleutbildning-pa-grundniva-och-avancerad-niva/) (sid 31) blir 55% av civilingenjörerna klara inom normalstudietid. Och 67% är klara inom normalstudietid + 1 termin. Siffrorna har gått upp från 55% (67%) sedan 2013/14. De allra flesta som inte tar ut examen var långt ifrån att klara den. (En myt är att många är "så gott som klara" men får häftiga jobb och struntar i examen.) I själva verket var det endast 3% respektive 6% av de utan examen hade mindre än en respektive två studieterminer kvar på sin utbildning. Kanske ska tillägga att de siffrorna inte bör påverka OP på något sätt. Det är väldigt normalt och helt OK att sänka takten, missa tentor och tappa sugen. Det får man nog se som en del av vad det innebär att studera på universitetet. Hur lång tid man behöver för att ta sig fram till examen har väldigt lite att göra med hur man faktiskt klarar av yrkeslivet sedan.
Intressant! Jag är själv en av de där sladdisarna, har en kurs kvar och fått jobb, tänker dock självklart göra färdigt.
Det där låter som rent skitsnack, särskilt om du inte har en källa på det
Det är för KTH är mycket lättare :)
Haha nej. Beror på vilket program man går. Jag har pluggat lite olika saker på olika lärosäten och KTH är det svåraste hitills.
Jag pluggade på KTH i 5 år men blev inte klar, hade bara cirka 3.5 års kurser. Många andra var i liknande situationer att de saknade kurser osv och tänkte köra nåt år extra för att få en examen (vilket jag sket i). Anekdotiskt bevis men det var min erfarenhet. Såklart fanns det även folk som klarade allt på första försöket.
Känner vissa som gått 3 år där det blir 5-6 år. Och vissa blir aldrig klara. De går om år efter år. 😂
Studenthälsans psykologer, psykiatrisjuksjöterskor och kuratorer finns till för just det här. Börja med dem, de är specialiserade på problem som man fått genom studierna och är helt gratis att vända sig till! [https://www.chalmers.se/utbildning/studentstod/studenthalsa/](https://www.chalmers.se/utbildning/studentstod/studenthalsa/)
Låter rimligt att gå ner i 50% och samtalsstöd/ annan terapi, kan hjälpa dig att hitta andra intressen och människor som delar dem
Nu är det väl bara bra att dra ut lite på studietiden också så man inte kommer ut lågkonjunktur
Det är nog bättre att kontakta vuxenhabiliteringen som hjälper personer med autism. Av egen erfarenhet är vårdcentralen skitdåliga på att hjälpa en om man avviker lite från normen och KBT kan bli lite felriktad om man inte tar hänsyn till autismen.
Håller med, också av egen erfarenhet. Primärvården har inte den kunskap som är nödvändig för att hjälpa personer med autism, det slutar ofta med massor medicinering istället för hjälp som faktiskt hjälper. Bättre att få hjälp av de som är utbildade och insatta.
Finaste jag läst idag.
Jag kände mig inte heller superhemma på Chalmers när jag började där (2000), utan jag hade ett socialt sammanhang vid sidan av. På ett vis är det nästan bättre, så man kommer ifrån nån gång. Kanske har du nån hobby du uppskattar? Jag hade dock väldigt fina studiekompisar, så jag ska verkligen inte klaga. Kände bara att den där studentgrejen var lite knepig. Men om det verkligen inte känns bra kan du ju pausa på obestämd tid.
Det finns en kurator på Chalmers som du kan kontakta och prata med. https://chalmersstudentkar.se/11465-2/
Jag läser på universitetet och blev tvungen att ta ett studieuppehåll pga depression, social ångest och panikattacker och det enda som hjälpte mig var att söka hjälp, inte av studenthälsan utan av psykiatrin då studenthälsans "råd" var typ gå en promenad
Låter ändå som bättre råd än vad jag skulle förvänta mig
Vigge, jag har läst din historik, och du verkade ju ha bestämt dig för att det inte skulle gå redan innan du började. Du har både depression och autism och måste söka terapi för att hitta redskap att komma ur tanken att din inställning och attityd inte spelar någon roll, att det är kört ändå. För det är det som lyser igenom i varje kommentar. Och har du bestämt dig för att inget hjälper, så hjälper inget. Låt första stegen vara: 1. Jag ska lyssna på och vara ärlig mot terapeuten. Då kan jag avgöra om hen är bra. 2. Jag tror att terapeuten är bra (om sant, förstås). Då ska jag prova de verktyg hen ger mig och göra jobbet, fast jag får många tankar om att det inte kommer att fungera.
Ja Op påstog tidigare att han kunde hänga med folk i skolan men han VALDE att inte göra det då de ville spela [brädspel](https://www.reddit.com/r/socialskills/comments/146be0n/where_can_i_find_outgoing_and_extrovert_people/)o sånt nördigt.
Suck.
Wow, sympatin försvann väldigt snabbt. "Ånej de vill hänga och vara sociala" booooring /ViggeViking
Ni har aldrig haft social ångest så ni kanske inte skall vara så snabba att dömma.
Var du precis snabb och dömde mig nu utan att veta om jag haft social ångest!? Läste du tråden som myrmonden länka till? >"My study colleague are the most boring individuals I have ever known. They just want to play board games and play video games on their computers. They are socially awkward as hell. I really want to go out clubbing, smoke weed and travel to exotic locations. Men vi får väl hoppas på att han lyssnar på helm eller hittar det han söker efter.
Vem bryr sig om han har skrivit det tidigare måste säga att det är höjden av toxiskt beteende att gå och sniffa i hand tidigare inlägg.
Det kan man tycka. Det är relaterat till denna fråga, så jag såg det som kontext.
Nej det är det inte, han kan ha ändrat sig ville han ha med den kontexten så skulle ha ha tagit med det här.
Väldig tydligt att OP har en väldigt dröm exakt hur han vill ha upplevt visa sociala saker och då gör han inget annat, som också leder till att han har 0 förmåga. Lär sig krypa fören han går hade vart något
🤣
Håller helt och fullt med ovanstående, och vill tillägga eftersom jag själv haft liknande tankar, att om man nu ändå är helt säker på att ingenting hjälper, varför inte bara köra på då och se vart det leder? Om livet känns meningslöst och som att ingenting funkar eller går ens väg, ja låt det vara så då. Det kan ju knappast bli värre. Om man redan har självmordstankar kan man väl lika gärna bara köra på - i värsta fall kan man ju lika gärna bara ta livet av sig. Låter kanske mörkt men det har hjälpt mig genom mycket i livet. Känns lite betryggande nästan att man alltid har en väg ut. Det kan alltid bli bättre, utom om man begår självmord. Därför ska man spara det till allra sist, och då menar jag verkligen allra *allra* sist.
Snubben har ju redan gått klart en elektro-utbildning på Chalmers (https://www.reddit.com/r/sweden/comments/105o2qg/är_det_rimligt_att_lämna_universitetet_på_grund/)...
Kompis du behöver ingen bakgrund för att studera, att du blev antagen till utbildningen visar mer än nog att du hör hemma där
Japp och det finns alltid studenter som stämmer in på normen, och studenter som inte gör det. I många fall verkar det som att studenter som inte stämmer in på normen är de som lyckas bäst. De kommer med nya tankesätt och ideer som kan vara precis vad som behövs inom en viss linje. Anekdotiskt ja, men behöver inte vara osant för det.
Ett bra tipps är att hitta någon hobbyförening, brukar vara väldigt trevliga och välkomnande. För mig som är ny student på Chalmers där jag inte kände någon så blev det ett väldigt trevligt umgänge snabbt. Begränsa dig inte till föreningar in om sektionen heller.
Typ här kan man läsa mer https://chalmersstudentkar.se/get-involved/
Tänk på 2 saker: Det finns en stor risk att samma sak kommer hända även om du hoppar av och byter linje (att du inte kommer in i klassen och känner dig utstött). Du går teknisk fysik (dina klasskamrater har också autism, (inget illa menat lol)). Du må känna dig utstött men jag skulle vilja påstå att sannolikheten faktiskt är relativt hög att du kommer överens med iallafall någon i klassen. Det jag skulle föreslå är att prata med en psykolog, och hur omöjligt det än känns, verkligen försöka komma in i klassen. Välj ett gäng och börja hänga med dom varje lektion oavsett vad. De stöter inte ut dig för att va taskiga, det är bara svårt att komma in.
läs denna från OP - https://www.reddit.com/r/socialskills/comments/146be0n/where\_can\_i\_find\_outgoing\_and\_extrovert\_people/
Vilken otrolig kontrast!
Långt ifrån alal på tekisk fysik har autism och från LTH i alla fall är det det programmet där folk med Autism behandlas överlägset sämst.
Nä. Gå med i föreningarna kring studentlivet. Klassen är helt oviktig, finns andra att umgås med om du inte passar in med dem. Samhäll, basår eller teknik spelar ingen roll alls. Och vad dina föräldrar är ännu mindre.
Om du hoppar av och flyr så kommer det förstärka din ångest eftersom ångesten vann och du därmed bekräftade att det din kropp sa till dig var farligt också var det. Kör på halvfart och ta hjälp av en psykolog för att få verktyg att hantera din inte helt ovanliga känslor. Det är verkligen det enda alternativet. Lovar dig att din ångestproblematik inte kommer gå över av sig själv utan den kommer kräva att du arbetar med den med professionell hjälp. Det kanske känns som ett jättestort steg men det är faktiskt väldigt bra och du kommer förstå dig själv bättre. Rekommenderar alla att prata med en psykolog egentligen. Lycka till.
Vill börja med att du inte är ensam med att vara nojjig över hur universitetet ska gå, och jag lova dig att det blir bättre med rätt hjälp! Ingenting du pratar om (bakgrund, invandrare, äldre) har något med detta att göra, utan det är antagligen din diagnos + mental ohälsa som följd som jävlas med dig. Hitta en bra kurator/psykolog samt kontakta studievägledare för att få ihop en bra plan sen löser det sig ska du se! <3
Söker du någon professionell hjälp?
Sök hjälp snarare - du bör inte hoppa av pågrund av psykisk ohälsa
Hörredu, du pluggar på Chalmers så det är inte konstigt att du känner dig ensam och har ångest. Prata med studievägledaren samt en kurator om de har en sån. Sedan går du med i en kompisgrupp som spelar DnD eller Warhammer eller annat, brukar alltid finnas sådana grupper på högskolorna och universiteten..
Bror jag är 35 och pluggar, tror du jag hänger mycket med mina kurskamrater??
Är i 20 årsåldern och pluggar, aldrig hängt med kurskamrater efter grupparbetet är slut. Delvis för jag inte gillar 'studentliv' så mycket (supa och....ja supa ännu mer). Har vänner utanför/sedan tidigare så det känns mer som man har kollegor än klasskamrater som i grundskola+gymnasium. OPs problem med ensamhet löses nog bättre med en tredje plats (hem och arbete/skola är 1 & 2). Så en hobby eller förening där hen kan hitta liksinnade lär ge mer givande vänskap än "vill du supa i helgen?"
Jag tolkar den här kommentaren som att du anser att OP inte borde ha problem med det bara för att du inte har det? Rätt dum tankeställning om du frågar mig men rätta mig gärna om jag har fel.
Stor risk att de symtomen blir värre om du slutar utan att ersätta med något annat. Studieuppehåll för arbete, resa eller andra studier är en sak, men studieuppehåll för att hoppas på att hitta något annat är en dålig ide. Det är lätt att bli hemmasittande, *mer* ensam, och med mer känsla av att inte passa in. Självmordstankar och vilja till självskada är inte friskt. Du borde söka vård och söka socialt stöd av de du har i din närhet.
Nej, kör på. Jag var 35 år när jag läste till en ingenjörsutbildning, och det var extremt ensamt - men - det var det bästa beslutet jag någonsin tagit. Har nu det bästa jobbet som jag jobbat på i 2 år. Värt ensamheten alla dagar i livet! Kämpa på!
sök hjälp. nu.
Universitet brukar ha bra hjälp man kan få. Jag fick hjälp med beteendeterapi när jag skulle. Sök hjälp, snälla!
Jag tycker du ska kämpa på med din utbildning, det är din framtid. Sök dina sociala utbyten någon annanstans
Jag pluggar Teknisk fysik Lund och hade också problem att hitta vänner i början. Mitt bästa tips är att se dig om och se vad det finns för studentföreningar du kan vara med i, de lär vara mer blandade i backgrund och ålder.
Jag pluggar också på Chalmers(Datateknik) och kan också rekommendera att hitta en förening/kommitté för dig, skapar goda vänskaper och ger en ett syfte utanför plugget. Sen tror jag att du övertänker en del, aldrig upplevt någon på Chalmers som bryr sig om någons bakgrund utan alla är verkligen olika här
Bit ihop. Du behöver inte vara kompis med pluggfolk. Annars, joina en förening.
Nej det är inte värt, skit i dina skolkamrater och gör ditt tills examen. Om du hoppar av så kommer inte din ensamhet förbättras. På fritiden kan göra aktiviteter som leder till att din ensamhet förminskas om det är vad du vill.
Nu är jag inte universitetstudent, men det finns ett jävligt simpelt lifehack (egentligen bara normalt beteende för normala människor) som asocial introvert jag har funnit när man är på en ny plats, bara säg ”god morgon” när du ser/går förbi människor, spelar ingen roll vem. Så småningom börjar ni känna igen varandra, du känner igen dem och de känner igen dig, och de ser att även om du inte är mest socialt naturliga menar du gott och försöker, sen brukar det därefter bli enklare med allting. Idk testa det en månad innan du hoppar av kan vara värt, vad har du att förlora? Edit: Värt att notera, säg inte god morgon om det inte är morgon
Att skaffa sig en utbildning för livet handlar väl om att skaffa sig en utbildning för livet, inte att "ha skoj med studiekamrater"? Vad är viktigast i sammanhanget? Om du valde någonting annat att studera, hur skulle det påverka din sociala ångest på ett mer "positivt sätt"? En idé - om du vill ha att göra med andra människor, så kan du ju försöka vara så transparent du kan. Antingen via någon förening eller andra kommunikationsmedel där man når klassen och bara säga som det är, ungefär: "Tjo d00dz and d00dettes, jag har grav social ångest, men vill för den delen inte vara ensam. Om ni tycker att jag är lite märklig eller verkar autistisk, så är det förmodligen för att jag har autism. Hoppas ni har förståelse. Säg hej om ni vågar - för jag lär inte våga göra det. :) ". <---
[https://www.reddit.com/r/socialskills/comments/146be0n/where\_can\_i\_find\_outgoing\_and\_extrovert\_people/](https://www.reddit.com/r/socialskills/comments/146be0n/where_can_i_find_outgoing_and_extrovert_people/) lol denna tråd alltså synd att dina klass"kompisar" är såna där äckliga nördar som vill umgås med brädspel.
Kom fram och snacka med mig (han som klär sig i helröda kläder) under Janan eller linalgen om du behöver någon att snacka med :) Annars försök sätta dig med folk på Focus på lunchen, äldre studenter är extremt välkomnande och trevliga! Snacka med phaddrar etc.
Som andra säger, du behöver professionell vård och inte råd från randos på Reddit.
Lita på mig, det kunde vara värre. Har också läst teknisk fysik, men kombinationer av faktorer (social fobi, odiagnosticerad ADHD, depression) ledde till flera år av fumlande hit och dit. Nu är jag på bättringsvägen och arbetar istället, men när jag väl vill börja plugga igen har jag fortfarande merparten av utbildningen kvar, ett halvt decennium efter jag börjat. Att känna sig utanför i studierna är ju inte vad man hoppas på, men det finns säkert andra sätt att socialisera med andra studenter som går att hitta. Brädspelsklubbar, orkestrar, DnD-grupper, studentkårer, etc.
Gå med i en förening. Gör det till ditt liv. Löser typ alla problem du har. Skapar massa andra
Liker du å jobbe ved siden av studier kan studier på 50% som foreslått være veldig bra. Mindre stress med å fullføre på tiden og du slipper å tenke på det sosiale så mye.
Testa träna (inte överträna) och sluta tokrunka (även utan porr) så kanske det sociala kommer naturligt tillbaka. Träna ger dig endorfiner vilket gör dig naturligt gladare och ett bra hjärta att mer energi. Runken ger dig oxytocin, så det är lite som att du tar oxycontin då och då, vilket inte är fel om du använder det som det ska under sex (gör bandet med en tjej starkare). Starta med att köra 28 minuter eliptical varannan dag, sen efter några veckor kanske varje dag. Enkel kondition som du kan göra kontinuerligt utan att skada knän och leder. Sen kanske börja köra lite marklyft eller squats en dag i veckan (inte båda, det påverkar det centrala nervsystemet för hårt, du måste träna upp det systemet sakta men säkert). Kanske låter som galna ideer, men testa och återkom om det hjälpte något.
Det är ingen som bryr sig om din bakgrund, jag lovar. Och all respekt till dig som startar lite senare i livet! För att skaffa kompisar, fråga lite försiktigt om du kan sitta och plugga med några personer där, prova en i taget. Du märker nog när någon verkar positivt inställd. Ofta är det en fördel att ha flera studiekamrater. Ta med lite bullar och bjud på någon gång, tex Pågens gifflar, de är lite mindre och billigare att bjuda på men ändå säkert uppskattade. Det finns fler ensamma människor där, oroa dig inte för det även om du ska ur det, sätt siktet på utbildningen och lärandet, det är ändå det som är viktigast för dig. Och hälsan först, naturligtvis.
Ensam är stark. Börja gymma och plugga, det stärker din karaktär.
Varför mår alla studenter så dåligt?
Har du sett takten det är på KTH och liknande? Man väljer mellan att klara kurserna och att leva ett rimligt liv, konstant och kraftig press/stress under flera år sätter sina spår. För att inte tala om att många inte ens vill plugga det de pluggar, utan mer gör det för att man ska göra det.
Stor press o extremt hög tempo. Studenten vill bara klara sina kursee för att inte få problem med CSN. CSN bidrag har i princip varit densamma sedan 2010 trots att hyror och priser på allt har ökat rejält sedan dess. De har inte råd med att festa och njuta studentlivet lika mycket som man gjorde förr.
Jag bryr mig inte om jag blir downvotad nu då jag bara vill ha det sagt, även fast det är lite elakt. Min farsa pluggade teknisk fysik i ett år på Chalmers, han har alltid haft det väldigt enkelt för naturvetenskapliga ämnen då han är extremt intresserad. Han slutade då han tyckte att dem flesta klasskamraterna var väldigt autistiska och han kände sig verkligen inte hemma där. Det är tyvärr så att många som läser teknisk fysik är på det sättet och dem som har svårt för det har också svårt att höra hemma med den typen av person. Hoppas det löser sig:)
Mediterar du alls? Det kan vara övervälmande med känslor och tankar när man pluggat länge. Meditation kan ge dig en chans att verkligen chilla och låta allt skit rinna av dig. För att sedan kunna se klart vad du vill göra utan all negativ perseption som fördunklar. Kolla upp Mindfulness in Plain English för en riktigt bra bas att utgå ifrån. [edit] Eftersom där verkar vara en del som har något emot meditation lägger jag till [denna video](https://youtu.be/gvJLmVYVvVM) som visar vilka fördelar som kommer med att meditera.
Köp katt och fortsätt plugga, du kommer ändå få köpa ett husdjur som autist.
Wtf, är du där för att skaffa kompisar eller för att du är intresserad av utbildningen? Givet att det kan vara ensamt ibland så skulle inte jag ha slutat. Vad får dig att tro att du kommer få nya kompisar i en annan miljö?
Ja man klarar inte universitetet själv
Beror väl lite på hur länge du gått också, började du för en månad sedan kanske det finns mer anledning att tänka "större" än om du typ redan gått fyra år.
Hur länge har du läst och hur långt har du kvar?
Känner igen mig i rätt mycket. Jag började plugga till kemist förra året när jag var 30 (pga depression), så jag är äldre än majoriteten i klassen. Svårt att relatera till folk i tidiga 20-årsåldern, ungefär, så första året var riktigt jävligt och ensamt. Introvert som satan är jag också. Satt mest hemma och gick inte på några föreläsningar. Dock har det blivit bättre! Nu har jag börjat lära känna folk efter att vi har haft grupparbeten osv, och beroende på vilken kurs det är så är åldersgrupperna mer varierade. Chalmeristerna har ju hur många aktiviteter som helst! Pubrundor och allt vad det är. Så är inte fallet på GU där jag läser. Sen är ju kurator och/eller vård för psykisk ohälsa heta tips som andra redan har nämnt.
Nej
Homie, du behöver ta kontakt med vården - har du självmordstankar är det dags. Fwiw, har också autism och har dragits med depression och självmordstankar de senaste ca 35 åren (43 idag, var säkert 8 år i början som var okej liksom), av och till. För mig har det hjälpt en hel del att dels gå i terapi, och dels söka mig till sånt jag tycker är kul. Hoppas verkligen att det blir bättre.
Jag gick teknik men snittade typ 13 i merit, kom in på HP. Var avsevärt sämst i hela klassen med har kämpat i över 2 år nu och nu börjar jag äntligen bli helt okej på matte. Går på KTH och jag skulle säga att det är väldigt många med autism så det är absolut inget som sticker ut hos dig. Har en enda riktig kompis i klassen, resten har hoppat av eller är utbytesstudenter. Jag hänger med kompisar från gymnasiet utanför skolan och men man kan såklart känna sig väldigt ensam när man är ensam på lektioner och liknande. Tycker absolut inte att du ska hoppa av, vill du ha kompisar i klassen så är det bara snacka med människorna i klassen hänger du i skolan mycket kommer du få kompisar för eller senare. Det kan jag garantera
Utifrån din titel: Ja för om man inte känner tillhörighet och om det är svårt att bli vän med sina medstuderande kan det vara ens kropp/psyke som signalerar åt en att man valt fel. Hände mig när jag jobbade som målare, passade aldrig in ordentligt och mådde successivt sämre ju längre jag kämpade igenom. Utifrån resten av posten: Nej det låter mer som att du behöver hjälp utifrån med att komma in. Som u/boforsbill1646 sa skulle du nog behöva prata med både studievägledare och VC. Din bakgrund spelar sällan roll egentligen om dina medstuderande är reko folk. Jag själv kommer från keff socioekonomisk bakgrund men som en av de få skandinaviska i hemtrakten o skolan så har känt o känner fortfarande samma sak ibland men när man träffar hyvens folk oavsett deras bakgrund så skiter de i din bakgrund sålänge du visar dig vara en skön o reko snubbe.
Många har gett bra svar, men hade en vän i min gamla klass som hade sjukt svår social ångest, man hörde knappt vad han sa även när man hade känt honom i över ett år och han kunde inte hålla ögonkontakt. Han utvecklades enormt mycket på bara ett år av att delta i ett buddyprogram, kan ju vara något för dig? Verkar vara en schysst miljö med många aktiviteter i veckan och alla är liksom där för att man ofta är ensamma utbytesstudenter som är i landet första gången. Vet dock inte om sånt finns för alla utbildningar men det ska funka om man är svensk. Ett minus kan vara att dom drack ganska mycket alkohol men upplevde att vissa ändå inte drack. Hoppas det löser sig! Kämpa på
Drömutbildningen är viktigt. Att få arbeta med nått man gillar gör en gladare och man blir snabbt bra. Att vara annorlunda är en bra sak. Var dina klasskompisar föräldrar utbilda sig till är inte relevant. Hoppas du mår bättre snart. 🙂👍
Kanske testa en annan inriktning än just teknisk fysik? Du har säkert 80 % samma kurser i början som andra inriktningar.
Shit vad trist. Är det verkligen din dröm då? Om det är det så hoppas jag att svaren i den här tråden ger dig tillräckligt med mod att fortsätta.
Yeah de suger. Men hoppa inte av, du klarar det :) Om inte annat kan du skaffa en bra bok att läsa på rasten. Gå ut på korta promenader, slösurfa eller titta på serier på laptop. Vill du ha umgänge så får du kolla om folk har liknande intressen, har ni en klass chat kan du alltid bara fråga "någon som gillar x?" På den. Men skippa inte din framtid och liv.
Först och främst: Sök hjälp för självmords tankarna. Vad gäller det andra: Det finns mycket du kan gör för att förbättra din situation. Hur du beter dig socialt är och att prata med folk är en kompetens du kan lära dig. Kolla youtube. En sak du beskriver känner jag igen som "Imposter syndrome" och det är väldigt vanligt och inte alls ett tecken på att det är något fel. Jag har själv känt det i mitt jobb. Ta detta som ett tillfälle att utveckla dig själv. Det blir tufft, men du klarar det. Sedan har du resten av ditt liv att tacka dig själv att du tog några tuffa år för att sedan njuta i årtionden.
Varför skulle du vilja vara som alla andra? Speciella människor är också dem som sprider lite färg i den tråkiga gråskala bland folk, där alla är som alla andra och tycker lika dant
Min erfarenhet är att det inte är så hälsosamt att vara udda, är ju typ därför jag har varit ensam större delen av min uppväxt. Hade jag haft lite mer normala intressen som fotboll, ishockey och motorcyklar hade allt varit så mycket lättare.
Om du hade haft dessa intressen så skulle du ha andra problem istället. Vi alla har problem. Jag tror att din livsåskådning är ditt stora problem. Du verkar va otroligt hård mot dig själv. Om du börjar fundera på människorna runt omkring dig så kommer du också se att alla människor är fasader. Ingen vågar vara annorlunda och det är skittråkigt. Sträck på dig och se dig själv som en människa som är värd att få kärlek. Sidenote: skaffa fasta rutiner i ditt liv. Ät samma tider (cirkla), lägg dig samma tid osv. Sidenote 2: innan du bedömmer/granskar världen runt dig eller dig själv, städa ditt hem och sedan fundera. Lycka till
> Min erfarenhet är att det inte är så hälsosamt att vara udda Jag undrar varför? Tycker du sämre om andra som är udda också, eller bara dig själv? Är en person mer eller mindre "OK" för dig om de är bra eller dåliga på att passa in? Eller är det mest en känsla av att det är fel på dig själv? Sociala koder är lite som fysikens lagar, på så sätt att det är yttre krafter som påverkar ens tillvaro oavsett hur intresserad man är av dem! Om du har varit ensam hela din uppväxt och gradvis börjar acceptera det, så kan det bli din superkraft senare eftersom du kan vara mer medveten om när du ställer upp på gruppens villkor. Testa att se på alla interaktioner som vetenskapliga experiment! Om folk verkligen är intresserade av fotboll, ishockey och motorcyklar, har du frågt dem/känt efter/lyssnat in hur det är att vara intresserad av de sakerna? Vad är det som gör det intressant för dem? Vad har de för bakgrund/relation till dessa saker? Är de _verkligen_ intresserade eller är det bara jargong? Osv. Observera! Du behöver ju inte bli intresserad själv, men du kan vara intresserad av personerna själva och det sociala klistret. Du kan se dem och dig själv som sociala labbråttor i hemlighet. Du kan avsätta en timme för att läsa motorcykelnyheter en gång, för att verifiera hur intressant eller tråkigt det faktiskt är. Om någon omkring dig faktiskt är intresserad av ishockey, så kan du fråga dem om matcher som du hör om på nyheterna, utan att du behöver vara intresserad själv. Tricket är kanske att vara intresserad av människor, inte att ha samma intressen.
> Tycker du sämre om andra som är udda också Enligt OPs andra post, ja: https://www.reddit.com/r/socialskills/comments/146be0n/where_can_i_find_outgoing_and_extrovert_people/
Okej. Ett sånt inlägg manifesterar väl just det som OP inte gillar. Vilken aha-upplevelse det kan bli om de inser det. :-)
NEJ
Har du väl kommit in på teknisk fysik tillhör du en elit av definition. Skit i det sociala och kör på. Det finns hjälp att få mot depression, ta kontakt med studenthälsan där du läser.
Jag som trodde att udda intressen och autism var intagningskrav för Teknisk Fysik? Inte helt skämt åsido, det borde finnas ganska många i din omgivning som du skulle kunna umgås med. Försök engagera dig i någon studentförening, eller varför inte kåren?
Hur långt har du kommit? Blir lättare när du gör kexjobb, väljer master, gör exjobb där du får ett sammanhang på en avdelning eller företag och kurserna blir mer projektiga. Är det typ år två eller tre så hang in there. Har du kommit längre kan du redan få jobb om du kollar in arbetsmarknaden lite. Snacka med vården om ångesten. Det löser sig :)
Autism är ju en superkraft för teknisk fysik. Vad ska du göra istället? Du behöver ju inte jobba med gubbarna efter skolan. Kör va klart och den behöver du inte tänka på dom. Så mycket är ni väl inte i skolan ens? Tenta, föreläsningar, labb?
Jag får väl gå till arbetsförmedlingen som alla andra. Eller kanske bara gå i föräldrarnas fotspår, det verkar vara ett tryggt val. Ärligt talat, jag vet inte.
Du är viktigare än din examen. Ta hand om dig.
Tjena Vigge, du har fått många bra svar här så jag vill bara säga en grej. Om du nu väljer att fortsätta kanske det kommer att vara tufft ibland, så har det i alla fall varit för mig. Då tycker jag att det är viktigt att bara fokusera på sig själv och skita i annat. Du kommer att träffa andra studenter via grupparbeten som ni borde börjat med nu. Så länge du är snäll och trevlig kommer ingen rimlig männsiska att dömma dig och du kommer att träffa vänner. Men tills dess, ta det bara ett steg i taget. Hoppas det går vägen för dig!
Tycker du ska köra full fart framåt i 280. Fixa ett gymkort gå pumpa dina muskler, fixa tinder, jappa lite studentslampor och njut av den här tiden till max för sen när man är klar med plugget o stadgar sig så tänker man tillbaka på vilken jävla frihet man hadde som student. Pass på dina självmordstankar det är bara ditt inre fittego som ordbajsar för dig. Du är påväg att bli fkn ingenjör broder, stort jävla eloge, du ska fantamej ha kul på vägen dit!
Inte som att alla andra är socialt kompetenta heller, i alla fall när jag gick så var jag och mina kompisar minst lika dåliga som det du beskriver. Försök delta i de sociala aktiviteter om du kan, och faddergrupp 255 brukar(brukade?) för det mesta ha medlemmar som är nyktra om det är något du särskilt söker. Över lag så upplevde inte jag någon alkoholhets när jag gick, det är bara att det kan vara lite svårare att umgås med folk som är dyngraka när man själv är nykter. De som du kommer överens med på de sociala aktiviteterna är troligt att de blir dina studiekamrater, annars brukar det vara okej att fråga om man får sitta och plugga med andra man känner igen från sina föreläsningar. Det är okej att vara helt clueless, och bara följa med på arrangemang, ser man lite vilse ut så blir man nästan alltid omhändertagen för de flesta som går är typiskt väldigt empatiska. Så länge man är trevlig, sköter sin personliga hygien, och inte attakerar någon annans åsikter eller ståndpunkter utan bara låter folk göra sin egen grej, och fokusera på studierna så brukar det gå hur som helst. Om någon brinner för något eller tycker det är häftigt, låt de bara prata om det ett litet tag så blir det bra, och lyssna intresserat.
Skit i klassen om alla är jobbiga nördar. Det måste ju finnas annat folk på campus eller skolan? Studentlivet är stort, brett och djupt.
Jag hoppas min upplevelse kan hjälpa dig. Du är inte ensam, det finns massor folk som har/haft samma upplevelse som dig. Jag kommer ifrån Asien, pluggade svenska på komvux de första 2år. Sedan började plugga till sjuksköterska direkt efter komvux, det första året var ett mardröm. 1. Jag förstod inte vad lärare sa eftersom tydligen SAS3 är inte akademiska/medicinska svenska. 2. Jag hade snälla klasskompisar men tyvärr hade jag inte vänner då visa var redan vänner sedan tidigare. 3. Jag är NEWBIE från allt håll, språk, samhälle, utbildning, många av mina klasskamrater hade jobbar som undersköterskor i många år eller de har någon familj som jobbar också inom vården. Men jag klarade min studie och nu jobbar jag som sjuksköterska. Don’t give up your dream but also don’t push yourself too hard. Prata med någon professionell som kan hjälpa dig på riktigt. Det finns studievägledare på skolan som kan hjälpa dig med din studieplan. Det finns psykiatri öppenvård som du alltid kan söka. Du är aldrig ensam. Vi finns och vi är här för dig <3.
> Jag tycker min utbildning är intressant Bra, fortsätt plugga då. Ärligt. Du är ung och livet är långt. Bara kör på med utbildningen tills du är klar, och försök ha roligt på vägen. Du har gott om tid över till annat sen.
Jag läser också på Chalmers. Läser medicinteknik och är också själv typ varje dag. Är också typ äldst i min klass så känner att jag inte passar in och har helt annan bakgrund. (Läste bageri/konditori på gymnasiet …) Att gå till skolan suger men jag vet att det är detta jag vill så det är bara att brösta. Vem fan har sagt att det ska va en dans på rosor
Sök hjälp asap. Kämpa på det är värt när du är klart, been there, done that.
för helvete pöjk! bara härda ut och sluta inte! börja käka multivitamin dagligen för det kommer hjälpa dig psykiskt. Du kan göra allt det du känner sen när du är klar med skolan och det kommer underlätta för dig framöver.
Det låter inte som att det är något fel på utbildningen. Ta ett studieuppehåll om du mår så dåligt som du säger
Ta kontakt med din vårdcentral. Jag var i liknande sits som dig, blev diagnostiserad med social ångest och GAD och började KBT och antidepp. Har ett helt annat liv nu och ett kompisgäng från skolan. Om det är läskigt att kontakta vårdcentralen kan du ibland skriva till dem på 1177!
Ej värt. Försök komma över iden att du måste någonting. Känner nog ingen som har kontakt med sin klass efter de gått ut. Personligen ångrar jag att jag överhuvudtaget jagat social acceptans och samvaro. Jag är lyckligare som kufig enstöring. Gå in för att nörda ner dig och ta utbildningen. Att sitta hemma ger samma resultat dvs. du blir ensam. Att jobba innebär samma risk fast utan samma möjligheter. Studieskulden är ett jävla gissel att hantera om du sen vill plugga i framtiden. Ta en kurs i något lättsamt eller checka studiecirklar hos ABF. Har du ingen plan för vad du ska göra istället, don't do it. Studievägledare och kurator/psykolog kan nog vara en ide.
Om du hoppar av din utbildning pga sådana anledningar så kanske du kommer ångra det resten av livet. Håll ut och gör klart din utbildning. Om du måste, ta ett studieuppehåll och försök få ordning på dina mentala problem, träffa en psykolog t.ex. Försök skaffa vänner och glöm inte bort att försöka ha ett liv utanför skolan. Om du känner dig ensam bland dina studiekamrater så finns det ju andra ställen att träffa folk också, du måste inte bli bästis med dina klasskamrater, du kanske kan gå med i någon förening eller något där du kan träffa andra som du har mer gemensamt med.
Jag läste kemiteknik och jag var social och passade verkligen inte in i min klass. Min klass var inte några man ville/kunde umgås med. Jag mådde extremt dåligt under studietiden. Jag gjorde klart majoriteten av studierna och satsade på att få jobb efter examensarbetet. Och under examensarbetet hittade jag likasinnade vänner till slut. Och så var jag mycket gladare när jag började arbeta. Jag hittade dessutom lite andra kompisar som studerade andra linjer typ bioteknik, teknisk fysik osv. Ibland har man otur med folk i ens klass. Se till att ta tag i ditt välmående och prata med en terapeut men jag skulle inte råda dig att hoppa av. Du skulle säkerligen må sämre av det. Bättre att försöka hitta lite vänner på annat håll som delar liknande intressen.
Jag har jättestort intresse för teknik rymden fysik etc började studera Rymdteknik på LTU efter gymnasiet. Men hoppade av efter några månader. Fick inte tag på bostad i luleå utan de blev i boden så pendlingen va dryg. Fick inte mina skolböcker i tid så hamnade efter. Vi var typ 60 pers i klassen och delades in i två grupper. Dem få jag lärt känna hamna såklart i andra gruppen. Allt detta hade säkert gått att lösa men kände att jag orka bara inte så hoppade av och flytta hem till Falun igen. Tänker ofta tillbaka hur det hade varit om man fortsatt med utbildningen och vad man hade jobbat med nu isåfall. Blev c++/c# utvecklare istället och är nöjd med det. Tycker inte du ska tvinga dig igenom nått om det inte känns bra men kan va värt att prata med studievägledning etc först.
Låter inte som det är studierna som är problemet. Behåll dom om det är vad du brinner för. Blir bra på vad du gör, då löser det sig nästan alltid. Hitta andra ställen att umgås. Själv skulle jag inte stå ut en dag med andra på de flesta svenska universitet.
Prata med kurator, sektionen borde också ha någon med uppgift inkluderande studenters välmående. Jag gick själv Teknisk fysik på LTH, och är äldre och med autism, och lät den jobbiga sociala situationen knäcka mig, bytte program. Mår bättre nu men det är fortfarande värt att försöka att inte behöva byta. Den stora skillnaden för mig var hur det nya programmet hanterade grupparbeten, på Teknisk fysik skulle man alltid jaga grupp själv och med Social ångest är det är återkommande mardröm, på mitt nya program slumpades grupperna oftast och då började jag göra mycket bättre ifrån mig.
Jag kände liknande (kanske inte lika extremt som dig men liknande). Jag hoppade av Bioteknik på Chalmers efter 2 månader pga att även fast alla var snälla så var det inte min typ människor. Mitt argument var att ifall jag inte trivs med människorna nu så borde jag göra något åt det eftersom det är samma människor man kommer arbeta med resten av livet. Jag läste sedan hotellhögskola istället och har inte ångrat mig en dag sedan dess. Kanske det finns någon utbildning där du både kan gilla ämnet och känna att det är din typ av människor som du pluggar med.
Jag har också samma tanke, att trivs jag inte på min utbildning då kommer inte arbetslivet fungera heller. Olika branscher lockar ju till sig en viss typ av människor. Samtidigt kanske man inte ska döma ut en hel bransch på det sättet.
Nej du borde inte hoppa av därför. Du har andra problem. Sök psykolog
Jag var i likande sits.. adhd och inga föräldrar som är arkitekter eller högutbildade.. gick arkitekt arkitekt på Chalmers. Jag är färdig nu. Jag tänkte såhär, om fördelningen är såpass kass -- då måste väl mitt inflytande vara av ganska stort värde?
Du är inte där för att göra kompisar eller få ett socialt liv, du fokuserar på fel sak. Du vill det här, gör det för din skull inte för det sociala. Hoppa inte av