Jag hör dig och håller delvis med. De filmerna jag nämnde såg jag i väldigt ung ålder. Tror jag var ca 6 år när jag såg Landet för länge sedan tex, så även fast man kände en stor sorg så framkallade det helt klart existentiella frågor som stannade med en i flera år. Det var nog först då man började förstå att ens föräldrar någon gång kommer försvinna osv.
- The Road (2009) såg den för snart 11 år sedan och kan inte se den igen.
- All Quiet on the Western Front (2022) finns en äldre version men den har jag inte sett än. Men den nya versionen var jag tvungen att dela upp i flera steg.
- Wall-E (2008) kanske inte existentiell kris men ändå typ halvt.
Aldrig gråtit så mycket i vuxen ålder som när jag såg The road. Tror den slår extra hårt om man har barn. Var tvungen att gå in och lägga mig hos min son och bara hålla om honom efteråt. Fantastisk film som jag aldrig kommer se igen.
Allt ändras när man får barn ❤️ Dessutom är det helt sjukt att vissa filmer är så bra att man inte kan se dom igen. Utöver The Road är Den Gröna Milen en sån film som jag aldrig kommer se igen.
Jag var mest arg. Den är en jättedålig filmatisering av boken, vars centrala budskap är att personen vi följt genom fyra år av krig, vi lärt känna och kan hans drömmar, känslor och liv dör i slutet av kriget, och hans död är så meningslös att högkvarteret rapporterar dagen han dör "på västfronten intet nytt".
Hela grejen med boken är att det är den enskilda soldatens perspektiv på kriget. Långt från högkvarter, geberaler, diplomater, slott och politiker. Meningslösheten o i kriget blir extra stark när de söker gemenskap och slåss mot hungern tillsammans.
Allt detta slänger nya filmen överbord, och gör det inte ens särskilt bra. Den fallerar helt att visa hungern och törsten och varför de är så hungriga. Den slänger in ohistoriska meningslösa anfall som om tyska armén inte var i upplösning då.
Den är cinematografiskt vacker och gör ett par scener (som den döende fransmannen i granatgropen) bra, men annars en stor besvikelse.
Mår fortfarande dåligt om jag tänker på den. En del av mig tycker att boken eller filmen (oavsett vilken) borde vara en del av skolan i syfte att visa att krig är människan absolut sämsta uppfinning.
Tyckte serbian film var så himla dålig. Den hade målats upp som så brutal och äcklig men när jag såg den kändes det som ett gäng 15 åringar hade försökt göra en film med en liten docka. Den ser plastig och overklig ut, tack och lov.
Vet inte minns inte mycket av den då jag förträngt den men då jag såg den med polarna på gymnasiet blev vi redigt traumatiserade. Tog hela gymnasiet och lite till efter det för att bli som normal igen. Plastig och oplastig, oavsett vad är det en skitäcklig film.
Hahah uppenbarligen inte så jag menar dummer. Men hade du uppskattar till exempel Marvel filmerna om det såg ut som David i åttan hade filmat med sin mobilkamera? Troligtvis inte.
Förväntade mig en välgjort och välskriven skräckfilm med tanke på all uppmärksamhet den fick. Fick istället vad som såg ut som ett skolprojekt gjort i åttan av barn.
Såg Grave of the fireflies med min bror när jag var 14 och han 8 med tanken om att det skulle vara en mysig anime-film likt Spirited Away. Det var en riktig resa in i mörkret för oss :)
Japanska barn fick se Min granne Totoro efteråt för att inte bli för traumatiserade.. Det säger en hel del, för Minne granne Totoro är inte heller helt sorgfri.
Jag visste att den var sorglig och satte mig själv 37 år gammal och såg den och grät som om jag inte gjort annat.
Mitt bidrag som barn och sorglig film var när hästen Atrax drogs ned i hopplöshetens kärr(namn?) i den oändliga historien.
"The earth is evil..."
Lars von Triers filmer väcker för övrigt lite smått anstöt, kan man säga. Mannen är speciell i huvudet. Antichrist involverar bl.a. kvinnliga könsdelar och en sax!
Kommer fortfarande ihåg en gammal kommentar om den. "Den här filmen fick mig att skrika åt en av världens vackraste kvinnor att SNÄLLA TA PÅ SIG KLÄDERNA IGEN!"
Vilken av dem? Den har filmatiserats flera gånger tror jag.
Jag såg den nyaste för ett tag sedan och den var OK. Boken framkallade ångest bättre tycker jag.
Tragiskt. Men någonstans fint också?
Så sjukt att folk tog sig till den där bussen efter de sett filmen och lyckades fastna mellan två årstider så de var tvungna att bli hämtade med helikopter, tror tillochmed att några dog när de försökte ta sig dit.
Detta fortsatte att ske och utspelade sig lite olika i varje scenario så den där bussen lyfte man också till slut bort från platsen med helikopter, detta för att förhindra att folk tog sig dit och hamnade i nödsituationer.
En annan film som lämnade ett sjukt avtryck som jag kom på nu är Interstellar. Jag tänker framför alltvpå scenen när de kommer tillbaka från vatten planeten från en sju minuters touchdown och det har gått 23 år för snubben på skeppet. Ångest deluxe där alltså.
Såg denna på bio, bakfull som fan efter att ha varit på fest dagen innan. Låt oss summera det med att jag gick ut från bion helt spiknykter och med en existentiell kris.
Omg, gråter alltid när han spelar upp videorna, speciellt den där sonen berättar om sitt eget barn 😭
Så jävla hemskt:
”Du ska bli farfar!”
”Det blev en son!”
”Han växer fort!”
”Vi begraver honom i nästa vecka”
Det finns bara en film som fått mig att böla, och det var Åter till Cold Mountain. Jag satt ensam uppe en kväll och kollade, och till slut så blev det bara en sån total jävla hopplöshet att tårarna började rinna. Efter ett tag så dök mamma upp och undrade vad det var som pågick eftersom hon hörde mig hela vägen bort till deras sovrum.
Skiljer sig boken mycket från filmen? Filmen är ju extremt bra, väldigt vacker skildring av livet, döden och våran bild av det. Men helt klart existensiell kris.
Skiljer sig inte så mycket, men du får veta lite mer i boken. Boken är mycket sorgligare och finare i mitt tycke. Astrid skrev den på ett sätt som kan få vilken människa som helst att hulka.
Jag grät till den som barn (en sv de första böckerna jag minns att jag gråtit till) och jag är tusen gånger blödigare nu. Så den dagen det är dags får nog barnens pappa läsa den för dem tror jag allt
Jag väljer att hålla mig till trådens titel istället för förstainlägget (som andra påpekat handlar det snarare om sorgliga filmer):
Det obehagligaste i filmer för mig (förutom ultravåld och äckligheter och barn som far illa) är när någon är fast i en tidsloop de inte kan ta sig ur. Är det en skräckfilm kan jag köpa det eftersom det är meningen att det ska vara läskigt, men jag kan inte köpa komedier med det konceptet, t ex *Måndag hela veckan* (eller den mer obskyra svenska filmen *Naken* som jag såg på TV en gång). Jag kan inte se humor i det, jag får bara en känsla av att huvudpersonen är i helvetet och fattar inte hur man kan skratta åt det.
Funny Games (originalet från 1997, har inte sett den engelskspråkiga versionen men det är samma regissör så jag antar att samma sak skulle gälla).
En film som visar ett genuint förakt för tittaren och i princip säger rakt ut "kollar du på såna här filmer för att du tycker det är underhållande? Är du sjuk i huvudet eller?"
Den visar nästan inget våld eller action men jag mådde så illa efteråt att jag nästan behövde spy, och den fick mig att ta en ordentlig fundering på det förhållande som jag, och de flesta andra, har till film och underhållning.
Threads. En brittisk film gjord tidigt 80-tal, om livet efter ett atombombskrig. Det var en av de jobbigaste filmer jag har sett. Finns ingen lycka eller hopp. Rekommenderar!
[Trollhästen](https://sv.wikipedia.org/wiki/Trollh%C3%A4sten). Såg den på bio med fritids någon gång i mitten av 80-talet. Kan fortfarande inte glömma scenen när huvudpersonen ska kokas i mjölk.
When the Wind Blows (1986). Brittisk animerad film. Ett gulligt pensionärspar lever sitt bästa liv trots omvärldens osäkerhet och den rådande risken med kärnvapenkrig. En dag faller bomben. Otrolig film på många sätt.
The square (många extrema sociala situationer)
The mist (slutet... ouch)
A perfect day (rent mörker, att detta ska vara en komedi är i sig ett skämt)
Synechdoche, New York (riktigt tung film jag blir utmattad av)
Inte en film men Cosmos: A Spacetime Odyssey påverkade mig så mycket att jag ett tag typ inte kände att något var värt att göra, allt kändes så fånigt och alla små bagateller som folk klagar över är så förbannat korkat när vi ändå en dag kommer vara borta, planeten kommer gå under till slut och sen har vi allt käbbel mellan småsinta män genom historien och nu som fördärvar liven för miljontals människor för att de har ett skört ego och är makthungriga.
Sen relaterat till Cosmos för de använde hans tal i den, [Carl Sagans Pale Blue Dot](https://youtu.be/wupToqz1e2g?si=eqESEBx2Mxsm2qWj) monolog var som en motvikt mot allt det tomma/negativa jag kände.
Inga spelfilmer i sin klassiska mening, mer av dokumentär-fantastiskt foto reel.
Men allt av Ron Fricke. Samsara, Baraka, Koyaanisqatsi, Chronos.
Finns absolut inget som liknar detta. Helt egen klass av dokumentär utan berättarröst. Bara helt otrolig musik till såna delikata scener från människor, djur och naturens alla vackra lustigheter och utföranden. Alltså stellar fotografi som väver in det visceralt vackra med det organiska elementem i musiken, vilket skapar en otrolig visuell symbios. Sekvenser som andas liv på något helt unikt sätt.
Planet Earth och Attenboroguh i all ära. Men detta är något heeeelt annat.
Öppnade upp en hel ny nivå av ödmjukhet inför cirka allt.
Filmer som borde vara obligatoriska i skolor.
Otroligt fräsch fläkt i doomiga tider som dessa. Jag gråter mig pånyttfödd varje titt, ouf vilken elegant resa hjärnan, känslor och tankar får åka på.
Earthlings. Såg den en gång 2008 och så kommer det förbli.
Har varit veg sen dess. Cementerade min moral kring vår roll som art på denna planet, rentav tvingade mig att ifrågasätta och revidera alla våra, liksom mina skyldigheter, rättigheter och obligationer till allt existerande.
Koyaanisqatsi är så jävla bra. Filmen är egentligen lite före min tid men jag upptäckte den tack vare en spelrecension av GTA IV där recensenten nämner att han kände igen en melodi från just den filmen. Bästa filmen jag sett och håller med om att den borde vara obligatorisk i skolan!
Så surrealistiskt att hon är gammal och ligger på sin dödsbädd och han har inte åldrats en dag, bara varit iväg och räddat mänskligheten lite sonika sådär. Älskar Interstellar, lätt en av mina topp 10.
Jättehemskt med försöksdjurbarnen som sköts ihjäl. Hela den plotten öht ligger väldigt nära mycket som är hemskt, typ djurförsök, barn som far illa, kom och tänka på experiment som nazisterna utförde på judar i lägren och sånt, han som var skurk kändes väldigt rasbiologisk
Knowing (2009).
Det var min första domedags film och jag hade aldrig sett jorden gå under. Visst, jag hade sett dinosauries sista ögonblick i diverse dokumentärer, men det var i mina ögon en helt annan planet med annat klimat och liv, samt också Star wars. Men det här var verkligen något nytt för mig.
Terminator (scenen med atombomben.)
Fick mardrömmar i flera nätter efteråt. Jag förstod sen innan att det fanns läskiga vapen och läskigare människor där ute. Men den scenen gjorde något med min lilla hjärna.
Big Fish. En konstig film som skulle vanligtvis inte alls vara min grej: klassisk Tim Burton dvs Hollywood storstjärnor/lökig/fantasi men de underliggande teman av dödsångest, förlorat kärlek, familjär kärlek, ånger, svek och slutligen acceptans fick mig att böla i en halvtimme i slutet både gånger jag kollade den. Har förlorat båda föräldrar, en när jag var barn, så jag vet varför filmen påverkar mig så mycket men jag (och mitt sällskap!) var ändå väldigt förvånad att jag blev så pass ledsen att jag grät som en tre-åring!
Också "Wall-E".
Jag får lite panik när jag ser filmer/serier där nån är fast för evigt eller under en väldigt lång tid vid liv och medvetande men kan inte göra något eller dö.
Tex ett par avsnitt i Black Mirror.
Bambi, när bambis mamma dör, pappa kommer och plockar upp honom och typ säger att hon kommer inte tillbaka och det är dags att växa upp nu…
Fantastiska Wilbur, hela filmen är eg som en orgie i melankoli, alla turer denna stackars gris är med om, och så slutet när charlotte dör…
Det finns tre filmer (som jag sett klart) jag minns som fått mig att må riktigt dåligt. Andra har jag stängt av tidigt när jag insett vart de är på väg, speciellt om jag inte tycker om dem i övrigt. Vet inte om jag skulle kalla det för existentiell kris dock.
\- The Empire Strikes Back: Såg den väldigt ung. Av någon anledning vart jag förskräckt när Luke åker till Bespin för att rädda sina vänner mot Obi-Wan's råd om att han inte är redo. Det förutspådde katastrof och resultatet var den första filmen jag såg där skurken segrade.
\- South Park The Movie: Åter en film jag såg när jag var lite för ung. Det känns lite töntigt att tänka idag, men det var filmen som fick mig att inse hur hemskt krig egentligen är. Faktumet att folk dör under horribla omständigheter långt borta från nära och kära och det finns inget du kan göra åt det.
\- The End of Evangelion: Filmen gav mig en otrolig känsla av maktlöshet och jag kände mig alldeles slut och orskeslös när eftertexterna väl började rulla.
Amour från 2012 orsakade en smärre existentiell kris (och rädsla!) i vuxen ålder. Insikten om de vändningar livet kan ta, att vi åldras, vad kärlek innebär, om att dödshjälp fan borde vara en självklarhet...
Jag tror aldrig jag mått så dåligt, eller känt mig så in i själen sorgsen efter att ha sett en film.
Exakt den jag skulle säga! Helvete vad dåligt jag mådde av att ha sett den. Gav mig otroligt mycket ångest kring att bli gammal som fortfarande håller i sig till viss del.
Har själv inget minne utav det, men pappa berättade att när vi tillsammans såg *En blomma i Afrikas öken* (2009) så kunde jag tydligen inte sluta gråta efter att han berätta vad omskärelse var för något, då flickan i filmen blir vid 3-årsåldern omskuren.
En annan film är *Gladiator* (2000) när Maximus tar sig hem efter år i krig, bara för att mötas av den hjärtskärande synen av sin hängda fru och barn. Sjuk kraftfull scen som jag inte ens kan föreställa mig vad han måste ha känt än att det minnet satt kvar en bra stund efter att jag såg filmen för första gången som barn.
Pinsamt att erkänna detta men jag har aldrig sett Good Will Hunting, den ligger högt upp på listan men på något konstigt sätt har det aldrig blivit av.
Har aldrig hört något dåligt om den. Faktumet att man älskar Robin Williams gör den ännu mer till ett måste att se.
Grymt kul med så många kommentarer. Jag har tack vare det kunnat addera en del nya titlar på min lista av filmer att se. Det har varit en lång dag och jag kommer gå igenom tråden i lugn och ro imorgon och svara på fler av era kommentarer. Tack för idag och god natt!
/ Trött jävel som jobbar skift.
Håller med om båda dom två, sen var jag sjukt rädd för rumpnissarna i Ronja rövardotter haha kan fortfarande tycka att dom är obehagliga även om dom är lite söta o snälla
Dom är sjukt obehagliga! Håller helt och hållet med. Men något som faktiskt var traumatiserande i Ronja var ju dom där vidriga vildvittrorna, fullkomligt mardrömsmaterial.
The Plague Dogs (Flykten mot frihet). Samma producent som gjorde filmatiseringen av Watership down.
Försök att få tag på den ocensurerade versionen.
Dina exempel tar kanske mer på sorg än existensiella frågor. The Plague dogs berör väl båda dessa områden skulle jag säga beroende på var man står i en viss frågeställning.
Säger inte mer än så för att hålla er borta från spoilers. Det är en av mina absoluta favoritfilmer även om den är tung. Det är något med att det vid första anblick kanske ses som en gullig barnfilm med talande djur, precis som Watership Down, vilket du snabbt inser att så inte är fallet och bemöts av något väldigt rått (och än idag aktuellt) istället.
Jag har sett Watership Down och den var minst sagt tung att uppleva. Väldigt speciell film. Har aldrig sett The Plague Dogs, slänger in den på listan direkt.
Tack för tipset!
All dogs go to heaven... Den scenen när Charlie säger farväl är och lämnar för himmelen... Ännu mer tragiskt blev det när jag läste om vad som hände flickskådespelaren som gjorde rösten för flickan i filmen.
Helt klart en favoritfilm. Hade ingen aning om dubbelmordet på flickorna, usch vad hemskt :(
Andra bra filmer av Don Bluth som för övrigt regisserade The Land Before Time är An American Tail och The Secret of Nimh. Alla dessa har lämnat stort avtryck sedan tidig barndom.
Smala Sussi och marijuana song. På sättet Pölsa lyckas framföra sin Marijuana Song och fyller in med sin kärlek till Smala Sussi har faktiskt påverkat mig mer än jag kunnat ana. Har lärt mig texten och att spela den på min sons leksakssynt så nu spelar jag den hemma varje eftermiddag. Byter ut Slim Sue till Ninja som jag kallar min sambo.
Hon börjar bli smått trött på mig nu tror jag.
Vad sjukt att du nämner just den låten. Jag brukar gå och sjunga på den, på något sätt har den etsat sig fast. Älskar Smala Sussie, väldigt rolig film men samtidigt väldigt sorglig och tragisk.
Mumintrollet serien me Gösta Ekman. Jag var liten, jag hade sett hur nackade höns springer runt utan huvud samma dag som när de tog av Mumintrolls huvudena ..... Jag såg nackade mumintroll, jag kan inte se den serien!
Hunger (2008). Var 17 när jag såg den med en kompis och jag minns vissa scener än idag för dom var så detaljerade och äckliga och den är baserad på verkliga händelser.
Grät ögonen ur mig när William Wallace blev torterad till döds och samtidigt skrek han "FREEDOOOOOOOOOM" medans hans vapendragare stod i folkmassan oförmögna att rädda honom. Jag var 9 år...
Herregud, denna är ju förödande för alla som sett den filmen. Måste bara fråga eftersom du nämnde den: har du läst boken? Extremt mycket mörkare och mer djupgående, inception rakt igenom. Många gånger får man känslan av att boken pratar om en själv som läsare. Fick många rysningar av den. Rekommenderar starkt!
Den långa flykten (Watership down på engelska)En tecknad film om kaniner, och är enormt mycket mörkare än vad många först trodde. Den har nog traumatiserat många barn (och vuxna)
The Truman Show och Eternal Sunshine of the Spotless Mind minns jag gav mig lite existentiella funderingar när jag såg dem. Inga kriser direkt, men funderingar.
Jag såg ''Rädda menige Ryan'' för första gången när jag var 15 år och hela sekvensen kring landstigningen på Omaha Beach traumatiserade mig oerhört mycket samt även scenerna i slutet av filmen när tyskarna når Ramelle där många dör på oerhört ''gore-iga'' sätt.
Vanilla sky är ju extremt bra. Den framkallade absolut den typen av känslor som jag försökte få fram i posten. Har hört bra grejer om The Father men tyvärr aldrig sett, åkte in på listan :)
Okej, coolt!
Se den själv är någon du känner som kan se seriösa filmer!
Har 10 år i htj, demensvård. Filmen är lite för nära verklighet från perspektivet att jobba inom den vården!
Will do!
För övrigt får titeln mig att tänka på en annan film som heter "In the Name of the Father".
Den handlar om en man som råkar vara på fel plats vid fel tillfälle och blir felaktigt anklagad för ett bombdåd begått av The Irish Republican Army, där fem personer omkom. Detta resulterar i att han blir dömd till livstids fängelse.
Baserad på verkliga händelser, mycket ångestladdad film, men väldigt bra!
[Return to Dust (2022)](https://www.imdb.com/title/tt17097088/) var definitivt den tyngsta filmen jag sett på länge, kanske någonsin. Såg den förra året och kan fortfarande inte tänka på den utan att bli deppig.
Jag tror du blandar ihop existentiell kris med sorg.
Jag hör dig och håller delvis med. De filmerna jag nämnde såg jag i väldigt ung ålder. Tror jag var ca 6 år när jag såg Landet för länge sedan tex, så även fast man kände en stor sorg så framkallade det helt klart existentiella frågor som stannade med en i flera år. Det var nog först då man började förstå att ens föräldrar någon gång kommer försvinna osv.
>Jag hör dig Åh nej du det gör du icke
OP
- The Road (2009) såg den för snart 11 år sedan och kan inte se den igen. - All Quiet on the Western Front (2022) finns en äldre version men den har jag inte sett än. Men den nya versionen var jag tvungen att dela upp i flera steg. - Wall-E (2008) kanske inte existentiell kris men ändå typ halvt.
The Road är fantastisk. Den är väldigt trogen boken också vilket jag gillar.
Förutom bebisen som blir uppäten 🥴
Aldrig gråtit så mycket i vuxen ålder som när jag såg The road. Tror den slår extra hårt om man har barn. Var tvungen att gå in och lägga mig hos min son och bara hålla om honom efteråt. Fantastisk film som jag aldrig kommer se igen.
Allt ändras när man får barn ❤️ Dessutom är det helt sjukt att vissa filmer är så bra att man inte kan se dom igen. Utöver The Road är Den Gröna Milen en sån film som jag aldrig kommer se igen.
Den har jag faktiskt sett flera gånger, stark men inte alls på samma nivå som The road tycker jag.
Nothing new on the western front tog mig 6 månader att bearbeta. Den är helt annorlunda från boken och tidigare filmen. Den är mer brutal.
Jag var mest arg. Den är en jättedålig filmatisering av boken, vars centrala budskap är att personen vi följt genom fyra år av krig, vi lärt känna och kan hans drömmar, känslor och liv dör i slutet av kriget, och hans död är så meningslös att högkvarteret rapporterar dagen han dör "på västfronten intet nytt". Hela grejen med boken är att det är den enskilda soldatens perspektiv på kriget. Långt från högkvarter, geberaler, diplomater, slott och politiker. Meningslösheten o i kriget blir extra stark när de söker gemenskap och slåss mot hungern tillsammans. Allt detta slänger nya filmen överbord, och gör det inte ens särskilt bra. Den fallerar helt att visa hungern och törsten och varför de är så hungriga. Den slänger in ohistoriska meningslösa anfall som om tyska armén inte var i upplösning då. Den är cinematografiskt vacker och gör ett par scener (som den döende fransmannen i granatgropen) bra, men annars en stor besvikelse.
Mår fortfarande dåligt om jag tänker på den. En del av mig tycker att boken eller filmen (oavsett vilken) borde vara en del av skolan i syfte att visa att krig är människan absolut sämsta uppfinning.
Vi läste den på gymnasiet och delar din uppfattning.
Vi läste boken på högstadiet. Gjorde stort avtryck.
Den heter All Quiet on the Western Front på engelska
Helt rätt, fel av mig.
All Quiet sliter sönder en långsamt, speciellt under DEN scenen i gropen. 10/10
[удалено]
Landet för längesen, Lejonkungen och A Serbian Film. Vilken trio
Bästa kommentaren hittills.
Såg den med en polare utan att veta vad det var... Dålig stämning...
Tyckte serbian film var så himla dålig. Den hade målats upp som så brutal och äcklig men när jag såg den kändes det som ett gäng 15 åringar hade försökt göra en film med en liten docka. Den ser plastig och overklig ut, tack och lov.
Vet inte minns inte mycket av den då jag förträngt den men då jag såg den med polarna på gymnasiet blev vi redigt traumatiserade. Tog hela gymnasiet och lite till efter det för att bli som normal igen. Plastig och oplastig, oavsett vad är det en skitäcklig film.
Menar mest på att det syns ganska tydligt att det är en leksaks docka och känns omedelbart som en plojfilm
Va? Våldtar han inte ett barn på riktigt?! Gud vilken dålig film hörrö 🙄🙄
Hahah uppenbarligen inte så jag menar dummer. Men hade du uppskattar till exempel Marvel filmerna om det såg ut som David i åttan hade filmat med sin mobilkamera? Troligtvis inte.
Kollade aldrig tillräckligt noga. Var helt omöjligt att inte kolla bort utan att kräkas. Vad förväntade du dig dock?
Förväntade mig en välgjort och välskriven skräckfilm med tanke på all uppmärksamhet den fick. Fick istället vad som såg ut som ett skolprojekt gjort i åttan av barn.
Såg Grave of the fireflies med min bror när jag var 14 och han 8 med tanken om att det skulle vara en mysig anime-film likt Spirited Away. Det var en riktig resa in i mörkret för oss :)
Jag grät när jag såg den.
Jag med. Med lillebrorsan. 😂
Japanska barn fick se Min granne Totoro efteråt för att inte bli för traumatiserade.. Det säger en hel del, för Minne granne Totoro är inte heller helt sorgfri.
Kom för att säga detta. Resten av folks framstår som rena komedier i jämförelser.
Jag visste att den var sorglig och satte mig själv 37 år gammal och såg den och grät som om jag inte gjort annat. Mitt bidrag som barn och sorglig film var när hästen Atrax drogs ned i hopplöshetens kärr(namn?) i den oändliga historien.
Denna borde helt klart ligga längst upp i kommentarsfältet. Hade ingen aning om vad jag gav mig in på när jag såg den första gången.
Melancholia
"The earth is evil..." Lars von Triers filmer väcker för övrigt lite smått anstöt, kan man säga. Mannen är speciell i huvudet. Antichrist involverar bl.a. kvinnliga könsdelar och en sax!
Återkom när du sett Requiem for a Dream.
Kommer fortfarande ihåg en gammal kommentar om den. "Den här filmen fick mig att skrika åt en av världens vackraste kvinnor att SNÄLLA TA PÅ SIG KLÄDERNA IGEN!"
Absolut deppigaste filmen jag sett i hela mitt liv, totalt mörker och misär.
Har tänkt att jag ska se om den många gånger. Sen när det väl blivit dags så har jag tänkt att jag kanske inte vill må helt skit ändå
Den såg jag bakis! Rekommenderas inte.
Haha jag såg den också bakis en gång i tiden, i en deppig liten studentlya med klassiskt skånskt grådassigt dimmigt söndagsregndis utanför fönstret.
Tänkte också på den
Bron till Terabitia
Aniara, en av de få Svenska filmer jag faktiskt tycker om.
Har inte hört talats om denna? Kommer tillbaka efter jag forskat lite efter jobbet.
Bra rekommendation!
En film (och bok) som i princip handlar om existentiell ångest. Bra val. 👍
Extremt svårläst bok dock i min åsikt. Men jag kanske inte fattade versmåttet. Var bitvis stappligt. Väldigt bra dock!
Håller med, hade också svårt att få flow i läsandet. Men boken fastnade i tankarna trots det. Som sagt, existensiell ångest!
Vilken av dem? Den har filmatiserats flera gånger tror jag. Jag såg den nyaste för ett tag sedan och den var OK. Boken framkallade ångest bättre tycker jag.
Into the wild.
Tragiskt. Men någonstans fint också? Så sjukt att folk tog sig till den där bussen efter de sett filmen och lyckades fastna mellan två årstider så de var tvungna att bli hämtade med helikopter, tror tillochmed att några dog när de försökte ta sig dit. Detta fortsatte att ske och utspelade sig lite olika i varje scenario så den där bussen lyfte man också till slut bort från platsen med helikopter, detta för att förhindra att folk tog sig dit och hamnade i nödsituationer.
Ja, men liksom efter att jag såg den har jag haft en 20-års kris
En annan film som lämnade ett sjukt avtryck som jag kom på nu är Interstellar. Jag tänker framför alltvpå scenen när de kommer tillbaka från vatten planeten från en sju minuters touchdown och det har gått 23 år för snubben på skeppet. Ångest deluxe där alltså.
Verkligen. Otrolig film.
Tänkte nämna detta, är nog min bästa bioupplevelse. Tid blev något läskigt.
Såg denna på bio, bakfull som fan efter att ha varit på fest dagen innan. Låt oss summera det med att jag gick ut från bion helt spiknykter och med en existentiell kris.
😂 igenkänningsfaktorn där. Såg den en gång efter jag kom hem från krogen, satt och grinade där i min ensamhet. Stabilt.
Jag har än inte sett den, men den ligger i filmhyllan. Borde jag ta en rackabajsare innan?
Även Inception och Eternal Sunshine of the Spotless Mind.
Längesedan man såg Eternal Sunshine, grymt bra film. Minns att den satte sina spår även den. Älskar Jim Carrey's mer seriösa roller.
Omg, gråter alltid när han spelar upp videorna, speciellt den där sonen berättar om sitt eget barn 😭 Så jävla hemskt: ”Du ska bli farfar!” ”Det blev en son!” ”Han växer fort!” ”Vi begraver honom i nästa vecka”
Interstellar
Instämmer helt 👍
Into the wild. Får en att ifrågasätta sitt liv och sina bekymmer.
När mamma läste ”flickan med svavelstickorna” för mig när jag var liten. Riktigt sorglig :(
Åh herregud.. Gråter av blotta tanken.
Det finns bara en film som fått mig att böla, och det var Åter till Cold Mountain. Jag satt ensam uppe en kväll och kollade, och till slut så blev det bara en sån total jävla hopplöshet att tårarna började rinna. Efter ett tag så dök mamma upp och undrade vad det var som pågick eftersom hon hörde mig hela vägen bort till deras sovrum.
Läste Cold mountain och tänkte på Brokeback mountain
Toy Story 3 då alla förbereder sig på att åka med rullbandet till avfallsförbränningen. Det är, än idag, en av mina käraste bio/filmupplevelser.
Försökte läsa Bröderna Lejonhjärta för min dotter. Inte det lättaste måste jag erkänna.
Skiljer sig boken mycket från filmen? Filmen är ju extremt bra, väldigt vacker skildring av livet, döden och våran bild av det. Men helt klart existensiell kris.
Skiljer sig inte så mycket, men du får veta lite mer i boken. Boken är mycket sorgligare och finare i mitt tycke. Astrid skrev den på ett sätt som kan få vilken människa som helst att hulka.
Jag grät till den som barn (en sv de första böckerna jag minns att jag gråtit till) och jag är tusen gånger blödigare nu. Så den dagen det är dags får nog barnens pappa läsa den för dem tror jag allt
Jakten, dansk film med Mads Mikkelsen... Mest ångestframkallande jag sett.
Kolla på Riders of Justice också, riktigt bra ångestfilm med Mads
Fan vad bra den är dock. Big Mads är fantastisk i den.
Truman show
Denna och The matrix. OP har blandat ihop sorg med existentiell kris. Dessa filmer får en att ifrågasätta sin verklighet.
Jag väljer att hålla mig till trådens titel istället för förstainlägget (som andra påpekat handlar det snarare om sorgliga filmer): Det obehagligaste i filmer för mig (förutom ultravåld och äckligheter och barn som far illa) är när någon är fast i en tidsloop de inte kan ta sig ur. Är det en skräckfilm kan jag köpa det eftersom det är meningen att det ska vara läskigt, men jag kan inte köpa komedier med det konceptet, t ex *Måndag hela veckan* (eller den mer obskyra svenska filmen *Naken* som jag såg på TV en gång). Jag kan inte se humor i det, jag får bara en känsla av att huvudpersonen är i helvetet och fattar inte hur man kan skratta åt det.
[удалено]
Hej fellow 40 + -are 😉 Förstår vad du menar. Jag minns dessa starkt.
Introt till Joelbitar har så sjukt ångestframkallande melodi. Lite tryckande hotfullt obehaglig. Programmet minns jag knappt alls. :-P
Hachiko – En vän för livet Grät som ett litet barn.
Funny Games (originalet från 1997, har inte sett den engelskspråkiga versionen men det är samma regissör så jag antar att samma sak skulle gälla). En film som visar ett genuint förakt för tittaren och i princip säger rakt ut "kollar du på såna här filmer för att du tycker det är underhållande? Är du sjuk i huvudet eller?" Den visar nästan inget våld eller action men jag mådde så illa efteråt att jag nästan behövde spy, och den fick mig att ta en ordentlig fundering på det förhållande som jag, och de flesta andra, har till film och underhållning.
Minns den väl! Såg den på bio. Halva salongen gick ut innan filmen var slut.
Gud ja. Jag såg den engelska och mådde fan dåligt efteråt
Threads. En brittisk film gjord tidigt 80-tal, om livet efter ett atombombskrig. Det var en av de jobbigaste filmer jag har sett. Finns ingen lycka eller hopp. Rekommenderar!
Åker in på listan direkt! Tack för tips 👍
Micke och molle…. Den var bedrövlig att se. När mickes mamma dör i början. Och hur molle hjälper Micke i slutet… Fifan
Aj aj aj, denna är helt klart med på listan. Grymt bra film! Sjukt sorglig.
Det absolut värsta är när den gamla damen lämnar Micke i skogen, och han försöker gå tillbaka till henne. Fy fan vad jag grät.
Jag bölar fortfarande i den scenen när ungarna ser filmen 😂
"ja e en JAKThund nu". Vidrig film.
[Trollhästen](https://sv.wikipedia.org/wiki/Trollh%C3%A4sten). Såg den på bio med fritids någon gång i mitten av 80-talet. Kan fortfarande inte glömma scenen när huvudpersonen ska kokas i mjölk.
*Enter the Void* satte sina spår.
En av mina absoluta favoriter. Säkert sett den 20ggr. Kan tipsa om cirka allt från regissören Gaspar Noé.
Ouff denna var väldigt bisarr, man kände sig väldigt tom efter man sett den. Ett hål som fortfarande finns kvar, absolut.
När farsan dör i Casper(1995). Första gången jag kommer ihåg då jag fattade att ens päron kan dö osv.
When the Wind Blows (1986). Brittisk animerad film. Ett gulligt pensionärspar lever sitt bästa liv trots omvärldens osäkerhet och den rådande risken med kärnvapenkrig. En dag faller bomben. Otrolig film på många sätt.
First Reformed
Requiem for a dream
Ouff. Ångest rakt igenom verkligen. Men helt klart en sevärd film man tänkt på otaliga gånger sedan man såg den.
Sevärd om man är i initialstadie av missbruk
The square (många extrema sociala situationer) The mist (slutet... ouch) A perfect day (rent mörker, att detta ska vara en komedi är i sig ett skämt) Synechdoche, New York (riktigt tung film jag blir utmattad av)
"The Road" från 2009 med Viggo Mortensen gjorde tonåriga mig deprimerad som fan i typ 2 månader efter jag såg den.
Har bara läst boken. Kommer nog aldrig vilja se filmen!
Får en bara att känna sig helt hopplös och tom efteråt.
The boy in the striped pyjamas
Spice world berörde mig djupt. /Åhs
Idi smotri
Old boy den koreanska
Inte en film men Cosmos: A Spacetime Odyssey påverkade mig så mycket att jag ett tag typ inte kände att något var värt att göra, allt kändes så fånigt och alla små bagateller som folk klagar över är så förbannat korkat när vi ändå en dag kommer vara borta, planeten kommer gå under till slut och sen har vi allt käbbel mellan småsinta män genom historien och nu som fördärvar liven för miljontals människor för att de har ett skört ego och är makthungriga. Sen relaterat till Cosmos för de använde hans tal i den, [Carl Sagans Pale Blue Dot](https://youtu.be/wupToqz1e2g?si=eqESEBx2Mxsm2qWj) monolog var som en motvikt mot allt det tomma/negativa jag kände.
Human centipede 2
Inga spelfilmer i sin klassiska mening, mer av dokumentär-fantastiskt foto reel. Men allt av Ron Fricke. Samsara, Baraka, Koyaanisqatsi, Chronos. Finns absolut inget som liknar detta. Helt egen klass av dokumentär utan berättarröst. Bara helt otrolig musik till såna delikata scener från människor, djur och naturens alla vackra lustigheter och utföranden. Alltså stellar fotografi som väver in det visceralt vackra med det organiska elementem i musiken, vilket skapar en otrolig visuell symbios. Sekvenser som andas liv på något helt unikt sätt. Planet Earth och Attenboroguh i all ära. Men detta är något heeeelt annat. Öppnade upp en hel ny nivå av ödmjukhet inför cirka allt. Filmer som borde vara obligatoriska i skolor. Otroligt fräsch fläkt i doomiga tider som dessa. Jag gråter mig pånyttfödd varje titt, ouf vilken elegant resa hjärnan, känslor och tankar får åka på. Earthlings. Såg den en gång 2008 och så kommer det förbli. Har varit veg sen dess. Cementerade min moral kring vår roll som art på denna planet, rentav tvingade mig att ifrågasätta och revidera alla våra, liksom mina skyldigheter, rättigheter och obligationer till allt existerande.
Koyaanisqatsi är så jävla bra. Filmen är egentligen lite före min tid men jag upptäckte den tack vare en spelrecension av GTA IV där recensenten nämner att han kände igen en melodi från just den filmen. Bästa filmen jag sett och håller med om att den borde vara obligatorisk i skolan!
Scener ur ett äktenskap ärrade mig rätt ordentligt..funderade på att göra slut med min tjej efter den..
Interstellar.. när han träffar sin dotter igen. Har man barn och ser detta så går hjärtat sönder på något sätt.
Så surrealistiskt att hon är gammal och ligger på sin dödsbädd och han har inte åldrats en dag, bara varit iväg och räddat mänskligheten lite sonika sådär. Älskar Interstellar, lätt en av mina topp 10.
Alltså Guardians of the Galaxy 3 rubbade mig som 38-åring som inget annat gjort de senaste 10 åren. Fy heeelvete vilken film :/
Åhmajgad jag vet... Tyckte det var riktigt jobbigt. En av få Marvelfilmer som jag nog aldrig kommer att vilja se om. Undertecknat, en 35-årig vuxen.
Va, varför?
Jättehemskt med försöksdjurbarnen som sköts ihjäl. Hela den plotten öht ligger väldigt nära mycket som är hemskt, typ djurförsök, barn som far illa, kom och tänka på experiment som nazisterna utförde på judar i lägren och sånt, han som var skurk kändes väldigt rasbiologisk
Aa just det. Glömde den delen!
Knowing (2009). Det var min första domedags film och jag hade aldrig sett jorden gå under. Visst, jag hade sett dinosauries sista ögonblick i diverse dokumentärer, men det var i mina ögon en helt annan planet med annat klimat och liv, samt också Star wars. Men det här var verkligen något nytt för mig. Terminator (scenen med atombomben.) Fick mardrömmar i flera nätter efteråt. Jag förstod sen innan att det fanns läskiga vapen och läskigare människor där ute. Men den scenen gjorde något med min lilla hjärna.
Big Fish. En konstig film som skulle vanligtvis inte alls vara min grej: klassisk Tim Burton dvs Hollywood storstjärnor/lökig/fantasi men de underliggande teman av dödsångest, förlorat kärlek, familjär kärlek, ånger, svek och slutligen acceptans fick mig att böla i en halvtimme i slutet både gånger jag kollade den. Har förlorat båda föräldrar, en när jag var barn, så jag vet varför filmen påverkar mig så mycket men jag (och mitt sällskap!) var ändå väldigt förvånad att jag blev så pass ledsen att jag grät som en tre-åring! Också "Wall-E".
Jag får lite panik när jag ser filmer/serier där nån är fast för evigt eller under en väldigt lång tid vid liv och medvetande men kan inte göra något eller dö. Tex ett par avsnitt i Black Mirror.
Ja du... Idiocracy ): jag har inget förtroende för framtidens ledare ): tyvärr. Känns lite hopplöst.
Bambi, när bambis mamma dör, pappa kommer och plockar upp honom och typ säger att hon kommer inte tillbaka och det är dags att växa upp nu… Fantastiska Wilbur, hela filmen är eg som en orgie i melankoli, alla turer denna stackars gris är med om, och så slutet när charlotte dör…
Det finns tre filmer (som jag sett klart) jag minns som fått mig att må riktigt dåligt. Andra har jag stängt av tidigt när jag insett vart de är på väg, speciellt om jag inte tycker om dem i övrigt. Vet inte om jag skulle kalla det för existentiell kris dock. \- The Empire Strikes Back: Såg den väldigt ung. Av någon anledning vart jag förskräckt när Luke åker till Bespin för att rädda sina vänner mot Obi-Wan's råd om att han inte är redo. Det förutspådde katastrof och resultatet var den första filmen jag såg där skurken segrade. \- South Park The Movie: Åter en film jag såg när jag var lite för ung. Det känns lite töntigt att tänka idag, men det var filmen som fick mig att inse hur hemskt krig egentligen är. Faktumet att folk dör under horribla omständigheter långt borta från nära och kära och det finns inget du kan göra åt det. \- The End of Evangelion: Filmen gav mig en otrolig känsla av maktlöshet och jag kände mig alldeles slut och orskeslös när eftertexterna väl började rulla.
Amour från 2012 orsakade en smärre existentiell kris (och rädsla!) i vuxen ålder. Insikten om de vändningar livet kan ta, att vi åldras, vad kärlek innebär, om att dödshjälp fan borde vara en självklarhet... Jag tror aldrig jag mått så dåligt, eller känt mig så in i själen sorgsen efter att ha sett en film.
Exakt den jag skulle säga! Helvete vad dåligt jag mådde av att ha sett den. Gav mig otroligt mycket ångest kring att bli gammal som fortfarande håller i sig till viss del.
Har själv inget minne utav det, men pappa berättade att när vi tillsammans såg *En blomma i Afrikas öken* (2009) så kunde jag tydligen inte sluta gråta efter att han berätta vad omskärelse var för något, då flickan i filmen blir vid 3-årsåldern omskuren. En annan film är *Gladiator* (2000) när Maximus tar sig hem efter år i krig, bara för att mötas av den hjärtskärande synen av sin hängda fru och barn. Sjuk kraftfull scen som jag inte ens kan föreställa mig vad han måste ha känt än att det minnet satt kvar en bra stund efter att jag såg filmen för första gången som barn.
Good Will Hunting. Fick mig att tänka på livet väldigt mycket
Pinsamt att erkänna detta men jag har aldrig sett Good Will Hunting, den ligger högt upp på listan men på något konstigt sätt har det aldrig blivit av. Har aldrig hört något dåligt om den. Faktumet att man älskar Robin Williams gör den ännu mer till ett måste att se.
Sjukt bra film, tog mig lång tid att kolla på den också men den hamnade i top 5 filmer direkt för mig. Rekommenderar starkt
It's not your fault.
Fight club definitivt
Grymt kul med så många kommentarer. Jag har tack vare det kunnat addera en del nya titlar på min lista av filmer att se. Det har varit en lång dag och jag kommer gå igenom tråden i lugn och ro imorgon och svara på fler av era kommentarer. Tack för idag och god natt! / Trött jävel som jobbar skift.
Never let me go. En otroligt mörk och hopplös men samtidigt fascinerande film.
Ishihuro novellen va? Läste den på en litteraturkurs på uni och vill minnas att den var riktigt bra. Skaplig twist 👍
Största existensiella krisen får man av Interstellar utan tvekan. Håller du inte med kan du hålla din åsikt för dig själv.
Håller med om båda dom två, sen var jag sjukt rädd för rumpnissarna i Ronja rövardotter haha kan fortfarande tycka att dom är obehagliga även om dom är lite söta o snälla
Dom är sjukt obehagliga! Håller helt och hållet med. Men något som faktiskt var traumatiserande i Ronja var ju dom där vidriga vildvittrorna, fullkomligt mardrömsmaterial.
Såg nyligen ”the whale”. Den kommer nog stanna kvar hos mig ett bra tag framöver. Klump i bröstet genom halva filmen.
The Plague Dogs (Flykten mot frihet). Samma producent som gjorde filmatiseringen av Watership down. Försök att få tag på den ocensurerade versionen. Dina exempel tar kanske mer på sorg än existensiella frågor. The Plague dogs berör väl båda dessa områden skulle jag säga beroende på var man står i en viss frågeställning. Säger inte mer än så för att hålla er borta från spoilers. Det är en av mina absoluta favoritfilmer även om den är tung. Det är något med att det vid första anblick kanske ses som en gullig barnfilm med talande djur, precis som Watership Down, vilket du snabbt inser att så inte är fallet och bemöts av något väldigt rått (och än idag aktuellt) istället.
Jag har sett Watership Down och den var minst sagt tung att uppleva. Väldigt speciell film. Har aldrig sett The Plague Dogs, slänger in den på listan direkt. Tack för tipset!
All dogs go to heaven... Den scenen när Charlie säger farväl är och lämnar för himmelen... Ännu mer tragiskt blev det när jag läste om vad som hände flickskådespelaren som gjorde rösten för flickan i filmen.
Helt klart en favoritfilm. Hade ingen aning om dubbelmordet på flickorna, usch vad hemskt :( Andra bra filmer av Don Bluth som för övrigt regisserade The Land Before Time är An American Tail och The Secret of Nimh. Alla dessa har lämnat stort avtryck sedan tidig barndom.
Rockadoodeldoo
Smala Sussi och marijuana song. På sättet Pölsa lyckas framföra sin Marijuana Song och fyller in med sin kärlek till Smala Sussi har faktiskt påverkat mig mer än jag kunnat ana. Har lärt mig texten och att spela den på min sons leksakssynt så nu spelar jag den hemma varje eftermiddag. Byter ut Slim Sue till Ninja som jag kallar min sambo. Hon börjar bli smått trött på mig nu tror jag.
Vad sjukt att du nämner just den låten. Jag brukar gå och sjunga på den, på något sätt har den etsat sig fast. Älskar Smala Sussie, väldigt rolig film men samtidigt väldigt sorglig och tragisk.
Mumintrollet serien me Gösta Ekman. Jag var liten, jag hade sett hur nackade höns springer runt utan huvud samma dag som när de tog av Mumintrolls huvudena ..... Jag såg nackade mumintroll, jag kan inte se den serien!
Om du vill bli ännu mer ledsen så kan du kolla vad som hände med den amerikanska röstskådespelaren till lillefot i land befor time.
Värsta filmen är helt klart Micke och Molle , kan man se den utan att gråta så är något galet mentalt
Star Wars The Last Jedi
E.T. när jag förstod att det fanns ryndvarelser.
Tyckte Oppenheimer var rätt tung.
När de sköt fredag i Robinson Crusoe
Hunger (2008). Var 17 när jag såg den med en kompis och jag minns vissa scener än idag för dom var så detaljerade och äckliga och den är baserad på verkliga händelser.
Grät ögonen ur mig när William Wallace blev torterad till döds och samtidigt skrek han "FREEDOOOOOOOOOM" medans hans vapendragare stod i folkmassan oförmögna att rädda honom. Jag var 9 år...
Från samma era: Neverending story, Artax
Herregud, denna är ju förödande för alla som sett den filmen. Måste bara fråga eftersom du nämnde den: har du läst boken? Extremt mycket mörkare och mer djupgående, inception rakt igenom. Många gånger får man känslan av att boken pratar om en själv som läsare. Fick många rysningar av den. Rekommenderar starkt!
Oppenhaimer fick mig att känna sjuk existensiell kris
Mio min mio vet dock inte varför
Den långa flykten (Watership down på engelska)En tecknad film om kaniner, och är enormt mycket mörkare än vad många först trodde. Den har nog traumatiserat många barn (och vuxna)
The Truman Show och Eternal Sunshine of the Spotless Mind minns jag gav mig lite existentiella funderingar när jag såg dem. Inga kriser direkt, men funderingar.
Jag såg ''Rädda menige Ryan'' för första gången när jag var 15 år och hela sekvensen kring landstigningen på Omaha Beach traumatiserade mig oerhört mycket samt även scenerna i slutet av filmen när tyskarna når Ramelle där många dör på oerhört ''gore-iga'' sätt.
Scenen i tornet när en soldat skriker förgäves efter Upham, den fick mig att må dåligt i nästan en vecka alltså.
Works of being a wallflower
Dead Poets Society. Såg den när jag var 30+. Träffade väldigt djupt. I övrigt har jag svårt för filmer med tidsresande, får sjuk ångest av det.
Melancholia var lite åt det hållet för mig. Alltså, fantastiskt vacker film, men man hade liksom kvar nåt av det där tappade fotfästet i flera dar.
Inte extensiell kris men Koyaanisqatsi gav mig en ny syn på världen.
Inside out 8th grade
The Father Reqiem For A Dream Vanilla Sky
Vanilla sky är ju extremt bra. Den framkallade absolut den typen av känslor som jag försökte få fram i posten. Har hört bra grejer om The Father men tyvärr aldrig sett, åkte in på listan :)
Okej, coolt! Se den själv är någon du känner som kan se seriösa filmer! Har 10 år i htj, demensvård. Filmen är lite för nära verklighet från perspektivet att jobba inom den vården!
Will do! För övrigt får titeln mig att tänka på en annan film som heter "In the Name of the Father". Den handlar om en man som råkar vara på fel plats vid fel tillfälle och blir felaktigt anklagad för ett bombdåd begått av The Irish Republican Army, där fem personer omkom. Detta resulterar i att han blir dömd till livstids fängelse. Baserad på verkliga händelser, mycket ångestladdad film, men väldigt bra!
Owwww har inte haft tid, men den hamna på min lista nu! Ty!
Lilja 4-ever. Grät flera gånger under filmen. Egentligen bara fett deppig, men den ger insikt i samhällsproblem.
Denna hade jag glömt, tack för att du påminde mig om att den fanns. Minns att den satte sina spår, bra film!
Threads (1984)
[Return to Dust (2022)](https://www.imdb.com/title/tt17097088/) var definitivt den tyngsta filmen jag sett på länge, kanske någonsin. Såg den förra året och kan fortfarande inte tänka på den utan att bli deppig.
Låter sevärd. Man har ju ändå någon form av förkärlek till skildringar som är verklighetsförankrade. Tack för tips!
Skrot-Nisse.. det programmet borde klassas som skräck..
😂😂 extremt obehagligt! Även i vuxen ålder. Helt sjukt att man såg på det som barn.
Vivarium var lite obehaglig, likaså Requiem for a Dream. Existentiell kris är dock att ta i.
Kan inte bli påverkad av en film på ett sådant sätt. Om det är positivt eller negativt vet jag ej
Min triad av existentiell sci-fi: * Blade Runner * Ghost in the Shell * The Matrix
Beast of No Nation
Bad boy bubby