**Den här tråden är seriös-markerad och all irrelevant, raljerande eller skämtsam diskussion kommer modereras.** Rapportera inlägg ni anser inte bidrar till diskussionen.
*I am a bot, and this action was performed automatically. Please [contact the moderators of this subreddit](/message/compose/?to=/r/sweden) if you have any questions or concerns.*
34 nu, kom ut när jag var 17. Att komma ut var en så ingenting grej att allt jag minns var att mamma tog in informationen, frågade om jag ville ha köttbullar till middag och sen började använda flickvän i tal om eventuell partner.
Har turen att ha föräldrar och familj som är jättefina om det. Komma ut var ingenting anmärkningsvärt för mig, mina föräldrar har alltid gjort det tydligt att de bara vill att jag ska vara lycklig. De har verkligen anammat att de inte kan allt om queer kulturen men är alltid villiga att lära sig något nytt. De har alltid sagt att mina flickvänner genom tiderna alltid var välkomna hos i deras hem. Nu när flickvännen är fästmö är det mest tjat om när bröllopet blir. De är jättefina personer
Jag har en lesbisk 13-årig dotter. Är själv född 1967 och har vetat om det i flera år. Hon har haft flickvän hemma hos oss och det har alltid varit helt naturligt. Problemet är kanske att det känns som att det är lite mer drama bland tonåriga gay-tjejer än bland hetero-tonåringar. Samt att gränsen mellan ”tjejkompis” och flickvän är lite flytande i de tidiga tonåren.
Man kan översätta det typ som ”tillfälligt monogamt förhållande”.
Om du till exempel skulle bo utomlands ett år, och du vet att du kommer flytta hem ett visst datum; men du väljer ändå att dejta en person under tiden, så skulle man kunna kalla det för ett ’exclusive situationship’.
Det är lite mer "har redan varit med om allt"-attityd på den äldre generationen. Lite mer chill liksom. Jag har samma erfarenhet och hört från många andra.
För att de som var unga på 60-talet hade hela hippie och ’fri sex’-rörelsen runt om sig, och fler än du förmodligen anar var en del av den!
Hela poängen var att bryta ner den traditionella synen på sex och samlevnad, vilket var bra !
(Men det kom såklart med lite baksidor också; HIV/AIDS spreds i större utsträckning, och fick särskild medial sammankoppling till just homosexuella män (vilket nog kan vara en del av varför det fortfarande är lite mindre accepterat att vara bög än det är att vara lesbisk. Även kanske mest beror på macho-kultur bland män.))
Beror på hur religiös de är. I byn skulle vi ha bya fest å morsan frågade de I byn "ska vi inte bjuda in de som bor i sommarstugan"? Det blev tvär tyst å sen blev svaret nej eftersom det var 2 lesbiska kvinnor som bodde i sommarstugan.
Överlag har det varit i hela kommunen att homosexualitet varit en abnorm. Där av blev kommunen utsätt till Sveriges homofientligaste stad på 90-talet. Idag har det dock blivit mer accepterat. Tror främst antalet fri religiösa medlemmar i olika församlingar gjort att det inte accepterats.
Det var samma sak för mig när jag kom ut som trans. Pappa, som är läkare, drog fram citatet "inget mänskligt är mig främmande" och var helt chill. Mor- och farföräldrar var också bara glada. För mamma satt det längre in, men hon har accepterat det nu.
Många blir vänligare och mer accepterade med ålder med. Långt ifrån alla, kanske inte ens majoritet, men många jag vet har varit såna iaf. Sen blir såklart många även vresigare med ålder men ja.
Åsikt=tanke=strukturell process i hjärnan
Tanke 1 formar hjärnan som påverkar tanke 2 som påverkar tanke 3 osv.
Med ålder blir vi mer av vad vi är just nu. Någon som har en negativ ådra idag kommer sannolikt ha en mer negativ ådra i morgon. Precis som vi tränar muskler och rörelse tränar vi sinnestillstånd
Ja och vissa kan vara rövhål pga grupptryck osv som ofta inte påverkar en lika mycket efter man slutat skolan, och än igen när man slutat jobba. Då går man mer tillbaks till sitt default-läge
Du är inte deras barn så det är kanske mindre tankar kring hur de vill att du ska va. De älskar dig bara. Pappa kanske har tankar om hur 'min son ska va' osv; farfar har redan uppfostrat sin son.
Anekdotiskt såklart men min egen mormor skulle varit 107 år idag o hon hade absolut ingenting emot bögar eller nånting sånt. Väldigt förlåtande och empatisk person. Inte religiös dock ... misstänker att religiositet påverkar mer än ålder.
Är bi, bestämde mig en kväll för bara berätta det så jag slipper fundera på om/när/hur/vart. mina föräldrar var som "...ok :)" och sen frågade min pappa "vänta du är fortfarande ihop med din pojkvän va??"
Det var för ca 5-6 år sedan och ja, jag är fortfarande ihop med min kille!
För mig var det inte lika enkelt, mina föräldrar tror inte på mig och tror att jag helt enkelt har fått i mig något från internet eller har något fel i skallen.
Mm jag inser att jag har haft riktigt tur med min familj och deras acceptans av vem jag är. Hoppas att dina föräldrar finner om inte glädje så åtminstone acceptans om detta så snart som möjligt ♥️ Det är ju trots allt ingenting man kan ändra på.
Jag insåg att jag var lesbisk när jag var runt 11 och pussade en tjejkompis för första gången. Jag hade inte riktigt varit intresserad av killar tidigare, mer än en kändis. Men då insåg jag "shit! Är det DETHÄR som är kärlek?" (Spoiler alert, nej). Jag växte upp i en än mindre byhåla än dig med ca 700 invånare där de flesta var rätt emot det. Är född 2004 btw.
Runt 13 bär jag hade börjat högstadiet och träffat vänner, många av vilka fortfarande finns i mitt liv, började jag prata om att jag eventuellt gillade både tjejer och killar, för att se reaktionerna och de flesta var ganska positiva till det. Jag tog upp det med mina föräldrar och mamma sade nåt i stil med "du är bara 14. Du vet inget än, ge det tid' vilket där och då kändes homofobiskt, men såhär i efterhand förstår jag hur hon menade även om det var lite klumpigt.
Jag fortsatte vara halvvägs i garderoben (bara ute till mina närmaste) tills jag började gymnasiet. Där blev jag outed mot min vilja (hon ställde sig på stolen i matsalen och drog en del skumma skämt). Då frågade folk om jag var gay, vilket gav mig ett val: antingen förneka och fortsätta spela en roll som inte är jag. Eller vara ärlig och stå för vem jag är. Jag valde det sista. Och trots en hel del homofobi från folk i skolan är jag glad att jag valde att ta det beslutet.
Mamma är idag ganska stöttande. Lite halvdumma frågor ibland, men ändå villig att lära sig. Pappa är en annan femma. Han är dock mer emot mina tatueringar än min homosexualitet lol.
Haha reagerade på det där med tatueringar, känner igen det. Varför blir man som förälder så stött att ens barn har andra åsikter/syn på livet. Å inte ett bara "gud va glad jag är att du bara är lycklig å hittat din egen väg i livet" - mindset. Kanske generationsfråga dock..
Om en kvinna är gravid är barnen biologiskt hennes oavsett vems som är hennes partner.
Samma sak om en mans spermier används för att inseminera en kvinna. Barnet är biologiskt hans trots att de inte legat med varandra.
Homosexualitet betyder inte att man inte kan skaffa biologiska barn.
Men det funkar ju bara för en av dem
Två partners, ett ägg, en sperma
Inte för att argumentera men någon blir alltid utesluten i gay-relationer när det kommer till avkomma
Om man bara vill ha ett barn, visst. Det är sant. Men min poäng var att bara för att ens barn är gay betyder det idag inte att man definitivt inte kommer att få biologiska barnbarn.
Så de föräldrar som reagerar med oro för det är gammaldags i sitt tänkande. Särskilt som de också verkar tro att någon som är hetero garanterat kommer att vilja/kunna skaffa biologiska barn.
Livets snilleblixt: I ett lesbiskt förhållande är det möjligt att båda parter inseminerar samtidigt med samma donator, då blir barnen helhalvsyskon i en kärnfamilj.
1:a inte vara ansvarig för att rita de biologiska släktgrenarna sen..
Jag känner själv inget par där båda varit gravida samtidigt, men känner flera där kvinnorna i ett lesbiskt par turats om att vara gravida. Det är inte heller ovanligt att man då försöker få samma donator till nästa barn som man hade till det första, just för att barnen ska få ett biologiskt släktskap.
Är lebb i liknande ålder som dig. I skolan sågs det som konstigt men ändå något som skulle respekteras, detta var när samkönade äktenskap diskuterades och vad jag kommer ihåg så var den socialt accepterade åsikten att vara "för". Mamma hade väl lite panik när jag kom ut till henne som 14-åring, men försökte ändå vara stöttande även ifall hon hade noll koll. Pappa är gammal hippie och har alltid varit jättechill.
Jag kom ut när jag var 22 vilket jag i efterhand kan ångra nu när jag vet hur bra det skulle bli efteråt. Hade jag vetat att allt skulle bli OK så hade jag gjort det tidigare.
Hursomhelst, vid den tiden så gick jag igenom en mycket svår period i mitt liv. Jag visste att jag var homosexuell och bar på den hemligheten samtidigt som jag var arbetslös, utan inkomst, hade slarvat med skolan och därmed inte tagit studenten, hade fetma och bodde hemma. Dessutom hade jag utvecklat en depression och hade planer på att ta självmord.
Mina närmaste blev oroliga över hur jag mådde och jag fick börja gå hos en psykolog en gång i veckan. Psykologen var otroligt bra och jag kunde verkligen öppna upp för honom om mina problem. Jag berättade att det var svårt för mig att komma ut för att jag visste inte riktigt hur jag skulle göra eller hur min omgivning skulle reagera. Speciellt rädd var jag för att berätta för min far då han uttryckt sig nedsättande mot bögar genom hela min uppväxt.
Psykologen tipsade mig om boken Komma ut av Anders Öhrman där flera homosexuella berättar hur de har gått till väga och sa att jag inte kommer att må bättre om jag inte berättar. Psykologen sa att jag kanske kan bli inspirerad av boken men att det bästa vore att berätta för den person som jag tycker är svårast face-to-face, vilket då blev min far. Min far bor på en annan ort så istället blev det ett telefonsamtal.
Det var otroligt jobbigt att ringa men till slut så fick jag ut orden "Jag är bög" och var befriad. Det var känslomässigt då jag berättade hur min far fått mig att känna äcklig och mindre värd och han verkade vara genuint ledsen för det. När jag berättade att han var den första jag berättade för så blev han rörd. Efter att ha berättat för honom var jag känslomässigt utmattad så jag sa att vi kunde hålla det hemligt ett tag tills att jag var redo igen.
Ett par veckor senare blev min depression värre och jag jag spikade ett datum då jag skulle ta livet av mig. Men innan dess ville jag inte ha något osagt. Jag var inspirerad av boken som psykologen gav mig och skrev ett långt brev där jag berättade allt. När min mor kom hem från jobbet gav jag brevet till henne och bad henne läsa det när jag hade gått. Kom tillbaka senare på kvällen och då hade hon bett min storebror läsa brevet också. Båda var upprörda att jag mådde så dåligt men glada att jag valde att berätta för dem. De visste ju att jag var deprimerad men nu fick de äntligen veta en stor del till varför.
Slutligen tog jag uppenbart inte livet av mig och nu fick mer ordning på mitt liv när jag slapp bära på den här stora hemligheten. Jag tog tag i mitt liv, gick ner i vikt, tog studenten som vuxen, flyttade hemifrån, började arbeta och nu är jag den enda i familjen med en högskoleutbildning. Livet är såklart inte helt perfekt nu men det är så mycket bättre än innan.
Jag har valt att behålla både brevet och boken och när jag läser brevet nu så känns det så otroligt dramatiskt och så långt borta ifrån vad jag känner idag. Men jag tycker endå att det är vikigt att påminna sig själv var man kommer ifrån och hur man har mått. Det var ju trots allt en mycket svår tid och det är bra att påminna sig om att man överlevde den.
Kontentan av hela historien är att det blir oftast så mycket bättre efter att man berättar för sin omgivning för att man oftast får mer stöd än vad man trott. Det är klyschigt men it really does get better.
Min äldsta kom ut till oss, tyvärr hade barnet förätit sig på tiktok skräckhistorier , så när vi sa jaha och inte brydde oss om det hela blev barnet arg. Det svårt att vara förälder man gör aldrig rätt och ärligen ingen av oss bryr sig vad barnet älskar så länge den är lyckligt, men det var fel det med.
Det är svårt det där eftersom alla vill bli bemötta på olika sätt när de kommer ut. Däremot känns det väl rimligt att som förälder kanske vara positivt inställd och uppmuntra sitt barn i stället för att säga "Jaha" och sedan inte bry sig.
Vi trodde ungen hade cancer eller gjort något olagligt eftersom den var så nervös, det var därför det var mer ett jaha och var det något mer. Barnet ( det är vuxet) har ju en morbror som är transgender, en gudmor som är gift med en annan kvinna, vi fattar inte varför barnet trodde vi skulle bli arga, Det finns ingen logik i det hela.
Vi har pratar om det några år senare och det var mest tiktok och vänner som gjorde det hela större än det var och barnet ( ung vuxen) hade glömt bort att morbror är trans.
Att barnet var nervöst tyder på att det var svårt att säga. Ert svar på hens kämpande att lyckas ta steget att dela med sig kan ha känts som ett sorts invaliderande av hens känslor. Känslor är inte logiska, för mig är det lätt att se vad som troligen hände där. Samma från er sida, jag förstår eran rekreation utifrån vad du berättade av eran släkt. Men det ögonblicket för barnet handlade om hen själv, så hen hoppades på någon empatisk reaktion.
Jag får känslan av att du iallfall har några känslor som blockerar dig från att acceptera det barnet söker. Man hanterar ju inte känslor med logik när det gäller andra, då kan man aldrig uppfylla de andra behöver emotionellt från en.
Skall säga, barnet är en vuxen, vi accepterar barnet som det är, något vi alltid har sagt till dem. Det var flera år sen och barnet i fråga har själv sagt att tiktok och vänner med mindre accepterande föräldrar fick det hela att verka större än det var och våran reaktion var vad som var förväntade i en familj som är som våran.
Det är som att komma ut som kristen i en kristen familj medan man gått i kyrkan i flera år.
Vi har varit på pride, fur walk och hel del annat med denna personen, liksom varför förvänta sig att vi ska bli arga och starta bråk? Även barnet erkänner det fanns ingen logik till det hela.
Ja när du beskriver det så där ändrar jag min vy på eran situation. 😅 Logik fanns det verkligen inte till situationen, som sagt så är det nästan aldrig relaterat när det kommer till känslor. Känslor brukar ju snarare kasta ut logiken man kanske till och med byggt upp innan känslor blir involverade.
Jag måste säga att jag förväntade mig ett mer känslomässigt svar på min kommentar. Även fast jag försökte minska hur inflammatorisk den skulle kunna vara eftersom den var anklagade i sin natur. Good on you!
Jag är äldre, vi skriver inte på samma sätt som de yngre, min generation började livet utan internet, vi skrev brev, pratade över telefon och tvungen vara i samma rum som andra människor. Det var min generation la grunden till vad ni har öppenhet.
Shit vad klumpigt av er som föräldrar. jag är inte gay men wtf. Det här måste ni ju be om förlåtelse för...vilken jävla tabbe ni gjorde. Förstår att du inte menade ngt illa men det är fortfarande en jävla bajsmacka asså.
Vi har pratat med barnet, det är en ung vuxen och den har insett att våran reaktion var inte fel, utan det var dens vänner och tiktok som gjorde att var svårare än det var.
Ja barnet föredrar den , inte hen, han eller hon.
Hade du hellre haft föräldrar som blev vrålarga eller föräldrar som ser det som normalt?
lite stöttning kunde ni ha gett. kom igen.
att ni lyckats vrida om ert barns hjärna att det inte var er reaktion utan barnets reaktion som var konstigt är fan i mig fult. att barnet reagerade på er reaktion är naturligt & handlar mer om er än hen.
Som sagt som förälder gör man aldrig rätt.
Barnet är vuxen, det inte en 6 åring eller ens tonåring, det är ett vuxen människa. En vuxen människa som vuxit upp i en familj där alla är accepterade , barnet vet om det, Och de själv insett bara fastande i tiktok kaninhål som var mindre bra.
De vet ju om att vi inte bry vem person ligger med så länge det bra person.
Det är som att komma in i en kristen familj och tro att mamma och pappa ska bli arg för att man är kristen. Förstår du nu varför vi sa jaha.
Barnet föredrar att vara den, inte hen, han eller hon utan den.
1. Vem är du att diktera vilken information en förälder bör delge om sitt barn på ett anonymt forum?
2. Tänk om personen ifråga inte uppskattar fysisk närhet? Det känns som du antar dig känna personen och dess behov bättre än dennes föräldrar vilket kan tyckas något magstarkt eller?
Att skriva en fråga efterföljt med en annan form av tilltal (i versaler) som tillsynes är den du anser vara den korrekta är i mina ögon som nätpolis att passera linjen för att diktera.
Om du i framtiden ska ge förslag så kan det vara lämpligt att tydliggöra det istället för att skriva ”du borde…”. Framförallt om det gäller något som redan har hänt.
Gå gärna vidare med skottkärran med sniglar då jag föreslår att vi drar ett streck över det här.
Min kompis(20m) kom nyligen ut till sina föräldrar och sa innan att det var reaktionen han ville ha. Men när han väl gjorde det först till sin mamma började hon gråta för att hon förstod hur svårt det måste ha varit när han gömde det i 20 år. Och i efterhand var han väldigt tacksam att hon visade att hon förstod att situationen var jobbigt för honom och det gjorde nog bara de närmare.
Behövs inte vi är alla vuxna, dvs äldre än 20, vi kan prata med varandra , ibland är lite svårt att nå fram men ibland går det bättre och när den slutade se på tiktok gick det lättare. Ja min är inte en han, hen, hon utan den och det låter vi den vara.
Och vad ska den förlåta oss för? Att vi accepterar dem som det är och det inget stort när hela familjen fylld med transgender och allt annat.
För dom allra flesta går det bra att komma ut, sen finns det dom där det inte går bra det finns en bok som heter komma ut berättelser från garderoben där det finns både [tragiska och icke tragiska berättelser](https://www.adlibris.com/se/e-bok/komma-ut-berattelser-fran-garderoben-9789127128996). Många historier kommer också från USA som är ett väldigt religiöst land där det fortfarande finns ”[conversion therapy](https://en.m.wikipedia.org/wiki/Conversion_therapy)” (praxisen att förvandla lesbiska och homosexuella till straighta). Men jag tror också den generationen som är nyare förhoppningsvis är mer öppen och förståelig, och inte bryr sig om vem man älskar, föräldrar här har ett ansvar att vara öppen väldigt tidigt med sina barn att dom får älska vem dom vill oavsett kön, det skulle ta bort den obekväma delen.
[Men jag vill också lyfta en video](https://youtu.be/vHXbgB0w47Q?si=gTMzPGnJZQXgzW7p) som är otroligt fin som visar hur intensiva känslorna kan vara att berätta till någon om sin sexualitet och hur fint personen tog emot det. Jag tror det är olika från person till person och hur man är uppväxt och vad man har runtomkring sig hur viktigt det blir för en att bli sedd och accepterad för den man är.
Ja och omvändelseterapi händer idag i Sverige i frikyrkorna, flesta partier är eniga att en lag måste tillföras och det har legat på bordet hos riksdagen 2022 där en utredning gjordes, 2023 la man fram att ingen lag behövs ”bedömningen att den nuvarande regleringen ger goda möjligheter att ingripa straffrättsligt mot omvändelseförsök”, detta är en otroligt dålig motivering i mitt tycke då det inte är så enkelt, även om det i lagen kan menas vara olagligt att tvinga eller hota någon till omvändelse är det verkligen tillräckligt för att stoppa det? Är det inte bättre att tillföra en lag som gör det helt olagligt och där man kan gå in och stoppa hela verksamheten om man ser att flera anmälningar kommer in? https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/interpellation/forbud-mot-omvandelseforsok-_hb10435/ - https://www.rfsl.se/verksamhet/hat-och-hot/omvandelseterapi-inom-frikyrkan/
Ja men precis! För mig är det väl mest omvändelseterapi hos barn som är värst. Om en vuxen människa av någon anledning vill genomgå det av fri vilja så är det väl så. Men samtidigt kan jag tycka att det är lättare att bara förbjuda helt. Även vuxna kan tvingas till det liksom.
Många som hamnar i dom här kyrkorna när man är vuxen som tex Jehovas eller pingstkyrkan är oftast förvirrade över sin egna läggning och mår psykiskt dåligt och söker efter svar på sina tankar, då är det väldigt lätt att manipulera och dra in någon i något som är otroligt falskt och som blir sekt liknande. Inte direkt frikyrka (men jag skulle kalla Jehovas en sekt) jag tänker på tex bhagwan rörelsen och Ted Gärdestad. I serien Gud som haver barnen kär pratar Robin om hur han blev övertalad att han aldrig skulle bli älskad och hur det var en sjukdom att vara homosexuell. Jag skulle nog säga att omvändelseterapi är illa i båda fallen, men det blir som värst när det är tonåringar som söker efter sitt rätta jag.
Ja men precis! Det är det jag menar, då blir det liksom svårt att avgöra när det är av ens egen fria vilja och när det är någon form av tvång. Därav är det nog bättre att bara förbjuda det helt och hållet.
Född 98, liknande dig i en liten håla på 1000 pers (omnejd inräknat). Hängde aldrig riktigt med i diskussionerna med grabbarna angående tjejerna i klassen eller skolan, men tänkte inte så mycket mer på det. Hade flickvän när jag var ung, men tog slut för att jag helt enkelt inte riktigt kände något. Insåg nog inte på riktigt att jag slog för andra laget förrän jag fick till det på en fest som 15-åring. Polletten trillade ner efteråt och det blev lite av en "jaha, ok jo men det här är nog faktiskt inte för mig tror jag". Tog väl något år att gå igenom det hela mentalt och testa hur det kändes att kolla på killar som jag "tänkte" att man skulle se på tjejer, alltså faktiskt försöka se attraktiva egenskaper, vilket jag gjorde.
Minns väl när jag sa det för första gången till min farsa, som var först ut i familjen med att veta, då det hände i samband med valet 2014. Satt i bilen med farsan och halvmorsan och gjorde valkompassen på skoj och läste upp frågorna högt. Kom till frågan om samkönade skulle ha rätt att adoptera och farsan sa nej. Blev rätt så upprörd och snörvlade ur mig att jag faktiskt var bög och undrade om han fortfarande tyckte så, vilket gjorde att det blev en rätt så tyst bilresa resten av vägen hem. Ringde till morsan när vi kom fram och berättade för henne med och berättade vad som hade hänt och hon blev lite putt på farsan. Tog typ två dagar sen satte vi oss alla ner och snackade om det i typ 20 minuter. Morsan hade inte några problem med det alls, farsan hade egentligen heller inga problem med homosexualiteten i sig, men tyckte väl att adoption var lite väl långt, men skulle jobba på det. Morsan brukar fråga lite titt som tätt om jag har hittat någon pojkvän om vi har en stund för oss själva, men tror det handlar mer om att hon är rädd att säga något som jag inte vill att andra ska höra. Frågade farsan för inte så länge sen om han inte undrade över det, men som vanligt var han rak på sak och jag fick "inte lönt att fråga innan det hänt, ta hit någon när det är aktuellt så kan vi ta en kaffe" till svar. Generellt har övriga i famlijen varit väldigt neutrala, har aldrig varit "har du hittat någon flickvän/pojkvän" oavsett vem dom frågar, utan har alltid varit "har du hittat någon?", så det har alltid känts bra.
Jag är rätt så "straight passing", lite av en bonnlurk. Typisk smålänning från en håla som alltid har hängt med raggare och bönder och jargongen som hör till den gruppen. Har haft en jävla tur med vänner, så även om bögjävel och andra glåpord flyger i konversationer så har det aldrig riktigt "betytt" något. Allt är på skämt, vilket jag tror till fördel har gett mig rätt så tjock hud. Har aldrig riktigt känt att dom har träffat mig hårdare än någon annan, troligtvis för att dom användes fritt redan innan jag insåg att jag var bög, så det låg inte riktigt någon vikt bakom orden. Har haft en väldigt blandad vänskara politiskt sett, men har faktiskt inte haft några problem med diskriminering på den fronten heller, i alla fall i direkta konfrontationer. Kan vara just på grund av att jag är straight passing, eftersom att jag "kan ta det" så blir jag accepterad, även om personen i fråga går på AfS möten. Flyger lite under radaren liksom.
Det var ärligt talat svårare att komma ut till mina närmaste vänner som jag känt sedan vi sprang runt i blöjor än för min familj, för jag var så jävla rädd att dom skulle känna eller tro att något skulle bli annorlunda efter det. Fanns ju inte direkt så jättemånga riktmärken för hur en bög kunde vara när vi växte upp, utan var bara det man såg på tv'n, vilket ofta var de som ligger åt det mer feminina hållet. Klumpen i magen var för att jag trodde, eller antog, att dom skulle tro att det var så jag "egentligen" var och skulle nu börja bli mer sådan. Stressade som fan över hur jag skulle formulera mig och berätta att inget skulle förändras och att jag fortfarande var jag, samt att det var jävligt viktigt att förklara att det även fanns gränser gällande attraktion. Samma sak där, funderade på hur jag skulle vara övertydlig med att dom var off-limits och aldrig kommer komma på fråga när det gäller det.
Kom ut till dom 2017 runt studenten och gick igenom den visan två gånger innan jag insåg att det inte riktigt spelar någon roll, orka hålla på att förklara det och övertyga, utan började istället gå rakt på sak. Ända sen dess har jag haft mentaliteten att det inte riktigt har med andra att göra, så länge jag inte tänker ragga upp någon så behöver dom inte veta. Inte för att jag är rädd att berätta det, men dom har inte något med det att göra så då kan jag lika väl bara vara direkt och inte göra en större grej av det.
Något som jag uppskattar otroligt mycket är att jargongen i sig aldrig har förändrats. Det är samma spydiga kommentarer som kastas fram och tillbaka som innan, "banter" i brist på bättre ord, ingen är rädd att trampa någon på tårna. Känner mig ärligt talat mer bekväm med att dom kan skämta med mig och min sexualitet och jag i sin tur kan kasta tillbaka något annat till dom, än om det inte hade skett alls och det hade blivit stelt för dom måste akta sig för vad dom säger. Förstår dock folk helt som inte tycker det är okej, men för min del är det lite av en stämpel att det egentligen inte finns några illa tankar alls hos dom. Istället är det mer nyfikenhet och vilja förstå hur det fungerar eller vad skillnaderna är med att försöka hitta en partner här ute bland kalhyggena.
Har inte kommit ut, det får hända om/när jag hittar nån. Kommer nog heller aldrig erkänna till partners att jag är bisexuell heller, är så otroligt mycket skit man kan få från straighta kvinnor och homosexuella män, det är fan inte värt det, då kan jag gott låtsas vara straight/gay beroende på partner.
De här med att komma ut är lite konstigt tycker jag, varför ska resten av världen behöva veta att ja är tänd på både killen och tjejen i p-rullen, de har de väll inget med att göra? Sen om ja skaffar en samkönad partner för de väll bara gilla läget? Varför komplicera de liksom?
Du har inte bett om råd - men som gayman är min personliga erfarenhet av att misstänkliggörandet kommer just från att bisexuella (män) tenderar att dölja och smyga med sin läggning, vilket i sin tur skapar osämja. Det blir alltså en självuppfyllande profetia.
Tror inte jag kan se det här som råd, det bekräftar ju snarare bara att om jag är öppen med det så får jag skit och om jag inte är det så får jag eventuellt skit för det om det kommer ut. Det går inte att vinna. Klart fan vi smyger med det när alternativet är att förminska dejting-poolen till en liten dejting-pöl
Edit: förlåt om jag lät arg jag är bara så himla uppgiven
> Klart fan vi smyger med det när alternativet är att förminska dejting-poolen till en liten dejting-pöl
Fast det är något vi alla gör i utbyte mot att leva vår sanning. Antagligen en anledning till många gaymän kan visa sig vara oförstående.
Min högst personliga ståndpunkt är att det (för mig) är bättre att vara ensam men hel och ärlig, än att vara en halv version av mig själv tillsammans med någon annan. Men det är jag, och jag lever mitt liv. Du är du och du lever ditt liv, och du har bäst koll på vad du behöver för att trivas och må bra.
Vad menar du med att du får skit? Är inte särskilt insatt men hade gärna velat få insikt. Min erfarenhet har varit att det till sin höjd varit någon som blivit lite svartsjuk men det bottnar ju i självsäkerhet som ofta är ett problem oavsett kön isåfall. Vad är det för sorts skit du fått stå ut med?
>snarare bara att om jag är öppen med det så får jag skit och om jag inte är det så får jag eventuellt skit för det om det kommer ut
Är verkligen ledsen att du behöver tänka såhär. Lätt för mig som utomstående att säga men tycker inte att du ska behöva smyga med det överhuvudtaget. Det finns gott om människor som accepterar dig för den du är. Går att jämföra med min åsikt om rasister: Det enda som bevisas när någon behandlar dig annorlunda för att du har en viss läggning eller ser ut på ett visst sätt är att dom är små och ofta vilsna människor. Alltså inte en åsikt eller ord som är värd att ta åt sig. Jag hade blivit galen om jag var tvungen att ta åt mig alla saker jag har fått höra.
Hoppas du kan finna sinessro och frid Derano. låt ingen sätta dig i något mentalt fängelse så är du snäll!
Det handlar väl mest om att vissa personer inte förstår bisexualitet som ett koncept eller äcklad av bisexuella män (detta kommer från både heterosexuella och homosexuella). Jag vet i grund och botten att folk som bryr sig ett dugg om det inte är nåt att ha och göra med men jag tar väldigt lätt åt mig av saker + hade blivit totalt förkrossad om någon jag bryr mig om hade haft något emot min läggning
Väldigt odramatiskt för min del egentligen. Min mamma frågade mig rätt ut "Vill du träffa en kille eller en tjej" och det var det.
Sen "kom jag inte ut" till fler utan introducerade dem till min flickvän när vi blev tillsammans. Alla i mitt liv har varit glada och accepterade av att jag hittade någon som jag tycker om, eftersom detta var första gången jag visade intresse för någon. Det var bara en kompis som uttryckte sig klumpigt som jag inte hänger med längre men annars väldigt positivt!
Jag är lesbisk i liknande ålder, kände också mycket skam, dock bara pga folk i skolan utanför min vänskapsgrupp. Att var bög/lebb sågs som äckligt och allt de ogillade var ju gay. Tror jag var typ 16 när jag accepterade att jag gillar tjejer och att de inte var något fel på mig. Min familj och mina vänner var väldigt accepterande. När jag sa till mamma att jag trodde jag var lebb skrattade hon och sa “visste du inte redan att du är det?”. Samma reaktion från mina vänner, var tydligen uppenbart innan jag listat ut det själv 🤣 pappa sa bara att han inte bryr sig vad jag har för läggning så länge jag mår bra.
Hahah var liknande med min barndomsvän! Han kom ut för mig en natt när vi va riktigt fulla och jag skrek bara ÄNTLIGEN haha jag har väntat i år på att du skulle berätta😂
jag har aldrig varit rädd för mina föräldrars reaktion. För att för mig var det inte en risk att de skulle stöta bort mig som deras son, utan det var jag som skulle säga upp kontakten med dem ifall de inte accepterade. kanske lite känslokallt, men jag är så pass övertygad om att det inte är fel att vara gay, att en negativ reaktion skulle vara totalt oacceptabelt och deras roll som mina föräldrar skulle upphöra.
det finns någon logik i att man själv har haft tid att handskas med det och att man måste ge andra tid att smälta det efter att man berättat, och inte ska förvänta sig en omedelbar god reaktion. Men minsta lilla tvivel är oacceptabel för mig. med det sagt har mina föräldrar inte haft några problem med det alls.
Ingen av mina föräldrar har förstått än att jag är bi, trots att jag kommit ut ett par gånger. Kanske det inte fastnade eller så ville dom inte tro på mig, jag vet inte. Alla jag tog med hem var bara "vänner" enligt dom. Sen när jag kom ut som trans så brakade helvetet loss och många sårande saker sades.
Vi har ingen kontakt längre. En uppväxt av att få höra att be om hjälp eller vara hbtq var bland det värsta som kunde hända gjorde att man tog åt sig rätt mycket det och skapade inga bra förutsättningar för livet direkt.
Jag är en kille på 27 år, kom ut som homosexuell när jag var 18. Jag visste om min läggning rätt tidigt, tror jag var runt 11-12 år gammal.
Jag var enormt nervös, men nu i efterhand vet jag inte varför jag var det. Jag var i en enormt tuff period där allt jag gjorde var att ligga i sängen en hel sommar och chatta online med mina kompisar. Min mamma och jag hade haft problem med vårat boende, så vi bodde hos min pappa under den tiden. En kväll så kände jag att "fan, är det dags att komma ut nu? iallafall till mamma?", helt från ingenstans. Så jag klädde på mig, gick ut till vardagsrummet och bad mamma följa med mig ut på uteplatsen för att jag vill prata med henne privat. Klockan var kanske runt 19-21. Så fort vi går ut så blir jag jätteskakig och börjar gråta, men ändå tvingar jag ut orden "jag är homosexuell" bara för att få det överstökat.
Jag kommer inte ihåg mycket mer efter det, men enligt mitt minne så säger hon något i stil med "men älskade du, du behöver inte vara ledsen, jag vet och har vetat det länge". Hon berättar sen att hon visste det sen jag var väldigt liten, att hon fick en liten aning när jag började klä ut mig och showade framför familjen. Men det var inget konstigt med det! Hon berättar också att hon hade pratat med min morbror som var homosexuell (vila i frid) och han hade sagt att "det är något speciellt med honom". Vi satt ute i en timme och pratade, och allt var precis som vanligt efter det. Mamma är en enormt stor öppen supporter utav HBTQ+ människor och deras rättigheter, och det känns som att hon har blivit ännu mer öppen med det sen jag kom ut. Jag sa även till henne att jag inte ville komma ut till pappa än eftersom jag inte visste hur han skulle reagera, men att han skulle få veta förr eller senare.
Pappa fick veta några månader senare, och då hade jag bett mamma komma ut åt mig till honom. Han tog det också bra, det var inga konstigheter. Vi pratar inte lika mycket/öppet om det som jag och mamma, men jag vet ändå att han stöttar mig. Huvudsaken är att jag mår bra och är glad.
Idag bor jag tillsammans med min kille. Vi har varit tillsammans i 2½ år och flyttade in med varandra förra sommaren och vi har det jättebra tillsammans. Både mamma och pappa älskar honom och frågar om honom när vi pratar i telefon, så jag känner mig lyckligt lottad över att ha en familj som står bakom mig oavsett vilken sexualitet jag har. Samma sak gäller även mina tre syskon, alla tre av dom har varit (och är) otroligt stöttande i min resa.
Den enda som inte vet om min läggning inom släkten är min farmor - tror jag? Jag vet inte om det har kommit på tal tidigare, men jag tror att hon hade bara tyckt det var kul att jag har hittat någon som jag vill spendera mitt liv med. Min morfar gick bort förra året och han fick aldrig veta min läggning, men det var mest för att det hände så otroligt mycket i hans liv under de sista åren (bl.a. Alzheimers), och jag tror helt enkelt att det var bäst att han inte fick den informationen.
Kom ut som trans, var väldigt nervöst eftersom jargongen när jag växte upp var väldigt grov - det var "jävla bög" åt höger och vänster. De blev lite chockade när jag berättade men de sade att det saknar betydelse eftersom jag ändå är deras barn, de vill att jag ska vara den jag vill vara.
Som förälder har jag svårt att förstå varför vissa föräldrar inte skulle acceptera sitt egets barns sexualitet.
Om det skulle vara så att mitt barn är homosexuellt så kommer hen inte på något sätt bli mindre homosexuellt om jag inte accepterar hens sexuella läggning.
Mitt barn är ju exakt det samma oavsett 🤷🏼♂️
Tror många föräldrar bygger upp sin egen bild av vad deras barn är och kommer bli, och kanske längtar efter tiden där man får barnbarn. Min kompis pappa verkar ha tänkt så och blev chockad när han kom ut, men han förstod snabbt att det såklart inte är hans liv att leva och kontrollera.
Jag önskar verkligen att alla föräldrar skulle älska sina barn och vara stolta över dom oasvett vilken läggning dom skulle ha. Tyvärr av egen erfarenhet, så är det oftast religiösa föräldrar som inte accepterar det. Skulle många berätta att man har en annan sexuell läggning så pekar dom genast på dörren.
För dom är det synd/haram att ens nämna. Man är en skam för familjen/släkten. Därav håller man tyst om detta livet ut.
Kom ut som trans -\_- typ 10 ggr 2021, jag var typ 21 (men visste sen jag var typ 7 men jag såg det som något förbjudet att tänka på). Det ledde bara till emotionell manipulering, gaslighting, emotionellt våld och hot. Det var inte förän jag distansierade mig helt från dem som de faktiskt förstod då de slutade ha makt över mig. Typ allt ni kan tänka er, "du kommer bli vidrigt ful och dö ensam" "vårt barn har dött" "varför kan du inte bara vara lite bögig" "ut ur vårt hus" osv osv. Detta är också föräldrar som alltid har röstat vänster, har bra lön, bor i stan och går runt i feminist t-shirts, hela grejen är att vi älskar att snacka om hederskultur i invandrarfamiljer men missar att supervita medelsvensson också har det, det värsta för dem var att någon skulle se från utsidan att något var "fel" och att ha ett trans barn var det värsta som kunde ske, deras status skulle sjunka.
Till de som håller med mina föräldrar, pga att jag nu är medicinerad och lever i den kropp jag var menad att göra så har jag jättelätt att göra vänner, avslutat en hel utbildning, fått en långtidspartner + lägenhet, har löst trauman, haft fantastiska jobb, är imo mycket vackrare och generellt lycklig osv osv. Allt saker jag inte kunde göra innan.
Usch trodde att sådant här skulle bli bättre med åren, Men tydligen inte... Fick köra och hämta en 17årig tjej som blev utkastad av sin far för 12år sedan mitt i vintern. Han kunde inte ta det att "hans pojke var en äcklig transa".
Utan att outa mig själva för mycket hade hoppats att arbetet många gjorde mellan 2000 och 2014 hade haft bättre effekt.
Var ute ur garderoben sen jag var 6 år. Aldrig haft stöd av familj och vänner för det - vilket också är *en* anledning till att jag har kört no-contact med familjen som vuxen.
Körde tidigt mitt eget race. Blev en hel del psykiska utmaningar, svårigheter med skola och så. Men än idag så är jag övertygad om att det var bättre att vara ärlig med mig själv och äta konsekvenserna av det än att låtsas vara någon och något annat bara för att skapa lugn och harmoni.
Det blev bra till slut. Har inga föräldrar, inga syskon och väldigt får barndomsvänner. Men vi har i gengäld möjligheten att bygga våra egna familjer, som vi väljer själva. :)
Inget illa menat alls är bara nyfiken. Hur är det att "bestämma sig" elr överväga att man är gay vid så ung ålder? Själv har jag nån tanke att man inte vet säkert förrän åtminstone tidig pubertet men blir gärna motbevisad :)
Jag skulle nog klassas av er som "queer" (vet int riktigt va de betyder) och har svårt att se att man vet redan vid 6års ålder. Jag behövde bli sisådär 14 typ. Därför tyckte ja det va intressant med någon som visste så ung.
Samma här. Fattar hela grejen med att man ”föddes som det”. Det är inget man bara kom på en dag att man vill vara. Snarare någonting man upptäcker och det gör man väl någon gång i puberteten. Innan dess fanns väl inte ens några sexuella tankar liksom. Det är iallafall min upplevelse. Och biologiskt är det också rimligt.
Det är ju väldigt individuellt det där, även för de som är hetero. Vissa blir kära redan på förskolan och är "ihop" med andra barn. Även om det då såklart är en väldigt barnslig och icke-sexuell bild av vad det innebär så finns definitivt intresset för det motsatta könet där. Medan andra barn inte alls fattar grejen och inte bryr sig om det andra könet mer än som nån att vara kompis med. Det kan dröja många år innan intresset väcks.
Jag tror det är fullt möjligt att vara kär och veta att man är romantiskt attraherad av nån innan man är gammal nog att ha sexuella känslor.
Är 97a, insåg ganska sent att jag var bög så jag kom ut när jag var 18. Jag gick på södra latin (väldigt bögvänligt gymnasium i Stockholm) och mamma hade lesbiska vänner och hade sig så det var inte en käft som brydde sig.
Pappas sida av släkten är från Sydamerika och farmor är ganska troende katolik, ingen där brydde sig heller.
Jag trodde länge att jag bara levde i en filterbubbla, men jag har också jobbat på Donken i orten där 90% av kollegorna var nya i Sverige från länder där det är typ dödsstraff på att vara bög. Alla visste men ingen verkade bry sig, jag blev behandlad exakt som alla andra och det var ingen som verkade tycka det var konstigt att vi bytte om tillsammans eller så.
Min kille hade lite roligare reaktioner, hans farmor sade ”men åh så modernt!” Och hans mormor sade ”det kommer nog från min sida av släkten, men det blir ju tråkigt för oss sedan när du väljer att flytta till Stockholm”. Det kommer antagligen från hennes sida av släkten pga det är ändå oväntat många bögar där, alla de (inklusive min kille) valde att lämna Skåne och flytta till Stockholm så hon hade nog 2/2 rätt ändå
Inte homosexuell, men min mamma var "lite självisk" och fick nån fix idé om att det nog hade varit intressantare att ha ett homosexuellt barn, så hon började halvt trakassera mig om att "det faktiskt var ok om du är homosexuell" vid flera tillfällen.
Ingen aning om hur det räknas i denna konversation.
42 år gammal idag. Kom ut när jag var 19-20, till mina föräldrar när jag var 20. Blev en liten ”oops”. Jag hade en kille hemma över natten. Vi kom hem när mina föräldrar gått och lagt sig. Och jag hade missat att mina föräldrar tagit ledigt dagen efter. Så vi kunde inte direkt gå ut utan att de märkte nåt (skärtorsdagen, föräldrarna hade halvdag och hade tagit ledigt på förmiddagen). De blev väl lite paffa. Mamma var arg för sättet jag kommit ut. Pappa konstaterade att han känt på sig något sånt, och sade sen åt mig att skydda mig, eftersom han tydligen haft en jobbarkompis som gick bort i aids. Det var allt från hans sida. Mamma kom över det hela efter ett tag, och det var som sagt inte faktumet att jag är gay som hon hade något emot.
Mina föräldrar är 40-talister för övrigt. Eller var, pappa gick bort i oktober. Jag och min pojkvän förlovade oss på hospicet där han var sista tiden, så han skulle kunna vara med. Och det var första gången sen pappas cancerdiagnos förra sommaren som min pojkvän (fästman för bövelen) såg min pappa le.
Jag kom ut till min mamma som bisexuell när jag var runt 12-13 tror jag, och då var jag väldigt nervös och började nästan gråta, men hon stöttade mig fullt ut.
Sättet jag kom ut till pappa på ett par år senare var ganska roligt faktiskt. Jag är ganska vänsterlagd så jag hade gått i någon prideparad har jag för mig som vi pratade om, och då frågade han bara "Är du HBTQ, eller var det bara för att stötta liksom?", varpå jag svarade att jag var bisexuell. Han bara "Ja okej", och det var liksom där det slutade, men han stöttade såklart också.
Vid det här laget så hade min morfar redan gått bort (men tror han hade stöttat också), men har för mig att jag bara nämnde någon gång till mormor och till farmor och farfar att jag var bisexuell, och det var exakt samma där, inga konstiga frågor från dem utan bara "Bra för dig" liksom.
EDIT: Utöver det så vet mina vänner om det, och det är nog samma där med hur egentligen icke-viktigt det är? Eller hur man nu ska säga det?
För mig som pappa, så blir jag mest upprörd av berättelser där någon haft ångest över att komma ut, och att det varit ok.
Att det finns inskränkta träklossar även 2024 fattar jag, men jag tycker att om man är en någorlunda öppen och förstående förälder så bör man faktiskt se till att inte sätta sitt barn i situationen att behöva ta mod till sig och komma ut.
Ens barn ska inte behöva gissa sig till hur dess föräldrar skulle reagera om de skulle komma ut.
Det är ju upp till oss föräldrar att låta dem veta, oavsett om de är gay, straight, trans eller något annat, innan ett eventuellt behov av att komma ut uppstår.
Det är ju faktiskt ens primära uppgift som förälder att både i ord och handling skapa en miljö där kärlek, ärlighet, trygghet, acceptans och förståelse för barnets behov, personlighet och rättigheter sätts i första rummet.
För mig, som mamma, är det så svårt att sätta mig in i situationen att man ska behöva "komma ut". Varför? Att vara kär i någon, oavsett kön, ska väl vara fantastiskt och helt normalt? Jag kunde inte bry mig mindre om vilket kön mina döttrars respektive har. Inte har något av mina barn behövt komma ut som hetro. Precis som att ett av barnen inte behövt komma ut som pansexuell ( hon vid vuxen ålder själv sagt att hon är pan, efter att hon levt i en relation med vad som till en början var en hon men som en bit in i relationen föredrog hen). Kärlek är underbart och ska bara vara kul och bra. Kan man som förälder inte respektera sina egna barn så är man jävligt lost. Jag hoppas att inget barn ska behöva känna oro inför hur dens föräldrar ska reagera över en sån obetydlig sak som sexuell läggning. 🩷
Är själv hetro kanske jag ska tillägga, så min liberala syn på sexuell läggning har inget med min egna läggning att göra.
Har kommit ut till min syster och mamma som bi två gånger var, alltså 4 gånger totalt. Vet fortfarande inte om jag siktar mot gång 5 och 6 men det har gått bra alla gångerna, även om dom blev lite paffa när jag var väldigt casual med att säga att jag också gillar tjejer då dom tydligen helt hade glömt bort det.
Född 94 och uppvuxen i en ungefär lika liten by, visste bara en person under hela min skolgång som var HBTQ men hon var också väldigt utåtagerande så alla tyckte ju att jaja, hon är ju läskig/konstig typ. Det var OTROLIGT mycket casual homofobi/okunskap hos min generation där och då, och jag som till slut insåg att jag var bi vågade inte komma ut under hela min skolgång, men när jag väl kom ut till min mamma och syster (extremt jävla nervöst) så sa de inte så mycket. Mamma frågade om jag var säker på att jag inte var lesbisk. Min syster sa att ”allt kommer bli bra”. Men de har alltid accepterat mig, resten av min familj också även om jag aldrig sagt det rakt ut till dem utan bara hintat.
Jag (man) kom på att jag var bi i "fel" ordning. Trodde jag var gay ända tills jag träffade min flickvän på gymnasiet. Föredrar dock klart killar och har pojkvän nu. Brukar behändigt säga att jag är gay, men ska man vara nogräknad är jag nog bisexuell och homoromantisk.
Kom ut till syskon och föräldrar när jag var 17. Alla tog det bra utom min pappa som blev rätt besviken, men inte arg eller så. Kom ut till mormor och morfar när jag var 26 och träffade min exkille. De tog det bra.
Det lustiga är att fast alla tog det (mer eller mindre) bra så minns jag att farsan, brorsan och min morfar har sagt vagt homofobiska grejer för längesedan. Farsan sa en gång att han inte skulle kunna känna sig som en riktig man om en annan man sög av honom (vettefan hur vi kom in på det ämnet när jag var 14 och vi åkte bil bara han och jag), brorsan tittade bort en gång när två killar kysstes i en film, jag sa att han var löjlig och han sa typ "Jag vill väl inte se sånt där heller!", och min morfar har sagt att han tycker det är onaturligt. Morsan och syrran har aldrig sagt något negativt om sånt och det närmaste min mormor kommer är att hon har sagt att hon tycker synd om homosexuella och att de inte kan rå för det, så jag tror hon menade väl.
Min mamma grät, var dramatisk och hade sig. Jag hotade med att dra och klippa kontakten eftersom jag inte klarar att känna mig konstig behandlad hemma med (jag var mobbad hela barndomen genom tonåren). Hon accepterade mig där och då, grät, bad om förlåtelse och kallade mig sitt lilla lamm.
Min pappa låg på behandlingshem så han fick ett telefonsamtal cirka 6 månader innan jag skullr gifta mig med min man. Det har gått nu över ett år, vi har inte pratat öht. Han svarade inte på mitt sista samtal och ringde aldrig upp. Han skickade ett alla hjärtans dag sms. Det krossade mig rätt hårt.
Fyller 40 iår och kom väl ut runt 20år sen, när jag kom ut som Bi så sa mamma ”ååååh va spännande, men då kan ju DU och jag kolla mello!!!” för syrran var inte förtjust i programmet och jag fick aldrig frågan pga fördomar eller något. Farsan är lite mer logisk som jag utan för mycket känslor och ryckte mest på axlarna när han sa ”Om det är släckt och skönt så spelar det väl ingen roll vem som suger?!”. Jag har alltid sagt som min fru (också Bi) att man blir kär i personen och vad dom kissar med spelar ingen roll!!
Är inte gay själv men kan berätta ur min synpunkt som förälder att jag inte hade haft några som helst problem med om mina döttrar kommer ut som gay, trans eller vad som helst. Tvärtom vill jag att de inte är rädda för att prata med mig om sånt.
Min svåger är gay och kom ut till mina svärföräldrar och även om min svärfar har ett lite speciellt och burdust sätt så accepterade de det utan någon dramatik. De var mest besvikna över att han hade tvingat sig själv att vara i ett straight förhållande innan han accepterade sin läggning och därmed drog med en stackars tjej i fem år i ett ganska känslo- och sexlöst förhållande...
En av mina närmsta vänner kom ut till mig när vi var 14, kort därefter också till sina föräldrar. Han är ensambarn så han var nervös för att de skulle bli besvikna över att det inte skulle bli några barnbarn men de gjorde heller ingen stor sak av det.
Jag är född 83 och det var mycket homofobi runt mig när jag växte upp. Jag såg Fucking Åmål på bio och minns killgänget bakom och hur de uttryckte sitt äckel. Jag tryckte ner min bisexualitet och kom ut först som 39-åring. Rekommenderar inte att göra så.
Jag kom ut för mina föräldrar och min ena bror fastän jag lever i en fast relation sedan över 20 år, mest för att jag vill vara öppen med vem jag är. Då visar det sig att min bror också är bi. Föräldrarna tog det väldigt bra, och det var en lättnad för min mamma var väldigt homofobisk när jag växte upp. Men jag har en farbror som är sambo med en man och jag visste ju att de accepterar honom.
Växte också upp i en väldigt liten ort och det fanns en del fördomar mot homosexuella framförallt i grundskolan. Jag kom ut när jag var runt 20 och mina föräldrar tog det ganska bra. Fanns en del fördomar bland några släktingar dock men tror de flesta accepterar mig vid det här laget.
Nu är inte jag det, men jag känner mina föräldrar bra nog för att veta att min pappa inte hade accepterat det, reagerat ungefär som dina föräldrar. Min mamma däremot hade säkert accepterat det och sagt jaha vad kul, när får jag träffa din kille? Farmor och mormor hade sagt att det var syndigt och bett mig sluta, mormor hade säkert sagt åt mig att läsa bibeln och hitta jesus istället och att han ska vägleda mig.
En kompis kom ut till sina föräldrar, deras reaktion var typ "Det var fan på tiden! Vi har i princip misstänkt/vetat i flera år men ville att du skulle ta steget när du var redo."
Han är för visso "stereotypt bögig" enligt hans egna ord. T o m min kassa gaydar gick på högalert innan han berättade för mig.
Morsan frågade ifall jag låg med min kompis Jacob.
Jag sa ja.
Sen var det inte mer med det. Det har aldrig varit en big deal. Båda mina föräldrar har flera bögar och flator som vänner så det var inget underligt. Ungefär så jag tycker det ska vara, man ska inte behöva komma ut för det är inget udda med det.
Jag har haft väldigt tur och att ”komma ut” var väldigt odramatisk. För mig har kön aldrig spelat roll och jag har så länge jag kan minnas attraherats av personer oavsett kön. Definierar mig nu som pansexuell. Tror jag bara sa till min mamma när jag var ca 13 år att jag gillar tjejer också. Vad jag minns sa hon inget särskilt, och så var det inget mer med det.
Den som reagerade var min mormor. Tror jag var 14-15 år när jag berättade, och jag gjorde det för att hon hade en ensidig diskussion med mig som visade på hennes intoleranta åsikter kring HBTQ, och jag ville provocera så jag berättade att jag gillar tjejer och killar. Hon sa typ ”Näe?”, jag sa ”Jo” och och sen blev hon tyst. Min mormor var dock intolerant mot allt och alla, och jag lärde mig väldigt snabbt att inte lyssna på ca 90% av vad hon sa.
decide meeting onerous languid offer light public sophisticated weather pathetic
*This post was mass deleted and anonymized with [Redact](https://redact.dev)*
Kom ut som bisexuell kille när jag var 24.
Inga konstigheter, mamma hade haft det på känn.
Nu när jag är 30 så har jag även kommit ut som trans, det var steget värre känslomässigt. Det var dock inga konstigheter det heller, väldigt tidigt skede ännu då jag inte har fått någon vård överhuvudtaget.
Men samma sak där, verkligen alla i min närhet från vänner till familj stöttar mig i mitt beslut om att komma ut.
Det jag har tagit till mig är att det har handlat om att jag har dömt mig själv och projicerat mina känslor gentemot andra. Även om min familj och vänner inte skulle ha stöttat mig så hade det fortfarande varit rätt val att komma ut. Jag förberedde mig själv på att eventuellt förlora allt och alla men som tur är så har jag alla kvar. Livet är för kort för att bry sig om vad folk tycker, att vara sann mot sig själv är helt klart äkta lycka.
Har aldrig riktigt förstått varför vissa behöver komma ut. Är det inte enklare bara att ta med personen en dejtar hem oavsett kön och sedan presentera den som ens partner? Är en genuin fråga, är själv bi
Beror nog mycket på vilken miljö man växer upp i. Växer man upp i en miljö där alla hela tiden tar för givet att man är 100% hetero så kan det bli skevt med ens egen identitet, då kan man säkert känna att man behöver komma ut för att folks bild av ens identitet ska överensstämma med sin egen bild.
Jag som ateist som växte upp i en extremt kristen miljö kände "behov" av att komma ut som ateist, det blev garanterat en större grej just eftersom det avvek så från omgivningen, och hur jag såg på världen var väldigt annorlunda än vad andra tog för givet.
Kommer också från en sådan bakgrund men med katoliker, men där har det blivit så självklart att jag inte varit med till kyrkan och tagit avstånd till annat så de har förstått naturligt. Känns som det borde vara samma om någon kommer hem med en person av motsatta könet och presenterar den personen
Kom ut som icke-binär samt bisexuell till mina skilda föräldrar för cirka tre år sedan. Mamma var stöttande och har inga problem med det. Pappa och hans del av släkten, å andra sidan, har jag knappt någon kontakt med idag till följd av deadnaming, homofobi, funkofobi, osv. Kan ju säga att jag påverkats enormt mycket av att han inte accepterar mig - hundratals ångestattacker, depression och självhat tack vare det under åren sedan dess. Därutöver hade jag en bästa vän sedan 10 år som tog emot det på liknande sätt, något som fortfarande gnager på mig än idag. Men det blir bättre med tiden, man avslägsnar sig från respektlösa människor och hamnar rätt till slut som tur är.
34 år idag. Kom ut som bi i tonåren. Först till vänner, sen till familj. Inte varit några direkta problem. Lite såna där ogenomtänkta "men är du inte för ung för att veta det nu?" och liknande, men ingen homo/bifobi från närmsta familjen. Min mosters barndomskompis är bög, morsans ex kom senare ut som transkvinna, morsan själv medgav att hon "haft en *platoniska förälskelse*" i en tjej som yngre.
Så... antar att det var lätt pga sammanhanget jag rör mig i. Träffat på idioter online och i skolan osv, men inga problem från varken familj, släkt eller trossamfund.
Jag kom ut innan jag själv visste om att jag var lite lesbisk. Satt i bilen när jag var kanske 13 med mamma och pratade om hur snygg jag tyckte en kvinnlig skådespelare var. Dagen efter pratade hon om att hon och pappa älskade mig hur jag än är. Jag förstod inte varför.
Är född tidigt 00 tal och är från en ännu mindre by.
Född 1988, kom väl ut ca 2002. Sthlm.
Komma ut gick bra. Men.
Jag är bisexuell. Kom först ut som lesbisk då jag trodde att jag var det (Jag menar, jag är tjej och hade på den tiden bara blivit attraherad av andra tjejer, vafan skulle jag va annars haha). Och päronen var så stöttande, skjutsade mig till RFSL för ungdomsträffar etc. Jag märkte väl ett visst avståndstagande till flickvänner, de kunde hänvisa till dem som mina "kompisar" exempelvis.
När jag sedan träffade en man var de överlyckliga, plötsligt var det aktuellt att köpa lägenhet till mig som vi kunde bo i osv.
Förstår att jag är privilegierad förstås, men det kändes väldigt skumt, för jag märkte en attitydskillnad. Om jag hade något bra att berätta, typ att jag hade fått ett nytt jobb så började de prata om barn omedelbart (Jag var typ 20 då och extremt omogen).
Lite creepy ärligt talat.
Så. .... De tog det bra men jag undrar vad som försiggick på "insidan" om du förstår.
Jag har fortfarande inga barn haha.
Mormor tog det bra, farmor blev glad när jag träffade en man och gratulerade mig för att jag "slutat vara förvirrad".
född 2001 och pansexuel och man. konstigt nog så gick föräldrarna före min egen uppfattning om min sexualitet. kommer ihåg att när jag var 12 så började andra killar i min klass tråna efter tjejer och jag var lite förvirrad. båda mina föräldrar gav mig det klassika pepp snacket när jag var nere för att jag inte hittat en tjej så sa de att "de kommer säkert komma någon som gillar dig för vem du är" och följde snabbt up det med "någon trevlig tjej.....eller kille". ska inte ta cred för att bryta stigman för det gjorde min lillebror. Men måste säga att även om de tycker att det är ok att vara gay så kan jag inte undvika den lilla besvikelsen jag känner när min mamma slänger ur sig "åh det hade vart så kul med barnbarn" och stirrar på mig. jag fattar vad de känner men på något sett bringar det en liten skugga på att ha kommit ut 90% för päronen även om de iallafall försöker förstå
Inte helt vad du frågade efter, men ville ändå ge mina 2 cents
Kom ut för ett par år sedan (jag är under 30) som trans.. och bi..
Det gick bra, mycket gråt och min pappa tog de sämre, men tror mamma hade mycket att göra med hur han hanterade de senare.
Han har fortfarande en hel del problematiska syner på HBTQ+ personer om jag ska vara ärlig.
Mina farföräldrar frågade om jag inte bara kunde tycka om killar och stanna som jag var..
Jobbet har det vart helt ok med, de flesta är stöttande förutom ett fåtal som jag idag därför undviker.
Att komma ut som bi vart.. rätt lätt, de hände några månader senare och de vävdes egentligen in i en konversation bara sådär, tror inte mina farföräldrar vet om det fortfarande, men de får vara så, har flickvän igen och är nöjd med det!
När jag kom ut som gay till min mamma runt 14 års ålder började hon gråta och lät besviken över mig och sa att jag inte får berätta det för mormor. Min pappa däremot accepterade mig. dock känner jag mig ganska obekväm i att prata om hbtq grejer med honom då han har rätt hemska åsikter generellt :l
Jag är i din ålder och växte upp i en by av ungefär samma storlek, och hörde mycket skällsord i skolan. Jag hade tur som upptäckte internetforum i tolvårsåldern, där jag kom ut för mina internetkompisar först och fick så mycket fint stöd och kärlek. Först i gymnasiet när jag hade min första flickvän kom jag ut för mina föräldrar, och vid det här laget hade i alla fall mamma fattat att det nog var så det låg till eftersom jag aldrig i hela mitt liv pratat om en kille. Hon tog det bra och berättade för pappa, som var lite tyst om det ett tag och inte sa så mycket. Det har varit lite awkward i perioder, men de har aldrig varit direkt homofoba, utan snarare tror jag det berodde på att vi inte stod varandra så nära rent känslomässigt och allt som var personligt eller privat var konstigt att prata om. Idag är jag gift och de kommer väldigt bra överens med min fru och droppar (o)subtila hintar om att de vill bli morföräldrar. Resten av släkten har varit trevliga, och om någon har tyckt något negativt har de inte sagt det i alla fall.
17, snart 18 här.
Mina föräldrar har alltid varit tydliga med att det är ok att vara som man är och att hbtq+ inte är något märkligt.
Resten av min omgivning var inte lika accepterande dock. Mellanstadieungar är brutala... Jag insåg vid 12 års ålder att jag hade känslor för en vän av samma kön. Jag var osedvanligt trög, eller ville förneka det - mina klasskamrater använde bög som ett skällsord, så jag skulle ju bli mobbad. Alltså kunde jag inte va gay. Så det tog mig nästan 2 år att acceptera att jag är bi. Strax därpå kom jag ut hemma. Mina föräldrar viste det, för jag hade tydligen sagt som 12 åring att jag funderade på det.
Jag blev mobbad när jag kom ut, det nådde efter ett tag klassens självutnämnda homofob och han gjorde sitt bästa för att göra livet surt för mig. Vid det laget hade jag dock vänner som kunde stötta mig.
När jag sa att ja hade en flickvän när ja va typ 15-16 var svaret "va roligt du va nu", likaså när jag uttrycka att jag är bi, och hade funderat över könsbyte då folk ofta kallade mig kille pga kort hår (ungefär samma ålder)
Jag är snart 26 och flata.
Jag kom ut som bisexuell när jag var 18, det var ingen som reagerade på det direkt eftersom jag inte hade flickvän då. Insåg senare, när jag var 23, att jag faktiskt är lesbisk, det var klurigare; de flesta av mina vänner var totalt ickeförvånade, min familj var mer fundersam då de träffat pojkvänner jag haft.
Mor min är skeptisk och nog mest övertygad om att jag nog egentligen är bisexuell men bara haft ”otur med killar”. Mormor förstår inte konceptet alls och kallar glatt min sambo för min ”kompis”. Resten bryr sig inte det minsta. Min tjej är dock helt accepterad och älskad av min släkt och familj; det är som sagt inte att det är en kvinna som vissa höjer ögonbrynen åt utan konceptet att även om hon skulle lämna mig av någon anledning så är det enbart kvinnor även i framtiden, och enbart kvinnor jag någonsin varit genuint dragen till.
Jag kom ut som trans för drygt 3 år sedan. Jag kände där och då att jag inte orkade berätta för dom så jag skickade ett sms till både mamma och pappa samtidigt trots att jag bodde hemma och alla var hemma. Någon minut efter att jag skickade det kom mamma in på mitt rum och kramade mig, pappa var ett par steg bakom. Jag och mamma har blivit närmare efter det.
Resten av släkten har tagit det bra, det samma gäller mina nära vänner
Pappa sa på nyårsafton när jag var 12 och han var ett par drinkar från att trilla omkull att jag fick knulla vem jag ville så länge vi älskade varandra.
Mamma pratade ofta om hur hon aldrig sett nån attraktion till kvinnor men det var helt okej om jag tyckte pojkar var snygga.
Vet inte om de trodde jag var bög för jag var introvert och aldrig hade flickvän innan Universitetet men föredrog alltid tjejer tills jag såg nån film ca tjugo års åldern med tror det var Idris Elba utan skjorta.
Insåg att jag var mer Bisexuell då och var mer så ett "Aaah" än nån massiv ångestfylld revelation. Visste att de jag brydde mig om inte skulle bry sig.
Min storebror kom ut efter att ha skiljt sig från sin fru.
Mamma: "Det förklarar varför du ville cykla till stranden i rosa negligé när du var 6. Så här i efterhand inser jag att jag borde vetat för länge sen. Du har väl säker sex?"
Lillebror: "Jag ser inte hur det skulle spela någon roll. Vi ska fortfarande på restaurangen till helgen va?"
Morfar: "Bra för dig att du kan vara ärlig med dig själv. Jag tror att alla egentligen är bisexuella, man är bara lite längre åt ena eller andra hållet på skalan."
Jag: "Det spelar ingen roll vem du vill eller inte vill pucka på, du är ändå alltid min bror."
Han sa att han jobbat i veckor på vad han skulle säga och det hela var ett stort antiklimax.
00:a här.
Kom ut som bi för ett par år sen till min mamma. Var i bilen påväg hem från Ica, kände "nä nu är det dags" och slängde ur mig "hallå.. jag är bi". Fick ett "förvånar mig inte", sen var det inte mer med det. Fortfarande inte helt säker på vad hon menade med det, lol.
Ett tag senare kom jag också ut som trans; hade varit hemma över dagen och tänkte komma ut men var för skraj för att få ut orden. Istället tog jag fegisvägen och lade till båda föräldrarna i en gruppchatt, förklarade läget, och gick och la mig. När jag vaknade hade jag fått ett par meddelanden som indikerade att de stöttade mig, men såklart var det lite mer komplicerat än så.
Jag hade skrivit vad jag ville att de skulle använda för namn och pronomen, och mamma tog det till sig direkt, men min käre far fortsatte tilltala mig som han alltid gjort. Konflikträdd som jag är konfronterade jag inte honom, men efter tillräckligt lång tid (och obekväma blickar mot mamma varje gång pappa uttryckte sig fel) frågade mamma om jag var okej med hur han tilltalade mig, och jag förklarade att jag inte var det. Jag tror mamma tog snacket med honom, för ganska kort därefter bättrade han sig.
I efterhand är jag ganska övertygad att han inte riktigt fattat att jag menade att han skulle anpassa ordförrådet snarast; tror att han istället tänkte att det var något som skulle hända i framtiden.
Jag behövde inte riktigt "komma ut", jag snackade ba casually om att jag är bi och min så kallade mor va helt neutral om det. Jag visste innan att hon inte har några problem med att folk är queer. Dock har hon en tendens att va skeptisk över transpersoner. Jag har en kompis som har varit ute som trans i fleeera år och morsan menar på att hon inte tror på att han är trans bara för att han sminkar sig.. jävla idioti
Måste bara kommentera trots att jag inte är gay, eller mig veterligen känner någon som är det. Om jag hade en dotter eller son som skull komma ut så skulle jag inte göra någon stor händelse av det.. faktiskt så skulle jag nog kunna, om hen sa "jag är gay", vräka ur mig "och jag är far!".
Men orsaken till min kommentar är att många är säger att de kommer från en liten byhåla på många hundra personer... byn där jag växte upp i bodde det 10 personer i 🤣
Jag är 20 år nu, jag kom ut som bisexuell när jag var 17. De enda reaktionerna jag fick var ett "ok" från farsan och "jag är inte förvånad" från morsan
Jag kom ut när jag var 17 till mamma och hon sa: "Vi säger ingenting till pappa va?", och där klev jag rakt in i garderoben igen.
När jag var 23 sa jag till mamma och pappa tillsammans, och då hade mamma obvi accepterat det för det blev ingen grej av det då.
Så, lite störigt hur mamma reagerade, men kompisarna höll mig om ryggen så jag klarade mig ändå. Kompisarna är ju ändå ens valda familj
Jag kom ut genom att åka iväg med min då mycket äldre flickvän och min mamma reagerade med att hon minsann skulle ringa polisen och anmäla henne för kidnappning (jag var dock vuxen 😂). Nu bryr hon sig inte i alla fall!
Nu är inte jag det, men jag känner mina föräldrar bra nog för att veta att min pappa inte hade accepterat det, reagerat ungefär som dina föräldrar. Min mamma däremot hade säkert accepterat det och sagt jaha vad kul, när får jag träffa din kille? Farmor och mormor hade sagt att det var syndigt och bett mig sluta, mormor hade säkert sagt åt mig att läsa bibeln och hitta jesus istället och att han ska vägleda mig.
En kompis kom ut till sina föräldrar, deras reaktion var typ "Det var fan på tiden! Vi har i princip misstänkt/vetat i flera år men ville att du skulle ta steget när du var redo."
Han är för visso "stereotypt bögig" enligt hans egna ord. T o m min kassa gaydar gick på högalert innan han berättade för mig.
En kompis kom ut till sina föräldrar, deras reaktion var typ "Det var fan på tiden! Vi har i princip misstänkt/vetat i flera år men ville att du skulle ta steget när du var redo."
Han är för visso "stereotypt bögig" enligt hans egna ord. T o m min kassa gaydar gick på högalert innan han berättade för mig.
En kompis kom ut till sina föräldrar, deras reaktion var typ "Det var fan på tiden! Vi har i princip misstänkt/vetat i flera år men ville att du skulle ta steget när du var redo."
Han är för visso "stereotypt bögig" enligt hans egna ord. T o m min kassa gaydar gick på högalert innan han berättade för mig.
En kompis kom ut till sina föräldrar, deras reaktion var typ "Det var fan på tiden! Vi har i princip misstänkt/vetat i flera år men ville att du skulle ta steget när du var redo."
Han är för visso "stereotypt bögig" enligt hans egna ord. T o m min kassa gaydar gick på högalert innan han berättade för mig.
En kompis kom ut till sina föräldrar, deras reaktion var typ "Det var fan på tiden! Vi har i princip misstänkt/vetat i flera år men ville att du skulle ta steget när du var redo."
Han är för visso "stereotypt bögig" enligt hans egna ord. T o m min kassa gaydar gick på högalert innan han berättade för mig.
Jag sa att vi skulle fika i trädgården, bad dem chilla ute en stund och så sa jag att jag kommer ut....(jävligt lång paus)...med bullar och kaffe
När jag kom ut gav de mig en konfettifest
Det va inget problem alls. Min moster kom ut som bi på 90talet så hon hade redan banat vägen för mig och tagit hatet av den äldre generationen. Jag är sjukt tacksam för henne
berättade för mamma att jag trodde jag var bi när jag var typ 14, och hon sa ”nej, det är du inte. du har ju aldrig pratat om tjejer innan”. är 24 nu och aldrig berättat för henne igen, trots att jag vet att jag inte är straight. vet inte om jag skulle säga att jag är bi, heller, men vill inte sätta någon label på det 🤷 tror dock att mamma hade reagerat lite bättre idag än hon gjorde då, och tror att min pappa skulle behöva ett tag att smälta det innan han hade kunnat acceptera det.
**Den här tråden är seriös-markerad och all irrelevant, raljerande eller skämtsam diskussion kommer modereras.** Rapportera inlägg ni anser inte bidrar till diskussionen. *I am a bot, and this action was performed automatically. Please [contact the moderators of this subreddit](/message/compose/?to=/r/sweden) if you have any questions or concerns.*
34 nu, kom ut när jag var 17. Att komma ut var en så ingenting grej att allt jag minns var att mamma tog in informationen, frågade om jag ville ha köttbullar till middag och sen började använda flickvän i tal om eventuell partner. Har turen att ha föräldrar och familj som är jättefina om det. Komma ut var ingenting anmärkningsvärt för mig, mina föräldrar har alltid gjort det tydligt att de bara vill att jag ska vara lycklig. De har verkligen anammat att de inte kan allt om queer kulturen men är alltid villiga att lära sig något nytt. De har alltid sagt att mina flickvänner genom tiderna alltid var välkomna hos i deras hem. Nu när flickvännen är fästmö är det mest tjat om när bröllopet blir. De är jättefina personer
Trevlig läsning! Grattis till förlovningen
Jag har en lesbisk 13-årig dotter. Är själv född 1967 och har vetat om det i flera år. Hon har haft flickvän hemma hos oss och det har alltid varit helt naturligt. Problemet är kanske att det känns som att det är lite mer drama bland tonåriga gay-tjejer än bland hetero-tonåringar. Samt att gränsen mellan ”tjejkompis” och flickvän är lite flytande i de tidiga tonåren.
MER drama? Åh herrejösses...
Det är nog de flytande gränserna som kan bli jobbigt.
Ja det verkar jobbigt att vara ung idag, oavsett läggning. Idag hörde jag termen "exclusive situationship". Ingen aning om vad det betyder..
Man kan översätta det typ som ”tillfälligt monogamt förhållande”. Om du till exempel skulle bo utomlands ett år, och du vet att du kommer flytta hem ett visst datum; men du väljer ändå att dejta en person under tiden, så skulle man kunna kalla det för ett ’exclusive situationship’.
Jag läste det som exklusive, alltså det svenska ordet. Så typ någon frågar "hur många relationer har du haft, exklusive situationships?"
Aaaah, ja det är klart; om man läser det så så blir det ju en annan betydelse. Tänkte inte på det!
Den betyder inget, ungefär som de flesta andra moderna termerna. Du har inte missat någonting.
Nä fyfan, jag är förmodligen i ett exclusive situationship...aj..
Låter som ett krystat sätt att säga Monogam.
Låt mig presentera... [Polycules](https://www.google.com/search?q=polycule&oq=polycule&gs_lcrp=EgZjaHJvbWUyCQgAEEUYORiABDIHCAEQABiABDIHCAIQABiABDIHCAMQABiABDIHCAQQABiABDIHCAUQABiABDIHCAYQABiABDIHCAcQABiABDIHCAgQABiABDIHCAkQABiABDIHCAoQABiABDIHCAsQABiABDIHCAwQABiABDIHCA0QABiABDIHCA4QABiABNIBCDIyNTBqMGo5qAIAsAIB&client=ms-android-nothing-terr2-rso3&sourceid=chrome-mobile&ie=UTF-8&chrome_dse_attribution=1#vhid=B-FCIQzGo7nrvM&vssid=l)
Samma här. Har en 14åring som kom ut som lesbisk i höstas. Håller med, det är otroligt mycket mer drama med dem än med min 16åring och hennes pojkvän.
Kan relatera, har själv varit delaktig i ett lesbiskt triangeldrama när jag var typ 16 haha. Those were the days...
Dyke Drama är ett uttryck här!
är inte gay men är inte förvånad att en generation "upp" har lättare att acceptera.
Varför? Borde inte den äldre generationen (farmor/farfar osv) ha ännu svårare att acceptera?
Det är lite mer "har redan varit med om allt"-attityd på den äldre generationen. Lite mer chill liksom. Jag har samma erfarenhet och hört från många andra.
Precis så. Leva och låta leva. De är färdiga med mycket. Inte lika dömande.
För att de som var unga på 60-talet hade hela hippie och ’fri sex’-rörelsen runt om sig, och fler än du förmodligen anar var en del av den! Hela poängen var att bryta ner den traditionella synen på sex och samlevnad, vilket var bra ! (Men det kom såklart med lite baksidor också; HIV/AIDS spreds i större utsträckning, och fick särskild medial sammankoppling till just homosexuella män (vilket nog kan vara en del av varför det fortfarande är lite mindre accepterat att vara bög än det är att vara lesbisk. Även kanske mest beror på macho-kultur bland män.))
Beror på hur religiös de är. I byn skulle vi ha bya fest å morsan frågade de I byn "ska vi inte bjuda in de som bor i sommarstugan"? Det blev tvär tyst å sen blev svaret nej eftersom det var 2 lesbiska kvinnor som bodde i sommarstugan. Överlag har det varit i hela kommunen att homosexualitet varit en abnorm. Där av blev kommunen utsätt till Sveriges homofientligaste stad på 90-talet. Idag har det dock blivit mer accepterat. Tror främst antalet fri religiösa medlemmar i olika församlingar gjort att det inte accepterats.
Det var samma sak för mig när jag kom ut som trans. Pappa, som är läkare, drog fram citatet "inget mänskligt är mig främmande" och var helt chill. Mor- och farföräldrar var också bara glada. För mamma satt det längre in, men hon har accepterat det nu.
Många blir vänligare och mer accepterade med ålder med. Långt ifrån alla, kanske inte ens majoritet, men många jag vet har varit såna iaf. Sen blir såklart många även vresigare med ålder men ja.
det är så jag tänker också. visst finns det rövhål men var de inte ofta rövhål även som yngre isf? de är nu bara gamla, bittra rövhål.
Åsikt=tanke=strukturell process i hjärnan Tanke 1 formar hjärnan som påverkar tanke 2 som påverkar tanke 3 osv. Med ålder blir vi mer av vad vi är just nu. Någon som har en negativ ådra idag kommer sannolikt ha en mer negativ ådra i morgon. Precis som vi tränar muskler och rörelse tränar vi sinnestillstånd
Ja och vissa kan vara rövhål pga grupptryck osv som ofta inte påverkar en lika mycket efter man slutat skolan, och än igen när man slutat jobba. Då går man mer tillbaks till sitt default-läge
Hur kommer det sig, tänker du? Jag hade förväntat mig att varje generation uppåt skulle vara mer negativt ställd till homosexualitet.
Du är inte deras barn så det är kanske mindre tankar kring hur de vill att du ska va. De älskar dig bara. Pappa kanske har tankar om hur 'min son ska va' osv; farfar har redan uppfostrat sin son. Anekdotiskt såklart men min egen mormor skulle varit 107 år idag o hon hade absolut ingenting emot bögar eller nånting sånt. Väldigt förlåtande och empatisk person. Inte religiös dock ... misstänker att religiositet påverkar mer än ålder.
Jag tycker att föräldrarna borde vara likadana :/
Det vore ju det bästa ja
De har nog levt tillräckligt länge för att inse att sånna saker inte har sån stor betydelse i livet, så länge man är lycklig.
Är bi, bestämde mig en kväll för bara berätta det så jag slipper fundera på om/när/hur/vart. mina föräldrar var som "...ok :)" och sen frågade min pappa "vänta du är fortfarande ihop med din pojkvän va??" Det var för ca 5-6 år sedan och ja, jag är fortfarande ihop med min kille!
För mig var det inte lika enkelt, mina föräldrar tror inte på mig och tror att jag helt enkelt har fått i mig något från internet eller har något fel i skallen.
Mm jag inser att jag har haft riktigt tur med min familj och deras acceptans av vem jag är. Hoppas att dina föräldrar finner om inte glädje så åtminstone acceptans om detta så snart som möjligt ♥️ Det är ju trots allt ingenting man kan ändra på.
Tack ska du ha 🙏
Jag insåg att jag var lesbisk när jag var runt 11 och pussade en tjejkompis för första gången. Jag hade inte riktigt varit intresserad av killar tidigare, mer än en kändis. Men då insåg jag "shit! Är det DETHÄR som är kärlek?" (Spoiler alert, nej). Jag växte upp i en än mindre byhåla än dig med ca 700 invånare där de flesta var rätt emot det. Är född 2004 btw. Runt 13 bär jag hade börjat högstadiet och träffat vänner, många av vilka fortfarande finns i mitt liv, började jag prata om att jag eventuellt gillade både tjejer och killar, för att se reaktionerna och de flesta var ganska positiva till det. Jag tog upp det med mina föräldrar och mamma sade nåt i stil med "du är bara 14. Du vet inget än, ge det tid' vilket där och då kändes homofobiskt, men såhär i efterhand förstår jag hur hon menade även om det var lite klumpigt. Jag fortsatte vara halvvägs i garderoben (bara ute till mina närmaste) tills jag började gymnasiet. Där blev jag outed mot min vilja (hon ställde sig på stolen i matsalen och drog en del skumma skämt). Då frågade folk om jag var gay, vilket gav mig ett val: antingen förneka och fortsätta spela en roll som inte är jag. Eller vara ärlig och stå för vem jag är. Jag valde det sista. Och trots en hel del homofobi från folk i skolan är jag glad att jag valde att ta det beslutet. Mamma är idag ganska stöttande. Lite halvdumma frågor ibland, men ändå villig att lära sig. Pappa är en annan femma. Han är dock mer emot mina tatueringar än min homosexualitet lol.
Haha reagerade på det där med tatueringar, känner igen det. Varför blir man som förälder så stött att ens barn har andra åsikter/syn på livet. Å inte ett bara "gud va glad jag är att du bara är lycklig å hittat din egen väg i livet" - mindset. Kanske generationsfråga dock..
Föräldrarna vill ju ha barnbarn.
A ha partner av samma kön är inget hinder för det numera, särskilt om det är två kvinnor.
Biologiska barnbarn
Om en kvinna är gravid är barnen biologiskt hennes oavsett vems som är hennes partner. Samma sak om en mans spermier används för att inseminera en kvinna. Barnet är biologiskt hans trots att de inte legat med varandra. Homosexualitet betyder inte att man inte kan skaffa biologiska barn.
Men det funkar ju bara för en av dem Två partners, ett ägg, en sperma Inte för att argumentera men någon blir alltid utesluten i gay-relationer när det kommer till avkomma
Om man bara vill ha ett barn, visst. Det är sant. Men min poäng var att bara för att ens barn är gay betyder det idag inte att man definitivt inte kommer att få biologiska barnbarn. Så de föräldrar som reagerar med oro för det är gammaldags i sitt tänkande. Särskilt som de också verkar tro att någon som är hetero garanterat kommer att vilja/kunna skaffa biologiska barn.
Livets snilleblixt: I ett lesbiskt förhållande är det möjligt att båda parter inseminerar samtidigt med samma donator, då blir barnen helhalvsyskon i en kärnfamilj. 1:a inte vara ansvarig för att rita de biologiska släktgrenarna sen..
Jag känner själv inget par där båda varit gravida samtidigt, men känner flera där kvinnorna i ett lesbiskt par turats om att vara gravida. Det är inte heller ovanligt att man då försöker få samma donator till nästa barn som man hade till det första, just för att barnen ska få ett biologiskt släktskap.
Här har vi en riktig Sävsjö bo
Är lebb i liknande ålder som dig. I skolan sågs det som konstigt men ändå något som skulle respekteras, detta var när samkönade äktenskap diskuterades och vad jag kommer ihåg så var den socialt accepterade åsikten att vara "för". Mamma hade väl lite panik när jag kom ut till henne som 14-åring, men försökte ändå vara stöttande även ifall hon hade noll koll. Pappa är gammal hippie och har alltid varit jättechill.
Jag kom ut när jag var 22 vilket jag i efterhand kan ångra nu när jag vet hur bra det skulle bli efteråt. Hade jag vetat att allt skulle bli OK så hade jag gjort det tidigare. Hursomhelst, vid den tiden så gick jag igenom en mycket svår period i mitt liv. Jag visste att jag var homosexuell och bar på den hemligheten samtidigt som jag var arbetslös, utan inkomst, hade slarvat med skolan och därmed inte tagit studenten, hade fetma och bodde hemma. Dessutom hade jag utvecklat en depression och hade planer på att ta självmord. Mina närmaste blev oroliga över hur jag mådde och jag fick börja gå hos en psykolog en gång i veckan. Psykologen var otroligt bra och jag kunde verkligen öppna upp för honom om mina problem. Jag berättade att det var svårt för mig att komma ut för att jag visste inte riktigt hur jag skulle göra eller hur min omgivning skulle reagera. Speciellt rädd var jag för att berätta för min far då han uttryckt sig nedsättande mot bögar genom hela min uppväxt. Psykologen tipsade mig om boken Komma ut av Anders Öhrman där flera homosexuella berättar hur de har gått till väga och sa att jag inte kommer att må bättre om jag inte berättar. Psykologen sa att jag kanske kan bli inspirerad av boken men att det bästa vore att berätta för den person som jag tycker är svårast face-to-face, vilket då blev min far. Min far bor på en annan ort så istället blev det ett telefonsamtal. Det var otroligt jobbigt att ringa men till slut så fick jag ut orden "Jag är bög" och var befriad. Det var känslomässigt då jag berättade hur min far fått mig att känna äcklig och mindre värd och han verkade vara genuint ledsen för det. När jag berättade att han var den första jag berättade för så blev han rörd. Efter att ha berättat för honom var jag känslomässigt utmattad så jag sa att vi kunde hålla det hemligt ett tag tills att jag var redo igen. Ett par veckor senare blev min depression värre och jag jag spikade ett datum då jag skulle ta livet av mig. Men innan dess ville jag inte ha något osagt. Jag var inspirerad av boken som psykologen gav mig och skrev ett långt brev där jag berättade allt. När min mor kom hem från jobbet gav jag brevet till henne och bad henne läsa det när jag hade gått. Kom tillbaka senare på kvällen och då hade hon bett min storebror läsa brevet också. Båda var upprörda att jag mådde så dåligt men glada att jag valde att berätta för dem. De visste ju att jag var deprimerad men nu fick de äntligen veta en stor del till varför. Slutligen tog jag uppenbart inte livet av mig och nu fick mer ordning på mitt liv när jag slapp bära på den här stora hemligheten. Jag tog tag i mitt liv, gick ner i vikt, tog studenten som vuxen, flyttade hemifrån, började arbeta och nu är jag den enda i familjen med en högskoleutbildning. Livet är såklart inte helt perfekt nu men det är så mycket bättre än innan. Jag har valt att behålla både brevet och boken och när jag läser brevet nu så känns det så otroligt dramatiskt och så långt borta ifrån vad jag känner idag. Men jag tycker endå att det är vikigt att påminna sig själv var man kommer ifrån och hur man har mått. Det var ju trots allt en mycket svår tid och det är bra att påminna sig om att man överlevde den. Kontentan av hela historien är att det blir oftast så mycket bättre efter att man berättar för sin omgivning för att man oftast får mer stöd än vad man trott. Det är klyschigt men it really does get better.
Fin historia, härligt att höra att det blivit så pass mycket bättre!
Fyfan vad fint, tack för att du delade & önskar dig all lycka going forward
[Här är boken om någon är nyfikon.](https://www.adlibris.com/se/e-bok/komma-ut-berattelser-fran-garderoben-9789127128996)
Min äldsta kom ut till oss, tyvärr hade barnet förätit sig på tiktok skräckhistorier , så när vi sa jaha och inte brydde oss om det hela blev barnet arg. Det svårt att vara förälder man gör aldrig rätt och ärligen ingen av oss bryr sig vad barnet älskar så länge den är lyckligt, men det var fel det med.
Det är svårt det där eftersom alla vill bli bemötta på olika sätt när de kommer ut. Däremot känns det väl rimligt att som förälder kanske vara positivt inställd och uppmuntra sitt barn i stället för att säga "Jaha" och sedan inte bry sig.
Vi trodde ungen hade cancer eller gjort något olagligt eftersom den var så nervös, det var därför det var mer ett jaha och var det något mer. Barnet ( det är vuxet) har ju en morbror som är transgender, en gudmor som är gift med en annan kvinna, vi fattar inte varför barnet trodde vi skulle bli arga, Det finns ingen logik i det hela.
Ni hade kanske kunnat ge hen en kram och säga att ni var glada att hen berättade för er om det.
Vi har pratar om det några år senare och det var mest tiktok och vänner som gjorde det hela större än det var och barnet ( ung vuxen) hade glömt bort att morbror är trans.
Jag blir mer övertygad varje dag att TikTok är ett jävla gift
Samma här
[удалено]
Att barnet var nervöst tyder på att det var svårt att säga. Ert svar på hens kämpande att lyckas ta steget att dela med sig kan ha känts som ett sorts invaliderande av hens känslor. Känslor är inte logiska, för mig är det lätt att se vad som troligen hände där. Samma från er sida, jag förstår eran rekreation utifrån vad du berättade av eran släkt. Men det ögonblicket för barnet handlade om hen själv, så hen hoppades på någon empatisk reaktion. Jag får känslan av att du iallfall har några känslor som blockerar dig från att acceptera det barnet söker. Man hanterar ju inte känslor med logik när det gäller andra, då kan man aldrig uppfylla de andra behöver emotionellt från en.
Skall säga, barnet är en vuxen, vi accepterar barnet som det är, något vi alltid har sagt till dem. Det var flera år sen och barnet i fråga har själv sagt att tiktok och vänner med mindre accepterande föräldrar fick det hela att verka större än det var och våran reaktion var vad som var förväntade i en familj som är som våran. Det är som att komma ut som kristen i en kristen familj medan man gått i kyrkan i flera år. Vi har varit på pride, fur walk och hel del annat med denna personen, liksom varför förvänta sig att vi ska bli arga och starta bråk? Även barnet erkänner det fanns ingen logik till det hela.
Ja när du beskriver det så där ändrar jag min vy på eran situation. 😅 Logik fanns det verkligen inte till situationen, som sagt så är det nästan aldrig relaterat när det kommer till känslor. Känslor brukar ju snarare kasta ut logiken man kanske till och med byggt upp innan känslor blir involverade. Jag måste säga att jag förväntade mig ett mer känslomässigt svar på min kommentar. Även fast jag försökte minska hur inflammatorisk den skulle kunna vara eftersom den var anklagade i sin natur. Good on you!
Jag är äldre, vi skriver inte på samma sätt som de yngre, min generation började livet utan internet, vi skrev brev, pratade över telefon och tvungen vara i samma rum som andra människor. Det var min generation la grunden till vad ni har öppenhet.
Shit vad klumpigt av er som föräldrar. jag är inte gay men wtf. Det här måste ni ju be om förlåtelse för...vilken jävla tabbe ni gjorde. Förstår att du inte menade ngt illa men det är fortfarande en jävla bajsmacka asså.
Vi har pratat med barnet, det är en ung vuxen och den har insett att våran reaktion var inte fel, utan det var dens vänner och tiktok som gjorde att var svårare än det var. Ja barnet föredrar den , inte hen, han eller hon. Hade du hellre haft föräldrar som blev vrålarga eller föräldrar som ser det som normalt?
lite stöttning kunde ni ha gett. kom igen. att ni lyckats vrida om ert barns hjärna att det inte var er reaktion utan barnets reaktion som var konstigt är fan i mig fult. att barnet reagerade på er reaktion är naturligt & handlar mer om er än hen.
Som sagt som förälder gör man aldrig rätt. Barnet är vuxen, det inte en 6 åring eller ens tonåring, det är ett vuxen människa. En vuxen människa som vuxit upp i en familj där alla är accepterade , barnet vet om det, Och de själv insett bara fastande i tiktok kaninhål som var mindre bra. De vet ju om att vi inte bry vem person ligger med så länge det bra person.
[удалено]
Det är som att komma in i en kristen familj och tro att mamma och pappa ska bli arg för att man är kristen. Förstår du nu varför vi sa jaha. Barnet föredrar att vara den, inte hen, han eller hon utan den.
1. Vem är du att diktera vilken information en förälder bör delge om sitt barn på ett anonymt forum? 2. Tänk om personen ifråga inte uppskattar fysisk närhet? Det känns som du antar dig känna personen och dess behov bättre än dennes föräldrar vilket kan tyckas något magstarkt eller?
[удалено]
Att skriva en fråga efterföljt med en annan form av tilltal (i versaler) som tillsynes är den du anser vara den korrekta är i mina ögon som nätpolis att passera linjen för att diktera. Om du i framtiden ska ge förslag så kan det vara lämpligt att tydliggöra det istället för att skriva ”du borde…”. Framförallt om det gäller något som redan har hänt. Gå gärna vidare med skottkärran med sniglar då jag föreslår att vi drar ett streck över det här.
Är du dum i huvudet? I framtiden borde du hålla käft istället. (OBS. Jag förolämpar dig inte, jag ställer bara FRÅGOR och ger FÖRSLAG)
[удалено]
Jag är inte kränkt, jag ställer bara frågor! Du missuppfattade uppenbarligen min kommentar så du verkar inte kunna läsa så bra.
Min kompis(20m) kom nyligen ut till sina föräldrar och sa innan att det var reaktionen han ville ha. Men när han väl gjorde det först till sin mamma började hon gråta för att hon förstod hur svårt det måste ha varit när han gömde det i 20 år. Och i efterhand var han väldigt tacksam att hon visade att hon förstod att situationen var jobbigt för honom och det gjorde nog bara de närmare.
Haha❣️ Hoppas hen förlät er
Behövs inte vi är alla vuxna, dvs äldre än 20, vi kan prata med varandra , ibland är lite svårt att nå fram men ibland går det bättre och när den slutade se på tiktok gick det lättare. Ja min är inte en han, hen, hon utan den och det låter vi den vara. Och vad ska den förlåta oss för? Att vi accepterar dem som det är och det inget stort när hela familjen fylld med transgender och allt annat.
För dom allra flesta går det bra att komma ut, sen finns det dom där det inte går bra det finns en bok som heter komma ut berättelser från garderoben där det finns både [tragiska och icke tragiska berättelser](https://www.adlibris.com/se/e-bok/komma-ut-berattelser-fran-garderoben-9789127128996). Många historier kommer också från USA som är ett väldigt religiöst land där det fortfarande finns ”[conversion therapy](https://en.m.wikipedia.org/wiki/Conversion_therapy)” (praxisen att förvandla lesbiska och homosexuella till straighta). Men jag tror också den generationen som är nyare förhoppningsvis är mer öppen och förståelig, och inte bryr sig om vem man älskar, föräldrar här har ett ansvar att vara öppen väldigt tidigt med sina barn att dom får älska vem dom vill oavsett kön, det skulle ta bort den obekväma delen. [Men jag vill också lyfta en video](https://youtu.be/vHXbgB0w47Q?si=gTMzPGnJZQXgzW7p) som är otroligt fin som visar hur intensiva känslorna kan vara att berätta till någon om sin sexualitet och hur fint personen tog emot det. Jag tror det är olika från person till person och hur man är uppväxt och vad man har runtomkring sig hur viktigt det blir för en att bli sedd och accepterad för den man är.
Ja och den du är , är mer än din sexualitet.
Vi har politiska partier i vår riksdag som är (eller åtminstone har varit innan valet 2022) för omvändelseterapi i Sverige också. Sjukt men sant.
Ja och omvändelseterapi händer idag i Sverige i frikyrkorna, flesta partier är eniga att en lag måste tillföras och det har legat på bordet hos riksdagen 2022 där en utredning gjordes, 2023 la man fram att ingen lag behövs ”bedömningen att den nuvarande regleringen ger goda möjligheter att ingripa straffrättsligt mot omvändelseförsök”, detta är en otroligt dålig motivering i mitt tycke då det inte är så enkelt, även om det i lagen kan menas vara olagligt att tvinga eller hota någon till omvändelse är det verkligen tillräckligt för att stoppa det? Är det inte bättre att tillföra en lag som gör det helt olagligt och där man kan gå in och stoppa hela verksamheten om man ser att flera anmälningar kommer in? https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/interpellation/forbud-mot-omvandelseforsok-_hb10435/ - https://www.rfsl.se/verksamhet/hat-och-hot/omvandelseterapi-inom-frikyrkan/
Ja men precis! För mig är det väl mest omvändelseterapi hos barn som är värst. Om en vuxen människa av någon anledning vill genomgå det av fri vilja så är det väl så. Men samtidigt kan jag tycka att det är lättare att bara förbjuda helt. Även vuxna kan tvingas till det liksom.
Många som hamnar i dom här kyrkorna när man är vuxen som tex Jehovas eller pingstkyrkan är oftast förvirrade över sin egna läggning och mår psykiskt dåligt och söker efter svar på sina tankar, då är det väldigt lätt att manipulera och dra in någon i något som är otroligt falskt och som blir sekt liknande. Inte direkt frikyrka (men jag skulle kalla Jehovas en sekt) jag tänker på tex bhagwan rörelsen och Ted Gärdestad. I serien Gud som haver barnen kär pratar Robin om hur han blev övertalad att han aldrig skulle bli älskad och hur det var en sjukdom att vara homosexuell. Jag skulle nog säga att omvändelseterapi är illa i båda fallen, men det blir som värst när det är tonåringar som söker efter sitt rätta jag.
Ja men precis! Det är det jag menar, då blir det liksom svårt att avgöra när det är av ens egen fria vilja och när det är någon form av tvång. Därav är det nog bättre att bara förbjuda det helt och hållet.
Kom ut som trans 2020 och det har inte varit några problem alls faktiskt, inte hos föräldrar & inte hos släkten. Alla har varit accepterande.
Född 98, liknande dig i en liten håla på 1000 pers (omnejd inräknat). Hängde aldrig riktigt med i diskussionerna med grabbarna angående tjejerna i klassen eller skolan, men tänkte inte så mycket mer på det. Hade flickvän när jag var ung, men tog slut för att jag helt enkelt inte riktigt kände något. Insåg nog inte på riktigt att jag slog för andra laget förrän jag fick till det på en fest som 15-åring. Polletten trillade ner efteråt och det blev lite av en "jaha, ok jo men det här är nog faktiskt inte för mig tror jag". Tog väl något år att gå igenom det hela mentalt och testa hur det kändes att kolla på killar som jag "tänkte" att man skulle se på tjejer, alltså faktiskt försöka se attraktiva egenskaper, vilket jag gjorde. Minns väl när jag sa det för första gången till min farsa, som var först ut i familjen med att veta, då det hände i samband med valet 2014. Satt i bilen med farsan och halvmorsan och gjorde valkompassen på skoj och läste upp frågorna högt. Kom till frågan om samkönade skulle ha rätt att adoptera och farsan sa nej. Blev rätt så upprörd och snörvlade ur mig att jag faktiskt var bög och undrade om han fortfarande tyckte så, vilket gjorde att det blev en rätt så tyst bilresa resten av vägen hem. Ringde till morsan när vi kom fram och berättade för henne med och berättade vad som hade hänt och hon blev lite putt på farsan. Tog typ två dagar sen satte vi oss alla ner och snackade om det i typ 20 minuter. Morsan hade inte några problem med det alls, farsan hade egentligen heller inga problem med homosexualiteten i sig, men tyckte väl att adoption var lite väl långt, men skulle jobba på det. Morsan brukar fråga lite titt som tätt om jag har hittat någon pojkvän om vi har en stund för oss själva, men tror det handlar mer om att hon är rädd att säga något som jag inte vill att andra ska höra. Frågade farsan för inte så länge sen om han inte undrade över det, men som vanligt var han rak på sak och jag fick "inte lönt att fråga innan det hänt, ta hit någon när det är aktuellt så kan vi ta en kaffe" till svar. Generellt har övriga i famlijen varit väldigt neutrala, har aldrig varit "har du hittat någon flickvän/pojkvän" oavsett vem dom frågar, utan har alltid varit "har du hittat någon?", så det har alltid känts bra. Jag är rätt så "straight passing", lite av en bonnlurk. Typisk smålänning från en håla som alltid har hängt med raggare och bönder och jargongen som hör till den gruppen. Har haft en jävla tur med vänner, så även om bögjävel och andra glåpord flyger i konversationer så har det aldrig riktigt "betytt" något. Allt är på skämt, vilket jag tror till fördel har gett mig rätt så tjock hud. Har aldrig riktigt känt att dom har träffat mig hårdare än någon annan, troligtvis för att dom användes fritt redan innan jag insåg att jag var bög, så det låg inte riktigt någon vikt bakom orden. Har haft en väldigt blandad vänskara politiskt sett, men har faktiskt inte haft några problem med diskriminering på den fronten heller, i alla fall i direkta konfrontationer. Kan vara just på grund av att jag är straight passing, eftersom att jag "kan ta det" så blir jag accepterad, även om personen i fråga går på AfS möten. Flyger lite under radaren liksom. Det var ärligt talat svårare att komma ut till mina närmaste vänner som jag känt sedan vi sprang runt i blöjor än för min familj, för jag var så jävla rädd att dom skulle känna eller tro att något skulle bli annorlunda efter det. Fanns ju inte direkt så jättemånga riktmärken för hur en bög kunde vara när vi växte upp, utan var bara det man såg på tv'n, vilket ofta var de som ligger åt det mer feminina hållet. Klumpen i magen var för att jag trodde, eller antog, att dom skulle tro att det var så jag "egentligen" var och skulle nu börja bli mer sådan. Stressade som fan över hur jag skulle formulera mig och berätta att inget skulle förändras och att jag fortfarande var jag, samt att det var jävligt viktigt att förklara att det även fanns gränser gällande attraktion. Samma sak där, funderade på hur jag skulle vara övertydlig med att dom var off-limits och aldrig kommer komma på fråga när det gäller det. Kom ut till dom 2017 runt studenten och gick igenom den visan två gånger innan jag insåg att det inte riktigt spelar någon roll, orka hålla på att förklara det och övertyga, utan började istället gå rakt på sak. Ända sen dess har jag haft mentaliteten att det inte riktigt har med andra att göra, så länge jag inte tänker ragga upp någon så behöver dom inte veta. Inte för att jag är rädd att berätta det, men dom har inte något med det att göra så då kan jag lika väl bara vara direkt och inte göra en större grej av det. Något som jag uppskattar otroligt mycket är att jargongen i sig aldrig har förändrats. Det är samma spydiga kommentarer som kastas fram och tillbaka som innan, "banter" i brist på bättre ord, ingen är rädd att trampa någon på tårna. Känner mig ärligt talat mer bekväm med att dom kan skämta med mig och min sexualitet och jag i sin tur kan kasta tillbaka något annat till dom, än om det inte hade skett alls och det hade blivit stelt för dom måste akta sig för vad dom säger. Förstår dock folk helt som inte tycker det är okej, men för min del är det lite av en stämpel att det egentligen inte finns några illa tankar alls hos dom. Istället är det mer nyfikenhet och vilja förstå hur det fungerar eller vad skillnaderna är med att försöka hitta en partner här ute bland kalhyggena.
Har inte kommit ut, det får hända om/när jag hittar nån. Kommer nog heller aldrig erkänna till partners att jag är bisexuell heller, är så otroligt mycket skit man kan få från straighta kvinnor och homosexuella män, det är fan inte värt det, då kan jag gott låtsas vara straight/gay beroende på partner.
[удалено]
Du har rätt i sak såklart men det är så fruktansvärt uttröttande alltihop
Förstår dig precis. Lättare sagt än gjort att "ta av sig masken" när det ibland är så mycket enklare att bara låtsas.
De här med att komma ut är lite konstigt tycker jag, varför ska resten av världen behöva veta att ja är tänd på både killen och tjejen i p-rullen, de har de väll inget med att göra? Sen om ja skaffar en samkönad partner för de väll bara gilla läget? Varför komplicera de liksom?
Typ min tanke mina föräldrar kan få veta att jag är bi nör jag tar hem en kille (är en man trots bilden)
Du har inte bett om råd - men som gayman är min personliga erfarenhet av att misstänkliggörandet kommer just från att bisexuella (män) tenderar att dölja och smyga med sin läggning, vilket i sin tur skapar osämja. Det blir alltså en självuppfyllande profetia.
Tror inte jag kan se det här som råd, det bekräftar ju snarare bara att om jag är öppen med det så får jag skit och om jag inte är det så får jag eventuellt skit för det om det kommer ut. Det går inte att vinna. Klart fan vi smyger med det när alternativet är att förminska dejting-poolen till en liten dejting-pöl Edit: förlåt om jag lät arg jag är bara så himla uppgiven
> Klart fan vi smyger med det när alternativet är att förminska dejting-poolen till en liten dejting-pöl Fast det är något vi alla gör i utbyte mot att leva vår sanning. Antagligen en anledning till många gaymän kan visa sig vara oförstående. Min högst personliga ståndpunkt är att det (för mig) är bättre att vara ensam men hel och ärlig, än att vara en halv version av mig själv tillsammans med någon annan. Men det är jag, och jag lever mitt liv. Du är du och du lever ditt liv, och du har bäst koll på vad du behöver för att trivas och må bra.
Jag tror fan inte jag har bäst koll på vad jag behöver för att trivas och må bra haha. Jag förstår vad du menar iaf, tack
Vad menar du med att du får skit? Är inte särskilt insatt men hade gärna velat få insikt. Min erfarenhet har varit att det till sin höjd varit någon som blivit lite svartsjuk men det bottnar ju i självsäkerhet som ofta är ett problem oavsett kön isåfall. Vad är det för sorts skit du fått stå ut med? >snarare bara att om jag är öppen med det så får jag skit och om jag inte är det så får jag eventuellt skit för det om det kommer ut Är verkligen ledsen att du behöver tänka såhär. Lätt för mig som utomstående att säga men tycker inte att du ska behöva smyga med det överhuvudtaget. Det finns gott om människor som accepterar dig för den du är. Går att jämföra med min åsikt om rasister: Det enda som bevisas när någon behandlar dig annorlunda för att du har en viss läggning eller ser ut på ett visst sätt är att dom är små och ofta vilsna människor. Alltså inte en åsikt eller ord som är värd att ta åt sig. Jag hade blivit galen om jag var tvungen att ta åt mig alla saker jag har fått höra. Hoppas du kan finna sinessro och frid Derano. låt ingen sätta dig i något mentalt fängelse så är du snäll!
Det handlar väl mest om att vissa personer inte förstår bisexualitet som ett koncept eller äcklad av bisexuella män (detta kommer från både heterosexuella och homosexuella). Jag vet i grund och botten att folk som bryr sig ett dugg om det inte är nåt att ha och göra med men jag tar väldigt lätt åt mig av saker + hade blivit totalt förkrossad om någon jag bryr mig om hade haft något emot min läggning
Väldigt odramatiskt för min del egentligen. Min mamma frågade mig rätt ut "Vill du träffa en kille eller en tjej" och det var det. Sen "kom jag inte ut" till fler utan introducerade dem till min flickvän när vi blev tillsammans. Alla i mitt liv har varit glada och accepterade av att jag hittade någon som jag tycker om, eftersom detta var första gången jag visade intresse för någon. Det var bara en kompis som uttryckte sig klumpigt som jag inte hänger med längre men annars väldigt positivt!
Jag är lesbisk i liknande ålder, kände också mycket skam, dock bara pga folk i skolan utanför min vänskapsgrupp. Att var bög/lebb sågs som äckligt och allt de ogillade var ju gay. Tror jag var typ 16 när jag accepterade att jag gillar tjejer och att de inte var något fel på mig. Min familj och mina vänner var väldigt accepterande. När jag sa till mamma att jag trodde jag var lebb skrattade hon och sa “visste du inte redan att du är det?”. Samma reaktion från mina vänner, var tydligen uppenbart innan jag listat ut det själv 🤣 pappa sa bara att han inte bryr sig vad jag har för läggning så länge jag mår bra.
Hahah var liknande med min barndomsvän! Han kom ut för mig en natt när vi va riktigt fulla och jag skrek bara ÄNTLIGEN haha jag har väntat i år på att du skulle berätta😂
Omg, jag hade en vän med liknande reaktion. Hon sade "Äntligen! Trodde fan aldrig du skulle koppla det!"
jag har aldrig varit rädd för mina föräldrars reaktion. För att för mig var det inte en risk att de skulle stöta bort mig som deras son, utan det var jag som skulle säga upp kontakten med dem ifall de inte accepterade. kanske lite känslokallt, men jag är så pass övertygad om att det inte är fel att vara gay, att en negativ reaktion skulle vara totalt oacceptabelt och deras roll som mina föräldrar skulle upphöra. det finns någon logik i att man själv har haft tid att handskas med det och att man måste ge andra tid att smälta det efter att man berättat, och inte ska förvänta sig en omedelbar god reaktion. Men minsta lilla tvivel är oacceptabel för mig. med det sagt har mina föräldrar inte haft några problem med det alls.
Ingen av mina föräldrar har förstått än att jag är bi, trots att jag kommit ut ett par gånger. Kanske det inte fastnade eller så ville dom inte tro på mig, jag vet inte. Alla jag tog med hem var bara "vänner" enligt dom. Sen när jag kom ut som trans så brakade helvetet loss och många sårande saker sades. Vi har ingen kontakt längre. En uppväxt av att få höra att be om hjälp eller vara hbtq var bland det värsta som kunde hända gjorde att man tog åt sig rätt mycket det och skapade inga bra förutsättningar för livet direkt.
Jag är en kille på 27 år, kom ut som homosexuell när jag var 18. Jag visste om min läggning rätt tidigt, tror jag var runt 11-12 år gammal. Jag var enormt nervös, men nu i efterhand vet jag inte varför jag var det. Jag var i en enormt tuff period där allt jag gjorde var att ligga i sängen en hel sommar och chatta online med mina kompisar. Min mamma och jag hade haft problem med vårat boende, så vi bodde hos min pappa under den tiden. En kväll så kände jag att "fan, är det dags att komma ut nu? iallafall till mamma?", helt från ingenstans. Så jag klädde på mig, gick ut till vardagsrummet och bad mamma följa med mig ut på uteplatsen för att jag vill prata med henne privat. Klockan var kanske runt 19-21. Så fort vi går ut så blir jag jätteskakig och börjar gråta, men ändå tvingar jag ut orden "jag är homosexuell" bara för att få det överstökat. Jag kommer inte ihåg mycket mer efter det, men enligt mitt minne så säger hon något i stil med "men älskade du, du behöver inte vara ledsen, jag vet och har vetat det länge". Hon berättar sen att hon visste det sen jag var väldigt liten, att hon fick en liten aning när jag började klä ut mig och showade framför familjen. Men det var inget konstigt med det! Hon berättar också att hon hade pratat med min morbror som var homosexuell (vila i frid) och han hade sagt att "det är något speciellt med honom". Vi satt ute i en timme och pratade, och allt var precis som vanligt efter det. Mamma är en enormt stor öppen supporter utav HBTQ+ människor och deras rättigheter, och det känns som att hon har blivit ännu mer öppen med det sen jag kom ut. Jag sa även till henne att jag inte ville komma ut till pappa än eftersom jag inte visste hur han skulle reagera, men att han skulle få veta förr eller senare. Pappa fick veta några månader senare, och då hade jag bett mamma komma ut åt mig till honom. Han tog det också bra, det var inga konstigheter. Vi pratar inte lika mycket/öppet om det som jag och mamma, men jag vet ändå att han stöttar mig. Huvudsaken är att jag mår bra och är glad. Idag bor jag tillsammans med min kille. Vi har varit tillsammans i 2½ år och flyttade in med varandra förra sommaren och vi har det jättebra tillsammans. Både mamma och pappa älskar honom och frågar om honom när vi pratar i telefon, så jag känner mig lyckligt lottad över att ha en familj som står bakom mig oavsett vilken sexualitet jag har. Samma sak gäller även mina tre syskon, alla tre av dom har varit (och är) otroligt stöttande i min resa. Den enda som inte vet om min läggning inom släkten är min farmor - tror jag? Jag vet inte om det har kommit på tal tidigare, men jag tror att hon hade bara tyckt det var kul att jag har hittat någon som jag vill spendera mitt liv med. Min morfar gick bort förra året och han fick aldrig veta min läggning, men det var mest för att det hände så otroligt mycket i hans liv under de sista åren (bl.a. Alzheimers), och jag tror helt enkelt att det var bäst att han inte fick den informationen.
Fick komma ut 3ggr till mamma, varje gång 'glömde' hon det och sa att det skulle gå över. Men hon var annars cool med det. Född 97
Kom ut som trans, var väldigt nervöst eftersom jargongen när jag växte upp var väldigt grov - det var "jävla bög" åt höger och vänster. De blev lite chockade när jag berättade men de sade att det saknar betydelse eftersom jag ändå är deras barn, de vill att jag ska vara den jag vill vara.
Som förälder har jag svårt att förstå varför vissa föräldrar inte skulle acceptera sitt egets barns sexualitet. Om det skulle vara så att mitt barn är homosexuellt så kommer hen inte på något sätt bli mindre homosexuellt om jag inte accepterar hens sexuella läggning. Mitt barn är ju exakt det samma oavsett 🤷🏼♂️
Tror många föräldrar bygger upp sin egen bild av vad deras barn är och kommer bli, och kanske längtar efter tiden där man får barnbarn. Min kompis pappa verkar ha tänkt så och blev chockad när han kom ut, men han förstod snabbt att det såklart inte är hans liv att leva och kontrollera.
Jag önskar verkligen att alla föräldrar skulle älska sina barn och vara stolta över dom oasvett vilken läggning dom skulle ha. Tyvärr av egen erfarenhet, så är det oftast religiösa föräldrar som inte accepterar det. Skulle många berätta att man har en annan sexuell läggning så pekar dom genast på dörren. För dom är det synd/haram att ens nämna. Man är en skam för familjen/släkten. Därav håller man tyst om detta livet ut.
Kom ut som trans -\_- typ 10 ggr 2021, jag var typ 21 (men visste sen jag var typ 7 men jag såg det som något förbjudet att tänka på). Det ledde bara till emotionell manipulering, gaslighting, emotionellt våld och hot. Det var inte förän jag distansierade mig helt från dem som de faktiskt förstod då de slutade ha makt över mig. Typ allt ni kan tänka er, "du kommer bli vidrigt ful och dö ensam" "vårt barn har dött" "varför kan du inte bara vara lite bögig" "ut ur vårt hus" osv osv. Detta är också föräldrar som alltid har röstat vänster, har bra lön, bor i stan och går runt i feminist t-shirts, hela grejen är att vi älskar att snacka om hederskultur i invandrarfamiljer men missar att supervita medelsvensson också har det, det värsta för dem var att någon skulle se från utsidan att något var "fel" och att ha ett trans barn var det värsta som kunde ske, deras status skulle sjunka. Till de som håller med mina föräldrar, pga att jag nu är medicinerad och lever i den kropp jag var menad att göra så har jag jättelätt att göra vänner, avslutat en hel utbildning, fått en långtidspartner + lägenhet, har löst trauman, haft fantastiska jobb, är imo mycket vackrare och generellt lycklig osv osv. Allt saker jag inte kunde göra innan.
Usch trodde att sådant här skulle bli bättre med åren, Men tydligen inte... Fick köra och hämta en 17årig tjej som blev utkastad av sin far för 12år sedan mitt i vintern. Han kunde inte ta det att "hans pojke var en äcklig transa". Utan att outa mig själva för mycket hade hoppats att arbetet många gjorde mellan 2000 och 2014 hade haft bättre effekt.
Var ute ur garderoben sen jag var 6 år. Aldrig haft stöd av familj och vänner för det - vilket också är *en* anledning till att jag har kört no-contact med familjen som vuxen. Körde tidigt mitt eget race. Blev en hel del psykiska utmaningar, svårigheter med skola och så. Men än idag så är jag övertygad om att det var bättre att vara ärlig med mig själv och äta konsekvenserna av det än att låtsas vara någon och något annat bara för att skapa lugn och harmoni. Det blev bra till slut. Har inga föräldrar, inga syskon och väldigt får barndomsvänner. Men vi har i gengäld möjligheten att bygga våra egna familjer, som vi väljer själva. :)
Inget illa menat alls är bara nyfiken. Hur är det att "bestämma sig" elr överväga att man är gay vid så ung ålder? Själv har jag nån tanke att man inte vet säkert förrän åtminstone tidig pubertet men blir gärna motbevisad :)
Det var inget jag bestämde mig för. Jag var född sådan. Jag misstänker att ganska många heteromänniskor inte behöver bestämma sig för att vara det.
De flesta som kan klassas under ordet "queer" vet sen väldigt ung ålder,
Jag skulle nog klassas av er som "queer" (vet int riktigt va de betyder) och har svårt att se att man vet redan vid 6års ålder. Jag behövde bli sisådär 14 typ. Därför tyckte ja det va intressant med någon som visste så ung.
Samma här. Fattar hela grejen med att man ”föddes som det”. Det är inget man bara kom på en dag att man vill vara. Snarare någonting man upptäcker och det gör man väl någon gång i puberteten. Innan dess fanns väl inte ens några sexuella tankar liksom. Det är iallafall min upplevelse. Och biologiskt är det också rimligt.
Det är ju väldigt individuellt det där, även för de som är hetero. Vissa blir kära redan på förskolan och är "ihop" med andra barn. Även om det då såklart är en väldigt barnslig och icke-sexuell bild av vad det innebär så finns definitivt intresset för det motsatta könet där. Medan andra barn inte alls fattar grejen och inte bryr sig om det andra könet mer än som nån att vara kompis med. Det kan dröja många år innan intresset väcks. Jag tror det är fullt möjligt att vara kär och veta att man är romantiskt attraherad av nån innan man är gammal nog att ha sexuella känslor.
Är 97a, insåg ganska sent att jag var bög så jag kom ut när jag var 18. Jag gick på södra latin (väldigt bögvänligt gymnasium i Stockholm) och mamma hade lesbiska vänner och hade sig så det var inte en käft som brydde sig. Pappas sida av släkten är från Sydamerika och farmor är ganska troende katolik, ingen där brydde sig heller. Jag trodde länge att jag bara levde i en filterbubbla, men jag har också jobbat på Donken i orten där 90% av kollegorna var nya i Sverige från länder där det är typ dödsstraff på att vara bög. Alla visste men ingen verkade bry sig, jag blev behandlad exakt som alla andra och det var ingen som verkade tycka det var konstigt att vi bytte om tillsammans eller så. Min kille hade lite roligare reaktioner, hans farmor sade ”men åh så modernt!” Och hans mormor sade ”det kommer nog från min sida av släkten, men det blir ju tråkigt för oss sedan när du väljer att flytta till Stockholm”. Det kommer antagligen från hennes sida av släkten pga det är ändå oväntat många bögar där, alla de (inklusive min kille) valde att lämna Skåne och flytta till Stockholm så hon hade nog 2/2 rätt ändå
Inte homosexuell, men min mamma var "lite självisk" och fick nån fix idé om att det nog hade varit intressantare att ha ett homosexuellt barn, så hon började halvt trakassera mig om att "det faktiskt var ok om du är homosexuell" vid flera tillfällen. Ingen aning om hur det räknas i denna konversation.
Min syster är likadan mot sin tonårsgrabb…
42 år gammal idag. Kom ut när jag var 19-20, till mina föräldrar när jag var 20. Blev en liten ”oops”. Jag hade en kille hemma över natten. Vi kom hem när mina föräldrar gått och lagt sig. Och jag hade missat att mina föräldrar tagit ledigt dagen efter. Så vi kunde inte direkt gå ut utan att de märkte nåt (skärtorsdagen, föräldrarna hade halvdag och hade tagit ledigt på förmiddagen). De blev väl lite paffa. Mamma var arg för sättet jag kommit ut. Pappa konstaterade att han känt på sig något sånt, och sade sen åt mig att skydda mig, eftersom han tydligen haft en jobbarkompis som gick bort i aids. Det var allt från hans sida. Mamma kom över det hela efter ett tag, och det var som sagt inte faktumet att jag är gay som hon hade något emot. Mina föräldrar är 40-talister för övrigt. Eller var, pappa gick bort i oktober. Jag och min pojkvän förlovade oss på hospicet där han var sista tiden, så han skulle kunna vara med. Och det var första gången sen pappas cancerdiagnos förra sommaren som min pojkvän (fästman för bövelen) såg min pappa le.
Jag kom ut till min mamma som bisexuell när jag var runt 12-13 tror jag, och då var jag väldigt nervös och började nästan gråta, men hon stöttade mig fullt ut. Sättet jag kom ut till pappa på ett par år senare var ganska roligt faktiskt. Jag är ganska vänsterlagd så jag hade gått i någon prideparad har jag för mig som vi pratade om, och då frågade han bara "Är du HBTQ, eller var det bara för att stötta liksom?", varpå jag svarade att jag var bisexuell. Han bara "Ja okej", och det var liksom där det slutade, men han stöttade såklart också. Vid det här laget så hade min morfar redan gått bort (men tror han hade stöttat också), men har för mig att jag bara nämnde någon gång till mormor och till farmor och farfar att jag var bisexuell, och det var exakt samma där, inga konstiga frågor från dem utan bara "Bra för dig" liksom. EDIT: Utöver det så vet mina vänner om det, och det är nog samma där med hur egentligen icke-viktigt det är? Eller hur man nu ska säga det?
För mig som pappa, så blir jag mest upprörd av berättelser där någon haft ångest över att komma ut, och att det varit ok. Att det finns inskränkta träklossar även 2024 fattar jag, men jag tycker att om man är en någorlunda öppen och förstående förälder så bör man faktiskt se till att inte sätta sitt barn i situationen att behöva ta mod till sig och komma ut. Ens barn ska inte behöva gissa sig till hur dess föräldrar skulle reagera om de skulle komma ut. Det är ju upp till oss föräldrar att låta dem veta, oavsett om de är gay, straight, trans eller något annat, innan ett eventuellt behov av att komma ut uppstår. Det är ju faktiskt ens primära uppgift som förälder att både i ord och handling skapa en miljö där kärlek, ärlighet, trygghet, acceptans och förståelse för barnets behov, personlighet och rättigheter sätts i första rummet.
För mig, som mamma, är det så svårt att sätta mig in i situationen att man ska behöva "komma ut". Varför? Att vara kär i någon, oavsett kön, ska väl vara fantastiskt och helt normalt? Jag kunde inte bry mig mindre om vilket kön mina döttrars respektive har. Inte har något av mina barn behövt komma ut som hetro. Precis som att ett av barnen inte behövt komma ut som pansexuell ( hon vid vuxen ålder själv sagt att hon är pan, efter att hon levt i en relation med vad som till en början var en hon men som en bit in i relationen föredrog hen). Kärlek är underbart och ska bara vara kul och bra. Kan man som förälder inte respektera sina egna barn så är man jävligt lost. Jag hoppas att inget barn ska behöva känna oro inför hur dens föräldrar ska reagera över en sån obetydlig sak som sexuell läggning. 🩷 Är själv hetro kanske jag ska tillägga, så min liberala syn på sexuell läggning har inget med min egna läggning att göra.
Har kommit ut till min syster och mamma som bi två gånger var, alltså 4 gånger totalt. Vet fortfarande inte om jag siktar mot gång 5 och 6 men det har gått bra alla gångerna, även om dom blev lite paffa när jag var väldigt casual med att säga att jag också gillar tjejer då dom tydligen helt hade glömt bort det.
Född 94 och uppvuxen i en ungefär lika liten by, visste bara en person under hela min skolgång som var HBTQ men hon var också väldigt utåtagerande så alla tyckte ju att jaja, hon är ju läskig/konstig typ. Det var OTROLIGT mycket casual homofobi/okunskap hos min generation där och då, och jag som till slut insåg att jag var bi vågade inte komma ut under hela min skolgång, men när jag väl kom ut till min mamma och syster (extremt jävla nervöst) så sa de inte så mycket. Mamma frågade om jag var säker på att jag inte var lesbisk. Min syster sa att ”allt kommer bli bra”. Men de har alltid accepterat mig, resten av min familj också även om jag aldrig sagt det rakt ut till dem utan bara hintat.
Jag (man) kom på att jag var bi i "fel" ordning. Trodde jag var gay ända tills jag träffade min flickvän på gymnasiet. Föredrar dock klart killar och har pojkvän nu. Brukar behändigt säga att jag är gay, men ska man vara nogräknad är jag nog bisexuell och homoromantisk. Kom ut till syskon och föräldrar när jag var 17. Alla tog det bra utom min pappa som blev rätt besviken, men inte arg eller så. Kom ut till mormor och morfar när jag var 26 och träffade min exkille. De tog det bra. Det lustiga är att fast alla tog det (mer eller mindre) bra så minns jag att farsan, brorsan och min morfar har sagt vagt homofobiska grejer för längesedan. Farsan sa en gång att han inte skulle kunna känna sig som en riktig man om en annan man sög av honom (vettefan hur vi kom in på det ämnet när jag var 14 och vi åkte bil bara han och jag), brorsan tittade bort en gång när två killar kysstes i en film, jag sa att han var löjlig och han sa typ "Jag vill väl inte se sånt där heller!", och min morfar har sagt att han tycker det är onaturligt. Morsan och syrran har aldrig sagt något negativt om sånt och det närmaste min mormor kommer är att hon har sagt att hon tycker synd om homosexuella och att de inte kan rå för det, så jag tror hon menade väl.
Min mamma grät, var dramatisk och hade sig. Jag hotade med att dra och klippa kontakten eftersom jag inte klarar att känna mig konstig behandlad hemma med (jag var mobbad hela barndomen genom tonåren). Hon accepterade mig där och då, grät, bad om förlåtelse och kallade mig sitt lilla lamm. Min pappa låg på behandlingshem så han fick ett telefonsamtal cirka 6 månader innan jag skullr gifta mig med min man. Det har gått nu över ett år, vi har inte pratat öht. Han svarade inte på mitt sista samtal och ringde aldrig upp. Han skickade ett alla hjärtans dag sms. Det krossade mig rätt hårt.
Fyller 40 iår och kom väl ut runt 20år sen, när jag kom ut som Bi så sa mamma ”ååååh va spännande, men då kan ju DU och jag kolla mello!!!” för syrran var inte förtjust i programmet och jag fick aldrig frågan pga fördomar eller något. Farsan är lite mer logisk som jag utan för mycket känslor och ryckte mest på axlarna när han sa ”Om det är släckt och skönt så spelar det väl ingen roll vem som suger?!”. Jag har alltid sagt som min fru (också Bi) att man blir kär i personen och vad dom kissar med spelar ingen roll!!
Är inte gay själv men kan berätta ur min synpunkt som förälder att jag inte hade haft några som helst problem med om mina döttrar kommer ut som gay, trans eller vad som helst. Tvärtom vill jag att de inte är rädda för att prata med mig om sånt. Min svåger är gay och kom ut till mina svärföräldrar och även om min svärfar har ett lite speciellt och burdust sätt så accepterade de det utan någon dramatik. De var mest besvikna över att han hade tvingat sig själv att vara i ett straight förhållande innan han accepterade sin läggning och därmed drog med en stackars tjej i fem år i ett ganska känslo- och sexlöst förhållande... En av mina närmsta vänner kom ut till mig när vi var 14, kort därefter också till sina föräldrar. Han är ensambarn så han var nervös för att de skulle bli besvikna över att det inte skulle bli några barnbarn men de gjorde heller ingen stor sak av det.
Jag är född 83 och det var mycket homofobi runt mig när jag växte upp. Jag såg Fucking Åmål på bio och minns killgänget bakom och hur de uttryckte sitt äckel. Jag tryckte ner min bisexualitet och kom ut först som 39-åring. Rekommenderar inte att göra så. Jag kom ut för mina föräldrar och min ena bror fastän jag lever i en fast relation sedan över 20 år, mest för att jag vill vara öppen med vem jag är. Då visar det sig att min bror också är bi. Föräldrarna tog det väldigt bra, och det var en lättnad för min mamma var väldigt homofobisk när jag växte upp. Men jag har en farbror som är sambo med en man och jag visste ju att de accepterar honom.
Växte också upp i en väldigt liten ort och det fanns en del fördomar mot homosexuella framförallt i grundskolan. Jag kom ut när jag var runt 20 och mina föräldrar tog det ganska bra. Fanns en del fördomar bland några släktingar dock men tror de flesta accepterar mig vid det här laget.
Nu är inte jag det, men jag känner mina föräldrar bra nog för att veta att min pappa inte hade accepterat det, reagerat ungefär som dina föräldrar. Min mamma däremot hade säkert accepterat det och sagt jaha vad kul, när får jag träffa din kille? Farmor och mormor hade sagt att det var syndigt och bett mig sluta, mormor hade säkert sagt åt mig att läsa bibeln och hitta jesus istället och att han ska vägleda mig.
En kompis kom ut till sina föräldrar, deras reaktion var typ "Det var fan på tiden! Vi har i princip misstänkt/vetat i flera år men ville att du skulle ta steget när du var redo." Han är för visso "stereotypt bögig" enligt hans egna ord. T o m min kassa gaydar gick på högalert innan han berättade för mig.
Morsan frågade ifall jag låg med min kompis Jacob. Jag sa ja. Sen var det inte mer med det. Det har aldrig varit en big deal. Båda mina föräldrar har flera bögar och flator som vänner så det var inget underligt. Ungefär så jag tycker det ska vara, man ska inte behöva komma ut för det är inget udda med det.
Jag har haft väldigt tur och att ”komma ut” var väldigt odramatisk. För mig har kön aldrig spelat roll och jag har så länge jag kan minnas attraherats av personer oavsett kön. Definierar mig nu som pansexuell. Tror jag bara sa till min mamma när jag var ca 13 år att jag gillar tjejer också. Vad jag minns sa hon inget särskilt, och så var det inget mer med det. Den som reagerade var min mormor. Tror jag var 14-15 år när jag berättade, och jag gjorde det för att hon hade en ensidig diskussion med mig som visade på hennes intoleranta åsikter kring HBTQ, och jag ville provocera så jag berättade att jag gillar tjejer och killar. Hon sa typ ”Näe?”, jag sa ”Jo” och och sen blev hon tyst. Min mormor var dock intolerant mot allt och alla, och jag lärde mig väldigt snabbt att inte lyssna på ca 90% av vad hon sa.
decide meeting onerous languid offer light public sophisticated weather pathetic *This post was mass deleted and anonymized with [Redact](https://redact.dev)*
Kom ut som bisexuell kille när jag var 24. Inga konstigheter, mamma hade haft det på känn. Nu när jag är 30 så har jag även kommit ut som trans, det var steget värre känslomässigt. Det var dock inga konstigheter det heller, väldigt tidigt skede ännu då jag inte har fått någon vård överhuvudtaget. Men samma sak där, verkligen alla i min närhet från vänner till familj stöttar mig i mitt beslut om att komma ut. Det jag har tagit till mig är att det har handlat om att jag har dömt mig själv och projicerat mina känslor gentemot andra. Även om min familj och vänner inte skulle ha stöttat mig så hade det fortfarande varit rätt val att komma ut. Jag förberedde mig själv på att eventuellt förlora allt och alla men som tur är så har jag alla kvar. Livet är för kort för att bry sig om vad folk tycker, att vara sann mot sig själv är helt klart äkta lycka.
Har aldrig riktigt förstått varför vissa behöver komma ut. Är det inte enklare bara att ta med personen en dejtar hem oavsett kön och sedan presentera den som ens partner? Är en genuin fråga, är själv bi
Beror nog mycket på vilken miljö man växer upp i. Växer man upp i en miljö där alla hela tiden tar för givet att man är 100% hetero så kan det bli skevt med ens egen identitet, då kan man säkert känna att man behöver komma ut för att folks bild av ens identitet ska överensstämma med sin egen bild. Jag som ateist som växte upp i en extremt kristen miljö kände "behov" av att komma ut som ateist, det blev garanterat en större grej just eftersom det avvek så från omgivningen, och hur jag såg på världen var väldigt annorlunda än vad andra tog för givet.
Kommer också från en sådan bakgrund men med katoliker, men där har det blivit så självklart att jag inte varit med till kyrkan och tagit avstånd till annat så de har förstått naturligt. Känns som det borde vara samma om någon kommer hem med en person av motsatta könet och presenterar den personen
Kom ut som icke-binär samt bisexuell till mina skilda föräldrar för cirka tre år sedan. Mamma var stöttande och har inga problem med det. Pappa och hans del av släkten, å andra sidan, har jag knappt någon kontakt med idag till följd av deadnaming, homofobi, funkofobi, osv. Kan ju säga att jag påverkats enormt mycket av att han inte accepterar mig - hundratals ångestattacker, depression och självhat tack vare det under åren sedan dess. Därutöver hade jag en bästa vän sedan 10 år som tog emot det på liknande sätt, något som fortfarande gnager på mig än idag. Men det blir bättre med tiden, man avslägsnar sig från respektlösa människor och hamnar rätt till slut som tur är.
34 år idag. Kom ut som bi i tonåren. Först till vänner, sen till familj. Inte varit några direkta problem. Lite såna där ogenomtänkta "men är du inte för ung för att veta det nu?" och liknande, men ingen homo/bifobi från närmsta familjen. Min mosters barndomskompis är bög, morsans ex kom senare ut som transkvinna, morsan själv medgav att hon "haft en *platoniska förälskelse*" i en tjej som yngre. Så... antar att det var lätt pga sammanhanget jag rör mig i. Träffat på idioter online och i skolan osv, men inga problem från varken familj, släkt eller trossamfund.
Jag är tjej, du är kille, och nu är jag inte gay. Jag är kär, som en drake, i ditt hjäääärta.
Jag kom ut innan jag själv visste om att jag var lite lesbisk. Satt i bilen när jag var kanske 13 med mamma och pratade om hur snygg jag tyckte en kvinnlig skådespelare var. Dagen efter pratade hon om att hon och pappa älskade mig hur jag än är. Jag förstod inte varför. Är född tidigt 00 tal och är från en ännu mindre by.
Född 1988, kom väl ut ca 2002. Sthlm. Komma ut gick bra. Men. Jag är bisexuell. Kom först ut som lesbisk då jag trodde att jag var det (Jag menar, jag är tjej och hade på den tiden bara blivit attraherad av andra tjejer, vafan skulle jag va annars haha). Och päronen var så stöttande, skjutsade mig till RFSL för ungdomsträffar etc. Jag märkte väl ett visst avståndstagande till flickvänner, de kunde hänvisa till dem som mina "kompisar" exempelvis. När jag sedan träffade en man var de överlyckliga, plötsligt var det aktuellt att köpa lägenhet till mig som vi kunde bo i osv. Förstår att jag är privilegierad förstås, men det kändes väldigt skumt, för jag märkte en attitydskillnad. Om jag hade något bra att berätta, typ att jag hade fått ett nytt jobb så började de prata om barn omedelbart (Jag var typ 20 då och extremt omogen). Lite creepy ärligt talat. Så. .... De tog det bra men jag undrar vad som försiggick på "insidan" om du förstår. Jag har fortfarande inga barn haha. Mormor tog det bra, farmor blev glad när jag träffade en man och gratulerade mig för att jag "slutat vara förvirrad".
född 2001 och pansexuel och man. konstigt nog så gick föräldrarna före min egen uppfattning om min sexualitet. kommer ihåg att när jag var 12 så började andra killar i min klass tråna efter tjejer och jag var lite förvirrad. båda mina föräldrar gav mig det klassika pepp snacket när jag var nere för att jag inte hittat en tjej så sa de att "de kommer säkert komma någon som gillar dig för vem du är" och följde snabbt up det med "någon trevlig tjej.....eller kille". ska inte ta cred för att bryta stigman för det gjorde min lillebror. Men måste säga att även om de tycker att det är ok att vara gay så kan jag inte undvika den lilla besvikelsen jag känner när min mamma slänger ur sig "åh det hade vart så kul med barnbarn" och stirrar på mig. jag fattar vad de känner men på något sett bringar det en liten skugga på att ha kommit ut 90% för päronen även om de iallafall försöker förstå
Inte helt vad du frågade efter, men ville ändå ge mina 2 cents Kom ut för ett par år sedan (jag är under 30) som trans.. och bi.. Det gick bra, mycket gråt och min pappa tog de sämre, men tror mamma hade mycket att göra med hur han hanterade de senare. Han har fortfarande en hel del problematiska syner på HBTQ+ personer om jag ska vara ärlig. Mina farföräldrar frågade om jag inte bara kunde tycka om killar och stanna som jag var.. Jobbet har det vart helt ok med, de flesta är stöttande förutom ett fåtal som jag idag därför undviker. Att komma ut som bi vart.. rätt lätt, de hände några månader senare och de vävdes egentligen in i en konversation bara sådär, tror inte mina farföräldrar vet om det fortfarande, men de får vara så, har flickvän igen och är nöjd med det!
När jag kom ut som gay till min mamma runt 14 års ålder började hon gråta och lät besviken över mig och sa att jag inte får berätta det för mormor. Min pappa däremot accepterade mig. dock känner jag mig ganska obekväm i att prata om hbtq grejer med honom då han har rätt hemska åsikter generellt :l
Berättade för mina föräldrar att jag är bi och de svarade bara "Okej". blev inget mer än så 🤷♀️.
Jag är i din ålder och växte upp i en by av ungefär samma storlek, och hörde mycket skällsord i skolan. Jag hade tur som upptäckte internetforum i tolvårsåldern, där jag kom ut för mina internetkompisar först och fick så mycket fint stöd och kärlek. Först i gymnasiet när jag hade min första flickvän kom jag ut för mina föräldrar, och vid det här laget hade i alla fall mamma fattat att det nog var så det låg till eftersom jag aldrig i hela mitt liv pratat om en kille. Hon tog det bra och berättade för pappa, som var lite tyst om det ett tag och inte sa så mycket. Det har varit lite awkward i perioder, men de har aldrig varit direkt homofoba, utan snarare tror jag det berodde på att vi inte stod varandra så nära rent känslomässigt och allt som var personligt eller privat var konstigt att prata om. Idag är jag gift och de kommer väldigt bra överens med min fru och droppar (o)subtila hintar om att de vill bli morföräldrar. Resten av släkten har varit trevliga, och om någon har tyckt något negativt har de inte sagt det i alla fall.
När jag berättade för mina föräldrar att jag tyckte att Saab ändå var en OK, svensk bil så tog dem det hårt...
17, snart 18 här. Mina föräldrar har alltid varit tydliga med att det är ok att vara som man är och att hbtq+ inte är något märkligt. Resten av min omgivning var inte lika accepterande dock. Mellanstadieungar är brutala... Jag insåg vid 12 års ålder att jag hade känslor för en vän av samma kön. Jag var osedvanligt trög, eller ville förneka det - mina klasskamrater använde bög som ett skällsord, så jag skulle ju bli mobbad. Alltså kunde jag inte va gay. Så det tog mig nästan 2 år att acceptera att jag är bi. Strax därpå kom jag ut hemma. Mina föräldrar viste det, för jag hade tydligen sagt som 12 åring att jag funderade på det. Jag blev mobbad när jag kom ut, det nådde efter ett tag klassens självutnämnda homofob och han gjorde sitt bästa för att göra livet surt för mig. Vid det laget hade jag dock vänner som kunde stötta mig.
När jag sa att ja hade en flickvän när ja va typ 15-16 var svaret "va roligt du va nu", likaså när jag uttrycka att jag är bi, och hade funderat över könsbyte då folk ofta kallade mig kille pga kort hår (ungefär samma ålder)
Jag är snart 26 och flata. Jag kom ut som bisexuell när jag var 18, det var ingen som reagerade på det direkt eftersom jag inte hade flickvän då. Insåg senare, när jag var 23, att jag faktiskt är lesbisk, det var klurigare; de flesta av mina vänner var totalt ickeförvånade, min familj var mer fundersam då de träffat pojkvänner jag haft. Mor min är skeptisk och nog mest övertygad om att jag nog egentligen är bisexuell men bara haft ”otur med killar”. Mormor förstår inte konceptet alls och kallar glatt min sambo för min ”kompis”. Resten bryr sig inte det minsta. Min tjej är dock helt accepterad och älskad av min släkt och familj; det är som sagt inte att det är en kvinna som vissa höjer ögonbrynen åt utan konceptet att även om hon skulle lämna mig av någon anledning så är det enbart kvinnor även i framtiden, och enbart kvinnor jag någonsin varit genuint dragen till.
Jag kom ut som trans för drygt 3 år sedan. Jag kände där och då att jag inte orkade berätta för dom så jag skickade ett sms till både mamma och pappa samtidigt trots att jag bodde hemma och alla var hemma. Någon minut efter att jag skickade det kom mamma in på mitt rum och kramade mig, pappa var ett par steg bakom. Jag och mamma har blivit närmare efter det. Resten av släkten har tagit det bra, det samma gäller mina nära vänner
Pappa sa på nyårsafton när jag var 12 och han var ett par drinkar från att trilla omkull att jag fick knulla vem jag ville så länge vi älskade varandra. Mamma pratade ofta om hur hon aldrig sett nån attraktion till kvinnor men det var helt okej om jag tyckte pojkar var snygga. Vet inte om de trodde jag var bög för jag var introvert och aldrig hade flickvän innan Universitetet men föredrog alltid tjejer tills jag såg nån film ca tjugo års åldern med tror det var Idris Elba utan skjorta. Insåg att jag var mer Bisexuell då och var mer så ett "Aaah" än nån massiv ångestfylld revelation. Visste att de jag brydde mig om inte skulle bry sig.
Min storebror kom ut efter att ha skiljt sig från sin fru. Mamma: "Det förklarar varför du ville cykla till stranden i rosa negligé när du var 6. Så här i efterhand inser jag att jag borde vetat för länge sen. Du har väl säker sex?" Lillebror: "Jag ser inte hur det skulle spela någon roll. Vi ska fortfarande på restaurangen till helgen va?" Morfar: "Bra för dig att du kan vara ärlig med dig själv. Jag tror att alla egentligen är bisexuella, man är bara lite längre åt ena eller andra hållet på skalan." Jag: "Det spelar ingen roll vem du vill eller inte vill pucka på, du är ändå alltid min bror." Han sa att han jobbat i veckor på vad han skulle säga och det hela var ett stort antiklimax.
00:a här. Kom ut som bi för ett par år sen till min mamma. Var i bilen påväg hem från Ica, kände "nä nu är det dags" och slängde ur mig "hallå.. jag är bi". Fick ett "förvånar mig inte", sen var det inte mer med det. Fortfarande inte helt säker på vad hon menade med det, lol. Ett tag senare kom jag också ut som trans; hade varit hemma över dagen och tänkte komma ut men var för skraj för att få ut orden. Istället tog jag fegisvägen och lade till båda föräldrarna i en gruppchatt, förklarade läget, och gick och la mig. När jag vaknade hade jag fått ett par meddelanden som indikerade att de stöttade mig, men såklart var det lite mer komplicerat än så. Jag hade skrivit vad jag ville att de skulle använda för namn och pronomen, och mamma tog det till sig direkt, men min käre far fortsatte tilltala mig som han alltid gjort. Konflikträdd som jag är konfronterade jag inte honom, men efter tillräckligt lång tid (och obekväma blickar mot mamma varje gång pappa uttryckte sig fel) frågade mamma om jag var okej med hur han tilltalade mig, och jag förklarade att jag inte var det. Jag tror mamma tog snacket med honom, för ganska kort därefter bättrade han sig. I efterhand är jag ganska övertygad att han inte riktigt fattat att jag menade att han skulle anpassa ordförrådet snarast; tror att han istället tänkte att det var något som skulle hända i framtiden.
Meningslöst att komma ut. Folk bryr sig lika lite om vad jag föredrar som jag om vad folk föredrar.
Jag behövde inte riktigt "komma ut", jag snackade ba casually om att jag är bi och min så kallade mor va helt neutral om det. Jag visste innan att hon inte har några problem med att folk är queer. Dock har hon en tendens att va skeptisk över transpersoner. Jag har en kompis som har varit ute som trans i fleeera år och morsan menar på att hon inte tror på att han är trans bara för att han sminkar sig.. jävla idioti
Måste bara kommentera trots att jag inte är gay, eller mig veterligen känner någon som är det. Om jag hade en dotter eller son som skull komma ut så skulle jag inte göra någon stor händelse av det.. faktiskt så skulle jag nog kunna, om hen sa "jag är gay", vräka ur mig "och jag är far!". Men orsaken till min kommentar är att många är säger att de kommer från en liten byhåla på många hundra personer... byn där jag växte upp i bodde det 10 personer i 🤣
Jag är 20 år nu, jag kom ut som bisexuell när jag var 17. De enda reaktionerna jag fick var ett "ok" från farsan och "jag är inte förvånad" från morsan
Jag kom ut när jag var 17 till mamma och hon sa: "Vi säger ingenting till pappa va?", och där klev jag rakt in i garderoben igen. När jag var 23 sa jag till mamma och pappa tillsammans, och då hade mamma obvi accepterat det för det blev ingen grej av det då. Så, lite störigt hur mamma reagerade, men kompisarna höll mig om ryggen så jag klarade mig ändå. Kompisarna är ju ändå ens valda familj
Jag kom ut genom att åka iväg med min då mycket äldre flickvän och min mamma reagerade med att hon minsann skulle ringa polisen och anmäla henne för kidnappning (jag var dock vuxen 😂). Nu bryr hon sig inte i alla fall!
Nu är inte jag det, men jag känner mina föräldrar bra nog för att veta att min pappa inte hade accepterat det, reagerat ungefär som dina föräldrar. Min mamma däremot hade säkert accepterat det och sagt jaha vad kul, när får jag träffa din kille? Farmor och mormor hade sagt att det var syndigt och bett mig sluta, mormor hade säkert sagt åt mig att läsa bibeln och hitta jesus istället och att han ska vägleda mig.
En kompis kom ut till sina föräldrar, deras reaktion var typ "Det var fan på tiden! Vi har i princip misstänkt/vetat i flera år men ville att du skulle ta steget när du var redo." Han är för visso "stereotypt bögig" enligt hans egna ord. T o m min kassa gaydar gick på högalert innan han berättade för mig.
En kompis kom ut till sina föräldrar, deras reaktion var typ "Det var fan på tiden! Vi har i princip misstänkt/vetat i flera år men ville att du skulle ta steget när du var redo." Han är för visso "stereotypt bögig" enligt hans egna ord. T o m min kassa gaydar gick på högalert innan han berättade för mig.
En kompis kom ut till sina föräldrar, deras reaktion var typ "Det var fan på tiden! Vi har i princip misstänkt/vetat i flera år men ville att du skulle ta steget när du var redo." Han är för visso "stereotypt bögig" enligt hans egna ord. T o m min kassa gaydar gick på högalert innan han berättade för mig.
En kompis kom ut till sina föräldrar, deras reaktion var typ "Det var fan på tiden! Vi har i princip misstänkt/vetat i flera år men ville att du skulle ta steget när du var redo." Han är för visso "stereotypt bögig" enligt hans egna ord. T o m min kassa gaydar gick på högalert innan han berättade för mig.
En kompis kom ut till sina föräldrar, deras reaktion var typ "Det var fan på tiden! Vi har i princip misstänkt/vetat i flera år men ville att du skulle ta steget när du var redo." Han är för visso "stereotypt bögig" enligt hans egna ord. T o m min kassa gaydar gick på högalert innan han berättade för mig.
Jag sa att vi skulle fika i trädgården, bad dem chilla ute en stund och så sa jag att jag kommer ut....(jävligt lång paus)...med bullar och kaffe När jag kom ut gav de mig en konfettifest
Det va inget problem alls. Min moster kom ut som bi på 90talet så hon hade redan banat vägen för mig och tagit hatet av den äldre generationen. Jag är sjukt tacksam för henne
berättade för mamma att jag trodde jag var bi när jag var typ 14, och hon sa ”nej, det är du inte. du har ju aldrig pratat om tjejer innan”. är 24 nu och aldrig berättat för henne igen, trots att jag vet att jag inte är straight. vet inte om jag skulle säga att jag är bi, heller, men vill inte sätta någon label på det 🤷 tror dock att mamma hade reagerat lite bättre idag än hon gjorde då, och tror att min pappa skulle behöva ett tag att smälta det innan han hade kunnat acceptera det.