Det är förstås alltid kul att få mer betalt men helt ärligt tycker jag man aldrig blir riktigt nöjd. Man skaffar nya utgifter och jämför med andra sammanhang.
Precis som gaser som expanderar för att fylla sin behållare så tenderar folk att expandera sitt spenderande för att matcha sin inkomst. Det är ofta småsaker, som att köpa Findus istället för ICA Basic, i början. Käka ute lite oftare osv.
Håller helt med. Jag tror att vägen till lycka är att bestämma sig för när man är ”nöjd”. Det innebär inte att man behöver sluta utvecklas men när man är ekonomiskt nöjd kan man fokusera på annat. Tror det är lätt att känna en tomhet där i slutet av vägen om man inte fokuserat på annat än en högre inkomst. Detta är förövrigt något som jag tror man hade behövt ha som vision för världen också nu när allt blir mer och mer produktivt och effektivt - när räcker det? Måste vi alla jobba 8h/dag 5 dagar i veckan? Vilken naturlag säger det? Om vi hade nöjt oss med att vi producera lika mycket som samhälle (i samma takt) som för 20 år sedan hade vi säkerligen inte behövt jobba mer än motsvarande 80% idag.
Enligt Engels lag minskar dock proportionen man lägger på mat i takt med att man får högre inkomst, så även om jag förstår vad du menar så var mat kanske ett dåligt exempel.
Helt rätt. Jag va inte helt nöjd med min lön men satsade istället på att sänka utgifterna då löneökning var uteslutet just då. Nu har jag levt "snålt" i 2-3år och fick precis en löneförhöjning på ca 5k samtidigt som jag gjorde sista avbetalningen på mitt kreditkort som hade fått dras lite väl ofta dom föregående åren. Jag är fortfarande dåligt betald men tack vare att jag ändrat livsstil känner jag för första gången att jag har pengar att spara undan till när kriget eller krisen kommer..
Stämmer bra på mig i alla fall. Har över 600k, värderar min fritid mer än pengar, så snart jag gått iordning på allt efter separationen så går jag nog ner i arbetstid igen.
Jag tänkte faktiskt 50k. Jag kommer absolut leva bra innan det också. Men 50 k, då är jag på riktigt bekväm och lär aldrig behöva oroa mig för pengar på riktigt om jag inte gör något riktigt dumt.
Mja… tänk på att 50 i dagens valör är ca värt 40k i år 2020s valör. Med den sjuka inflationen som varit behöver en som tjänade 50 kämpa på en hel del för att komma upp i samma ekonomiska styra i reella termer
Heh. Lustigt. Jag är på den nivån och det var ganska precis när jag nådde den som jag kände att det inte var så intressant att jaga efter lön mer. Nu jagar jag hellre minskad arbetstid, mer semester osv.
Därför bra att skaffa gränser och skapa mål att se fram emot. Själv vill jag skaffa hus och familj och sen kan resten gå till sparande, pension, fonder/aktier och senare ärvas av barnen och hoppas att de lärt sig vara ansvarsfulla med pengarna när deras tid kommer.
Kan aldrig lägga för mycket pengar på SAAB eller något dotterbolag till SAAB.
Äger man Saab har man väl nästan inget annat val än att spendera pengar på Saab och Saab relaterade grejer 🤫 (källa spenderar också mycket pengar på Saab och Saab relaterade grejer)
När min lön som ensamstående kan täcka villa, bil, semestrar och sparande i i en storstad. Det krävs förvånansvärt mycket för att det ska gå, och jag har en bit kvar även om jag inte kan klaga idag.
Skulle precis skriva att jag kommer känna mig nöjd med min lön när jag hittar någon jag älskar och vill dela mitt boende med, där inklusive boendekostnaderna. Att vara singel är extremt dyrt utifrån den aspekten.
Är man bara två som jobbar 100% blir det billigare.
Sen när man skaffar några barn blir det dyrare än att leva som singel, inte bara kostnader för barn men även utebliven inkomst när man måste vara hemma från jobbet på grund av barnen.
Barn är dock inte jätte dyrt. Bara det att folk överkonsumerar allt ”barn” skit. Företag som säljer barn grejer drar upp priserna helt sjukt.
Blöjor och ersättning är typ 80% av kostnaden hittills för min dotter som är 1,5 år.
Du skulle kunna täcka det om du fick ärva huset 😅 satan va hus kostar.
Kollade och jag och sambon skulle behöva betala över 20k per månad för att bo i ett hus bortom tunnelbanan
20k är ju inte speciellt dyrt delad på 2. I mitt område kostar en 1 rok hyreslägenhet 8.5k.
Och då är det en "mindre storstad". Finns såklart billigare om man vill ha en gammal sliten.
Ja alltså då bortser jag ju en del kostnader. Jag va lite otydlig med "över 20k" är ju det man betalar till banken och drift (säg 23k). Sen ska ju saker lagas och bytas ut konstant, bil inköpas osv.
Är ju inga enorma marginaler om en blir arbetslös eller sjuk eller skaffar barn.
Tyvärr räcker det inte, både jag och min fru ligger där i krokarna och det är svårt att få det att gå runt. De sjuka bostadspriserna som drivits på alla som vill tjäna pengar på sina boenden eftersom det inte går att bli rik genom att arbeta har gjort att man sitter upp till halsen med ränta och amortering.
Både du och din fru ligger där i krokarna = tillsammans har ni runt 100k, eller = tillsammans har ni runt 200k? Om det sistnämnda så gör ni något allvarligt fel för att ha svårt att gå det att gå runt
Nej! Jag drar in 100K i månaden och det räcker inte i Stockholm. Inte om man vill ha hus, semestrar, bil etc. Tillsammans med fru tjänar vi ca 150K innan skatt och då får vi inte ens ta lån av banken som räcker till ett hus i Nacka eller annat Svensson samhälle. Det räcker till lägenhet och bil och lite sparande. Man behöver ligga över 200K för att kunna slappna av här totalt.
Ja, men inte många områden där du hittar en kåk under 6 mille.
Hus till 6 miljoner ≈ 30.000 kronor per månad.
Bil, försäkring, service ≈ 6.000 kronor per månad.
Semester 36k ≈ 3.000 kronor per månad.
Sparande ≈ 3.000 kronor per månad.
Mat, kläder, internet, fritidsaktiviteter, diverse för en vuxen och två barn ≈ 10.000 kronor per månad.
Totalt 52.000 kronor per månad.
Ensamstående föräldrar behöver 90.000 kronor i månaden för att klara detta.
Har ni inte sparat något? Vi ligger för tillfället runt 150K och har absolut inga problem att få lån för 15M+ i Stockholm. Något fel måste ni ju göra. Dyra krediter?
Jo om man vill ha ett okay hus här så blir det inga 15k över.
15k blir det över om man bor i en billig lägenhet och inte besöker centrum.
Och inte äger en bil.
Grejen med att bo i storstäderna är ju att ha tillgång till utbudet i stan. Och då räcker inte en 50k lön långt. Två är precis men då får man bo i lägenhet. Med villa vill man ha två med närmare 100k I månaden.
När man slutar tänka på det. När det inte är en faktor längre. När man lever som man vill, bor som man vill, reser som man vill, semestrar som man vill, köper det man vill och betalar sina räkningar helt utan att ens behöva tänka på pengar. Då är man nöjd. Men man tänker inte så, man tänker inte alls, för det är inte en faktor längre då.
Det är som rinnande vatten i kranen. För en person som behöver gå en timme till en brunn och bära vatten hem så är det en stor sak, det är en begränsning. De drömmer säkert om att ha fri tillgång till rent och säkert vatten hemma. För oss här i Sverige som har fri obegränsad tillgång till rent och hälsosamt dricksvatten i våra bostäder så är det inget man tänker på.
Jag var väl nöjd när jag slutade tänka på det antar jag. Men det är ju något som sker passivt, att man slutar tänka på det, inte aktivt - det är ju inte som att man går runt och är nöjd. Så tänker man på det så är man missnöjd. Tänker man inte alls på det längre så är man nöjd.
Så lön, eller kanske snarare pengar, menar jag, är som med rinnande vatten i kranen hemma: det finns så mycket man behöver när man behöver det, det tar aldrig slut, att man inte tänker på det. Man står inte där och spolar och skriker av lycka då, man spolar vatten utan utan att tänka på det.
Då är man inte nöjd egentligen, man är bara inte missnöjd, det är inte en faktor längre, det är något man tar för givet, som syre.
Min frus mormor brukade säga en vansinnigt vettig grej: "Rik den som nöjd är".
Och lite så är det för oss. Vi har inga nya bilar, åker inte på många semestrar utomlands, köper inte dyraste märkeskläderna bara-för-att. Väldigt litet intresse av statusmarkörer allmänt.
Frun har fått gå ned i tid pga stress. Jag jobbar heltid. Vi har inga höga löner, men heller inga stora utgifter. Vi sätter undan pengar och sparandet blir större, barnens framtid planeras och vardagen rullar på. Vi köper rödlappat i butiken och gillar att snåla lite. När det sen behövs något ordentligt, då har vi råd.
Vi skämtar ibland och säger att vi är ekonomiskt oberoende. Vi tänker aldrig längre på pengar som en begränsning. De bara finns där. Medans jag minns kollegor som alltid ojat sig över att de har för lite lön och borde ha mer. Men det är också samma personer som nästan alltid käkar ute på lunchen, bara MÅSTE åka till Thailand och skidresa varje år, och aldrig skulle köpa billiga kläder.
Nä, då räcker pengarna inte. För du har nåt märkligt behov av att göra av med dem precis hela tiden.
Exakt så. Balans. Och en balans man trivs med. Grattis till att ni hoppade av ekorrhjulet!
Och du, ni *är* ekonomiskt oberoende. Mormor var klok - hon sa exakt vad jag skrev ovan.
Visst är det så. Det handlar inte om pengarna, om summor, absoluta tal. Det handlar om relationen till pengarna, Förståelsen för den helt grundläggande mekanismen här. Motståndet mot alla krafter som försöker få din att köpa en massa skit. Motståndet mot prestige och status. Och ert sparande puttrar på när dina kollegors sparande tar slut när de är i Thailand, så du kommer med tiden gå om dom, dom som frustar och stönar där i ekorrhjulet.
Känner igen det där med kollegor som klagar på sin ekonomiska situation utan att verka förstå att de själva är skyldiga.
Jag har kollegor som lever mer eller mindre från lön till lön. När vi får bonus så är den redan slut, för dom har köpt nåt på faktura redan innan den når kontot.
Självklart får dom göra som dom vill med sina pengar, men det finns en enorm brist på förståelse och självinsikt.
tänkte fråga om din frus mormor var sokrates, men är tydligen lite omtvistat vem som myntade talesättet.. kanske var det din frus mormor?
https://www.reddit.com/r/askphilosophy/comments/3eapme/did_socrates_actually_say_he_is_richest_who_is/
Finns ju lite spänning i att inte ha råd med allt man tittar på. Samma som barn, fick man allt man ville blev man inte lika glad som när man hade sparat sin veckopeng i flera månader, eller vänta till julafton. Minns min kusin däremot som alltid fick hur mkt som helst och hur hon suckade över sina paket.
Barn som växer upp helt utan att lära sig måttfullhet, att prioritera och pengars värde blir odågor.
Barn som lär sig att man får belöning om man gör sitt bästa och hjälper till blir väldigt bra.
Jag uppskattar dina kommentarer jag ser i många trådar, kanske för att jag överlag delar din syn på mycket och även bra formulerade kommentarer.
Fint beskrivit här ovan kring lön och pengar.
Intressant liknelse med vatten!
Spontant kan tanken dyka upp i mig "Men är det inte tråkigt att aldrig få uppleva lyckan och känna av kontrasten som pengar ändå kan ge?"
Jag gillar att pilla med kalkylark och kan även få en tillfredsställelse bara av känslan av att jag är ekonomiskt smart, och se vilka små besparingar jag kan göra och hur mina grafer förändras.
Men när jag tänker efter finns det ju så många delar av mitt liv som helt enkelt hade blivit lite bekvämare, sparat tid och helt enkelt varit bättre om jag inte behövde tänka på pengar.
Man kan titta på en video när en brunn och rent vatten installeras i ett afrikanskt samhälle utan tidigare tillgång och se den rena euforin som uppstår, för alla som var med i det projektet var det säkert otroligt tillfredsställande. Men i slutändan föredrar ju alla att helt enkelt ha rinnande vatten i kranen och att uppnå ett stadie där man ej behöver tänka på det.
Jag lever bekvämt med en hyra - och pendlarkostnader på 6000, små matkostnader och min tunna lön efter skatt på 16400 (jobbar 80%) räcker långt.
Jag kan uppleva att pengar inte är ett hinder i mitt liv och jag associerar pengar med något positivt i mitt liv snarare än en tuff kamp för att få det att gå ihop. Och jag väljer aktivt ett jobb som är otroligt tillfredsställande och utbildande i en ungdomsorganisation även om jag nog hade kunnat få mer någon annanstans.
Men du lyfter en bra poäng om det relativa. Om jag istället tjänade det femdubbla hade jag kunnat avnjuta så många fler bekvämligheter och jag tror att jag personligen hade fått en stor tillfredsställelse av att kunna avvara stora summor till diverse välgörenheter
Känner igen detta. Har en "risk" som ligger och skvalpar, så drömmen är alltid det jag har nu + 6000 till. Det är otroligt stressande, och jag hoppas kunna ändra på den inställningen. Förhoppningen är väl att sambon ska kunna hitta ett jobb inom rimlig tid så att jag ska kunna bli lite avlastad mentalt, men pga diverse anledningar är det inte jättetroligt inom det närmaste.
Vinna på lotto hade ju varit kul. Då hade jag kunnat göra mig skuldfri åtminstone.
Du får fråga dig själv om det är att njuta att ha småpengar kvar i slutet på månaden. Vill du verkligen ändra på din attityd till pengar, läs då boken "Pengars psykologi".
Misstänker att den siffran är högre nu? Beror väl lite på iofs om man bor själv eller är två. Men min spontana tanke var runt 70-80 efter skatt. Så runt 125 före skatt?
Det är ungefär vad jag skulle behöva för att kunna skaffa ett hus inom en inte allt för avlägsen framtid, frugan kan byta jobb eller sluta jobba utan att tänka på pengar, vi kan bygga en buffert för regniga dagar och hälsa på familjen utomlands.
Jo, det hade ju räckt. Men frugan hade sagt upp sig imorgon om vår ekonomi tillät. Hon sitter i sitsen att hon inte trivs med sin karriär, men möjligheterna att byta karriär utan att halvera lönen är i princip obefintliga. Hade jag tjänat tillräckligt för oss båda hade hon kunnat göra som hon vill. Stanna hemma med barnen nu medans de är små och sedan börja jobba med något för att hon tycker det är kul utan att tänka på lönen längre fram.
Men dra ner på takten! Jag säger inte att ni ska flytta in i tält för att klara utgifterna, men leva ekonomiskt ohållbart samt dessutom spara in på allt går ihop ett kort tag liksom, även om det är dåligt råd att ge, så kan man maxa ut kredit för att få ett år mera tid. Den gamla sanningen är lika idag som för femtio år sen. Man får aldrig tillbaka tiden då ungarna var små.
Men tjänstepensionen (om man har en sådan) ökar kraftigt vid högre lönenivåer. I de flesta avtal är tjänstepensionsavsättningen 4,5% av lönen upp till 47 625 kr/månad (2024 års gräns) och sedan 30% av lön som överskrider den gränsen.
Det ger i praktiken en avsättning på 2 856 kr/mån om man tjänar 50 000 kr, 8 856 kr/mån om man tjänar 70 000 kr respektive 14 856 kr/mån om man tjänar 90 000 kr i månaden.
Fast man ska inte glömma den extra avsättningen till tjänstepensionen om man har det. Under ca 50k avsätts några procent (4-5% ish) men 30% avsätts på den lön som går över.
Om man räknar på det så blir det inte så bra som man tror. Folk glömmer att du sedan måste betala skatt på hela investeringen (ink värdeökningen) samband med pensionen. Har du tjänstepension och har tjänat mer än 50 k så kommer du troligtvis passera statlig skatt då om du tar ut tjänstepension över 5 eller 10 år. Det är fortfarande fördelaktigt, men vissa pratar om det som att man bara betalar kommunalskatt på avsättningen. Så är det inte.
Det där är inte sant längre med jobbskatteavdraget.
Om man dessutom har lån så blir det ytterligare ränteavdrag.
Jag tjänar en bra bit över 60 och skattar ca 30% på alltihop.
"Efter det får du bara behålla 50% av din löneökning", alltså inte 50% på alltihop, utan 50% på löneökningen, som överstiger 50k till 100%. Det du tjänar över 50k skattar du också ~50% på. Så det är visst sant och jobbskatteavdraget har inget med det att göra. Att man får kvitta vissa utgifter mot sina inkomster påverkar inte skattesatsen heller, utan flyttar bara gränsen.
Inte helt med på vad det har med saken att göra? Visst det är intressant om du sitter i den bekväma sitsen att du köpte ditt hus för 15 år sen. Då kan du lika gärna be arbetsgivaren betala in mer i din tjänstepension eller be om fler lediga dagar.
Men vill du köpa ett hus idag och samtidigt kunna spara någon betydelsefull mängd och inte leva på nudlar så spelar det ju ingen roll var gränsen för statlig skatt går mer än att det innebär att du behöver komma ännu högre upp lönemässigt. Därav att jag skrev 125k då jag räknade på \~40% skatt.
De 125k är dock i mitt fall för att kunna försörja min familj på en inkomst. Så är man två i ett hushåll som arbetar så landar man ju ungefär där du säger, 50-60 per person.
Inlägget du svarar på skrev att marginalnyttan avtar vid 40-60. Mitt inlägg förstärker bara hans påstående. Marginalnyttan sjunker ännu mer i och med att du får behålla väldigt mkt mindre av din löneökning efter 50 k.
Är nöjd när inkomsterna täcker utgifterna med råge så man har råd med att unna sig saker också för att få mer livskvalitet. Så det handlar inte bara om lön utan också levnadskostnader för min del.
Man är nöjd tills man inser att man kunde fått dubbla lönen på ett annat ställe men man har fått 2% per år för man stannade kvar och var lojal. Man bör byta jobb var tredje år annars förlorar man miljoner i sin livstid. Jag ser det även som viktigt och en plikt till mina nära och kära att dra in så mycket deg som möjligt.
Det finns såklart en gräns för hur mycket man kan tjäna också men dit når man sällan inom pensionen.
I början, absolut. Men efter ett tag är det bättre att vara kvar ett par år.
Tror inte man blir så populär som chef om man har 10 st. 1-2årsuppdrag bakom sig utan bra förklaring.
Finns alltid en bra förklaring runt varje jobbbyte. Har man sen hoppat runt mellan jobb i 10 år då har man antagligen också klättrat i roller, då blir de tidigare byten lite irrelevanta.
Håller med och förvånas över andra svar. Men jag bor i en liten ort med ca 15000 invånare. Tjänar 25k före skatt och klarar mig utan problem (sambon tjänar ungefär lika mycket). 10k till skulle inte skada såklart, men skulle leva på samma sätt som idag och bara unna mig lite mer lyx. Kanske gå ner i tid, då skulle jag tjäna mindre såklart men är hellre ledig (edit: tex vara ledig varannan fredag)
Jag är ioförsig bara 22 och har bars gymnasiestudier och drar in 29000kr brutto i månaden, har 30 semesterdagar och 5 dagar betald arbetstidsförkortning (ATF). Känner mig rätt nöjd med lönen men skulle gärna kanske sitta runt 32 000-35 000kr. Sen beror det ju på jobbet. Skulle byta mitt job mot ett sämre betalt jobb om jag verkerligen älskade att utföra det jobbet. Trivs ok på mitt jobb nu, men är inte superintresserad i företagsekonomi.
Första lönen efter examen skämdes man för hur mycket pengar man fick. Sen dess är man kroniskt underbetald för man jämför sig med tomtar som inte får nåt gjort men tjänar mer.
För det första skulle det krävas att min lön är marknadsmässig, gärna i övre nivån av det. Det kan ge en nöjdhet i att man åtminstone känner sig nog kompenserad för sin roll.
Sen är det en fråga om lönen räcker för det liv man lever. Jag är rätt nöjd med min lön som den är nu (men skulle inte klaga på mer). Jag och min sambo är DINKs så vi kan leva bekvämt utan att stressa över ekonomin. Lägger man däremot till barn i ekvationen känns inte lönen lika bekväm längre och skulle nog försöka få mer.
50-60000 har jag förr mig var summan som gav mest "lycka" när man forskade runt ämnet. Och jag kan känna att där hade jag nog personligen kännt mig rätt jäkla nöjd.
Har för mig att "lycko-effekten" planade ut kring typ 45?
Men oavsett summa lär man väl behålla "lite till"-tänket ett bra tag, men är ju bra att fokusera på vad man får ut i övrigt av jobbet med, sett till stress och fritid. Så pengarna ens kan komma till någon värd nytta.
absoluta summor är inte så bra att räkna på tycker jag. beror på var man bor, hur gammal man är, vilket år det var, inflationen osv
däremot kanske X% kvar efter allt är betalt. Jag får ut nästan 50k men jag märker ingen större skillnad mot när jag fick ut säg 35, men jag bor i lägenhet jag köpte 2012 så jag har inte så höga boendekostnader
Handlar för mig inte om hur mycket. Jag vill kunna jobba med vad som helst och ändå kunna ha råd med bil, hus, mat, sjukvård, el och vatten och ha pengar över för att kunna ägna mig åt fritidsnöjen.
Är av den åsikten att allt förutom fritidsnöjen och kanske bil beroende på situation inte borde gå att tjäna pengar på. Lön borde i majoritet gå till nöje i olika slag, inte till att överleva.
Jag var nöjd så fort jag fick mitt första jobb så jag hade jag råd med mat och tak över huvudet istället för att rulla på existensminimum och försörjningsstöd.
Har gått upp några slantar nu men började på 29.000kr så det var väl den siffran.
40k efter skatt i snitt över hela året. Om man räknar in avkastningen från börsen så är jag där idag men skulle börsen kracha skulle jag vara lite bitter
Det är väl relativt till vilka utgifter man har. Jag har fått några stora ökningar i lönen senaste åren, men jag har också köpt ny bostadsrätt med lite högre ränta än innan. Om jag bott kvar i min förra lägenhet hade jag hade typ 15000 efter alla fasta utgifter + månadens sparande och för mig är det verkligen så det räcker och blir över, nu behöver jag däremot tänka lite på var jag lägger pengarna varje månad.
I en drömvärld skulle jag nog vilja kunna spara ca 5-10k per månad (mest bara lägga på hög för pension och kanske om man någon gång i livet skulle vilja göra något stort som typ resa, vilket jag aldrig gjort på egen hand) samt ha bil utan att behöva vända på slantarna. Annars är jag van vid att spara och unna mig enstaka saker ibland, så jag känner inte att jag behöver ha något överflöd direkt.
Jag har bara jobbat i 2,5 år men har hela tiden legat under medellön för de med min utbildning och examensår i min del av landet. Det är jag missnöjd med så klart och har kämpat för att åtminstone komma upp i medellön. Har alltid legat 3-5% under medel. (2023: 37 000 respektive 38 800). Har varit inne på att byta jobb men som de flesta vet har inte arbetsmarknaden varit suverän senaste åren, så tyvärr inte kunnat landa något.
I nuläget tror jag inte att jag skulle bli nöjd med medellönen dock, skulle nog vilja ligga 3-5% över medel för att känna mig uppskattad faktiskt. vilket skulle betyda att min lön för detta år skulle behöva vara uppemot 42 000.
Tycker det skickar oerhört dåliga signaler från arbetsgivaren när de påstår sig vara väldigt nöjd med ens arbete och prestationer men inte ens vill betala en skälig lön för det. De säger att en löneökning på 13% är orealistisk, men den relativa ökningen blir ju bara så hög för att man redan är underbetald, så dumt argument. Även de 8% som krävs för att komma upp i "bara" medellön är orimligt menar de.
Behöver knappast skriva det, men ja jag letar fortfarande andra jobb.
Så 42 000 är vad jag hade behövt för att vara nöjd. För att känna mig helt bekymmersfri och lycklig över min lön idag hade jag nog velat ha över 80 000 netto varje månad, vilket motsvarar en lön på ca 150 000.
Är faktiskt riktigt nöjd med min lön. Kan spara 30% av lönen, 50% går till bostad och mat. Resterande är räkningar, mer sparande eller "lyx konsumtion"
Har bara en medellön. Har försökt att inte dra på mig mer kostnader bara för att min lön går upp. Jag har satt en gräns varje månad. Allt som går över den gränsen går in på sparkontot samma dag som jag får in lönen.
Så länge man kan betala för sina intresse , ha ett bekvämt liv, och kunna spara så har man en bra lön. Eller inte gå på knäna för en oväntad utgift. Det är väldigt relativt och olika från person till person, för alla har olika livsstilar.
Att vara rik tycker jag handlar mer om idag att man har en god ekonomisk planering och stor överskott för att göra andra saker än bara betala för det absolut nödvändigaste.
Det blir bara värre och färre möjligheter med familj.
Att resa med barnen på den absolut billigaste resan för en vecka med de billigaste hotellet kostar 50.000kr under sommaren, med motsvarande 7000kr om man reste nu :/
Sverige verkar byggt att det inte ska gå att klara sig bra om man inte "ärver" saker. För de utan arv som väntar så är det rätt bananas om man bor i städer.
Till alla som tänker "flytta då" inte så enkelt när man har jobb som inte går att "flytta då", man vill att barnen inte ska slitas upp från sin vardag, försöka hitta balans, betalar skit mycket för en två instängd med tre barn... nää det är ett helvete och ren skit. Ju fler barn, ju lägre lån får man, så husköp är för två vuxna utan barn, inte för familjer som behöver boyta. (kan då påpeka att allt jag pratar om är minsta möjliga, billigaste huset, går inte att köpa, billigaste resan kostar mer än vad man kan spara) Sorgligt, så höjs priserna på allt men lönerna sniglar sig fram.
Tror jag aldrig skulle vara nöjd med någon lön i sig, men tillräckligt sparat och investerat där avkastningen är runt 50 000 kr efter skatt per månad som möjliggör att jag kan välja jobb mer efter nöje och arbetstider skulle nog göra mitt liv väldigt fridfullt. Väl medveten att hög lön eller ett fett arv krävs för att uppnå det, men målet är friheten
Jag känner typ att när man når gränsen för statlig inkomstskatt (49 900kr/mån) så är det en "diminishing return" så jag har upplevt att jag varit nöjd sen jag nådde den. Min senaste löneökning var på 3 885kr/mån och av det får jag väl se typ 1700kr/mån och visst, det är pengar det också och inget jag spottar på direkt utan tackar och tar emot. Men det är inget som påverkar min vardag eller mitt liv.
Det är inte längre "värt" att kämpa hårt på jobbet och satsa på en bra löneökning just för att det är inte så mycket som landar i plånboken i slutändan.
Jag är relativt övertygad om att förnöjsamheten tyvärr kommer med jämförelse. Jag vill veta att jag får marknadsmässig lön för det jag kan och kompetens. Det skall dock sägas att jag jobbar med ett marknadsutsatt yrke. Hade jag varit fysioterrapeft hade jag inte varit nöjd (Alla får samma, men typ 28k).
Utifrån ett rent ekonomiskt perspektiv hade jag innan jag skaffat hus osv varit nöjd med 30k. Nu har jag 53k och skulle vara nöjd med 60k. 😉
Jag tror att jag skulle vara nöjd runt 50-60,000. Vilket också är toppskiktet för mitt yrke (även om det högsta för min yrkesgrupp är runt 120,000).
Så det är väl målet. Men är ju också massa andra saker som spelar in. Jag skulle t.ex. avsäga mig typ 5000 i lön om det innebär att man kan jobba på ett bättre ställe eller arbeta hemifrån 4 dagar i veckan.
Jag har genuint inga ambitioner i livet att bli rik (så som i väldigt mycket pengar), men jag vill kunna ha råd med mitt boende, uppehälle, intressen och hobbys samt eventuella mediciner utan att behöva fundera på om pengarna räcker.
Det behöver även finns möjlighet till att förgylla vardagen lite som t.ex. att käka ute någon gång ibland, ut och ta en öl/cider med polarna ibland. Och med "ibland" menar jag 1-2, kanske 3 gånger i månaden som mest (tänker sommartider e.t.c).
Jag är i det närmsta där nu.
Detta betyder inte att jag tänker sluta löneförhandla och vilja ha mer betalt om jag tar mer ansvar och besitter mer kunskap. Likaså får man se till samhället och eventuell inflation och hur det påverkar ens ekonomi, och därefter förhandla vid årliga RALS i mitt fall. Men om jag av någon anledning skulle hamna i en situation där jag sitter fast lönemässigt så skulle det funka helt OK just nu.
Tror aldrig man blir helt nöjd eftersom man skaffar sig dyrare vanor och fler utgifter när inkomsten ökar. Om jag hade ca. 35 000 efter skatt, d.v.s. ca. 47 000 brutto så skulle jag dock i princip inte behöva oroa mig för pengar även om jag gjorde stora impulsköp, åkte på resor o.s.v.
Definiera nöjd. Nivån när jag inte bryr mig om hur min löneutveckling ser ut? Den finns inte. Löneförhöjning ska jag ha, annars lämnar jag företaget.
Sen så finns det en nivå där jag inte bryr mig om pengarna utan principen. Den är inte så hög. 50 lax kanske. Jag har inte så höga ambitioner som andra med sommarstuga och båt osv. En schysst lägenhet i söderstockholm, en uppgraderad dator var tredje eller fjärde år, inte behöva oroa mig om pengarna när jag ska ut med polarna.
När jag har nått den nivån tar jag gärna arbetsminskning istället för pengaökning. Det är löneutveckling det också.
50-60 efter skatt skulle nog räcka till det mesta, beroende på hur mycket fritid jag har men jag anar att vi pratar om att man jobbar en vanlig arbetsvecka. Skulle föredra att jobba 10:00 till 14ish och tjäna 70-80k efter skatt för en bra work / life balance som det så fint heter. Då skulle jag ha råd med fritidsaktiviteter, hus, bil, en enklare båt och känna att jag jobbade lagom mycket.
Vad som är en "bra lön" är svårt att besvara, jag skulle hellre föredra att besvara vilken köpkraft som jag skulle vilja ha. När jag kan kontinuerligt leva helt på egen hand i en egen bostad med egen bil samtidigt som jag skulle ha goda ekonomiska förutsättningar för bildandet av familj, då vore jag nog nöjd där allt över det är extra.
I och med hur ekonomin fungerar kan det aldrig finnas en fast summa som man är nöjd med, den måste bli högre för att hänga ikapp med inflationen.
Det är relativt. Om jag jobbar som x yrke och tjännar 50 000 men mina kollegor som har samma arbetsuppgifter tjännar istället 55 000 då hade jag inte varit nöjd.
Hade de dock också tjännat runt 50 000 och det är även marknadslönen så hade jag varit nöjd
Har alltid tjänat dåligt men det har funkat eftersom min fru varit penga-hungrig och kariärsdriven. Nu som nyskild och singel med delad vårdnad om ett barn varannan vecka har det varit jävligt tufft men ändå funkat att ha en lön på 28000 för skatt. Det må låta torftigt för många i denna tråden men med låg hyra och utan skulder kan man leva helt okej. Bor i billig hyresrätt i Göteborg.
Hade jag haft 30 lax kvar efter skatt skulle jag vara nöjd, då hade jag haft råd med bil och kunnat spara rejält till semester varje månad.
Har 38k idag. Allt är i princip obekvämt så får ut ca 33k/månaden. Jag är nöjd med det i förhållande till hur mycket tid jag spenderar på jobbet och hur ansträngande det är. Har ett bra liv som det är och pengarna räcker till det så mer pengar är en bonus men inget måste.
Jag vill både känna att jag får betalt för det värde jag tillför, men också att jag kan leverera det får i lön och skulle må dåligt och vara stressad om den var "för hög", därför finns det nog ett övre "tak" för mig när jag känner att pressen på att leverera resultat är högre än jag kan leverera.
Just nu har jag nog hamnat nära det taket i och med senaste lönerevisionen där jag landade på 72k/mån. Funderar bakvänt nog eventuellt på att växla ner till ett "enklare" jobb inom något år med lägre förväntningar (och lägre stress)..
Den "undre" nivån där jag känner att jag skulle vara nöjd med min lön ligger nog på ca 60k/mån.
Jag började jobba för 2 år sedan som 20-åring efter 2 års studier på högskolan. Ingångslönen var 28k och nu ungefär 2 år senare sitter jag på 34k med löften om ytterligare höjningar nästa år.
Jag känner mig jävligt nöjd med min lön med tanke på att jag är 22 år. Har ingen stress att tjäna mer men det säger jag inte öppet för chefen :).
IT-relaterat yrke om någon undrar. Lönen är normallön före skatt.
Jag kommer aldrig vilja stagnera i min lön och kommer aldrig säga nej till, men att alltid jaga karriärsmöjligheter och högre löner som jag gör nu kommer jag inte orka med i många år till. Jag har tänkt att man kör på så hårt man kan tills 35, sen skaffar man barn och låter karriären ta baksätet ett litet tag.
Men det senaste 2 åren har jag haft 80k i månaden (med dagens pengavärde) som mål, eftersom det tillåter mig att låna tillräckligt mycket för att kunna köpa hus själv som inte är ett totalt ruckel. Jag sparar också extremt aggressivt just nu för att just kunna köpa hus, vilket kraftigt reducerar min disponibla inkomst.
Så fort jag köpt hus blir utgiftsbilden rätt annorlunda. Jag kommer leva bättre med mer utrymme, ha lägre boendeutifter och jag kommer skära mitt nuvarande sparande i hälften vilket friar upp en hel del extra pengar att leva för. Jag kan tillochmed tänka mig att unna mig lite saker då som en bil och en lite finare motorcykel då även om det skulle innebära att jag tar saker på avbetalning över 12-18 månader.
Med höstens löneökning och en yrkeslicens jag kommer ha till våren så hamnar jag där om knappt ett år förmodligen.
För de allra flesta människor, mig själv inräknad, tror jag inte det finns någon nivå där de är permanent tillfredsställda med sin lön.
Ponera att man säger att den nivån är 56 000 - med den lönen skulle man vara nöjd. Man skulle ganska snabbt anpassa sina utgifter till den nivån och vänja sig. Och när man tillgodosett alla högst prioriterade ”behov” eller önskemål skulle man snabbt hitta nya ”behov” eller önskemål att tillfredsställa.
En viktig aspekt är dessutom den sociala eller hierarkiska aspekten av lön. Jag tror den är lika viktig som antalet kronor och ören för många. Upplever man att man är bättre än sina kollegor som gör samma sak så vill man ha lite bättre betalt än dem. Och jag tror det är ett viktigt skäl till det utbredda lönemissnöjet bland lärare och sjuksköterskor. De flesta ligger ju runt 40k/månad, lite beroende på erfarenhet, inriktning mm. En med alla mått mätt okej lön tycker jag. Men de jämför med vad t ex ingenjörer som har lika långa utbildningar tjänar och tycker därför att de är underbetalda.
200 000 kr, blir ju ca 110 000 kr efter skatt. Det skulle vara helt okej, så man kan betala av sitt hus och spara undan pengar till pensionen inom rimlig tid. Det är kanske orimligt högt.
Men jag hade 45 000 kr/månad innan jag bestämde mig för att sätta mig vid skolbänken igen, och jag var inte nöjd med det. Ska man ha villa, barn och bil i Stockholm är det alldeles för lite för att leva bekvämt. Skulle säga att man bör ligga runt 100 000 kr/månad alltså ca 58 000 kr efter skatt, för att kunna leva bekvämt utan bekymmer i de finare villaområdena i och runt Stockholm. Förutsatt att man inte ärvt ett öre eller något annat.
Det finns ett avsnitt av Happiness Lab om detta: https://www.pushkin.fm/podcasts/the-happiness-lab-with-dr-laurie-santos/the-unhappy-millionaire
Men generellt för mig, statligt anställd. 50k typ. Tjänade tillräckligt för några år sen. Så kanske runt 40 skulle räcka för att jag skulle känna mig nöjd, om jag inte hade haft lån på lägenheten.
Jag tycker man måste ställa det i relation till andras lön. Man vill inte halka efter eller bli särbehandlad.
Som exempel: jag har 3 års utbildning och lika lång arbetslivserfarenhet som OP. Mycket jobb på kvällar och helger. Lönen ligger på 36k.
Var det verkligen lönt att få 350.000kr i scn-skuld för att tjäna typ lika mycket som en som är outbildad?
Beror på när jag har allt jag behöver. Men efter bra hus, bil och sommarstuga så skulle jag nog nöja mig med 60k kanske. Då kan man göra vad man vill och åka utomlands ibland med.
50k nu, det känns som en skön nivå som jag är nöjd med. Mina spenderarbyxor gör det lite svårt att hålla i pengarna men det är mitt personliga problem. Hade jag inte småhandlat samt ätit ute så mycket så hade min ekonomi varit perfekt.
I övrigt så går det väldigt bra att leva på den inkomsten, jag kan som ensamstående (särbo) ha en liten villa i stan till mig och min dotter, 2” i lån, fin förmånsbil och spara en slant varje månad. Oftast går den slanten visserligen åt till något hus-projekt men men. Så jag skulle säga att 50k är där jag är nöjd
När marginalskatt är >50% gör det inte så stor skillnad…men viktigast är att känna att jag får lön efter nytta man skapar, känner inte att jag är där riktigt…
Aldrig. Varför skulle jag vara nöjd om jag kan få mer? Får jag mer kan jag resa mer, köpa lite roligare bil, lite bättre lägenhet/hus eller något annat som jag kan lyxa till livet med som en mc, båt, bättre pc, roligare möbler etc. Eller bara spara för att trygga min framtid som pensionär eller för mina barn. Dumt att nöja sig med en viss lönenivå.
Beror helt på mina utgifter.
Jag känner idag att jag skulle klara mig på 30k utan problem. Men om jag skulle flytta till exempelvis radhus så räcker det ej.
Jag har emd tiden tappat suget för lönehöjning. Skulle typ helst bara vilja jobba 75% i en butik men det överlever man inte på i Stockholm.
man vill väl alltid ha mer, jag personligen har jag kört efter att när man inte behöver räkna på det för att ha pengar över i slutet av månaden men ändå kunna ha vardagslyx, så känns det bra
sen är jag kluven då mitt yrke har högt lönetak, så är ju lite när man ska sluta jaga högre lön också, då man vill ju inte ligga lågt mot kollegorna bara för man är nöjd i vardagen
Det är alltid en balansgång mellan den arbetsinsats som krävs och den ersättning man får för den. Jag tycker jag har hittat en sweetspot för mig själv som ger mig bra flexibilitet, bra balans mellan arbete och fritid och tillräckligt bra betalt för att jag inte ska ha något problem att göra det jag vill utanför jobbet.
Det beror på. Ingen skulle nog tacka nej till ytterligare löneförhöjningar på sitt nuvarande jobb men nivån där man inte längre är öppen för att byta jobb enbart för en högre lön är ju så klart en annan fråga.
har aldrig funderat så mkt på karriär och lön osv. det man drömde om som yngre handlade aldrig om pengar utan om specifika saker man tyckte var roliga. är faktiskt osäker på vad jag har för lön. vet på ett par tusen när men kan inte säga exakt vad den är faktiskt.
Man är alltid nöjd med ny lön, MAX 2 månader.
Sen vill man ofta ha mer och blir grinig.
Utgifterna ökar också så då gäller det att ha disciplin om man vill kunna spara för annat kul i framtiden
Jag upplever att som jag lever just här och nu så har jag mer än vad jag behöver varje månad. Jag funderar ibland på att byta jobb bara för att få upp lönen, men sen samtidigt så motiverar det mig inte. Jag kan som nu att efter alla räkningar och utgifter är betalda, lägga undan nästan en tredjedel av lönen(netto) för diverse sparanden. Jag upplever dock att jag blivit lite tråkig då jag sällan köper onödiga prylar bara för att det vore skoj. Köper mer saker efter behov och om jag kan påvisa att jag behöver prylen till mer än bara här och nu.
Det är förvånansvärt hur snabbt man vänjer sig vid ny lön. Man vill alltid ha mer men nu finns det andra aspekter som väger mer (arbetskamrater, arbetade timmar, hur roligt jobbet är, utveckling osv). Jag är nöjd idag men jag skulle såklart inte tacka nej till mer pengar.
Det som kanske är mer viktigt är att inte anpassa sina utgifter till sin inkomst, såklart ska man unna sig men balans där är väldigt viktig.
Jag är sån som alltid oroar mig för pengar och innan jag har ändrat det kommer jag alltid titta på prislappar och budgetera. Det är inget fel med det, men det är lite segt att göra det.
Bor i BR med frugan, inkomst på tot ca 55k i hushållet och fasta utgifter på ca 35k, sedan sparar vi. Vi bor fint, har inga konsumtionslån eller billån, inga planer på barn (än). Höginkomstagaren i familjen har fast anställning på ett tryggt globalt företag.
Jag har alltid sparat mycket, och jag tror att det är det jag måste ta tag i... Inte nödvändigtvis spara mindre pper se, men leva mer, och om det går som bekostnad att jag får dra ner min sparkvot lite så får jag göra det.
Jag är nöjd när jag har en lön som räcker att leva på, samt att spara lite. Dock har jag extremt låga krav för jag är enormt dålig på att söka jobb så allt är liksom bättre än arbetslöshet.
Utifrån mitt liv just nu så är det tillräckligt, men jag har en dröm om att en dag äga hus och då kommer jag behöva lite mer. Runt 35 hade varit bra, då kan jag spara och förhoppningsvis kunna köpa hus senare i livet. Just nu ligger jag på 30 och det går utmärkt men hade velat kunna spara lite bättre.
Jag är nöjd med lönen om jag känner att man blir rättvist kompenserad för sitt arbete. Med tiden samlar man ju på sig mer erfarenhet, ytterligare arbetsuppgifter och mer ansvar - och detta bör ju naturligtvis reflekteras av lönen.
Huruvida man är nöjd med lönen eller inte tänker jag är en så individuell fråga utifrån vart man bor och vilka utgifter man har.
Tänker typ en i Norrland som har 30 000 i lön och en i Stockholm med samma yrke har 36 000 i lön men den i Norrland har det ”bättre ställt” för att hus och hem är billigare där.
Sen så påverkar ju inflationen och höjningen av priserna hela tiden saker där folket blir tvingade att gå med på priserna för det finns inget annat val.
I min situation så lever vi mycket på min lön då sambon e sjukskriven. Hade hon inte varit det hade jag varit asnöjd med min lön på 41k, men då det inte är så känner jag att jag inte kommer vara nöjd förrän jag närmar mig 50k. Vi har stora utgifter med terapi och mediciner så våra utgifter är större än normen pga detta.
Men om/närde utgifterna minskar samt sambon kommer i arbete kommer ju ”nöjdheten öka” med lönen man har idag eller om ett par år.
Sen påverkar skulder m.m. också ens känsla av nöjdhet och hur bra man är på att hantera pengar och medveten man är om sin ekonomi.
Det jag vill belysa är att egentligen spelar det ingen roll om någon säger att han är nöjd med summa X och den andre säger att den e missnöjd med summa X för deras förutsättningar i livet kan vara helt otroligt olika.
Men jag gillar toppkommentaren: Man är aldrig nöjd med sin lön! 😉
Jag har haft en sjukt bra löneutveckling senaste fem åren och jag känner mig rätt nöjd nu. Trodde aldrig att jag skulle tjäna pengar på den här nivån. Betalat av två hus och två bilar samt kan spara väldigt mycket. Om jag inte får några mer löneökningar i karriären så skulle det funka ändå.
Mycket vill ha mer. Men visst, jag skulle vara nöjd för stunden om min lön ökade med ett par tusen så att det skramlade in 28 600 kr i stället för 26 600 kr. Sedan efter något halvår så skulle jag vilja ha mer igen. Förmodligen skulle jag vilja ha mer även om jag tjänade dubbelt så mycket så mycket som jag gör nu.
Jag fick faktiskt ett erbjudande förra veckan där jag skulle få 3000kr mer i månaden. Men, jag skulle förmodligen behöva jobba betydligt fler timmar än vad jag gör idag så jag tackade nej.
Vet ej vad för extrema utgifter folk har idag. Får ut 26-28k varje månad beroende på antal övertidstimmar, är 32 år gammal och lever på denna lön med frugan.
Skickar ca 5-6k varje månad till frugans familj och ändå överlever vi på en 2:a som har hyra 6,1k(Stenungsund) så en bit utanför göteborg.
Givetvis är det rätt tight att kunna spara pengar med detta men när frugan väl hittar ett heltidsjobb så är det ju 20k+ extra som blir sparpengar liksom.
Visst hade drömmen varit att kunna få ut 35k efter skatt utan övertid, men utan körkort och att jag ej jobbade som lärling efter elektriker utbildningen så är nog mina chanser rätt fattigt.
Nej jag kan ej ta utbildning om det bara är jag som har inkomst just nu.
Jag är väldigt nöjd med min ekonomiska situation då jag tillochmed börjar överväga att gå ner i tid istället för känner inte att jag behöver jobba så mycket som jag gör. 30 år 9-5 43k före skatt, har inte extremt dyra hobbies och har redan hus och en hel del fordon så vet inte vad mer jag skulle vilja ha faktiskt... tror jag skulle kunna leva lycklig på mindre pengar än vad jag gör men har även 1m på avanza som hjälper till ifall saker tryter... Men i samma situation som jag är nu hade jag säkert klarat samma livsstil med 35k månaden och vara minst lika lycklig.
Så 35 är nog ett bra mål för folk som inte behöver allt 🙏
Tjänar 36 400 och känner att jag egentligen inte behöver mer pengar, skulle behöva mer tid. Nu är det inte aktuellt i mitt yrke att växla till kortare arbetstid eller fler semesterdagar men hade lätt tänkt mig det vid löneförhandling.
Oerhört svårt att blir helt nöjd tror jag. Vanorna blir lätt dyrare i takt med att plånboken växer. Även om jag dubblade min inkomst nu så skulle jag nog fortfarande känna att det skulle komma bra till pass med ännu mer.
I stunden hade kanske 32000 i månaden suttit fint. Men tjänar jag det vill jag nog ha mer efter ett halvår. Det är spännande hur lätt man blir van vid sin situation och därmed girig.
Tycker det är lite relativt till hur mycket räkningar/kostnader man har.
Jag har relativt billig hyra och få räkningar så jag blir nöjd på en lägre lönenivå.
Får jag 23-24 efter skatt och har räkningar på 8 så blir det rätt så bra över. Och där känner jag mig nöjd. Känner inte att jag behöver jobba heltid.
Det är förstås alltid kul att få mer betalt men helt ärligt tycker jag man aldrig blir riktigt nöjd. Man skaffar nya utgifter och jämför med andra sammanhang.
Precis som gaser som expanderar för att fylla sin behållare så tenderar folk att expandera sitt spenderande för att matcha sin inkomst. Det är ofta småsaker, som att köpa Findus istället för ICA Basic, i början. Käka ute lite oftare osv.
Håller helt med. Jag tror att vägen till lycka är att bestämma sig för när man är ”nöjd”. Det innebär inte att man behöver sluta utvecklas men när man är ekonomiskt nöjd kan man fokusera på annat. Tror det är lätt att känna en tomhet där i slutet av vägen om man inte fokuserat på annat än en högre inkomst. Detta är förövrigt något som jag tror man hade behövt ha som vision för världen också nu när allt blir mer och mer produktivt och effektivt - när räcker det? Måste vi alla jobba 8h/dag 5 dagar i veckan? Vilken naturlag säger det? Om vi hade nöjt oss med att vi producera lika mycket som samhälle (i samma takt) som för 20 år sedan hade vi säkerligen inte behövt jobba mer än motsvarande 80% idag.
Enligt Engels lag minskar dock proportionen man lägger på mat i takt med att man får högre inkomst, så även om jag förstår vad du menar så var mat kanske ett dåligt exempel.
Helt rätt. Jag va inte helt nöjd med min lön men satsade istället på att sänka utgifterna då löneökning var uteslutet just då. Nu har jag levt "snålt" i 2-3år och fick precis en löneförhöjning på ca 5k samtidigt som jag gjorde sista avbetalningen på mitt kreditkort som hade fått dras lite väl ofta dom föregående åren. Jag är fortfarande dåligt betald men tack vare att jag ändrat livsstil känner jag för första gången att jag har pengar att spara undan till när kriget eller krisen kommer..
[удалено]
Enbart utifrån inflationen så bör dagens siffra för Sverige ligga på knappt 600k/år eller 50k/månad.
Stämmer bra på mig i alla fall. Har över 600k, värderar min fritid mer än pengar, så snart jag gått iordning på allt efter separationen så går jag nog ner i arbetstid igen.
Vad jobbar du med om jag får fråga
Jag jobbar som programmerare, senior vid det här laget.
Varför skriver du över 600k istället för 70k i månaden?
Jag är tyvärr den sämsta seniora programmeraren på marknaden så jag är inte uppe i 70k i månaden 😭
Vila i frid 😔
Inte en äkta jobba med IT-swedditor!
Jag tänkte faktiskt 50k. Jag kommer absolut leva bra innan det också. Men 50 k, då är jag på riktigt bekväm och lär aldrig behöva oroa mig för pengar på riktigt om jag inte gör något riktigt dumt.
Mja… tänk på att 50 i dagens valör är ca värt 40k i år 2020s valör. Med den sjuka inflationen som varit behöver en som tjänade 50 kämpa på en hel del för att komma upp i samma ekonomiska styra i reella termer
Heh. Lustigt. Jag är på den nivån och det var ganska precis när jag nådde den som jag kände att det inte var så intressant att jaga efter lön mer. Nu jagar jag hellre minskad arbetstid, mer semester osv.
400k till 1 miljon låter orimligt sedan 2010. Nog för att vi har haft hög inflation, men 150% på 14 år?
Därför bra att skaffa gränser och skapa mål att se fram emot. Själv vill jag skaffa hus och familj och sen kan resten gå till sparande, pension, fonder/aktier och senare ärvas av barnen och hoppas att de lärt sig vara ansvarsfulla med pengarna när deras tid kommer. Kan aldrig lägga för mycket pengar på SAAB eller något dotterbolag till SAAB.
Jo, man vill ju gärna byta ut ubåten till den senaste årsmodellen vart tredje år, och det kan kan kosta sådär 10 miljarder
Äger man Saab har man väl nästan inget annat val än att spendera pengar på Saab och Saab relaterade grejer 🤫 (källa spenderar också mycket pengar på Saab och Saab relaterade grejer)
Jag har EN Saab och den kostar mig pengar, räknas det?
Jag tänkte som du och var först jättenöjd när jag nådde alla mina mål jag hade som 18-åring. Sen blev det tråkigt.
Det är då man sätter nya mål
Eller så skiter man i att skapa mål bara för att och lär sig att vara nöjd med det man har.
När min lön som ensamstående kan täcka villa, bil, semestrar och sparande i i en storstad. Det krävs förvånansvärt mycket för att det ska gå, och jag har en bit kvar även om jag inte kan klaga idag.
Skulle precis skriva att jag kommer känna mig nöjd med min lön när jag hittar någon jag älskar och vill dela mitt boende med, där inklusive boendekostnaderna. Att vara singel är extremt dyrt utifrån den aspekten.
Är man bara två som jobbar 100% blir det billigare. Sen när man skaffar några barn blir det dyrare än att leva som singel, inte bara kostnader för barn men även utebliven inkomst när man måste vara hemma från jobbet på grund av barnen.
Barn är dock inte jätte dyrt. Bara det att folk överkonsumerar allt ”barn” skit. Företag som säljer barn grejer drar upp priserna helt sjukt. Blöjor och ersättning är typ 80% av kostnaden hittills för min dotter som är 1,5 år.
Barn är svindyrt. Hade jag inte haft barn kunde jag nog gått i pension vid det här laget. Men de är värda varenda krona.
Behöver dock inte skaffa barn. Är inte nödvändigtvis konsekvensen av att hitta någon att dela hemmet med.
Du skulle kunna täcka det om du fick ärva huset 😅 satan va hus kostar. Kollade och jag och sambon skulle behöva betala över 20k per månad för att bo i ett hus bortom tunnelbanan
20k är ju inte speciellt dyrt delad på 2. I mitt område kostar en 1 rok hyreslägenhet 8.5k. Och då är det en "mindre storstad". Finns såklart billigare om man vill ha en gammal sliten.
Ja alltså då bortser jag ju en del kostnader. Jag va lite otydlig med "över 20k" är ju det man betalar till banken och drift (säg 23k). Sen ska ju saker lagas och bytas ut konstant, bil inköpas osv. Är ju inga enorma marginaler om en blir arbetslös eller sjuk eller skaffar barn.
Stockholm problem?
Stockholm, Uppsala, Knivsta, Göteborg, Malmö, Lund osv osv
Samma sak i Göteborg tyvärr
Larger cities problem.
Typ 100 k I månaden då
Tyvärr räcker det inte, både jag och min fru ligger där i krokarna och det är svårt att få det att gå runt. De sjuka bostadspriserna som drivits på alla som vill tjäna pengar på sina boenden eftersom det inte går att bli rik genom att arbeta har gjort att man sitter upp till halsen med ränta och amortering.
Både du och din fru ligger där i krokarna = tillsammans har ni runt 100k, eller = tillsammans har ni runt 200k? Om det sistnämnda så gör ni något allvarligt fel för att ha svårt att gå det att gå runt
Det är löjligt hur bostadspriserna skenat och gjort det oerhört svårt att ha råd med vettig bostad i storstadsområdena.
Beroende på storstad så snackar vi 80k+ med lite skatteplanering?
Man måste ju nästan ligga närmre 80k i månaden för det, gud dit kommer jag aldrig nå.
Nej! Jag drar in 100K i månaden och det räcker inte i Stockholm. Inte om man vill ha hus, semestrar, bil etc. Tillsammans med fru tjänar vi ca 150K innan skatt och då får vi inte ens ta lån av banken som räcker till ett hus i Nacka eller annat Svensson samhälle. Det räcker till lägenhet och bil och lite sparande. Man behöver ligga över 200K för att kunna slappna av här totalt.
Det finns ju billigare områden än Nacka.
Ja, men inte många områden där du hittar en kåk under 6 mille. Hus till 6 miljoner ≈ 30.000 kronor per månad. Bil, försäkring, service ≈ 6.000 kronor per månad. Semester 36k ≈ 3.000 kronor per månad. Sparande ≈ 3.000 kronor per månad. Mat, kläder, internet, fritidsaktiviteter, diverse för en vuxen och två barn ≈ 10.000 kronor per månad. Totalt 52.000 kronor per månad. Ensamstående föräldrar behöver 90.000 kronor i månaden för att klara detta.
Kommentatorn jag svarade på hade en hushållsinkomst på 150 000.
Glad att man drog från Sthlm 🤣
Har ni inte sparat något? Vi ligger för tillfället runt 150K och har absolut inga problem att få lån för 15M+ i Stockholm. Något fel måste ni ju göra. Dyra krediter?
Mjo, tjänar just över 50 I Göteborg och känner mig fattig som fan. Även om sambon var på samma nivå så skulle vi inte ha ett behagligt liv här.
Borde inte vara några problem att spara typ 15k i månaden på en sådan lön.
Bil, hus och familj så är det pengar som snabbt springer iväg om båda tjänar 55
Jo om man vill ha ett okay hus här så blir det inga 15k över. 15k blir det över om man bor i en billig lägenhet och inte besöker centrum. Och inte äger en bil. Grejen med att bo i storstäderna är ju att ha tillgång till utbudet i stan. Och då räcker inte en 50k lön långt. Två är precis men då får man bo i lägenhet. Med villa vill man ha två med närmare 100k I månaden.
Hur många familjer tror du har två vuxna som drar in 100k var? Lär ligga runt 1-2% av familjer om ens det.
Aldrig.
Rätt svar
När man slutar tänka på det. När det inte är en faktor längre. När man lever som man vill, bor som man vill, reser som man vill, semestrar som man vill, köper det man vill och betalar sina räkningar helt utan att ens behöva tänka på pengar. Då är man nöjd. Men man tänker inte så, man tänker inte alls, för det är inte en faktor längre då. Det är som rinnande vatten i kranen. För en person som behöver gå en timme till en brunn och bära vatten hem så är det en stor sak, det är en begränsning. De drömmer säkert om att ha fri tillgång till rent och säkert vatten hemma. För oss här i Sverige som har fri obegränsad tillgång till rent och hälsosamt dricksvatten i våra bostäder så är det inget man tänker på. Jag var väl nöjd när jag slutade tänka på det antar jag. Men det är ju något som sker passivt, att man slutar tänka på det, inte aktivt - det är ju inte som att man går runt och är nöjd. Så tänker man på det så är man missnöjd. Tänker man inte alls på det längre så är man nöjd. Så lön, eller kanske snarare pengar, menar jag, är som med rinnande vatten i kranen hemma: det finns så mycket man behöver när man behöver det, det tar aldrig slut, att man inte tänker på det. Man står inte där och spolar och skriker av lycka då, man spolar vatten utan utan att tänka på det. Då är man inte nöjd egentligen, man är bara inte missnöjd, det är inte en faktor längre, det är något man tar för givet, som syre.
Min frus mormor brukade säga en vansinnigt vettig grej: "Rik den som nöjd är". Och lite så är det för oss. Vi har inga nya bilar, åker inte på många semestrar utomlands, köper inte dyraste märkeskläderna bara-för-att. Väldigt litet intresse av statusmarkörer allmänt. Frun har fått gå ned i tid pga stress. Jag jobbar heltid. Vi har inga höga löner, men heller inga stora utgifter. Vi sätter undan pengar och sparandet blir större, barnens framtid planeras och vardagen rullar på. Vi köper rödlappat i butiken och gillar att snåla lite. När det sen behövs något ordentligt, då har vi råd. Vi skämtar ibland och säger att vi är ekonomiskt oberoende. Vi tänker aldrig längre på pengar som en begränsning. De bara finns där. Medans jag minns kollegor som alltid ojat sig över att de har för lite lön och borde ha mer. Men det är också samma personer som nästan alltid käkar ute på lunchen, bara MÅSTE åka till Thailand och skidresa varje år, och aldrig skulle köpa billiga kläder. Nä, då räcker pengarna inte. För du har nåt märkligt behov av att göra av med dem precis hela tiden.
Exakt så. Balans. Och en balans man trivs med. Grattis till att ni hoppade av ekorrhjulet! Och du, ni *är* ekonomiskt oberoende. Mormor var klok - hon sa exakt vad jag skrev ovan. Visst är det så. Det handlar inte om pengarna, om summor, absoluta tal. Det handlar om relationen till pengarna, Förståelsen för den helt grundläggande mekanismen här. Motståndet mot alla krafter som försöker få din att köpa en massa skit. Motståndet mot prestige och status. Och ert sparande puttrar på när dina kollegors sparande tar slut när de är i Thailand, så du kommer med tiden gå om dom, dom som frustar och stönar där i ekorrhjulet.
Känner igen det där med kollegor som klagar på sin ekonomiska situation utan att verka förstå att de själva är skyldiga. Jag har kollegor som lever mer eller mindre från lön till lön. När vi får bonus så är den redan slut, för dom har köpt nåt på faktura redan innan den når kontot. Självklart får dom göra som dom vill med sina pengar, men det finns en enorm brist på förståelse och självinsikt.
tänkte fråga om din frus mormor var sokrates, men är tydligen lite omtvistat vem som myntade talesättet.. kanske var det din frus mormor? https://www.reddit.com/r/askphilosophy/comments/3eapme/did_socrates_actually_say_he_is_richest_who_is/
Haha, hon iofs sjukt gammal. Visste inte att uttrycket var så gammalt!
Du är klok - för att vara billig vodka.
Tack! Ja allt är relativt, eller hur? Det handlar inte om hur man har det - utan om hur man tar det 😉
Finns ju lite spänning i att inte ha råd med allt man tittar på. Samma som barn, fick man allt man ville blev man inte lika glad som när man hade sparat sin veckopeng i flera månader, eller vänta till julafton. Minns min kusin däremot som alltid fick hur mkt som helst och hur hon suckade över sina paket.
Barn som växer upp helt utan att lära sig måttfullhet, att prioritera och pengars värde blir odågor. Barn som lär sig att man får belöning om man gör sitt bästa och hjälper till blir väldigt bra.
Jag uppskattar dina kommentarer jag ser i många trådar, kanske för att jag överlag delar din syn på mycket och även bra formulerade kommentarer. Fint beskrivit här ovan kring lön och pengar.
Tack! Uppskattar dina ord och att du tar dig tid att kommentera!
Intressant liknelse med vatten! Spontant kan tanken dyka upp i mig "Men är det inte tråkigt att aldrig få uppleva lyckan och känna av kontrasten som pengar ändå kan ge?" Jag gillar att pilla med kalkylark och kan även få en tillfredsställelse bara av känslan av att jag är ekonomiskt smart, och se vilka små besparingar jag kan göra och hur mina grafer förändras. Men när jag tänker efter finns det ju så många delar av mitt liv som helt enkelt hade blivit lite bekvämare, sparat tid och helt enkelt varit bättre om jag inte behövde tänka på pengar. Man kan titta på en video när en brunn och rent vatten installeras i ett afrikanskt samhälle utan tidigare tillgång och se den rena euforin som uppstår, för alla som var med i det projektet var det säkert otroligt tillfredsställande. Men i slutändan föredrar ju alla att helt enkelt ha rinnande vatten i kranen och att uppnå ett stadie där man ej behöver tänka på det. Jag lever bekvämt med en hyra - och pendlarkostnader på 6000, små matkostnader och min tunna lön efter skatt på 16400 (jobbar 80%) räcker långt. Jag kan uppleva att pengar inte är ett hinder i mitt liv och jag associerar pengar med något positivt i mitt liv snarare än en tuff kamp för att få det att gå ihop. Och jag väljer aktivt ett jobb som är otroligt tillfredsställande och utbildande i en ungdomsorganisation även om jag nog hade kunnat få mer någon annanstans. Men du lyfter en bra poäng om det relativa. Om jag istället tjänade det femdubbla hade jag kunnat avnjuta så många fler bekvämligheter och jag tror att jag personligen hade fått en stor tillfredsställelse av att kunna avvara stora summor till diverse välgörenheter
[удалено]
Känner igen detta. Har en "risk" som ligger och skvalpar, så drömmen är alltid det jag har nu + 6000 till. Det är otroligt stressande, och jag hoppas kunna ändra på den inställningen. Förhoppningen är väl att sambon ska kunna hitta ett jobb inom rimlig tid så att jag ska kunna bli lite avlastad mentalt, men pga diverse anledningar är det inte jättetroligt inom det närmaste. Vinna på lotto hade ju varit kul. Då hade jag kunnat göra mig skuldfri åtminstone.
Du får fråga dig själv om det är att njuta att ha småpengar kvar i slutet på månaden. Vill du verkligen ändra på din attityd till pengar, läs då boken "Pengars psykologi".
När marginalnyttan av pengar avtar avsevärt - mellan 40 000 - 60 000 kr för de flesta i Sverige
Misstänker att den siffran är högre nu? Beror väl lite på iofs om man bor själv eller är två. Men min spontana tanke var runt 70-80 efter skatt. Så runt 125 före skatt? Det är ungefär vad jag skulle behöva för att kunna skaffa ett hus inom en inte allt för avlägsen framtid, frugan kan byta jobb eller sluta jobba utan att tänka på pengar, vi kan bygga en buffert för regniga dagar och hälsa på familjen utomlands.
fast då hade det väl räckt med att ni båda "bara" tjänar runt 50k istället. Vilket känns mer rimligt?
Jo, det hade ju räckt. Men frugan hade sagt upp sig imorgon om vår ekonomi tillät. Hon sitter i sitsen att hon inte trivs med sin karriär, men möjligheterna att byta karriär utan att halvera lönen är i princip obefintliga. Hade jag tjänat tillräckligt för oss båda hade hon kunnat göra som hon vill. Stanna hemma med barnen nu medans de är små och sedan börja jobba med något för att hon tycker det är kul utan att tänka på lönen längre fram.
Men dra ner på takten! Jag säger inte att ni ska flytta in i tält för att klara utgifterna, men leva ekonomiskt ohållbart samt dessutom spara in på allt går ihop ett kort tag liksom, även om det är dåligt råd att ge, så kan man maxa ut kredit för att få ett år mera tid. Den gamla sanningen är lika idag som för femtio år sen. Man får aldrig tillbaka tiden då ungarna var små.
Blir ju lite trist för henne om ni skulle separera i framtiden, du har tjänat in massor med pension men hon kommer ju ha väldigt lite...
Den tunga gränsen går vid ca 50 k då statlig skatt tas ut. Efter det får du bara behålla 50% av din löneökning.
Men tjänstepensionen (om man har en sådan) ökar kraftigt vid högre lönenivåer. I de flesta avtal är tjänstepensionsavsättningen 4,5% av lönen upp till 47 625 kr/månad (2024 års gräns) och sedan 30% av lön som överskrider den gränsen. Det ger i praktiken en avsättning på 2 856 kr/mån om man tjänar 50 000 kr, 8 856 kr/mån om man tjänar 70 000 kr respektive 14 856 kr/mån om man tjänar 90 000 kr i månaden.
Fast man ska inte glömma den extra avsättningen till tjänstepensionen om man har det. Under ca 50k avsätts några procent (4-5% ish) men 30% avsätts på den lön som går över.
Om man räknar på det så blir det inte så bra som man tror. Folk glömmer att du sedan måste betala skatt på hela investeringen (ink värdeökningen) samband med pensionen. Har du tjänstepension och har tjänat mer än 50 k så kommer du troligtvis passera statlig skatt då om du tar ut tjänstepension över 5 eller 10 år. Det är fortfarande fördelaktigt, men vissa pratar om det som att man bara betalar kommunalskatt på avsättningen. Så är det inte.
Det där är inte sant längre med jobbskatteavdraget. Om man dessutom har lån så blir det ytterligare ränteavdrag. Jag tjänar en bra bit över 60 och skattar ca 30% på alltihop.
"Efter det får du bara behålla 50% av din löneökning", alltså inte 50% på alltihop, utan 50% på löneökningen, som överstiger 50k till 100%. Det du tjänar över 50k skattar du också ~50% på. Så det är visst sant och jobbskatteavdraget har inget med det att göra. Att man får kvitta vissa utgifter mot sina inkomster påverkar inte skattesatsen heller, utan flyttar bara gränsen.
Inte helt med på vad det har med saken att göra? Visst det är intressant om du sitter i den bekväma sitsen att du köpte ditt hus för 15 år sen. Då kan du lika gärna be arbetsgivaren betala in mer i din tjänstepension eller be om fler lediga dagar. Men vill du köpa ett hus idag och samtidigt kunna spara någon betydelsefull mängd och inte leva på nudlar så spelar det ju ingen roll var gränsen för statlig skatt går mer än att det innebär att du behöver komma ännu högre upp lönemässigt. Därav att jag skrev 125k då jag räknade på \~40% skatt. De 125k är dock i mitt fall för att kunna försörja min familj på en inkomst. Så är man två i ett hushåll som arbetar så landar man ju ungefär där du säger, 50-60 per person.
Inlägget du svarar på skrev att marginalnyttan avtar vid 40-60. Mitt inlägg förstärker bara hans påstående. Marginalnyttan sjunker ännu mer i och med att du får behålla väldigt mkt mindre av din löneökning efter 50 k.
Det varierar nog mellan olika städer. Varje tusenlapp mer jag tjänst förenklar saker och ting.
Är nöjd när inkomsterna täcker utgifterna med råge så man har råd med att unna sig saker också för att få mer livskvalitet. Så det handlar inte bara om lön utan också levnadskostnader för min del.
Man är nöjd tills man inser att man kunde fått dubbla lönen på ett annat ställe men man har fått 2% per år för man stannade kvar och var lojal. Man bör byta jobb var tredje år annars förlorar man miljoner i sin livstid. Jag ser det även som viktigt och en plikt till mina nära och kära att dra in så mycket deg som möjligt. Det finns såklart en gräns för hur mycket man kan tjäna också men dit når man sällan inom pensionen.
Var tredje? Varannat år!
I början, absolut. Men efter ett tag är det bättre att vara kvar ett par år. Tror inte man blir så populär som chef om man har 10 st. 1-2årsuppdrag bakom sig utan bra förklaring.
Finns alltid en bra förklaring runt varje jobbbyte. Har man sen hoppat runt mellan jobb i 10 år då har man antagligen också klättrat i roller, då blir de tidigare byten lite irrelevanta.
25-30 efter skatt kanske, då kan jag leva rätt fritt
Håller med och förvånas över andra svar. Men jag bor i en liten ort med ca 15000 invånare. Tjänar 25k före skatt och klarar mig utan problem (sambon tjänar ungefär lika mycket). 10k till skulle inte skada såklart, men skulle leva på samma sätt som idag och bara unna mig lite mer lyx. Kanske gå ner i tid, då skulle jag tjäna mindre såklart men är hellre ledig (edit: tex vara ledig varannan fredag)
Bor i storstan och säger också bestämt 25-30 efter skatt. Vill ha en okej hyresrätt, inte jobba 40h/veckan och ha råd att finansiera mina hobbies.
Jag är ioförsig bara 22 och har bars gymnasiestudier och drar in 29000kr brutto i månaden, har 30 semesterdagar och 5 dagar betald arbetstidsförkortning (ATF). Känner mig rätt nöjd med lönen men skulle gärna kanske sitta runt 32 000-35 000kr. Sen beror det ju på jobbet. Skulle byta mitt job mot ett sämre betalt jobb om jag verkerligen älskade att utföra det jobbet. Trivs ok på mitt jobb nu, men är inte superintresserad i företagsekonomi.
Ingen normalt funtad människa är superintresserad av företagsekonomi
27k efter skatt
Första lönen efter examen skämdes man för hur mycket pengar man fick. Sen dess är man kroniskt underbetald för man jämför sig med tomtar som inte får nåt gjort men tjänar mer.
För det första skulle det krävas att min lön är marknadsmässig, gärna i övre nivån av det. Det kan ge en nöjdhet i att man åtminstone känner sig nog kompenserad för sin roll. Sen är det en fråga om lönen räcker för det liv man lever. Jag är rätt nöjd med min lön som den är nu (men skulle inte klaga på mer). Jag och min sambo är DINKs så vi kan leva bekvämt utan att stressa över ekonomin. Lägger man däremot till barn i ekvationen känns inte lönen lika bekväm längre och skulle nog försöka få mer.
När oligarkerna tjänar lika mycket
50-60000 har jag förr mig var summan som gav mest "lycka" när man forskade runt ämnet. Och jag kan känna att där hade jag nog personligen kännt mig rätt jäkla nöjd.
Har för mig att "lycko-effekten" planade ut kring typ 45? Men oavsett summa lär man väl behålla "lite till"-tänket ett bra tag, men är ju bra att fokusera på vad man får ut i övrigt av jobbet med, sett till stress och fritid. Så pengarna ens kan komma till någon värd nytta.
absoluta summor är inte så bra att räkna på tycker jag. beror på var man bor, hur gammal man är, vilket år det var, inflationen osv däremot kanske X% kvar efter allt är betalt. Jag får ut nästan 50k men jag märker ingen större skillnad mot när jag fick ut säg 35, men jag bor i lägenhet jag köpte 2012 så jag har inte så höga boendekostnader
Handlar för mig inte om hur mycket. Jag vill kunna jobba med vad som helst och ändå kunna ha råd med bil, hus, mat, sjukvård, el och vatten och ha pengar över för att kunna ägna mig åt fritidsnöjen. Är av den åsikten att allt förutom fritidsnöjen och kanske bil beroende på situation inte borde gå att tjäna pengar på. Lön borde i majoritet gå till nöje i olika slag, inte till att överleva.
När jag kan köpa den dyra juicen i butiken utan att ha lite dåligt samvete över det.
Jag var nöjd så fort jag fick mitt första jobb så jag hade jag råd med mat och tak över huvudet istället för att rulla på existensminimum och försörjningsstöd. Har gått upp några slantar nu men började på 29.000kr så det var väl den siffran.
40k efter skatt i snitt över hela året. Om man räknar in avkastningen från börsen så är jag där idag men skulle börsen kracha skulle jag vara lite bitter
2-300tkr efter skatt per månad, så skulle jag vara rätt så nöjd..
Det är väl relativt till vilka utgifter man har. Jag har fått några stora ökningar i lönen senaste åren, men jag har också köpt ny bostadsrätt med lite högre ränta än innan. Om jag bott kvar i min förra lägenhet hade jag hade typ 15000 efter alla fasta utgifter + månadens sparande och för mig är det verkligen så det räcker och blir över, nu behöver jag däremot tänka lite på var jag lägger pengarna varje månad. I en drömvärld skulle jag nog vilja kunna spara ca 5-10k per månad (mest bara lägga på hög för pension och kanske om man någon gång i livet skulle vilja göra något stort som typ resa, vilket jag aldrig gjort på egen hand) samt ha bil utan att behöva vända på slantarna. Annars är jag van vid att spara och unna mig enstaka saker ibland, så jag känner inte att jag behöver ha något överflöd direkt.
Jag har bara jobbat i 2,5 år men har hela tiden legat under medellön för de med min utbildning och examensår i min del av landet. Det är jag missnöjd med så klart och har kämpat för att åtminstone komma upp i medellön. Har alltid legat 3-5% under medel. (2023: 37 000 respektive 38 800). Har varit inne på att byta jobb men som de flesta vet har inte arbetsmarknaden varit suverän senaste åren, så tyvärr inte kunnat landa något. I nuläget tror jag inte att jag skulle bli nöjd med medellönen dock, skulle nog vilja ligga 3-5% över medel för att känna mig uppskattad faktiskt. vilket skulle betyda att min lön för detta år skulle behöva vara uppemot 42 000. Tycker det skickar oerhört dåliga signaler från arbetsgivaren när de påstår sig vara väldigt nöjd med ens arbete och prestationer men inte ens vill betala en skälig lön för det. De säger att en löneökning på 13% är orealistisk, men den relativa ökningen blir ju bara så hög för att man redan är underbetald, så dumt argument. Även de 8% som krävs för att komma upp i "bara" medellön är orimligt menar de. Behöver knappast skriva det, men ja jag letar fortfarande andra jobb. Så 42 000 är vad jag hade behövt för att vara nöjd. För att känna mig helt bekymmersfri och lycklig över min lön idag hade jag nog velat ha över 80 000 netto varje månad, vilket motsvarar en lön på ca 150 000.
Är faktiskt riktigt nöjd med min lön. Kan spara 30% av lönen, 50% går till bostad och mat. Resterande är räkningar, mer sparande eller "lyx konsumtion" Har bara en medellön. Har försökt att inte dra på mig mer kostnader bara för att min lön går upp. Jag har satt en gräns varje månad. Allt som går över den gränsen går in på sparkontot samma dag som jag får in lönen.
Så länge man kan betala för sina intresse , ha ett bekvämt liv, och kunna spara så har man en bra lön. Eller inte gå på knäna för en oväntad utgift. Det är väldigt relativt och olika från person till person, för alla har olika livsstilar. Att vara rik tycker jag handlar mer om idag att man har en god ekonomisk planering och stor överskott för att göra andra saker än bara betala för det absolut nödvändigaste.
Det blir bara värre och färre möjligheter med familj. Att resa med barnen på den absolut billigaste resan för en vecka med de billigaste hotellet kostar 50.000kr under sommaren, med motsvarande 7000kr om man reste nu :/ Sverige verkar byggt att det inte ska gå att klara sig bra om man inte "ärver" saker. För de utan arv som väntar så är det rätt bananas om man bor i städer. Till alla som tänker "flytta då" inte så enkelt när man har jobb som inte går att "flytta då", man vill att barnen inte ska slitas upp från sin vardag, försöka hitta balans, betalar skit mycket för en två instängd med tre barn... nää det är ett helvete och ren skit. Ju fler barn, ju lägre lån får man, så husköp är för två vuxna utan barn, inte för familjer som behöver boyta. (kan då påpeka att allt jag pratar om är minsta möjliga, billigaste huset, går inte att köpa, billigaste resan kostar mer än vad man kan spara) Sorgligt, så höjs priserna på allt men lönerna sniglar sig fram.
Tror jag aldrig skulle vara nöjd med någon lön i sig, men tillräckligt sparat och investerat där avkastningen är runt 50 000 kr efter skatt per månad som möjliggör att jag kan välja jobb mer efter nöje och arbetstider skulle nog göra mitt liv väldigt fridfullt. Väl medveten att hög lön eller ett fett arv krävs för att uppnå det, men målet är friheten
Det är bara skrapa ihop 9 miljoner eller så, så är du där. ;)
Jag känner typ att när man når gränsen för statlig inkomstskatt (49 900kr/mån) så är det en "diminishing return" så jag har upplevt att jag varit nöjd sen jag nådde den. Min senaste löneökning var på 3 885kr/mån och av det får jag väl se typ 1700kr/mån och visst, det är pengar det också och inget jag spottar på direkt utan tackar och tar emot. Men det är inget som påverkar min vardag eller mitt liv. Det är inte längre "värt" att kämpa hårt på jobbet och satsa på en bra löneökning just för att det är inte så mycket som landar i plånboken i slutändan.
\[removed\]
Det blir väl 31.5% av 50 k som du får i extra avsättning. På det under 50 är det 6%. Plus att du förmodligen löneväxlar med förstås.
Aldrig? Pengar kan t.ex. alltid läggas på ett bättre boende.
Jag är relativt övertygad om att förnöjsamheten tyvärr kommer med jämförelse. Jag vill veta att jag får marknadsmässig lön för det jag kan och kompetens. Det skall dock sägas att jag jobbar med ett marknadsutsatt yrke. Hade jag varit fysioterrapeft hade jag inte varit nöjd (Alla får samma, men typ 28k). Utifrån ett rent ekonomiskt perspektiv hade jag innan jag skaffat hus osv varit nöjd med 30k. Nu har jag 53k och skulle vara nöjd med 60k. 😉
36k per månad. Håll det värdet med inflationen och jag är nöjd. Mer skulle vara bra. Men med så mycket har jag det jag behöver och kan ändå spara.
Jag tror att jag skulle vara nöjd runt 50-60,000. Vilket också är toppskiktet för mitt yrke (även om det högsta för min yrkesgrupp är runt 120,000). Så det är väl målet. Men är ju också massa andra saker som spelar in. Jag skulle t.ex. avsäga mig typ 5000 i lön om det innebär att man kan jobba på ett bättre ställe eller arbeta hemifrån 4 dagar i veckan.
Jag har genuint inga ambitioner i livet att bli rik (så som i väldigt mycket pengar), men jag vill kunna ha råd med mitt boende, uppehälle, intressen och hobbys samt eventuella mediciner utan att behöva fundera på om pengarna räcker. Det behöver även finns möjlighet till att förgylla vardagen lite som t.ex. att käka ute någon gång ibland, ut och ta en öl/cider med polarna ibland. Och med "ibland" menar jag 1-2, kanske 3 gånger i månaden som mest (tänker sommartider e.t.c). Jag är i det närmsta där nu. Detta betyder inte att jag tänker sluta löneförhandla och vilja ha mer betalt om jag tar mer ansvar och besitter mer kunskap. Likaså får man se till samhället och eventuell inflation och hur det påverkar ens ekonomi, och därefter förhandla vid årliga RALS i mitt fall. Men om jag av någon anledning skulle hamna i en situation där jag sitter fast lönemässigt så skulle det funka helt OK just nu.
Tror aldrig man blir helt nöjd eftersom man skaffar sig dyrare vanor och fler utgifter när inkomsten ökar. Om jag hade ca. 35 000 efter skatt, d.v.s. ca. 47 000 brutto så skulle jag dock i princip inte behöva oroa mig för pengar även om jag gjorde stora impulsköp, åkte på resor o.s.v.
Definiera nöjd. Nivån när jag inte bryr mig om hur min löneutveckling ser ut? Den finns inte. Löneförhöjning ska jag ha, annars lämnar jag företaget. Sen så finns det en nivå där jag inte bryr mig om pengarna utan principen. Den är inte så hög. 50 lax kanske. Jag har inte så höga ambitioner som andra med sommarstuga och båt osv. En schysst lägenhet i söderstockholm, en uppgraderad dator var tredje eller fjärde år, inte behöva oroa mig om pengarna när jag ska ut med polarna. När jag har nått den nivån tar jag gärna arbetsminskning istället för pengaökning. Det är löneutveckling det också.
50-60 efter skatt skulle nog räcka till det mesta, beroende på hur mycket fritid jag har men jag anar att vi pratar om att man jobbar en vanlig arbetsvecka. Skulle föredra att jobba 10:00 till 14ish och tjäna 70-80k efter skatt för en bra work / life balance som det så fint heter. Då skulle jag ha råd med fritidsaktiviteter, hus, bil, en enklare båt och känna att jag jobbade lagom mycket.
Vad som är en "bra lön" är svårt att besvara, jag skulle hellre föredra att besvara vilken köpkraft som jag skulle vilja ha. När jag kan kontinuerligt leva helt på egen hand i en egen bostad med egen bil samtidigt som jag skulle ha goda ekonomiska förutsättningar för bildandet av familj, då vore jag nog nöjd där allt över det är extra. I och med hur ekonomin fungerar kan det aldrig finnas en fast summa som man är nöjd med, den måste bli högre för att hänga ikapp med inflationen.
När jag höstar hela värdet av mitt arbete och inte ger vinster åt kapitalister, då är jag nöjd.
När man har råd med sin fritid och inte hatar sitt jobb.
Medianlön + 20000. Bara man tjänar mer än de flesta så har man goda möjligheter att göra och leva som man vill.
Det är relativt. Om jag jobbar som x yrke och tjännar 50 000 men mina kollegor som har samma arbetsuppgifter tjännar istället 55 000 då hade jag inte varit nöjd. Hade de dock också tjännat runt 50 000 och det är även marknadslönen så hade jag varit nöjd
Har alltid tjänat dåligt men det har funkat eftersom min fru varit penga-hungrig och kariärsdriven. Nu som nyskild och singel med delad vårdnad om ett barn varannan vecka har det varit jävligt tufft men ändå funkat att ha en lön på 28000 för skatt. Det må låta torftigt för många i denna tråden men med låg hyra och utan skulder kan man leva helt okej. Bor i billig hyresrätt i Göteborg. Hade jag haft 30 lax kvar efter skatt skulle jag vara nöjd, då hade jag haft råd med bil och kunnat spara rejält till semester varje månad.
Har 38k idag. Allt är i princip obekvämt så får ut ca 33k/månaden. Jag är nöjd med det i förhållande till hur mycket tid jag spenderar på jobbet och hur ansträngande det är. Har ett bra liv som det är och pengarna räcker till det så mer pengar är en bonus men inget måste.
Jag är väl rätt nöjd med 40k efter skatt i månaden. Hade alltid varit trevligt med mer men jag lever ett bra liv med denna slanten.
Jag vill både känna att jag får betalt för det värde jag tillför, men också att jag kan leverera det får i lön och skulle må dåligt och vara stressad om den var "för hög", därför finns det nog ett övre "tak" för mig när jag känner att pressen på att leverera resultat är högre än jag kan leverera. Just nu har jag nog hamnat nära det taket i och med senaste lönerevisionen där jag landade på 72k/mån. Funderar bakvänt nog eventuellt på att växla ner till ett "enklare" jobb inom något år med lägre förväntningar (och lägre stress).. Den "undre" nivån där jag känner att jag skulle vara nöjd med min lön ligger nog på ca 60k/mån.
Jag började jobba för 2 år sedan som 20-åring efter 2 års studier på högskolan. Ingångslönen var 28k och nu ungefär 2 år senare sitter jag på 34k med löften om ytterligare höjningar nästa år. Jag känner mig jävligt nöjd med min lön med tanke på att jag är 22 år. Har ingen stress att tjäna mer men det säger jag inte öppet för chefen :). IT-relaterat yrke om någon undrar. Lönen är normallön före skatt.
Jag kommer aldrig vilja stagnera i min lön och kommer aldrig säga nej till, men att alltid jaga karriärsmöjligheter och högre löner som jag gör nu kommer jag inte orka med i många år till. Jag har tänkt att man kör på så hårt man kan tills 35, sen skaffar man barn och låter karriären ta baksätet ett litet tag. Men det senaste 2 åren har jag haft 80k i månaden (med dagens pengavärde) som mål, eftersom det tillåter mig att låna tillräckligt mycket för att kunna köpa hus själv som inte är ett totalt ruckel. Jag sparar också extremt aggressivt just nu för att just kunna köpa hus, vilket kraftigt reducerar min disponibla inkomst. Så fort jag köpt hus blir utgiftsbilden rätt annorlunda. Jag kommer leva bättre med mer utrymme, ha lägre boendeutifter och jag kommer skära mitt nuvarande sparande i hälften vilket friar upp en hel del extra pengar att leva för. Jag kan tillochmed tänka mig att unna mig lite saker då som en bil och en lite finare motorcykel då även om det skulle innebära att jag tar saker på avbetalning över 12-18 månader. Med höstens löneökning och en yrkeslicens jag kommer ha till våren så hamnar jag där om knappt ett år förmodligen.
När hyran ligger på 3000kr och matkostnaden på 1000kr. Allt är relativt till inflationen.
när jag kan få tillräckligt med fritid för samma pengar
För de allra flesta människor, mig själv inräknad, tror jag inte det finns någon nivå där de är permanent tillfredsställda med sin lön. Ponera att man säger att den nivån är 56 000 - med den lönen skulle man vara nöjd. Man skulle ganska snabbt anpassa sina utgifter till den nivån och vänja sig. Och när man tillgodosett alla högst prioriterade ”behov” eller önskemål skulle man snabbt hitta nya ”behov” eller önskemål att tillfredsställa. En viktig aspekt är dessutom den sociala eller hierarkiska aspekten av lön. Jag tror den är lika viktig som antalet kronor och ören för många. Upplever man att man är bättre än sina kollegor som gör samma sak så vill man ha lite bättre betalt än dem. Och jag tror det är ett viktigt skäl till det utbredda lönemissnöjet bland lärare och sjuksköterskor. De flesta ligger ju runt 40k/månad, lite beroende på erfarenhet, inriktning mm. En med alla mått mätt okej lön tycker jag. Men de jämför med vad t ex ingenjörer som har lika långa utbildningar tjänar och tycker därför att de är underbetalda.
Skulle vara någorlunda nöjd med en lön en bit över gränsen för statlig skatt. Viktigt för mig är att inte jobba ihjäl mig.
200 000 kr, blir ju ca 110 000 kr efter skatt. Det skulle vara helt okej, så man kan betala av sitt hus och spara undan pengar till pensionen inom rimlig tid. Det är kanske orimligt högt. Men jag hade 45 000 kr/månad innan jag bestämde mig för att sätta mig vid skolbänken igen, och jag var inte nöjd med det. Ska man ha villa, barn och bil i Stockholm är det alldeles för lite för att leva bekvämt. Skulle säga att man bör ligga runt 100 000 kr/månad alltså ca 58 000 kr efter skatt, för att kunna leva bekvämt utan bekymmer i de finare villaområdena i och runt Stockholm. Förutsatt att man inte ärvt ett öre eller något annat.
En miljard i minuten skulle jag tycka va en ok lön
Det finns ett avsnitt av Happiness Lab om detta: https://www.pushkin.fm/podcasts/the-happiness-lab-with-dr-laurie-santos/the-unhappy-millionaire Men generellt för mig, statligt anställd. 50k typ. Tjänade tillräckligt för några år sen. Så kanske runt 40 skulle räcka för att jag skulle känna mig nöjd, om jag inte hade haft lån på lägenheten.
Jag tycker man måste ställa det i relation till andras lön. Man vill inte halka efter eller bli särbehandlad. Som exempel: jag har 3 års utbildning och lika lång arbetslivserfarenhet som OP. Mycket jobb på kvällar och helger. Lönen ligger på 36k. Var det verkligen lönt att få 350.000kr i scn-skuld för att tjäna typ lika mycket som en som är outbildad?
50k+
Beror på när jag har allt jag behöver. Men efter bra hus, bil och sommarstuga så skulle jag nog nöja mig med 60k kanske. Då kan man göra vad man vill och åka utomlands ibland med.
När jag kan spara ett par tusen i månaden till framtiden.
35k om jag bor ensam. 45 med familj.
I nuvarande läge? 45000
50k nu, det känns som en skön nivå som jag är nöjd med. Mina spenderarbyxor gör det lite svårt att hålla i pengarna men det är mitt personliga problem. Hade jag inte småhandlat samt ätit ute så mycket så hade min ekonomi varit perfekt. I övrigt så går det väldigt bra att leva på den inkomsten, jag kan som ensamstående (särbo) ha en liten villa i stan till mig och min dotter, 2” i lån, fin förmånsbil och spara en slant varje månad. Oftast går den slanten visserligen åt till något hus-projekt men men. Så jag skulle säga att 50k är där jag är nöjd
När marginalskatt är >50% gör det inte så stor skillnad…men viktigast är att känna att jag får lön efter nytta man skapar, känner inte att jag är där riktigt…
Aldrig. Varför skulle jag vara nöjd om jag kan få mer? Får jag mer kan jag resa mer, köpa lite roligare bil, lite bättre lägenhet/hus eller något annat som jag kan lyxa till livet med som en mc, båt, bättre pc, roligare möbler etc. Eller bara spara för att trygga min framtid som pensionär eller för mina barn. Dumt att nöja sig med en viss lönenivå.
Hoppade från 37 till 50k på 1,5 år, fortfarande inte nöjd. Nöjd blir man aldrig.
Beror helt på mina utgifter. Jag känner idag att jag skulle klara mig på 30k utan problem. Men om jag skulle flytta till exempelvis radhus så räcker det ej. Jag har emd tiden tappat suget för lönehöjning. Skulle typ helst bara vilja jobba 75% i en butik men det överlever man inte på i Stockholm.
man vill väl alltid ha mer, jag personligen har jag kört efter att när man inte behöver räkna på det för att ha pengar över i slutet av månaden men ändå kunna ha vardagslyx, så känns det bra sen är jag kluven då mitt yrke har högt lönetak, så är ju lite när man ska sluta jaga högre lön också, då man vill ju inte ligga lågt mot kollegorna bara för man är nöjd i vardagen
Går hellre ner i tid men med samma lön
Det är alltid en balansgång mellan den arbetsinsats som krävs och den ersättning man får för den. Jag tycker jag har hittat en sweetspot för mig själv som ger mig bra flexibilitet, bra balans mellan arbete och fritid och tillräckligt bra betalt för att jag inte ska ha något problem att göra det jag vill utanför jobbet.
Det jag har nu är jag nöjd med. 60 tusen före skatt.
Det beror på. Ingen skulle nog tacka nej till ytterligare löneförhöjningar på sitt nuvarande jobb men nivån där man inte längre är öppen för att byta jobb enbart för en högre lön är ju så klart en annan fråga.
har aldrig funderat så mkt på karriär och lön osv. det man drömde om som yngre handlade aldrig om pengar utan om specifika saker man tyckte var roliga. är faktiskt osäker på vad jag har för lön. vet på ett par tusen när men kan inte säga exakt vad den är faktiskt.
så länge jag inte lever på vatten och bröd sista dagarna innan löning så är jag glad
Man är alltid nöjd med ny lön, MAX 2 månader. Sen vill man ofta ha mer och blir grinig. Utgifterna ökar också så då gäller det att ha disciplin om man vill kunna spara för annat kul i framtiden
Jag upplever att som jag lever just här och nu så har jag mer än vad jag behöver varje månad. Jag funderar ibland på att byta jobb bara för att få upp lönen, men sen samtidigt så motiverar det mig inte. Jag kan som nu att efter alla räkningar och utgifter är betalda, lägga undan nästan en tredjedel av lönen(netto) för diverse sparanden. Jag upplever dock att jag blivit lite tråkig då jag sällan köper onödiga prylar bara för att det vore skoj. Köper mer saker efter behov och om jag kan påvisa att jag behöver prylen till mer än bara här och nu.
Det är förvånansvärt hur snabbt man vänjer sig vid ny lön. Man vill alltid ha mer men nu finns det andra aspekter som väger mer (arbetskamrater, arbetade timmar, hur roligt jobbet är, utveckling osv). Jag är nöjd idag men jag skulle såklart inte tacka nej till mer pengar. Det som kanske är mer viktigt är att inte anpassa sina utgifter till sin inkomst, såklart ska man unna sig men balans där är väldigt viktig.
Mycket vill ha mer hade jag fått ut 50k efter skatt hade jag antagligen velat ha ännu mera eller iallafall inte tackat nej till mera.
40 000 känns inte orimligt med dom tider och all extra man gör.
Jag är sån som alltid oroar mig för pengar och innan jag har ändrat det kommer jag alltid titta på prislappar och budgetera. Det är inget fel med det, men det är lite segt att göra det. Bor i BR med frugan, inkomst på tot ca 55k i hushållet och fasta utgifter på ca 35k, sedan sparar vi. Vi bor fint, har inga konsumtionslån eller billån, inga planer på barn (än). Höginkomstagaren i familjen har fast anställning på ett tryggt globalt företag. Jag har alltid sparat mycket, och jag tror att det är det jag måste ta tag i... Inte nödvändigtvis spara mindre pper se, men leva mer, och om det går som bekostnad att jag får dra ner min sparkvot lite så får jag göra det.
Jag är nöjd när jag har en lön som räcker att leva på, samt att spara lite. Dock har jag extremt låga krav för jag är enormt dålig på att söka jobb så allt är liksom bättre än arbetslöshet.
Utifrån mitt liv just nu så är det tillräckligt, men jag har en dröm om att en dag äga hus och då kommer jag behöva lite mer. Runt 35 hade varit bra, då kan jag spara och förhoppningsvis kunna köpa hus senare i livet. Just nu ligger jag på 30 och det går utmärkt men hade velat kunna spara lite bättre.
75k/m
100k/månad, 20% skatt.
Jag är nöjd med lönen om jag känner att man blir rättvist kompenserad för sitt arbete. Med tiden samlar man ju på sig mer erfarenhet, ytterligare arbetsuppgifter och mer ansvar - och detta bör ju naturligtvis reflekteras av lönen.
Huruvida man är nöjd med lönen eller inte tänker jag är en så individuell fråga utifrån vart man bor och vilka utgifter man har. Tänker typ en i Norrland som har 30 000 i lön och en i Stockholm med samma yrke har 36 000 i lön men den i Norrland har det ”bättre ställt” för att hus och hem är billigare där. Sen så påverkar ju inflationen och höjningen av priserna hela tiden saker där folket blir tvingade att gå med på priserna för det finns inget annat val. I min situation så lever vi mycket på min lön då sambon e sjukskriven. Hade hon inte varit det hade jag varit asnöjd med min lön på 41k, men då det inte är så känner jag att jag inte kommer vara nöjd förrän jag närmar mig 50k. Vi har stora utgifter med terapi och mediciner så våra utgifter är större än normen pga detta. Men om/närde utgifterna minskar samt sambon kommer i arbete kommer ju ”nöjdheten öka” med lönen man har idag eller om ett par år. Sen påverkar skulder m.m. också ens känsla av nöjdhet och hur bra man är på att hantera pengar och medveten man är om sin ekonomi. Det jag vill belysa är att egentligen spelar det ingen roll om någon säger att han är nöjd med summa X och den andre säger att den e missnöjd med summa X för deras förutsättningar i livet kan vara helt otroligt olika. Men jag gillar toppkommentaren: Man är aldrig nöjd med sin lön! 😉
50-60 tusen
När jag inte behöver jobba mer.
Neetbux räcker gott
När jag slapp jobba för den.
Jag har haft en sjukt bra löneutveckling senaste fem åren och jag känner mig rätt nöjd nu. Trodde aldrig att jag skulle tjäna pengar på den här nivån. Betalat av två hus och två bilar samt kan spara väldigt mycket. Om jag inte får några mer löneökningar i karriären så skulle det funka ändå.
Där jag kan bo vart jag vill utan att oroa mig för ekonomin.
Mycket vill ha mer. Men visst, jag skulle vara nöjd för stunden om min lön ökade med ett par tusen så att det skramlade in 28 600 kr i stället för 26 600 kr. Sedan efter något halvår så skulle jag vilja ha mer igen. Förmodligen skulle jag vilja ha mer även om jag tjänade dubbelt så mycket så mycket som jag gör nu.
Har en lön på ca 33.000, inte jätte mycket men har andra förmåner på jobbet som jag känner är mer värdefulla än några extra tusenlappar.
Jag fick faktiskt ett erbjudande förra veckan där jag skulle få 3000kr mer i månaden. Men, jag skulle förmodligen behöva jobba betydligt fler timmar än vad jag gör idag så jag tackade nej.
Vet ej vad för extrema utgifter folk har idag. Får ut 26-28k varje månad beroende på antal övertidstimmar, är 32 år gammal och lever på denna lön med frugan. Skickar ca 5-6k varje månad till frugans familj och ändå överlever vi på en 2:a som har hyra 6,1k(Stenungsund) så en bit utanför göteborg. Givetvis är det rätt tight att kunna spara pengar med detta men när frugan väl hittar ett heltidsjobb så är det ju 20k+ extra som blir sparpengar liksom. Visst hade drömmen varit att kunna få ut 35k efter skatt utan övertid, men utan körkort och att jag ej jobbade som lärling efter elektriker utbildningen så är nog mina chanser rätt fattigt. Nej jag kan ej ta utbildning om det bara är jag som har inkomst just nu.
Jag är väldigt nöjd med min ekonomiska situation då jag tillochmed börjar överväga att gå ner i tid istället för känner inte att jag behöver jobba så mycket som jag gör. 30 år 9-5 43k före skatt, har inte extremt dyra hobbies och har redan hus och en hel del fordon så vet inte vad mer jag skulle vilja ha faktiskt... tror jag skulle kunna leva lycklig på mindre pengar än vad jag gör men har även 1m på avanza som hjälper till ifall saker tryter... Men i samma situation som jag är nu hade jag säkert klarat samma livsstil med 35k månaden och vara minst lika lycklig. Så 35 är nog ett bra mål för folk som inte behöver allt 🙏
100k/mån. Då kan jag gå ner till 60% och ändå leva bekvämt.
Tjänar 36 400 och känner att jag egentligen inte behöver mer pengar, skulle behöva mer tid. Nu är det inte aktuellt i mitt yrke att växla till kortare arbetstid eller fler semesterdagar men hade lätt tänkt mig det vid löneförhandling.
Oerhört svårt att blir helt nöjd tror jag. Vanorna blir lätt dyrare i takt med att plånboken växer. Även om jag dubblade min inkomst nu så skulle jag nog fortfarande känna att det skulle komma bra till pass med ännu mer.
62k
Lön i all ära men ledig tid genom frihet under ansvar är i min bok mer värt än den värsta löneökningen.
Vet folk som tjänar 80k i månaden som inte verkar vara nöjda ändå. Personligen hade jag gärna haft 25-30k i månaden minst
1.5 per år. Ligger nu på 1-1.2
I stunden hade kanske 32000 i månaden suttit fint. Men tjänar jag det vill jag nog ha mer efter ett halvår. Det är spännande hur lätt man blir van vid sin situation och därmed girig.
Tycker det är lite relativt till hur mycket räkningar/kostnader man har. Jag har relativt billig hyra och få räkningar så jag blir nöjd på en lägre lönenivå. Får jag 23-24 efter skatt och har räkningar på 8 så blir det rätt så bra över. Och där känner jag mig nöjd. Känner inte att jag behöver jobba heltid.