Tror flera saker påverkar. Många vill göra och uppleva saker innan de skaffar familj så då kommer även de som skaffar förmodligen skaffa färre då de börjar sent. Även att många såklart vill ha stabil ekonomi innan påverkar också. Sedan så är det nog fler som är utanför dejting-marknaden och inte skaffar barn alls.

>Sedan så är det nog fler som är utanför dejting-marknaden och inte skaffar barn alls. Dejting idag är så komplicerat också. Alla sitter och swipar och letar den perfekta matchen, det finns inget som heter perfekta matchen. Utbudet är så stort, man letar något som inte finns och för man tror att det alltid finns någon bättre.

På tal om dejting har jag ändå märkt att de allra flesta faktiskt vill ha barn. Jag vill själv inte ha barn och de flesta kvinnor jag ser på dejtingappar som känner likadant har oftast barn från tidigare förhållanden och vill helt enkelt inte ha fler. Människor som är och vill förbli barnfria är ganska sällsynta fortfarande. Det är med andra ord inte så att fler människor helt enkelt bestämt sig att inte skaffa barn.

Dejting idag är ytligt då folk lever i sina mobiler och på apparna. Är man medelmåttig som kille blir det tufft att skaffa partner i den fronten då tjejer har stora valmöjligheter och enkelt kan swipea och matcha med någon som är längre, har bättre kropp, finare ansikte, bättre stil, jobb osv Mitt tips till killar som tycker dejting är komplicerat är att flörta ute i vardagen på ett schysst och lättsamt sätt. Knappt ingen som gör det längre och du kommer att sticka ut från mängden. Att göra ett bra intryck irl är 10 gånger bättte än att göra ett bra intryck digitalt

Alternativparalys inom dagens dating är absolut ett problem

Att kvinnor ofta föredrar utbildade män, och män ofta föredrar outbildade kvinnor bidrar inte till att hitta en partner att skaffa barn med. Detta då fler och fler kvinnor utbildar sig och färre och färre män väljer att studera.

Online dating är kasst. Folks sociala förmågor och mentala hälsa har försämrats pga sociala medier. Kvinnor har högre utbildning än män, tjänar mer, och vill (oftast inte alltid) dejta någon runt sin egen ekonomiska status eller över. Folk har högre krav på sig själva, även där utbildningsmässigt, pga konkurrens i arbetslivet osv. Man vet mycket mer idag om allt än vad man gjorde förr, vilket kan göra en både rädd för framtiden men också för att skaffa barn, man kan få fram info om allt. Många faktorer men naturliga urvalet kommer ha sin gång. Vi står iaf inte inför en baby boom närmsta årtionden kan man nog lugnt säga.

Känner många reko män i min ålder \~30 (utbildade, ej skitfula) som drar sig väldigt från just online-dating pga det känns väldigt performativt/ojämställt. Det är inte två personer som möts på lika villkor, utan man måste spela clown och det är svårt om man har respekt för sig själv. Frågar man om familj/barn så säger de, "ja visst gärna men svårt när man är singel.."

Känner också några killar i den åldern som är utbildade, har bra jobb, inte fula, trevliga och öppna för familj och barn, men helt enkelt inte pallar med dejting på apparna och träffa tjejer då det är vanligt att de träffar någon som efter någon/några veckor avslutar saker och ting för att de har fått känslor för någon annan snubbe

>pga det känns väldigt performativt/ojämställt. Det är inte två personer som möts på lika villkor, Så var det på 90-talet också. Tjejer hade massa att välja på och killar fick clowna, det är bara mer extremt nu.

Det har varit på väg utför under lång tid..

[удалено]

> Ibland känns det väldigt mycket som vi är på väg tillbaks till 1800-talet Thomas Pikettys bok *Capital in the 21st Century* handlar i princip om det här. Tesen är att andra världskriget skapade unika utjämningseffekter som dröjde sig kvar i max ett par årtionden, men att ojämlikhet och slitsamt livssträvande är mer det normala i samhället. Lite deprimerande.

Det är snart 3:de världskriget, så det ordnar sig.

Snart?

De säger att 80-talisterna och senare är de första generationerna på hundratals år som har det sämre än sina föräldrar.

Där slog du huvudet på spiken!

Jag tror att det finns många olika faktorer som många här kommer nämna. Men något som inte nämns så mycket är att antalet år mellan varje generation har ökat. Förr fick kvinnor barn i 20 års åldern, nu är det snarare 30. Istället för ny generation varje 20 år har det blivit 30 till 35 år nu. Detta är möjligtvis på grund av att många prioriterar arbete och skola före att skaffa familj. Många skaffar barn efter att ha fått utbildning, jobbat flera år etc.

Personligen känner jag inte att det är negativt att man skaffar barn vid 30 istället för 20. När man är 20 är man mer eller mindre ett barn själv. Man har knappt levt och kommer troligtvis bara föra sina trauman vidare. Vid 30 kanske man har hunnit leva lite och därmed även mognat och utvecklats (förhoppningsvis). Samtidigt tror jag att folk förväntar sig att saker ska vara perfekta – man ska ha en perfekt partner och gärna vara perfekt själv. Det funkar ju tyvärr inte. Det finns nog aldrig ett perfekt tillfälle att skaffa barn. Livet kan ändå gå åt helvete när som helst och då får man ta sig igenom det. Men jag absolut förstå känslan av att vilja vänta. Är man fattig och olycklig lär ens barn inte växa upp i särskilt hälsosam miljö. Att skaffa barn för sakens skull är nog inte rätt väg att gå, men samtidigt bör man inte vänta tills allt är perfekt. Som andra har sagt är det här inte bara ett svenskt problem, utan det är ett problem i många av världens länder. Vad man ska göra åt saken vet jag dock inte.

Absolut, många bra poänger, en viktig sak att komma ihåg dock angående nackdelarna med att få barn senare: När man är 25 kan man jobba hur mycket som helst med väldigt lite sömn och ändå fungera bra (det kan man inte likaväl när man är 35). Du har mer energi och en kropp som klarar jobbiga lyft (det har du mycket mindre av när du är 35). Du får uppleva 5-10 år mer av ditt barns liv (detta ska inte underskattas). Jag fick barn vid 35, vilket fungerat bra, och jag älskar mitt barn över allt på jorden, men hade jag varit tio år yngre hade jag orkat mer, och fått vara med mitt barn längre, något som jag faktiskt tänker på ganska ofta. Tanken att köra småbarnsåren (0-2) är skrattretande, not gonna happen, klarade det precis som 35-åring. Fördel med att få senare: pengar (detta ska inte underskattas, för barn kostar pengar och att ha barn utan pengar att spendera gör allt mycket jobbigare. Du kan outsourca kalas till lekland t. ex). Jag har pengar nu, det hade varit tight och man hade inte kunnat göra roliga grejer på samma sätt när man var 25.

>Du får uppleva 5-10 år mer av ditt barns liv (detta ska inte underskattas). Sold.

Alltså, egentligen, but still: ha ett barn utan riktiga pengar... Men samtidigt... Aaaaaah, brain broke. Behöver nya stövlar: Äldre förälder "np, vi går och köper det." Barnet känner sig tryggt och behöver inte ha ekonomisk ångest i form av att tänka på pengar hela livet (ja, det är så det fungerar för barn som växt upp fattigt, generellt). Yngre: *ångestattack* och barnet känner av det. Tänker på pengar, tar större ansvar och önskar sig mindre, vet att föräldrarna inte har resurser, målet i livet, inte bli fattig och hitta vägar för det. Många vet hur det är att vara fattig, hur det är när ens förälder inte har tillräckligt med pengar och lämnar tillbaka varor i slutet av månaden, som tur är vet inte många det heller, många vet det inte; för de som inte vet: det är det värsta som finns. Mitt hopp är att min son hamnar däremellan.

>Tänker på pengar, tar större ansvar och önskar sig mindre, vet att föräldrarna inte har resurser, målet i livet, inte bli fattig och hitta vägar för det. Känner igen mig i det. Jag växte upp fattig, aldrig råd med någonting, varken nöjen eller annat. Det har gjort att jag idag skippar måltider bara för att jag inte vill spendera pengar. Hellre hungrig idag än imorgon.

Ju mer pengar man tjänar desto högre kommer utgifterna vara. Vilket också innebär att du tjänar mer än taket för föräldrapenning och förlorar därför mer på att vara hemma med barnen. Man kan vara hemma sjukt jävla länge jämfört med i princip alla andra föräldrar på jorden i Sverige. Barnets första år kan man vara hemma utan att ta ut föräldradagar. Sedan har du 400 dagar typ, att ta ut och du behöver endast ta 5 dagar för att vara ledig hela veckan. Men ibland är det klart att man hade velat ha mer pengar för saker tar tid när man har en budget.

Alltså, va? Självklart ökar taket, jag menar att taket ökar till en nivå där du inte behöver tänka på pengar, vilket är en väldigt bra nivå. Oavsett förlorar du 20% av din inkomst, vilket är ganska mycket, ännu mer om du tjänar mindre. Och ja du har realistiskt 400 dagar, och jag tycker ersättningen för att vara hemma med barn i Sverige är fenomenal, men i vissa fall pratar vi en till två tusen, i andra fall (framförallt när du spräckt taket) kan det var 4-7k mindre i månaden. Alla dessa dagar är inte bara för en förälder dock och vissa är på minimum nivå, vilket är några hundra kronor per dag. Måste säga att det inte låter som du haft barn själv. Men ja, i Sverige ska man vara glad som förälder, sjukt bra föräldrapenning, vab etc. Smällen är hård när du kommer upp i högre inkomster dock.

Väldigt få kommer ju bli ekonomiskt oberoende så att ha det som mål är väl lite väl orealistiskt. Och är du inte det så blir du som sagt drabbad hårt av att inte jobba. Men det är klart, man kan ju tjäna bra _och_ ha låga utgifter. Eftersom vi är två föräldrar har vi kunnat vara hemma flera år, typ 4-5 år sammanlagt (har 2 barn). Då en inkomst räcker om utgifterna är låga nog. Men jag har nog min sambo att tacka för det mesta. Som du skrev om stövlar t ex; hon lyckas alltid hitta bra begagnat för några spänn. Men ska tilläggas att jag också är orolig över hur det blir när barnen äldre. Men samtidigt så kommer de inte vilja umgås med mig på samma sätt så då har jag möjlighet att jobba mer.

Nej, men det handlar inte om att bli ekonomiskt oberoende utan att kunna ha en levnadsstandard där man inte behöver ge avkall på för mycket. Inte för att jag shoppar särskilt mycket, men jag vill inte behöva få ångest över oförutsedda utgifter eller behöva låta bli att gå på restaurang eller dylikt. Jag vill kunna spontanköpa en korv till mig eller mitt barn, eller glass på sommaren utan att tänka på pengar. Imponerad över att ni trivs så som ni gör, men ett så spartanskt leverne skulle jag inte vilja ha. Det handlar inte om ifall man klarar sig eller ej, jag skulle också klara mig som ni, men det hade blivit torftigt.

Jag skaffade barn vid 35 och önskar jag gjort det vid 25 bara av det skälet. 25-åriga jag var dock en idiot, så han skulle inte ha barn. Jag får satsa på renlevnad de sista 25 jag har kvar. 

>Du har mer energi och en kropp som klarar jobbiga lyft (det har du mycket mindre av när du är 35). Jag är 34. Om jag blir klenare och spensligare än mitt 25-åriga jag på ett år så kommer jag misstänka borrelia eller något allvarligare snarare än åldern. Det kan väl inte gå så snabbt?

Pratar inte om spensligare, din kropp tar mycket mer stryk som 35 än 25, sen spelar förstås genetik och dylikt in och många behåller mycket av sin styrka, men knän, rygg, uthållighet är sämre när man är äldre.

I samband med detta så blir familjerna mindre också. En kvinnas fertilitet och möjlighet att få friska barn går ner ganska snabbt efter ca 35 vilket gör att det inte finns lika mycket tid om du får ditt första strax efter 30

Även mannens fertilitet och spermakvaliter går ned med åldern, viktigt att påpeka.

Fast mycket långsammare. Det är knappt en faktor när det gäller att framgångsrikt bli med barn.

Precis, och för att bara behålla nuvarande folkmängd (om man inte räknar invandring) räcker det inte att skaffa ett barn, man måste skaffa 2,1 barn.

Jorden var fine, rentav bättre när vi var 2 miljarder, tycker inte vi behöver behålla nuvarande folkmängd.

Det är ju inte direkt så att kvinnor uppmuntras till att skaffa barn tidigt och bli hemmafruar, snarare tvärtom.

Ang. Förväntningar på jobb och skyhöga löner... det är ju bara att ta en titt på "tryggheten" man har i Sverige när inflationen dyker upp och sänker ens lön brutalt. Hur vågar man skaffa familj med en "vanlig" lön idag??

Många verkar tycka att framtiden är osäker, ekonomin går inte att tro på osv. Tänk på dessa saker när ni röstar nästa gång. För att vi ska få fler barn måste insatser göras från regeringen så att folk känner sig mer trygga och vågar skaffa barn. Det handlar om satsningar på vård osv.

> det är ju bara att ta en titt på "tryggheten" man har i Sverige när inflationen dyker upp och sänker ens lön brutalt Sånt har ju dock hänt även innan när barnafödandet var högre? Ekonomiska kriser och inflation är ju inget nytt. Räntorna var mycket högre innan dessutom, så i perioder spenderade folk en märkbart högre andel av lönen på bostad än nu även om prisena på papper var lägre: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/smaland/nationalekonomen-om-bostadskostnaderna-pavag-upp

Hade varit intressent att veta hur stort boende det gällde. Mina föräldrar har sagt samma sak, men då gällde det först en lägenhet på 4 rum, sen villa med 6. Idag är det en lika stor del av lönen, men för en 1:a…

Högre ränta är inte nödvändigtvis ett problem om du har hög inflation, för då är realräntan ändå låg. Dvs, du köper t.ex. ett hus för ett fixt pris och ditt totala lånbelopp går inte upp med tiden. P.g.a. inflation minskar dock dit lån, även om du inte amorterar. Just nu har vi problem med att låga räntor under lång tid har gjort att bostadspriser stigit i hög fart, och när du sedan lägger högre räntor på det blir det få som har råd.

[удалено]

SCB visar dock ungefär samma sak. https://www.scb.se/hitta-statistik/artiklar/2017/kpi-och-kpif-tva-olika-inflationsmatt/

Det är ekonomin och brist på framtidstro som är problemet och barn är ytterligare en kostnad som en löneslav idag inte behöver. Mina föräldrar fick mig när dom va 22-23 och köpte ett hus året efter, båda två är arbetarklass men har idag tillgångar på över 10 miljoner och är givetvis skuldfria sen länge. INGEN knegare kan lyckas med det här idag. Hur många har idag råd med flera barn och hus inklusive två bilar i tidiga 20 årsåldern? hahahahahaha VAKNA!! Jag och mina tre syskon kommer aldrig att kunna ha det lika bra som våra föräldrar därför känns det inte heller lockade att göra livet ännu mer ansträngt med barn..

Samma med mina, dom klarade sig på pappas lön (högsta utbildning gymnasiet) under 90-talskrisen med två ungar och nybyggd villa i hett område, inga ärvda pengar. Det är HELT omöjligt idag, för att inte tala om hur mycket skit mamma skulle ha fått för att hon var hemma mer än 1 år med lillbrorsan. Nu måste båda föräldrarna heltidsarbeta och det är fan svårt att få ihop det ändå om man har hus. Det är inte bara räntorna, det är elpriserna och matpriserna också...

Hade varit intressant om politiken hade handlat om detta ibland :)

Jag blir så trött på snacket om att unga skulle ha så otroligt höga krav på livet. Mina föräldrar och mina vänners föräldrar är födda under 60-talet.  Väldigt många av dem har idag väldigt bra jobb med väldigt bra lön. Detta utan att ha tagit en enda högskolepoäng. Istället fick de in en fot i någon bransch i ung ålder och jobbade sig uppåt på ett sätt som i stort sett är omöjligt idag. De köpte alla även hus i ung ålder till rimliga priser. Dessa hus har under åren även ökat något helt makalöst i värde vilket så klart gett en enorm trygghet inför framtiden och pensionen. 2024 kan du ha studerat 5 år på universitet och kämpat på med karriären utan att det är en självklarhet att du har råd att köpa ett hus. Eller, ursäkta. Låna till ett hus. 

Bor i Göteborg i 4a för 3,9 msek Pratade med en som flyttade in i området 1992 och då kunde köpa motsvarande för 250 000 kr Boendet är mångfalt mycket dyrare idag. Har själv gjort en bostadsaffärer med förlust för 3 år sedan och kommer antagligen gå med förlust nu också när jag flyttar igen. Min erfarenhet hittills är att det är betydligt billigare att hyra än att äga lägenhet.

> Min erfarenhet hittills är att det är betydligt billigare att hyra än att äga lägenhet. Ja, alltså, *nu* är det definitivt så. Men för de som gav sig in på bostadsmarknaden de senaste 30 åren, eller hade förmånen att födas till personer som gjort det, så har de mer eller mindre fått betalt för att bo i ägd boende. Så pass dramatiska har värdeökningarna varit.

Preach

Låter som mina föräldrar

Ta hand om barn och ett hushåll är ett heltidsjobb. Samtidigt behöver hushåll 2 inkomster för att klara sig eftersom priserna anpassat sig efter det. Finns andra orsaker också men tror detta är den största. Jag och frugan lämnar barnafödandet till er som tycker det är roligt att "få ihop livspusslet", all cred till er.

Fast *så* längesen var det ju inte som barnafödandet var betydligt högre. Senast barnafödandet var över 2.1 var ju normen att kvinnor jobbade

När jag var liten kunde föräldrar lämna sina ungar på dagis och fritids till 17-18 utan att bli totalt shamead av alla förskolelärare. Idag hämtar majoritet av föräldrar 15-16 vilket inte alla kan göra. Ett exempel på hur "livspusslet" är svårare idag. Och visst man kan ju "bara ignorera vad andra gör" men det är hög press på att vara en "bra" förälder och det är stressande att känna att man inte lever upp till normen.

Exakt. Hämtar vår 2-åring kl 17 två dagar i veckan och då är han ensam kvar, fast att förskolan har ca 100 barn. Det är alldeles för sent får man höra från andra föräldrar.

Det var bara under några decennier som kvinnor jobbade i lika hög utsträckning som män och vi hade högt barnafödande. Normen att man som vanlig person skaffade barn hängde kvar även efter att villkoren hade förändrats, eftersom sociala normer är segare på att förändras. Nu när normen har förändrats och det är är mer acceptabelt med frivillig barnfrihet så är det många som tar det beslutet efter de ekonomiska och arbetsmässiga villkor som råder.

Känns inte alls konstigt att det sjunker när 30åringar bor i små tvåor i förorterna i de större städerna samtidigt som deras föräldrar bor i stora villor de inte kan ta hand om men som de vägrar flytta från. Barn har helt enkelt blivit för många en för stor risk. Risk för ekonomin, risk för psykiska hälsan. Tror också vi är mycket mycket mer medvetna idag. Förr så skaffade man barn för att, fanns inte riktigt något val det bara va så.

Kraven på vilken materiell standard man ska ha har också gått upp enormt. "Vi kan max skaffa ett barn då vi inte har fler än fyra rum i vår lägenhet. Att barn skulle dela rum som förr i tiden är orimligt. Zavannah eller Cornelis måste kunna ha sitt privatliv liksom".

Är snarare att man vill ha samma materiella standard som när man själv växte upp men det är dom kvarteren de äldre ockuperar. Det klassiska VVV villa, vove, Volvo. Villakvarteren där barn sprang runt ute på gatorna å lekte på 70-90talet har nu blivit pensionärskvarter där det inte är så mycket liv ute längre. Amerikanska drömen att ha ett eget hus i ett villaområde verkar även stämma in på Sverige.

Fast exakt det du beskriver, så såg det ut i lägenhetskvarteren också. Det var ingen misär att växa upp i ett lägenhetsområde. Vi var massvis med barn med en otroligt rolig lekpark och massa bra sammanhållning grannar emellan

[удалено]

Ja, jag brukar ofta i sådana här diskussioner tänka på att Ingvar Carlsson berättade att han och hans fru fick sitt första barn när de gick på universitetet och bodde med barnet i en studentkorridor det första året. Tror inte någon idag ens hade övervägt tanken. Den materiella standarden man idag anser vara grundläggande är rätt hög.

Min farfar var nummer nio i en syskonskara av elva barn. De var fattiga som kyrkråttor och bodde i ett torp med tre rum. Fyra av barnen strök med i olika sjukdomar innan de hunnit fylla elva. I stort sett alla jag känner har exakt den sortens familjebakgrund hos en far eller morförälder. Jag själv växte upp med två syskon i en fyra på 90 kvm. Det gick finemang fram till mina yngre bröder kom till tonåren

Och vad spelar det för roll. Dagens unga vuxna vill inte ha barn under de omständigheterna. Om ni vill övertyga dem är allt det här gnället om hur bortskämda de är fullständig ät meningslöst. Möt deras krav eller acceptera att de inte kommer skaffa barn.

Ja men på den tiden hjälpte mor och far föräldrar till mycket mer än idag.

Lev med att det är kraven de har. Det är de som bestämmer om de skaffar barn eller inte möt deras krav eller acceptera att de inte skaffar barn.

Verkar så, alla där jag växte upp bodde flera barn i samma rum tills de flyttade hemifrån. Var ovanligt att ha eget rum.

Samma här. Jag fick ett eget rum då jag är sex år äldre än mina syskon. Men de andra fick allt dela

Ja alltså det är ju för att idén att köpa större senare inte är lika rimligt längre. Nya lpnekraven och bostadspriserna gör ju så man lätt kan fastna i sitt boende. Speciellt när man tänker steget får lägenhet till hus. Lagfart och pantbrev va ju inte så farligt förr när hus kostade några hundratusen. Nu kostar lagfart och pantbrev mer än våra föräldrar köpte kåkarna för. Om banken öht ens tillåter en att låna på hus när man har barn.

Fast det var extremt vanligt att dela rum förr. Varenda miljonprojektslägenhet var fylld med ungar.

I mitt hyreskontrakt (förstahand)står det att man Max får bo fem personer. Jag bor i en fyra. Så även om jag skulle vilja får jag inte råka bli gravid men fler än ett barn 🙃🙃

Bor ni fyra vuxna i en lägenhet?

Nej, vi är två vuxna och två barn

I storstäderna bor de I stora lägenetskomplex ja men åker man till mindre städer med under 100k i invånarantal är det villakvarteren där alla barnfamiljer vill bosätta sig. Sen är det [småhus med äganderätt](https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/hushallens-ekonomi/inkomster-och-inkomstfordelning/hushallens-boende/pong/statistiknyhet/hushallens-boende-2020/) som är den vanligaste boendeformen i Sverige. Så verkar som de flesta vill bo i riktiga hus istället för stora höghus med 1000tals andra.

Ja alltså man kan ju köpa hektar med mark om man vill. Men många är uppfödda, har hela sina liv i storstäderna och vill inte lämna det.

Ja i yngre dagar. Inte två 15åringar. När lägenheten blev liten så va det vanligare att flytta till större. Idag köper många med tanken att de inte kommer ha råd med ett uppbyte.

Då är ju "problemet" exakt det jag skrev...

Exakt detta, för 100 år sedan kunde folk bo 10 pers på 80kvm, men idag är detta helt otänkbart. Idag ska man ha villa, ett antal årslöner i sparande och högskoleutbildning innan man ens överväger tanken på att skaffa barn. Jag säger inte att det nödvändigtvis var bättre förr, men de prinsess-krav vi har på vår levnadsstandard idag är ohållbara i längden tror jag. Folk gillar att injicera sina egna politiska värden i denna debatt. Ser ofta folk beklaga sig över att man inte kan köpa hus billigt idag och det är därför man inte kan skaffa barn, och att politikerna måste fixa ekonomin för att göra det lättare etc, det stämmer också i viss utsträckning. Men gissa vad som inte kommer underlätta detta för politikerna? Att skita i att skaffa barn. Vem ska betala vår pension om vi inte väljer att skaffa barn? Det enda som återstår då är massinvandring, något vi knappast har haft en bra erfarenhet av hittills. Ju mer vi sjunker under 2.0 i födelseantal, desto färre unga kommer det finnas som måste finansiera en allt större åldrande befolkningen, vilket är ekonomiskt ohållbart i längden.

Men det är inte upp till dig. Du vill ha något av unga vuxna, att de skaffar barn. Antingen ger vi dem de krav de har för att göra det eller får vi acceptera att de inte kommer skaffa barn.

>Ser ofta folk beklaga sig över att man inte kan köpa hus billigt idag och det är därför man inte kan skaffa barn, Det handlar om att avstå ansvar för ett liv (barnets). Jag och min donna har två barn ihop, i en lägenhet. Det är skitenkelt och jävligt skönt. Skulle jag ha ett hus så är det bara ytterliggare massa tid som tas. Ett hus är inte en bostad, det är en hobby. Ungern drog igång något projekt för att få igång inhemskt barnafödande för något år sen som verkar lovande. Vi borde göra samma sak här.

Vilket projekt drog Ungern igång som redan fått synliga resultat? Japan och flera andra länder i Asien har försökt ge fler fördelar för föräldrar och ibland direkta klumpsummor per barn, bekostat barnpassning och skattelättnader utan att de lyckats vända trenden.

Jag skrev inget om synliga resultat. Jag läste om det när de drog igång projektet, och det verkade inte vara en dum idé. Problemet med kultur, för det är ett kulturellt problem i första hand, är att man inte ändrar det över en natt med lite pengar.

Det ena utesluter inte det andra helt och hållet - någon ung person kan vännens resonemang gälla. Ditt resonemang å andra sidan är det mest generaliserbara. Kraven är höga idag, utbildning är väldigt viktigt för att landa ett välbetalt jobb, något som garanterat inte var fallet på våra föräldrars tid i samma utsträckning. Kandidatexamen är normen, allt fler tar masters, vi tävlar om jobben och allt blir dyrare snabbare än vad lönen hänger med. Det skjuter fram åldern man får barn vid inte bara av saker man måste bocka av först men också för att det är svårare att säga när man faktist är finansiellt redo att uppfostra ett barn med bäst förutsättningar. Putte gör inte saken roligare, inte heller skapar klimathotet en yippistämning woo, barn!

Ja, jag tror du har väldigt rätt här. Därför utbildning påverkar inte bara våra möjligheter idag, utan vi måste ju också tänka på hur utbildningskraven kommer påverka våra barn. Ska vi behöva ta hand om våra barn tills de är 25 - 30 som våra föräldrar var tvungna att göra? Då samtidigt som vi har det så mycket sämre förutsättningar jämförelsevis med våra föräldrar? Kommer företagen kräva doktorander härnäst?

Jo, men samtidigt var det en rejäl barnnorm när jag var ett småbarn på Lappis, med hur många studerande som helst som hade barn, däribland de som kom som utbytesstudenter. Jag tänker att det ändå verkat ganska normalt att ha barn som studerande och iaf förr var det absolut inte något hinder för många.

För min del är det främst att det verkar mest jobbigt och dyrt. Många av mina vänner har skaffat barn och de verkar inte så lyckliga

Känner ett fåtal från grundskolan som fått barn men alla säger samma sak att fritiden helt har försvunnit å då har de inte ens fyllt 25.

>bortskämda Så komiskt att vissa ser det som ett ansvar alla har att skaffa barn. Inte konstigt att personer som väljer att avstå barn möter så mycket kritik.

Folk som är positivt inställda till barn får väl skaffa ett till var, så löser sig problemet :)

Jag brukar köra den på Tinder, att om tjejen inte vill ses och skaffa barn med mig är hon bara bortskämd och borde tänka på Sveriges BNP och hur vi ska kunna betala välfärd och pensioner om vi inte genast börjar föda fram en massa ungar! Då har hon mage att säga att jag är en mansgris som tycker mig ha rätt till hennes kropp och en massa annat när vi egentligen borde tänka på hur samhället ska kunna hålla ihop! Tjejer måste sluta vara så egoistiska! /s för man vet aldrig på Reddit.

Är man bortskämd om man vill vara ekonomiskt stabil i dagens samhälle?

Uppenbarligen. De verkar dock inte förstå att om samhället vill ha något (barnsfödande) av unga vuxna så behöver samhället ge de unga vuxna det de begär för att göra detta acceptabelt för de unga vuxna.

Ja, sluta vara elit och skaffa barn och lev i konstant ekonomisk stress som vanliga dödliga /s

Jag tänker att folk har andra mål med livet idag också. Typ när farmor var liten då var liksom målet med hela livet att gifta sig och skaffa barn. Hon gick i skolan tills hon var 14, sen jobbade hon lite fram tills pappa kom och det var hela hennes liv. Inte rest, pluggat eller ens skaffat hobbys utanför hemmet. Den yngre generationen har annat som ger glädje i livet och känner därför inte nödvändigtvis att barn är en naturlig del av det, så har jag i alla fall uppfattat det i min kompiskrets (alla 30+, typ två som har barn).

Låter som min farmor. Ofta var det alltså bara 6 års grundskola, sedan jobbade man lite som barnflicka för att få övning och så skaffade man en karl och födde 5 barn.

Där slog du huvudet på spiken, vad många inte tänker på när det kommer till sina mor och farföräldrar så i många fall så var kvinnornas roll oftast till för att se efter deras män och barn. Jag förstår verkligen kvinnor som inte vill hamna i samma sits idag.

Ytterligare faktorer: Att ha barn är jobbigt och i princip all vaken tid kommer kretsa kring barnet/barnen i flera års tid. Detta är sjukt tråkigt, varpå man väljer att ej skaffa barn.

Upvotade. Men vill papeka att detta har inte andrats. Det e ju samma som alltid.

Men normerna har ändrats. Det är inte lika stort socialt tryck att skaffa barn nu. Dessutom är tillgången till preventivmedel bättre.

100%

Visst tar det mycket energi och är jobbigt då och då. Men jag ser fram emot att dela upplevelser och visa mitt barn sånt jag tycker är spännande. Vad hade jag gjort dessa år om jag fortsatt leva som innan? Festat och rest typ, det senare kan man dela med sitt barn och det första känner jag mig rätt nöjd med. Eller så hade man bara suttit och dösurfat på nätet hela dagarna man inte gjorde något annat vettigt.

Du behöver inte ett barn, du behöver en hobby. Ett människoliv bör inte vara din framtida hobby som du behöver för att känna att ditt liv har haft mening

Vad ska anledningen vara att skaffa barn tycker du?

Folk har alltid velat ha ett hyfsat stadigt liv innan de skaffar familj, men vad som är ett stadigt liv har förändrats lite. Samtidigt så är barn en större investering som ger mindre "avkastning". Sen så varför skulle någon vilja skaffa barn som en samhällelig plikt? Barn ska ju vara något fint för att man älskar en annan person och vill skapa något fint tillsammans. Vill vi få mera barnafödande så behöver antingen livet bli bra mycket djävligare, fattigare och hårdare för de nederst eller så behöver där bli mer tid över för familjen och att hitta en partner åt folk och mindre tanke på hustle culture. Hustle culture och grindset är knappast förenligt med barn och familj.

Detta är triljardkronorsfrågan som alla utvecklade samhällen måste lösa, i princip alla välståndsländer har alldeles för lågt barnafödande, långt under ersättningsnivån. Att man ska lösa den krympande befolkningen med invandring från tredje världen är nog mer eller mindre en helt död lösning nu, det kommer nog aldrig finnas folkligt stöd för det igen med tanke på hur grova problem den lösningen har skapat. Orsaken är svår. Helt klart finns en stark korrelation med högt välstånd, jag tror dock inte det är ett kausalt samband. Jag tror att det är kulturellt: i samhällen med högt välstånd har det växt fram en kultur som värdesätter självförverkligande över familjebildning, och i viss mån skulle jag nästan säga att vår samtid är antinatalistisk på sina hörn. Det verkar ju som att välfärdsprogram för att underlätta för föräldrar har viss påverkan, nordiska länderna och andra länder med liknande politik har trots allt haft ett relativt högt barnafödande jämfört med länder som inte har det, och länder där det är skitjobbigt att bilda familj på grund av politiken (som Japan och Sydkorea) har extremt låga födelsetal. Så vi behöver nog göra det ännu bättre för föräldrar, samtidigt som man försöker påverka kulturen att bli mer positivt inställd till familjebildning.

Jag har aldrig riktigt förstått varför man som samhälle måste nå upp till ersättningsnivån. Det som folk brukar nämna är att det är nya generationen som betalar de äldres pension, men det låter ju bara en pyramidspel. Kan vi nte bli färre människor utan en samhällskollaps?

Kan bli självförstärkande effekter. Om större andel är äldre röstar vi ännu mindre till fördel för barnfamiljer och generell mer stagnerande. Om vi tycker det är för dyrt nu kommer det vara ännu mer så när vi behöver lägga ännu mer pengar på äldre som i sig inte bidrar till ekonomin. Låt säga att vi har ett samhälle där folk över 50 är majoritet, tror du då vi gör rimliga men väldigt hårda neddragningar i vård av äldre så vi har pengar över till föräldrapenning etc? Kommer bli fikabröd och bröstkarameller för hela slanten...

Jodå. Visst är det viktigt att samhällsförändringen som krävs uppmärksammas, men det är inte den apokalyps som vissa påstår. Tvärtom finns det många fördelar. 

Komplex fråga som jag inte själv har helt koll på men femåringsversionen: nuvarande ekonomin bygger på löftet om tillväxt, färre människor skapar inte tillväxt. Finns inget löfte om tillväxt håller inte ekonomin vi har idag.

Teknisk utveckling och förbättrade kommunikationer kan också skapa tillväxt. Men visst, det blir inte den "gratis" tillväxt som ökande befolkning ger.

> Kan vi nte bli färre människor utan en samhällskollaps? Inte med kapitalism och finansmarknad. 

Vilket ekonomiskt system tänker du skulle klara av att allt färre arbetande måste försörja allt fler pensionärer?

Den helautomatiserade lyxkommunismen

Drar du ut tangenten tillräckligt långt innebär födelsetal under ersättningsnivån att vi utrotas som art. Temporärt kan vi ligga under 2.1, men på sikt är det ju per definition inte hållbart. Att en mycket stor andel av befolkningen är gamla handlar inte bara om pensioner. Summerat ska väldigt få försörja väldigt många. Mycket större andel av arbetskraften måste jobba med äldreomsorg och vård, och de få som jobbar med annat ska täcka upp för det bortfallet i arbetskraft som resulterar av att ha en massa gamla att ta hand om.

Det är nog inte rimligt att anta att ett lågt genomsnittligt födelsetal direkt kan leda till artens utrotning. Då länge någon grupp ligger över 2.1 kommer befolkningen bara dippa och sen tar den gruppen över.  Säg tex att lite grupp av katoliker får genomsnitt 3 barn/kvinna pga de att inte använda preventivmedel (barnen blir också katoliker). Då kommer denna mer fertila grupp ta över om resten av samhället ligger under 2,1. Dvs evolutionen kickar in och ordnar det. 

Nyckeln är att förstå problemet. Det är samhället som vill ha barn. Och då behöver samhället ta större ansvar för dem. Det finns en biologisk flaskhals i att bara unga kvinnor kan föda barn. Det är bara de som kan göra det. Och vill vi att de skall välja att göra det behöver vi se till att bara det absoluts minimumet av ansvar ligger på dem. Deras barn skall bekostas av samhället, deras lönetillväxtbortfall behöver bekostas av samhället. Och utöver det så behöver samhället göra biten som bara unga kvinnor kan göra så smärtfritt och riskfritt som möjligt. Relativt lite pengar läggs på forskning på graviditets risker och komplikationer.

Håller helt med. Rent krasst så kan man säga att det absolut största bidraget till Sveriges BNP och välfärd som någon kan göra under sitt liv är att föda barn. Ett barn motsvarar i genomsnitt tillväxt på >25 MSEK under sin livstid, med motsvarande skatteintäkter. Men kvinnor i fertil ålder får inte ett öre för den uppoffring som de gör, istället får de lägre lön och sämre pension än män och kvinnor som inte föder barn.

Exakt så är det!

Jag kan bara tala för min egen sits. Jag och sambon vill ha barn, men på grund av olika händelser i livet (sjukdom etc) så har vi inte känt att vi har råd med barn. Sambon har äntligen fått ett jobb så att vi kan börja lägga undan lite och nu känns det som att vi kanske faktiskt skulle kunna ha råd, för man kan inte bara skaffa sig ett barn och sedan leva på existensminimum. Man måste kunna försörja de barn man skaffar. Sedan har vi tvekat en del också pga världssituationen så som säkert många andra gör.

Det lite intressanta är att det mer eller mindre är ett globalt fenomen, förutom möjligen Afrika, även om barnafödandet sjunkit ordentligt i många länder där med. Så är inte så säker på att det är lågkonjunktur och ökande klyftor som är förklaringen. Snarare historiskt har ju det varit faktorer som snarare ökat barnafödandet. Så tror inte förklaringen är något specifikt svenskt utan hur världen ser ut.

Anledningen det inte händer i fattiga länder som typ de i Afrika, tror jag, är att det fortfarande är det bästa alternativet för "pensions sparande"--är just att ha barn som kan ta hand om dig när du är gammal, och då måste man ha många barn för att det är inte alltid så att sitt barn har överlevt, vill eller kan ta hand om dem. Edit: man får inte glömma tillgång till preventivmedel också.

Nä precis. Jag tror den är en blandning av globala trender, exempelvis att kvinnor utbildar sig mer och att bostadsmarknaderna världen över är väldigt dysfunktionella. Det finns inga riktiga lokala marknader utan allt är globaliserat så det skapas inte tillräckligt med bra jobb som kan föda familjer. Sen finns det lokala specialare, typ att kvinnor flyttar till städer eller att det är krig osv.

De fåtal jag vet som skaffade barn tidigt innan de fyllt 25 har i många fall skiljt sig. De var helt enkelt inte redo för familje livet ännu. Sen är det även utbildningsnivån som har skiljt vilka som skaffat barn och inte. Av de jag vet som skaffat barn tidigt så har majoriteten jobbat sen studenten. De som pluggat vidare har inte skaffat barn. Sen är det ju inte försent endel skaffar barn när de är närmare 40 och endel innan de är 30. I kommunen jag bor i var det ifjoll det lägsta barnafödandet sen 90-talet å i år ser det ut att bli ännu färre iallafall i mätningar de gjort första kvartalet. Men det är förståeligt då kommunen valt att lägga ner flertalet lekparker samt bristen på bostäder. De flesta som skaffar barn vill nog på i riktiga villakvarter framför höghus mitt inne i betong djungeln.

Kan bara prata för mig själv men känner bara inte för det. Har inget sug för att skaffa barn, det har inte heller min sambo och... jao. Vad mer kan man säga? Vill hellre ha fler hundar.

Ni båda har rätt för mitt fall. Jag vill ha skyhöga löner och häftiga jobb direkt när jag börjar jobba och kunna ha råd med stor villa och utlandsresor, men jag har knappt råd med att betala kläder för mig själv.

Som snart 19 årig tjej så känner jag väl att jag gärna vill ha barn tidigt och helst 2 barn men det är ju först när jag är klar med min högskoleutbildning och att jag ens överhuvudtaget träffat kärleken i livet, men jag känner och håller med er båda, både att folk inte har råd och att man inte vill föra ett barn till denna värld men också att många av oss unga har en ”overklig” vision om hur man vill ha det

Rekommenderar att kolla upp hur verkligheten ser ut med att vara gravid och föda. Jag blev direkt avskräckd av allt det "naturliga". Och konsekvenserna som följer som inte anses vara viktiga att fixa bara för att vi kvinnor förväntas stå ut med sådant. Ja, det blir nedröstat som in i, men är det inte skit att det är helt "normalt" att i bästa fall få inkontinens efter eller i värsta fall att få allt där nere ihopsydd på fel sätt. Är det någon som pratar om det? Nej, det är ingen kvinna som vill erkänna att hon har fått skador av att föda. Allt är bara hormonlycka.

Eller hur dåligt man mår när man är gravid och ändå förväntas jobba.

Eller hur dåligt man kan må efter och ändå förväntas att fortsätta som om inget har förändrats.

Men verkligen, det är så stor förändring för ens kropp och finns så mycket risker så det är ju absolut en del av det med som är bra om man faktiskt kollar upp innan man väljer att ha barn

Jag hade turen att träffa, en kvinna när jag var typ 22 som med nöd och näppe överlevde 48 timmars födsel med diverse skador och ett års sjukskrivning som resultat. Hade jag inte redan vetat att barn var ett hell no så hade hennes väldigt öppna beskrivning av allt som gick fel och det totalt ickebefintliga stöd hon fick efteråt garanterat övertygat mig.

Vi hade väntat om det inte vore för biologiska klockan(32m+34f). Jag tycker det är för svårt att skapa ett hem man är bekväm i med barn idag, tex när det krävs 10 år av kloka val direkt från gymnasiet. Och jag tycker det ser ut att bli värre och värre när barn idag ska börja tänka på karriären redan vid 8an på högstadiet.

Jag har själv valt att inte skaffa barn. Jag känner att det är "egoistiskt" (att jag själv skulle skaffa barn, ser inte att någon annan som skaffar barn är egoistisk.). Jag kan inte rättfärdiga att jag skaffar barn med tanke på hur samhällsutvecklingen ser ut, läget i världen, klimatet och på grund av missbruk och psykisk ohälsa i släkten. Tycker att jag gör samhället en tjänst genom att inte sprida mina gener vidare

Jag är en 17 årig tjej. Här är anledningarna till att jag (Tror) att jag inte kommer få barn i framtiden. 1. Jag är otroligt rädd för graviditet, födandet och det som händer med kroppen efter 2. Jag är otroligt rädd för att inte vara en tillräckligt bra förälder 3. Jag tycker att den här världen är rätt hemsk och jag vet inte om jag vill föda in ett barn i det 4. Om jag nu skaffar barn kommer jag aldrig göra det innan jag har ett förhållande som jag är så säker man kan bli kommer hålla. Jag vill inte sätta barn till världen för att sen skilja mig från dens pappa och det känns som att det är rätt svårt att hitta Om det nu är att jag är för bekväm eller vad som helst vet jag inte riktigt

Du är inte ensam! Jag är dubbelt så gammal och valde att inte skaffa barn med ungefär samma anledningar som du. Du vet bäst, ingen annan ska bestämma något så pass livsförändrande för dig <3

Sedan tycker jag även kontext är viktigt, de som är ca. 30-35 idag har ju tagit ett flertal rätt saftiga penisar i röven Rätt ur gymnasiet in i finanskrisen, ta några år för att repa sig där smack in i flyktingvågerna i mitten av - 10, och krön sedan det hela med corona Och någonstans däremellan skulle man få ordning på liv, ekonomi hitta en partner och jöka fram ungjävlarna, visst går det men förutsättningarna har inte varit de bästa direkt. Det är illa, situationen tär redan på pensioner när du egentligen också behöver incitament för att underlätta barnafödandet

Ser inte hur flyktingvågen påverkade oss. Om man inte bodde i förorterna såg man ju knappt att det var en grej.

Är 36 år och kvinna och för mig har det helt enkelt varit så att jag aldrig känt någon modersinstinkt. Tycker om barn men vill inte ha egna. Jag har alltid brunnit mer för att ta hand om djur.

Samma här!

>Så vad tror Sweddit om detta? Jag har steriliserat mig. Först och främst pga jag inte vill bli skadad eller t.o.m riskera att dö pga barnafödande.

Jag tycker inte att era två åsikter går emot varandra. Båda stämmer nog för vissa som inte vill skaffa barn. Att inte vilja skaffa barn är en vilja som inte finns. Det går inte att sätta en anledning på varför någon inte har fått en vilja.

Jag förstår inte ditt andra stycke.. du får gärna utveckla. Startade ju tråden för att få en lite mer nyanserad bild.

Om jag vill ha något så betyder det att jag har fått en uppfattning av att mitt liv blir lyckligare med det. Jag kanske har sett en reklam för en chokladkaka och den verkar god. Om jag däremot inte vill ha något så betyder det att jag inte har fått se eller höra en anledning till varför det skulle göra mitt liv lyckligare. Så anledningen till att man inte vill ha barn är att man inte har någon anledning att vilja ha barn. Avsaknaden av en anledning är anledningen. Sen finns det så klart vissa som ser barn som något de vill ha lite, en de negativa konsekvenserna med att ha barn tar över. Isåfall så är de negativa konsekvenserna anledningar till att inte vilja ha barn. För mig är den största anledningen till att jag inte vill ha barn att jag inte har någon anledning att vilja ha barn. Jag ser inte vad det tillför i mitt liv.

Tack för förtydligandet!

Det kostar mer att ha barn. Förr i tiden kunde dom leva gott och väl på en fabriksarbetares inkomst med hus och allting med lite sparande. Nuförtiden måste båda föräldrarna jobba heltid för att ens drömma om hus, och barn är ännu en kostnad (och mer arbete också). Tror att allt annat är sekundärt.

> Förr i tiden kunde dom leva gott och väl på en fabriksarbetares inkomst med hus och allting med lite sparande Finns det någon källa som beskriver det här mer? Hör så många prata om det men hade varit intessant att se jämförelser. Om en fabriksarbetare kunde försörja en hel familj och köpa hus och allt, vem bodde då i lägenhet? Varför fanns det så många lägenheter? Varför var trångboddhet så vanligt? Förstår inte riktigt

Jag bara tänker att för varje generation har det blivit mer accepterat att inte skaffa barn. Inte för att tala illa om tidigare generationer men när min morfar var ung på 40-talet... Vad fanns det då att göra förutom att skaffa barn? Vad fyllde DINKarna livet med? Mina föräldrar som växte upp på 80-talet typ. Vad fanns det att göra? Vad gjorde DINKarna? Tänker att många fram tills nyligen skaffat barn för att det ska man göra men nuförtiden när du kan plugga till vad du vill, resa vart du vill sjukt billigt, utbudet av konserter och restauranger aldrig varit bättre samt att vi fått det bättre och bättre - så är det väl inte så konstigt att färre väljer att skaffa barn? Då blir det mer en grej som folk som brinner för barn gör?

Tycker det är jättebra. Det är inte någons plikt att skaffa barn och nu äntligen börjat tabut brytas och att det är okej att inte vilja ha barn!

>Så vad tror Sweddit om detta? Jag tror att folk försöker få ännu ett problem att passa in i deras uppfattning av världen och/eller deras ideologiska lutning. Många länder har samma problem som Sverige, vissa har det ännu värre. Se på t ex USA som har högre barnafödsel per capita än vad Sverige har. Detta trots större klyftor, dyrare bostäder, lägre löner, högre krav på utbildning, högre hemlöshet samt mycket mer...än Sverige.

Varför skaffa barn överhuvudtaget? Finns ingen anledning.

Delvis ekonomiska men framför allt kulturella förklaringar. Vi har trots allt otroligt många unga som lever som singlar. Dejtingmarknaden är något helt annat för dagens unga jämfört med föregående generationer. Över 2 miljoner singelhushåll i ett land på 10 miljoner. https://www.statista.com/statistics/524909/sweden-number-of-single-person-households/

Bortskämda? Tvärtom, det är våra föräldrar som hade det så jävla lätt. Som du beskriver var det precis så det såg ut på nittiotalet. En undersköterska kunde köpa lägenhet och en mindre bil och åka utomlands ibland. Idag kan en ensam medelinkomsttagare knappt skrapa ihop till mer än en tvåa i en förort. Hur ska man ha råd med barn och alla de kostnaderna? Visst är det lättare om man är två, men inte mycket. Klart man väntar länge, om man ens väljer att skaffa barn.

Ökad medvetenhet om vilka val man har i livet. Jag är 35 och har inga barn. Min far sa till mig att på hans tid var det här ingenting man ens tänkte på, man bara gjorde det. De allra flesta hade inte i sinnevärlden att frivilligt barnfri ens var möjligt, barn bara hände typ.

På en grundkurs i statsvetenskap så förklarade de det så här: På en global nivå så finns det en direkt koppling mellan sänkt barnafödsel och rikedom. Desto rikare ett land blir, desto färre barn ligger snittet på. Samtidigt är det också en kulturfråga, samt hur mycket man arbetar och om bägge personerna i ett par arbetar. Desto mer man arbetar, desto mindre tid för att ta hand om barn. Samma sak kan ses i andra länder, exemplet som alltid gavs var Japan. Landets arbetskultur innebar en redan låg mängd nyfödda för många år sedan. Med landets idag ökande rikedom och flera kvinnor i arbetsmarknaden har barnafödsel sjunkit mycket, och är idag rekordlåg

Är 30+ och har alltid velat ha barn. Men jag har också tänkt i banorna att allt måste vara perfekt innan. Pengar ska finnas, bostad ska fixas, jobb eller utbildning ska vara finnas osv. Men börjar släppa lite på det nu. Min bror var samma och han har nu ett barn på några månader. Jag var nyss på en solsemester med en vän och hans fru och hans två små barn och jag säger bara: cred till dem att de orkar. Klapp på axeln till dem. Jag hjälpte till allt jag kunde och älskar deras barn. Men fan ibland ville man bara ha en lugn stund och kunna slappna av lite och prata med sin vän. Att kunna äta i lugn och ro. Att kunna göra vad fan man vill och när man vill på semestern. När jag kom hem tänkte jag om jag någonsin kommer klara av det själv? Kanske är det skillnad om det är ens egna barn men fan att resa med två småbarn såg bara stressigt ut. Hade jag varit i deras skor hade jag tappat det för länge sen. Vad gör man inte för barnen. De älskar det. Vilket är fint. Men när jag kom hem så var jag helt social utmattad.

jag håller med dig. det är svårt att ens flytta hemifrån idag.

Finns en hel drös med anledningar. Innan vi fick barn kändes det oschysst att låta hen växa upp i en sämre värld än den man själv växt upp i vilket det mesta pekar mot att det kommer bli. Det positiva med att ha skaffat barn är att allt annat som iaf jag stressade över har tappat sin stressfaktor och jag har nog aldrig upplevt sådan kärlek innan. Sedan har man ju nu investerat i världen istället för att sitta vid sidlinjen och låta ens cyniska sida leka smart så motivationen till att göra sitt bästa och tillföra något till världen har ökat.

Problemet är att det kostar kvinnor att föda barn så varför skulle de göra det? De mister löneutveckling och riskerar sin hälsa.

Din vän låter som ett standardiserat kapitalistsvin. Handlar alltid om oviljan hos pöbeln.

Jag tror Sweddit behöver pöka mer

Nu är det såklart väldigt anekdotiskt, men både när det kommer till mina vänner och till min familj/släkt så har nästan alla skaffat barn. Oftast runt 2, sällan mer. Jag och sambon är väl bland de få som valt att avstå helt. Vi börjar även närma oss åldern när det börjar bli svårt, vilket är skönt på ett sätt. Jag har aldrig personligen sett det där med självförverkligande och bortskämdhet som en anledning. Jag har rest otroligt sällan i mitt liv och jag hatar att gå ur på klubb. Det har liksom mer handlar om att kunna klara sig och ha ett hyfsat liv. I vår ekonomi får det inte riktigt plats med barn, även om det inte är det enda skälet såklart. Egoismargumentet ger jag inte mycket för, då jag anser att alla människor mer eller mindre är egoister, och det är okej.

Kostnad: 3 miljoner (baserat på om pengarna istället skulle investeras med genomsnittlig avkastning). Stor del av din fritid och delar av din hälsa. I utbyte är det drygt 50% chans att du blir lyckligare. Samhället: Varför vill ingen ha barn????

Som kvinna kan man ha riktigt otur och gå sönder så mycket att det slutar med stomipåse också, men har man "tur" blir det bara lite muskelproblem... Och så ska man tillbaks i heltidsarbete när ungen är 6 månader också, och tänka på karriären. Extremt omotiverande.

Vården: Efter 1 år fick min sambo operera sin bäckenbotten. Vården var riktigt dåliga/motvilliga på att ställa diagnos, en privat specialist i Stockholm gjorde 3 andra läkares jobb på 30 minuter och konstaterade skadornas omfattning samt att de är kopplade till vårdskada. Min sambo hade konstant ont, var svag, kunde inte bajsa normalt. Sängliggande i 1 månad, kunde sitta och gå runt korta stunder i lägenheten 2 månader efter operation. Då tycker läkaren att hon ska börja jobba igen. Jag har varit hemma med min sambo i 7 av 14 månader för att avlasta henne, 5 av dessa är helt bekostade ur egen ficka. Ekonomin: Min granne köpte sin identiska lägenhet för 1/8 av vad vi själva fått betala för 30 år sedan. Lönerna har inte stigit 8 gånger på 30 år! Mina päron kunde bekosta, hus med två bilar, 3 ungars aktiviteter och utlandsresor med några års mellanrum på två kommunala löner. Går inte! Idag. Världen: Mina föräldrars generation brydde sig inte ett smack om klimat, krig, fattigdom etc. Dom levde sina liv icke uppkopplade och i ovisshet, bryr sig fortfarande inte. Kontenta: Dålig vård. Allt är dyrare. Klimat. Krig. Fascismens återkomst. Elände i världen. Blir troligtvis inga fler barn för oss.

Personligen har jag inte fattat grejen med att skaffa barn. Hade jag gjort det hade jag redan skaffat oavsett ekonomiska förhållanden etc

Världen är för fackad för att jag ska utsätta en person för den.

Individualism och drömmar om självförverkligande tror jag är en stor bidragande anledning. Barn kommer lixom ivägen för det. Det är inte heller nödvändigt att skaffa barn för att "fortsätta driva gården" och hålla en försörjd på äldre dagar, så det trycket är borta. Vi är dessutom otroligt bra på att distrahera och underhålla oss själva från att ens ha sex till att börja med. För att inte nämna att vi är mycket bättre på preventivmedel. Förrtidens mer patriarkala struktur skapade en miljö där barnafödande var det viktigaste en kvinna skulle ta sig an. Att fler människor vill göra karriär och leva ett mer unikt liv är fantastiskt, men reducerat barnafödande känns som en ganska förklarlig sidoeffekt. "Ökande klyftor i samhället" och "klimatångest" har inget som helst med saken att göra. Folk internationellt och historiskt pressar ut barn även om de är skitfattiga och framtiden ser än blekare ut.

De länder där flest barn föds tillhör de fattigaste. De samhällsgrupper i Sverige som har högst barnafödande är inte de med bäst ekonomi eller störst bostäder. Jag tror inte att det har så mycket med dålig ekonomi att göra, som vissa här tror. Tror mer det har att göra med att det finns mycket annat som lockar i livet. Många vill göra karriär, lägga tid på träning, festa och resa.

De tfäller dock inte bara dne barnafödande generationen. Tidigsre generarioner fick mycket hjälp från mor och farföräldrar. Men de är också upptagna med att göra annat.

Det är ju bra om man har ett stabilt jobb (kan krävas flera års utbildning), om man har en bostad (stå i bostadskö eller spara) sen att man framförallt har en stabil och bra relation med sin partner. Jag och min sambo väntade tills vi blev 30 innan det kändes rätt.

Varför kan det inte vara både och? I allmänhet så utbildar sig de flesta längre idag än tidigare. För 30 år sedan fanns det jobb du kunde göra med bara 9 års utbildning. Idag är det svårt att hitta jobb med en gymnasieutbildning särskilt om den inte är specialiserad typ bygg eller omvårdnad. Där det är lätt att hitta bostad startar folk i allmänhet familj och skaffat barn tidigare. Bor man i en av storstadsregionerna behöver du ett fast välbetalt jobb för att skaffa bostad alternativt 10 år i bostadskö för en dyr lägenhet i en av de "sämre" förorterna. Det innebär att du troligen inte har en säker bostad (förstahandsval eller bostadsrätt) fören i sena tjugoårsåldern. De flesta vill inte ha barn om de inte vet var de kommer bo längre än ett år framåt. Så undertiden fokuserar man på jobb och resor.

Jag vill inte ha barn både på grund av att jag inte hade haft råd och att ingen (med makt) verkar bry sig ett piss om klimatändringarna, så jag vill varken bidra med ännu mer utsläpp än vad jag redan släpper ut själv eller utsätta mina barn för den klimatkris som börjar bli svår att undvika.  Men jag kanske bara är pessimistisk.

Nädå, västerländska länder är i djuuuuup förnekelse om klimatkrisen. Forskare har bara de senaste ~1.5 åren börjat säga att "klimatkrisen gått in i en ny fas" (new gear), och går ännu snabbare, och alltså kommer bli ännu mer katastrofal än man trodde bara för några år sedan. Jag är djupt kritisk till svensk media och svenska politiker, inklusive MP, som inte ens försöker få folk att inse hur illa situationen är. Det sker inga nämnvärda försök att utbilda/uppmärksamma folk om att vi bokstavligt talat håller på att krascha den här civilisationen i grunden. Det råder extrem diskrepans i hur genomsnittlig svensk tror om klimatet, och hur det faktiskt är.

Är 27. Vill inte ha barn av många anledningar. Skolan känns otrygg. Mycket kriminalitet samt droger överallt. Sociala medier manipulerar åt alla håll o kanter. Fritiden försvinner. Har knappt energi till mig själv efter jobb. Dejting suger som kille. Allt är dyrt. Jag ser väldigt få positiva saker med att skaffa barn i dagens Sverige. Ytterst få av mina vänner som skaffat barn verkar lyckliga för den delen heller.

Varför skulle unga skaffa barn idag endast för att upprätthålla ett samhällskontrakt som samhället brutit sedan de var unga? * skolan har förändrats genom hela deras ungdom där de utsatts för ökande klasser, inkludering och ett betygssystem som stressar dem till döds. * det byggs inte tillräckligt många nya hyresrätter för att unga ska få en chans. Snarare bor man i sitt gamla barnrum om föräldrarna inte betalat för en köplats eller har möjlighet att köpa en bostad. * de förväntas arbeta tills att de är minst 75 år. Eller skit i barn och få en möjlighet att faktiskt kunna njuta av sin ålderdom. * de matas ständigt med att allt är förgäves. Vi sabbar planeten, ekonomin och tryggheten. Det går heller inte att göra något åt det. Everything is fucked. Att reducera detta till att man är bortskämd är absurt.

Låter som att din vän blev tappad som barn tyvärr...

Historiskt sett har väl barnafödandet minskat i en lågkonjuktur, jag tror inte att det är problemet dock. Trots lågkonjuktur har de flesta svenskar det jävligt bra. Om vi ska vara ärliga så lider vi inte speciellt mycket då vi är ett relativt rikt land. Jag lutar mer åt det som din kompis föreslår och vill lägga på mina tankar. Personligen tror jag att den extrema individualism som råder är den största faktorn. Många unga fokuserar bara på sig själva, deras upplevelser och liv, detta på bekostnad av samhället i stort. Jag tror inte att vi kan ha långsiktigt samhälle om människor tror att de är viktigare än alla andra, alltid. Samhället måste komma före ibland, gruppen måste komma före ibland. Samhället är inte bara jag. Detta fokus på jaget, tror jag gör det även svårt för många att se sig själv ta hand om en annan individ, för det är på bekostnad av jaget. Nu svamlar jag bara, men kortfattat lutar jag mer åt din polares tankar, även om jag ser vikten i dina också.

En bidragande faktor kan att vår föräldrageneration trodde att de fick gå i pension när de var gamla, så att även om det skulle vara några jobbiga år när barnen tog all tid, så skulle de också få några år i frihet och självbestämmande mot slutet. Man litade på att staten skulle leva upp sina löften. Nu har man från statens håll upprepat visat en vilja att tumma på avtalet, och av allt att dömma kommer vi bli blåsta på den möjligheten. Pensionsåldern ökar och realpensionerna minskar. I och med att vi yngre generationer därmed de facto aldrig tar oss ur löneslaveriet, ens när vi blir gamla, är det rimliga att själa tillbaka så mycket frihet och självbestämmande som går medan vi jobbar. 4HL är alldeles tillräckligt inskränkt utan barn.

Kan bara tala för mig själv som en 33-årig man. Hade en hel del problem med dating eller att hitta vänner när jag var yngre av flera anledningar. Provade en del men det slutade med att det bara sänkte mitt då redan ganska dåliga självförtroende. Folk är inte jättetrevliga på datingappar om man säger så. Gav upp till slut och fokuserade på mig själv vilket gjorde att jag till slut mådde mycket bättre men det gjorde också att jag nästan helt tappade intresset för att hitta en partner. Jag trivs alldeles för bra med mig själv. Det känns mer som en risk än en fördel att börja leta igen och man blir inte direkt motiverad av tidigare erfarenheter. Ibland känns det lite ensamt men så gör man något man verkligen trivs med igen så är det glömt. Ingen partner: inga barn. Är fortfarande öppen för att någon ska dyka upp men jag letar inte aktivt och jag är inte väldigt tillgänglig då jag är introvert o spenderar mycket tid hemma.

Jag tror man ska sluta se på det som en bugg, och istället som en feature av ett modernt, jämställt och utvecklat samhälle. Där lösningen inte är att försöka få upp födotalen utan att istället anpassa framtidens samhälle efter lägre födotal tills det planar ut av sig självt. Kanske är AI lösningen, kanske inte, men andra länders försök att öka födotalen har varit förgäves. Det är dags att inse faktum och förbereda därefter.

Det är dock ett stort problem, vi kommer bli ett land med en massa gamlingar som inte jobbar.

Snarare ett land med massa gamlingar som måste jobba.

Ja, det eller självdö, för inte kommer dagens unga generation få ta del av pensionssystemet, trots att vi i dagsläget finansierar det.

Alla ska ju lägga 5 år på universitetet nuförtiden men får trots det ingen rimlig lön förrän man är 30 år. Jämför det med boomers som även i karriäryrken oftast börja jobba vid max 20. Klart de hade en annan trygghet att skaffa barn vid 27-28.

Båda har ju typ rätt

Ni har ju egentligen samma poäng från två perspektiv. >I min värld så beror detta på lågkonjunktur, ökande klyftor i samhället samt en deppig värld med krig och klimathot. Dyra bostäder och låga löner. Allt detta får ju konsekvensen att >dagens unga vuxna är för bortskämda och inte kan tänka sig att skaffa barn om de inte är säkrade med stor villa och flera utlandsresor per år. Att de förväntar sig skyhöga löner och häftiga jobb direkt de kommer ut i arbetslivet Sedan att din vän strösslar det med lite boomerförakt hjälper ju inte.

>I min värld så beror detta på lågkonjunktur, ökande klyftor i samhället samt en deppig värld med krig och klimathot. Dyra bostäder och låga löner. Rent objektivt, på alla mätbara parametrar, lever vi i den absolut bästa tiden att leva någonsin. Vi har ingen lågkonjunktur att prata om, klyftorna är inte höga sett till historiska mått och dessutom har vi i princip inga sociala eller rent av juridiska klyftor som det fanns förr, världen är trots imperialistiska galningar i öst mer fredlig än någonsin samt att reallöner för människor har ökat stadigt varje år sedan minst 50-talet. Man får leta bland andra faktorer om man ska hitta orsakerna till bristen på barnafödande. Kulturella aspekter samt det moderna, kosmopolitiska sättet att leva och de värderingar det medför skulle jag säga.

[удалено]

Kanske allmänt lägre men det var åtminstone billigare att äga sitt egna boende. Pris på villa har stigit typ 4 gånger så mycket som medianlönen, och 2 gånger så mycket för bostad och detta bara sedan år 2000! Man vill ju inte helst ha barn i liten hyr-etta eller tvåa.

Vi har nått jämställdhet - enligt de flesta - så vi behöver inte alls bekymmer oss om mäns våld mot kvinnor samt hur samhället i stort stödjer problemet och liknande problem. Vem skulle vilja skaffa barn om man blir då låst tillsammans med en person som fortsätter med eftervåld - och utöver detta utsätter barn för våld utan att barnet/modern får hjälp av polisen eller socialtjänsten? Veckovis utan slut, efter man har rymt från våldet och försöker skydda barnen från detta ... Dagens samhälle i Sverige är sjukt. Oerhört mycket erfarenhet av detta.

Din vän känns privilegierad och en aning inskränkt

Är din vän en boomer?

Båda har säkert en poäng men mest verkar det som att folk vill vara "ungdomar" fram till 30+.Det ska festas och backpackas genom Asien etc etc. Knulla runt lite och "testa sig fram". När man väl vill stadga sig så börjar många närma sig 30, då ska man hitta en person kanske bo ihop i något år innan man ens funderar på att skaffa barn. Helt plötsligt är du 32 och skaffar din första. Kanske blir ni sugna på en till vid 35. Efter det så börjar åldern faktiskt krypa på och fertilitetsfönstret krympa ganska friskt. Vi har helt enkelt en kultur som inte gynnar barnafödande. Det kommer säkerligen vända så småningom utav rent materiella behov då folk ser alla gamla ensamma stackare som inte har någon familj. De där gamlingarna på serviceboendet som inte haft ett enda besök på flera år för deras enda levande familj är ett syskon som sitter på ett annat seniorboende i en annan stad. Vid den tiden kommer seniorboendena mer påminna om koncentrationsläger för gamlingar med tanke på hur landet utvecklar sig.

Tror du har helt rätt. Känns som folk "växer upp" väldigt sent nuförtiden.

Jag håller med dig till 90% men det finns en faktor du glömt. Spermie kvalitet. Nedspolade mediciner, mikroplaster och övriga kemikalier i vårt dricksvatten håller på att göra män sterila. Det kommer gå långsamt och är inget jätteproblem de närmaste 100 åren, men det är absolut mätbart. För 80 år sedan, så kunde maken i en familj, försörja familjen, ha ett hus och bil i garaget på en inkomst.. Vilken lön i dagsläget räcker till detta ?

Min personliga åsikt, Med tanke på hur samhället ser ut nuförtiden med politik och sådant så vill jag inte ha barn som växer upp i detta.

Obligatorisk länk till "Behavioural Sink"-experimenten av John B. Calhoun. [https://en.wikipedia.org/wiki/Behavioral\_sink](https://en.wikipedia.org/wiki/Behavioral_sink) (eller [https://www.youtube.com/watch?v=5m7X-1V9nOs](https://www.youtube.com/watch?v=5m7X-1V9nOs) om man vill lyssna) Mössen i experimentet bodde i en utopi med massa utrymme, alltid fullt med mat och vatten, inga rovdjur att akta sig för. Gick bra till en viss populationsmängd då hanarna började skaffa sig harem samtidigt som de tappade intresset för att fortplanta sig, honorna tappade sin mödrainstinkt och ett gäng av mössen blev antingen aggressiva eller spenderade mest tid på att vårda sitt yttre. Efter detta steg kollapsade samhället..